även denna plats ett vittne bär

image

Den allra bästa delen av Konsthögskolans vårutställning var resan till Övedskloster och schweizerhuset i skogen. Tänk dig att någon hittar ett öde hus i skogen som de tycker är spännande. Tänk dig att de bestämmer sig för att ta reda på allt om det, och sen får du åka dit. Så var det med denna utflykt/performance av John Skoog.

image

Det här är Övedskloster, eller det orangeri som hör till. Det inte är ett kloster utan ett rokokoslott ritat av Carl Hårleman. Orangerier var mycket hippa i slutet av 1700-talet!

image

Slottet och trädgården var så hypermoderna och lyxiga när de byggdes att det gjorde Gustav III sur. För posh för en vanlig baron, tyckte han. Undrar förresten om magnolian är lika gammal.

image

Övedskloster är ett fideikommiss, och ett av de slott som beskrivs i Jorden de ärvde av Björn af Kleen. Det “ägs” av Hans Wilhelm Ramel, 32 år, sedan mars i år.

image

Han eller någon i familjen röker JR-cigarrer. Vi har bevis.

image

Helena liknar en liten postulant, till “klostrets” ära.

image

image

Man skulle kunna tänka sig ett kloster här också.

image

Unter den linden. Lindallén kallas mörkegång av familjen Ramel. Vi kallar det grönt.

image

Man kan inte tro det, men det var oerhörda mängder folk på den här utflykten, en lång gåsarad.

image

Martin Martinsen är slottsspöke, och ger bland annat röst åt slottsfrun från Schweiz som längtade hem så mycket att hennes man lät bygga en alpstuga åt henne.

image

Han berättade hela slottets historia, om alla som har bott där, och nästan allt var sant!

image

Det var hemskt skojigt, och jag kan tyvärr inte återge allt, för det minns jag inte, men Hans Ramels fru Amalia Beata Lewenhaupt (1700-talet igen) var kul, till exempel. Hon klippte av sig allt hår redan på bröllopsdagen och ägnade resten av äktenskapet åt att rida, jaga, fiska, ha byxor, röka pipa, läsa böcker och ägna sig åt naturvetenskap. Hon födde givetvis lite arvingar också. Det var många som hette Hans Ramel i släkten, vilket är lite förvirrande.

image

Vi fick kakor och kaffe av kyrkoföreningen!

image

Äfven denna plats ett vittne bär om Hans godhet som i himlen är, textade Augusta de Dardel ovanför dörren till alpstugan. Tyvärr fick vi inte se den inuti.

image

En gång var det fin utsikt över Vombsjön här, men den är helt dold av träd och buskar nu.

image

Augusta de Dardel (1816 -1905) var Nils Dardels farfars syster. Hon tyckte att Skåne var ganska tråkigt och fult jämfört med Schweiz.

image

image

Man undrar ju vad hon gjorde här ute i sitt schweizerhus, om hon drack kaffe eller broderade eller så.

image

image

Saint-Blaise, där Augusta de Dardel bodde innan hon gifte sig med Hans Ramel 1847.

image

En av kvarnarna i Saint-Blaise, målad av Rose Dardel 1800.

Förutom franska pratar man i den här delen av Schweiz frankoprovensalska, som också kallas arpitan, alltså “alpiska”.

image

Jag tror att Augusta sa något i stil med att “den här utsikten kan knappast fylla någon med upphetsade känslor” om en bäck nedanför Övedskloster. Det var rätt kul.

image

Det var ungefär vad vi fick veta om Augusta de Dardel och hennes alpstuga ovanför Vombsjön.

image

Bussen hem.

*

Om Sent på jorden, kortfilm av John Skoog. Fina bilder.

Om utflykten/konstprojektet Schweizerhuset i Ystads Allehanda.

Webbsidan Även denna plats ett vittne bär, med bild på Augusta de Dardel.

Annonser

Lustigt att så mycket krut i SD:s allmänna hatkampanj läggs på hur kvinnor bör klä sig. Alltså män som yttrar sig om hur kvinnor bör klä sig (hör ingenting om helskägg, pösiga byxor, långskjorta eller “palestinasjal”, keffiyeh). Samtliga andra frågor dränks i hela den här jävla slöjdebatten. Tycker att alla elever i Sveriges skolor ska gå till plugget klädda i hög bläckfiskhatt, så har ni något annat att tjafsa om ett tag. Vi andra kanske kan gå till en annan fråga på dagordningen, som till exempel att borgarna säljer ut sjukvården till riskkapitalbolag utomlands. Det tycker åtminstone jag är en smula viktigare än vad folk väljer att ha på huvudet eller om de vill bada i heltäckande nylontält/ett snöre mellan skinkorna.

Ovan: en avledningsmanöver. ObeyMyBrain, Etsy.

park life

Helias och Jonnas 30-årspicknick med Hip Hip Hurra-tema!

Hip Hip Hurra! – kunstnerfest på Skagen – PS Krøyer (1888)

Peder Severin Krøyer köpte sin första kamera 1885 och den kom att spela en betydelsefull roll i konstnärens arbete. Upprinnelsen till Hipp, hipp hurra! är ett fotografi taget samma år i konstnärsparet Anchers trädgård på Skagen. Fotografiet är inte något snapshot, utan gruppen har arrangerats i bestämda poser.

Gästerna läser The Gashlycrumb Tinies – Edward Gorey, en av presenterna.

Spetsfåll och ost.

Vår picknickkorg, om detta behövde vidare presentation.

Mimmi, dock var inte min bror med tyvärr.

Helena i nån slags non-descript 1600-talslantjunkarkostym.

Helenas almanacka är tallrik.

Taxar!

Kom nu, taxarna!

Big bowl o fun.

OFF WITH THEIR HEADS!

Sen kom vevgrammofonen på en kärra. Älskar när det händer.

Tiki-Pete, flankerad av The Ark-Martin och nån annan karl.

Helia i världens tjusigaste edwardianska kappa!

Och ros.

Aprikosen – ge mig den.

Hatten är din.

Hatt-baby, hatt-baby!

Sara med väninna under parasollet/paraplyet.

Sen gick vi på fest inomhus på galleri Format, men nu blir det inga fler bilder. Bara gäss!

Jag skulle ha lagt upp de här bilderna när det begav sig i mitten av juni, men jag åkte till Öland och det blev inte av. Så nu får det bli när sommaren drar sin allra sista suck istället. Det var en sällsynt trevlig och tjusig 1800-talspicknick – till och med parken vi satt i är från 1870-talet eller något ditåt. Kungsparken alltså – och nu ska jag säga er ett par sanningens ord som tjafsar om var Slottsparken börjar och Kungsparken slutar: THERE IS NO SUCH THING! ALLT är Slottsparken. Hela parkområdet som idag kallas Kungsparken och Slottsparken är egentligen Slottsparken, det var bara några fåniga människor som började kalla en bit av den för Kungsparken när Oscar II invigde en restaurang där en gång. ONÖDIGT om ni frågar mig, och eftersom ingen människa verkar kunna säga exakt var det ena börjar och det andra slutar så tycker jag rimligen att hela parken borde få heta Slottsparken igen. Tack för ordet.

Curse the blasted

jelly-boned swines, the slimy, belly-wriggling invertebrates, the miserable sodding rutters, the flaming sods, the sniveling, dribbling, dithering, palsied, pulse-less lot that make up England today.

Jag läser D.H. Lawrences brev. Han är bitvis hemskt kul, bitvis ganska så förra sekelskiftet. Jag gillar hans dissar mest. Han dissar massor av grejer på ett ganska vänligt och jovialiskt sätt. Han svamlar också otroligt mycket, det är kanske den svamligaste och minst rationella författare jag har läst brev av, vilket också är kul.

Käre Collings,

dina brev är lika trevliga som ett besök av en hygglig människa. Jag tycker om människor som kan skriva papper efter papper i ris om sig själv: det verkar frikostigt. Och det du säger är intressant. Vilken besynnerlig grabb du är! Lever du i celibat? (Svara inte på det, om du inte har lust – jag är gift eller borde vara det.) Ditt arbete verkar – alltför – ensidigt (jag har bara sett en liten smula av det, som du ju vet) som om du var rädd för det kvinnliga elementet, vilket får mig att tro att du mer eller mindre är en riddar Galahad – vilket inte är bra för din konst, skulle jag tro. Det är hopplöst för mig att göra något utan en kvinna bakom mig. Och du tycks vara något i den stilen – inte hopplös – men oviss. Böcklin – eller någon annan – vågade inte sitta på kafé, om han inte hade en vägg bakom ryggen. Jag vågar inte sitta i världen utan en kvinna bakom. Och du gav mig en känsla av det: som om du är osäker om vad du har bakom ryggen. Förlåt om jag har fel.

Haha! Jag tycker att det är jätteroligt och dissigt. Så där låter nästan alla Lawrences brev. En del är förstås lite mer hänförda och handlar om landskap, konst och sådant. Kärleken. Men det är kul med omdömen av folk och situationer, han är ofta förvånansvärt krass. Eller vänligt krass, men ändå lite krass. I första stycket i det här brevet talar han om för brevskrivaren att han är egotrippad, ensam och rädd för kvinnor, samt att detta gör hans konst dålig, “men vad trevligt att du skrev”! Jag tycker att det är skitkul. Sen skriver han om sin tro på blodet och viljan istället för intellektet och själen, och sen blir det ganska flummigt men ofta bra ändå. Man fattar ju varför Anaïs Nin gillade DH Lawrence (D.H. Lawrence, an unprofessional study, 1932) så mycket, jag ska inte direkt säga att de är “lika” men de tycker lika om många saker. Och hon var också kul och irrationell, dock inte lika dissig för det mesta.

D.H. Lawrence gifter sig:

Kära Mrs Hopkin. Frieda och jag gifte oss i morse borgerligt i Kensington. Jag tyckte att det var en mycket hygglig och värdig ceremoni. Jag känner mig inte som en förändrad människa, men jag förmodar att jag är det.


John Middleton Murry, Frieda (f. von Richthofen), D.H.
troligen på bröllopsdagen 1914.

Man får hoppas att det gjorde något slags intryck, med tanke på att det verkligen förändrade Friedas liv – hon fick lämna tre barn i sitt förra äktenskap för att kunna skilja sig, och hade sedan inte rätt att träffa dem igen förrän de var vuxna. Man kan ju föreställa sig att det var ett äktenskap med blandade känslor – de brukade skrika och slåss, för att sedan bli sams, något som Katherine Mansfield beskrev som lika motbjudande båda delarna:

I don’t know which disgusts one worse – when they are loving and playing with each other, or when they are roaring at each other and he is pulling out Frieda’s hair and saying ‘I’ll cut your bloody throat, you bitch.’

John Middleton Murry var stilig för övrigt, liknar Carlos D, f.d basisten i Interpol.


CarlosScott Irvine

John Middleton Murry hade ett tolv år långt förhållande med Katherine Mansfield, de gifte sig 1918. De var vittnen under vigseln mellan Frieda och D.H Lawrence, och alla fyra försökte vara bästa vänner och bo ihop, med varierande framgång. Vänskapen var ganska så spänd, bland annat på grund av att Lawrence var mycket attraherad av John. Efter Katherines död hade John också i sin tur en kort relation med Frieda. Frieda och Katherine var aldrig egentligen vänner däremot – relationen dem fyra emellan var som mest intensiv mellan D.H. och J.M.M, oftast kallad Jack i breven, och i andra hand en ganska brutalt ärlig vänskap mellan Katherine och D.H.


J.M. Murry och Katherine Mansfield 1913

D.H Lawrence skriver till Katherine Mansfield:

Jag hade en sådan livlig dröm om dig i natt. Jag drömde att du kom till Cromford och stannade där. Du fortsatte inte hit, därför att du var för sjuk. Du påstod att du var alldeles fri från lungsoten – alldeles. Men det var fortfarande något som gjorde att du inte orkade klättra uppför berget här.

Sedan följde du med mig när jag gick ut. Det var natt och många stjärnor på himlen. Vi såg på dem, och de var sig inte lika. Alla stjärnbilderna var annorlunda, och när jag skulle leta reda på Orion åt dig, blev jag alldeles förvirrad av alla nya konstellationer.

Plötsligt fick vi båda syn på en oändligt vacker stjärna som var så stor och skräckinjagande, att vi båda blev liksom genomborrade och uppfyllda av den för ett ögonblick. Så sade jag: Det där är Jupiter. Men jag kände att det inte kunde vara Jupiter – åtminstone inte den vanlige Jupiter.

Fråga Jung eller Freud om det? Aldrig! Det var en stjärna som brann över själen.


D.H. Lawrence – Nickolas Muray (1925)

 

Jag drömde att jag åkte ett flygplan där det fanns så många passagerare som vägde över 200 kilo att planet fungerade med någon slags extremt baksug, som gjorde att man först satte kurs rakt ut i rymden och sedan sjönk/drogs tillbaka mot destinationen. Det var obehagligt och kändes som ett otryggt sätt att flyga på.

För någon vecka sedan drömde jag att jag simmade mot bottnen av en sjö tillsammans med min hund, och därnere slog murgröna in skott i mina armar, där de slog rot och spred sig i kroppen. När de blev för stora sprängde de ut ur kroppen överallt – ur armarna, benen, magen. Skotten spreds också mycket snabbt genom frön om man så mycket som rörde en annan människa när man var “smittad”. Jag slet ut växtdelar och löv ur armarna, ur benen, som iglar.

(Nån sa att det är precis som handlingen i The Ruins, men jag hade aldrig hört talas om den.)

Ivy #2Jane Burton

Ivy #6 – Jane Burton

Nu följer en historia som kanske är ganska märklig eller bara run of the mill för hur internet funkar, jag vet inte. Men så här var det i alla fall: för tre år sedan ganska exakt var jag ute och åkte buss ofta i Malmö och klev av här och där för att gå omkring ensam i timmar, i jakt på något slags inre lugn. Egentligen var jag bara jävligt förbannad och rastlös efter ett helt värdelöst bryt med min dåvarande pojkvän, som jag inte har någon kontakt med längre. Jag kunde inte uttrycka hur arg jag var, och för övrigt var han inte direkt typen som man kunde skälla på, han gick helt enkelt under jorden. Lika bra var väl det, under omständigheterna. Istället var jag ute och gick i flera timmar varje dag. Helst ville jag vara mitt ute på landet, men i brist på detta tog jag istället alla busslinjer till ändhållplatsen eller där det var som allra minst folk. Sen gick jag tills jag var trött i benen och själen kändes lite lättare att släpa på. För att ha en ursäkt för mig själv att bara dra omkring så tog jag alltid med mig kameran, och tog mer eller mindre poängfyllda bilder på industriområden, tomma hus och havet. En del av bilderna finns här.

En av bilderna jag tog var ett lite suddigt kort på en flicka och en pojke på bussen. Jag tyckte flickan hade en fin blick rakt in i kameran, även om bilden var suddig och snapshot-ish. Framför allt tyckte jag att hon hade söta fötter.


Söta fötter!

Knappt 1 år senare fick jag ett mail från den danska idébyrån 2+1 som tyckte att bilden fångade “exakt den känsla de ville förmedla” för bidraget till den danska paviljongen på Expo 2010 Shanghai. “Där ser man”, sa jag. Jag fick ersättning för bilden nästan precis på dagen 1 år efter att jag tagit fotot.

Nu är det nästan precis på dagen 3 år sedan jag tog bilden, och de sista två månaderna av Expo 2010 Shanghai börjar idag. Om man nu kan säga att det sista av något börjar? Utställningen öppnade i maj.

Namnet på den danska paviljongen på Expo-området är Welfairytales, och verkar handla mycket om miljö, kollektiva färdmedel, gratis cyklar och dylikt.

Welfairytales:

The fairytale book is an interactive picture book, which
invites the audience to contribute with their own tales and
thereby create a dialogue between Danish and Chinese ideas
about good city life.

The living fairytale book has three chapters:

Tales of how we live:
tales of Danish city life where sustainability is a lifestyle choice.

Tales of what we love:
tales of what we Danes love most in our cities.

Tales of where we’re going:
tales of Danish technologies and solutions that can improve
life in the cities of tomorrow.

Danska paviljongen på Expo 2010 Shanghai China.

Obs: Jag har inte tagit någon av bilderna utom den på barnet. Hittar tyvärr inte credit till respektive fotograf/illustratör för bilderna ovan.

Danmark har satsat 150 miljoner Dkr på paviljongen, och den har 30 000 besökare varje dag. Målet är 6 miljoner besökare till den danska paviljongen innan utställningen är slut; det har redan varit 4 miljoner där, vilket gör den mer populär än Tivoli i Köpenhamn. Den ligger på topp 10-listan över paviljonger att besöka bland de 242 deltagande länderna, och det kan man ju fatta, för det är en extremt snygg byggnad.


Denmark pavilion, Expo 2010 Shanghai. photo: César Corona


South Korea pavilion, Expo 2010 Shanghai. photo: César Corona

A project developed for the Center on Public Diplomacy, University of Southern California står det om Coronas foton.

Ja, jag vet ju inte vad jag tycker om det där med “branding” av länder, tycker det låter ganska förfärligt, och utöver det är det väl mest det gamla vanliga “Hej vi är ett schysst land, för vi har gulliga-barn-i-naturen”, och jag vet inte exakt vilket land som inte skulle kunna prestera en bild med gulliga-barn-i-naturen. Dessutom tror jag inte på att “hållbarhet” som det heter numera när man inte vill förstöra miljön, går speciellt väl hand i hand med att konsumera, och det är väl det som är utställningens budskap, att fortsätta konsumera och “leva det goda livet” men dricka ekologisk mjölk, typ = DN-mentalitet (dvs villfarelsen att man inte behöver offra något kännbart för att få något kännbart tillbaka, utan att man ska kunna hygge sig bort från global uppvärmning genom att nån gång ibland ta en promenad i vitsippsskogen och köpa färskost från ett gotländskt familjeföretag som sover med sina getter och får i sängen). Men utöver det har jag inget direkt emot att min busstjej sitter i danska paviljongen i Shanghai.

Det är ganska konstigt att hon hamnade i Shanghai, i en folder som miljoner människor har öppnat, efter att ha varit ett möte mellan henne och mig som varade i några sekunder på en full buss. Jag tittade på henne, och hon tittade på mig. Det var en möhippa på bussen, och tjejerna var packade och störiga. Barnet tittade på dem, sa ingenting. Hon höll i en stor godispåse som hon verkade ha fått på ett barnkalas. Bredvid henne stod en blond tjej som jag uppfattade som en barnvakt, eller kanske mer nanny. Jag klev av bussen innan de gjorde det. Sedan gick jag i flera timmar runt hamnen vid dockan, där det numera ligger flotta hus och där det för tre år sedan bara var högt, böljande gräs, gråbo och en stor asfaltsplan. Sportfiskare nere vid kajen. Grus. Jag hittade ett måsbo på en rulle tross.

Jag tycker fortfarande att det är hemskt synd att de beskar hennes fötter.