born too late

Har pratat om fideikommisser hela veckan. Idag var jag i Malmös fyr, eller ja det finns två, men den som var öppen på Internationella fyrdagen. Spännande, det var en man som sände amatörradio där uppe. Fast jag fick lite svindel och mådde illa. Eller snarare så blev jag rädd och mådde illa. Sms:ade detta till min mor, som svarade:

Lilla älskling. Du skulle varit född på 1800-talet i en högreståndsfamilj. Tykarpsgrottan är nu stängd. Ur led är tiden. Krama E.

3724241450_89aa86f7e0_z

foto: moi

 

Klocka utan visare

Några ägodelar som legat i en kartong länge. Den där röda klockan fick mig att tänka på Ayako, som har Carson McCullers Klocka utan visare som sin mailadress.

Here is a book which faces directly the overwhelming question of good and evil and reaffirms our faith in the dignity of life. J.T. Malone, the unwilling hero of this powerful novel, is engaged in an inner struggle that parallels his impending death. Through extreme moral suffering he discovers the greatest danger is not death but the loss of one’s own self in life.

Från baksidan av en 60-talsutgåva av Clock without hands.

Jag fick den här ljusstaken i tolvårspresent av en tjej jag inte var speciellt bra vän med. Jag vet inte varför jag har kvar den. Jag blev inte alls glad när jag fick den.

Jag har inget minne av att vi hade fler indianer än just hövdingen. Det fanns inga cowboys.

Mamma och min Waldorf-docka Lisa.

Jag är i Huset. Det är så fuktigt att trappsteget ner till källaren har slutat knarra. Dörren till gästrummet har svällt och går inte att stänga längre. Golvet är klibbigt, liksom kallsvettigt, att gå på barfota.

Satt uppe och grät för diverse. Sen raidade jag källaren för att se om det fanns en kartong kvar med mina gamla leksaker. Först hittade jag ingenting, och satt och tjöt för det. Och för annat. Sen kunde jag inte somna, och gick en vända till. Då hittade jag kartongen med alla mina gamla älsklingssaker från när jag var liten, dockor som mamma sytt och askar som morfar snickrat och målat åt mig, den ljusgula docksängen han gjorde, med kurbitsblommor på gavlarna, och dockvagnen från sekelskiftet, med stora hjul och krumt handtag. En liten pigtittare och min japanska porslinsdocka med röd kimono. Till och med min allra första Sindy som jag fick av mormor, balett-Sindy. Fast hennes balettkläder tappade jag bort på Mallorca redan första året, när jag var sex. Jag är så glad för att de här sakerna finns kvar. Jag trodde att jag bara hade en enda nalle kvar från min barndom, att det inte fanns en enda leksak eller prydnadssak kvar längre. Det känns som om jag griper rätt krampaktigt om min barndom, eller det har jag alltid gjort på sätt och vis, men nu med allt som är..

Jag har inte haft någon mormor, morfar, farmor eller farfar sedan jag var tolv. Alla dog inom loppet av några år. Släktens sommarstuga, där jag tillbringat alla somrar sen jag var ett, såldes när jag var tio (och det var mitt paradis på jorden). Jag har inte träffat någon släkting alls på flera år utöver min mamma, pappa och bror, har inte sett mina kusiner sedan 90-talet. Jag har ingen ort eller ens ett landskap där all släkt bor, där man kan leta reda på sysslingar och bryllingar i varenda grannby, har aldrig haft. Jag kan inte åka nånstans och peka ut någon släktgård eller något torp. Jag har inte ens en ordentlig dialekt! Och nu finns snart ingenting alls kvar. Den där kartongen är viktig, på något patetiskt litet sätt.

Jag brukade drömma om mormor väldigt länge, tills för bara något år sedan brukade jag drömma om henne på nätterna. Men hon bleknar bort. Jag minns henne nästan inte längre, så som jag hade svårt för att minnas farmor som dog när jag bara var sju år gammal, så känns det mer och mer med mormor. Det gör mig hemskt ledsen, för jag stod min mormor nära. Hon lärde mig en massa saker, lekte med mig och skrev vykort och brev till mig. Att inte ha en enda sak kvar som jag fått av henne personligen, från henne till mig i present, hade känts hemskt uppslitande, som om den delen av min barndom aldrig hade funnits. Det är likadant med alla andra ting – jag vill ha dem kvar för att jag vill kunna känna, och ta på, att det hände. Jag hade en morfar och en mormor, och en farmor och en farfar, även om jag har svårare och svårare att frammana bilden av dem. Min mormor brukade sova i det rum där jag sover nu, och hennes gästsäng stod där min flickrumssäng står nu. Mitt huvud vilar på exakt samma ställe som min mormor hade sitt huvud för mer än tjugo år sedan.

Imorgon ska jag titta på sakerna som ligger i kartongen.

Jag drömde att jag var på (motsvarande) Roskildefestivalen, men samtliga besökare var som Niotillfem-bloggen – pimpinetta klänningar och rosetter till höger och vänster. Istället för öltält kunde man ta gruppfoto med lådkamera i gammal stil. På något sätt var allt det här jävligt mardrömslikt. Först var det ju skönt att inte bli spydd på, men kan ni tänka er 70 000 festivalbesökare i volanger, rosetter och parasoll? Man kan faktiskt få en lätt migrän.

Drömde också att jag kom in på en konstskola som låg bredvid Moderna Museet i Stockholm, och att jag alltid gjorde grafiska blad av gigantiska stockrosor. Jag menar gigantiska, med blommor större än människohuvuden, som jag ritade eller målade av ute på fält där de stod i långa rader med sina stora, rosa huvuden.

Jaha. Gårdagen hade jag kunnat vara utan, satt på akuten med hjärtat i halsgropen. Inte för egen del, för någon annan. Men jag fick god middag, vin och whisky efteråt. Och det gick bra, framför allt. Men fy fan för akuten alltså. INTE KUL. En annan grej, sprutande blod aside: akuten är nybyggd i käcka färger såsom ärtgrönt, ändå lyckas bygget se genuint deprimerande och tråkigt ut i samtliga rum. Okej, jag fattar att det är akuten och ska väl inte se ut som Beppes godnattsaga, men ändå fascinerande hur ett rum med ärtgröna väggar ändå lyckas vara så jävla tråkigt. 

Nu ska jag korrekturläsa en tysk reseguide över London, översatt till svenska. Fasar för hundra miljoner bisatser och subjekt som inte går att hitta nånstans i meningen. Eller oj, vänta, där var det, precis före punkt. Gah. 

Missade min svägerskas uppträdande som Happy Sally p.g.a smärre posttraumatisk chock, men i kväll ska jag nog dit. Il Nostro vitt vin = 49 kr goodness! Smakar som “hej jag är ett basic vitt vin”, men jävligt fint i den basic vita vin-klassen. Inte surt och räligt. Skulle kunna tänka mig att typ sminka mig också. 

Garden Bed

Mamma byggde en säng i trädgården när det var för varmt för att sova inomhus.

Den var gjord av hennes säng, en klädställning och stora mängder tyll och täckväv.

Hon ställde den på det bästa stället i trädgården, under lönnen.

På dagen var det den bästa skuggan man kunde få.

Det var under de där veckorna då det var trettio grader varmt varje dag.

Nu känns det som om de aldrig inträffade.

Vi letade efter den blåsigaste punkten på stranden varje dag, efter skugga.

Jag fick lite fräknar, men de syntes bara på nära håll.

———-

My mother put her bed in the garden when it was too hot to sleep indoors.

Saker jag ägde när jag var liten som jag inte vet var de är idag

  • En kasperdocka som var en häxa, min mamma hade gjort den. Den var extremt obehaglig och gjord av en massa olika limmade tygstycken, och jag var livrädd för den. Men jag saknar den ändå.
  • En svart bakelittelefon från ca 1920. En stor klump var det, med luren i en klyka. Jag var extremt rädd för den, tyckte att den såg otroligt obehaglig ut i mörkret. Jag hade den under mitt skrivbord och när den stod där på kvällen var jag tvungen att ta ett stort skutt upp i sängen och inte flytta mig därifrån förrän det blev ljust ute. På dagen lekte jag med den, då var det okej.
  • En stor, vit tygdocka med rosa garnhår som mamma hade gjort. Den hette Mattis och var den ena av två favoritdockor jag hade. Jag hade ritat med blå tuschpenna på magen på Mattis. Det finns en enda bild där jag sitter med dockan i knäet, i en stor kartong med en näsduk på huvudet (av okänt skäl), annars är nog Mattis tyvärr borta för alltid.
  • Ett mikroskop som jag fick av mormor. Det var min allra bästa 8-årspresent, och jag fick glas med prover på lever, njurar och andra delar av kroppen av min pappa. Jag antar att jag skulle bli intresserad av mikrobiologi, men jag tyckte mest att det var fina mönster i lila och blått.
  • Mina bokmärkesalbum. Jag var helt tokig i bokmärken när jag var liten, och jag hade några jättefina med en prinsessa och en drake från 40-talet. Annars var jag den enda ungen i kvarteret som glatt bytte till mig de impopulära djurbilderna – alltså inte söta kattungar med garnnystan, utan realistiskt avbildade pandor, pungråttor och kängurur. Älskade alla djur lika mycket.
  • En stor samling “småsaker” som man stoppade i en speciell hylla med olika små fack för “småsaker”. Detta verkar helt utdött nu men var mycket stort på 80-talet. Jag hade mina i en hylla som egentligen var till för trycktyper, och sakerna hade jag väl kunnat vara utan, men hyllan vore kul att ha.
  • Ett örngott i vaxbatik som det stod MOA på, som min mamma också hade gjort. Jag antar att det gick sönder.
  • Tusentals teckningar jag ritade från åldern 2-18 år. Tror knappt det finns tio kvar ens.