Dutch postmen in wintertime.

The IJsselmeer is frozen so the island Urk is totally isolated, four postmen try to reach Urk with help of a punt on skates. The Netherlands, 1924.

Annonser

      Charles Ainsworth playing cards inside cabin at 60 Above on Sulphur Creek, Yukon Territory, 1898 – Asahel Curtis

Asahel Curtis växte upp i Minnesota och flyttade till Washington (state) med sin familj som tonåring, där han och hans bror Edward båda arbetade som fotografer. De bestämde sinsemellan att den äldre brodern Edward skulle sköta familjens studio, samtidigt som han fotograferade indianer (i 33 år!) och Asahel skulle åka upp till Yukon och dokumentera guldrushen i Klondike. Han växlade mellan att leta guld och ta bilder. Charles Ainsworth på bilden var hans partner i deras (olönsamma) “claim”. Asahel stannade i Yukon i två år, mellan 23 och 25 års ålder.

ALLTSÅ:

  • Kvinnor som i trettonårsåldern himlade med ögonen och sa MEN MOGET och som i vuxen ålder är den som bestämmer precis allting i sina relationer med partner, vänner och syskon, alltid har en äcklad/irriterad liten rynka mellan ögonbrynen och saknar precis all humor. Och när deras mesiga partner till slut vågar göra slut så tänker alla i hemlighet RÄTT ÅT DIG, till och med deras hunsade bästis.
  • Män som pratar över ens huvud när man sitter ner på krogen och de står upp med varsin ölsejdel 30 cm ovanför ens huvud och pratar med skithög röst och gör typ HIGH FIVE med varandra??
  • Efterblivna fyllon som står längst fram på konserten trots att de aldrig hört artisten, slamdansar, spiller öl och skrattar åt att sångaren ser “rolig” ut, när ingen annan i publiken tycker det.
  • Människor man inte känner på fester som oavsett vad man säger ser ut som MM OKEJ? och när deras kompis säger exakt samma sak så är de helt MEN PRECIIIIS!
  • Folk som inte läser eller hör på ordentligt och som bara *helt ovidkommande arg åsikt med tillhörande lång harang* och man bara “Men det var ju inte alls det jag skrev/sa”.
  • Folk som i en konflikt mellan en själv och en annan person tar deras parti fastän den andra personen var ett svin, för att de är pushovers och förväntar sig mindre stryk från mig än från svinet.
  • Personal på krogen som man säger till “jag kan ta en öl, om den är kall” och så tar de en dyr öl och öppnar den innan man hinner känna på den och så är den 39 grader varm.

Skrev detta 26 oktober:

Öland var bra. Det hade varit bra med en dag extra, eftersom resandet tog sex timmar, men det var ändå okej. Vi hann gå en mil vid havet, fika i ett stenbrott, ta många bilder, elda två brasor med mycket ved, dricka upp all whisky i stugan, ligga under en gammal päls i soffan och gå på landsväg i månsken. Tyvärr var jag arg just då, men jag tänker bort det och så tänker jag bara: kalkstenshus i månsken, väderkvarn i månsken, kor som råmar, enbuskar, lukt av höst. Vi fick även en kattvän tyvärr, som var hemskt gullig, gigantisk och kelsjuk, med stor yvig svart päls och vitt skägg långt ner på magen, och allt hade varit fine & dandy om vi bara vetat vart den hörde. De enda bofasta i närheten är bonden och två väldigt gamla människor varav den ena nog faktiskt har flyttat nu eller gått ur tiden, för de hade grävt upp hans underbara sagoträdgård, vilket gjorde mig arg och ledsen. Men katten i alla fall, den klättrade på oss och gick framför vartenda steg vi tog och den hängde i trädgården i timtal, och på morgonen var den där igen och jamade och hade sig. Och hur mycket jag än hade velat så hade jag faktiskt ingen som helst möjlighet att försöka hitta nåt djurcenter en söndag, utan bur och utan bil och utan ombokningsbara biljetter. Så vi hoppades allt vad vi orkade att det var en vanlig stallkatt som tyckte att den hade gjort high score genom att hitta oss och satsade på ett liv som innekatt. Och att den då alltså mest gjorde en charmturné runt vår stuga. Alternativet var alltför eländigt.

På söndagen var vi i Kalmar i fyra timmar, så vi hade redan planerat att gå på slottet. Jag har aldrig varit på Kalmar slott. Det var mycket slottskorrekt med tinnar och torn, vallgrav OCH vindbrygga, samt kanoner utanför riktade mot havet. Det var också väldigt, väldigt kallt, för det var inte uppvärmt. Highly irregular. I varje rum var däremot en stor, fejkad brasa arrangerad i den enorma öppna spisen. Vilket för övrigt ofta var det enda som fanns, för Kalmar slott består allra mest av tomma, kalkvita salar. Det var också udda. Malmöhus är knökfullt med prylar, och jag har aldrig varit i ett slott som är tomt. Det var liksom ett ganska trashigt slott! Dessutom var slottet både slott och fängelse samtidigt, om jag fattade saken rätt, och det obehagligt. Jag visste att det hade fungerat som fängelse under en period, men jag hade nog inte tänkt mig att det skulle vara 50 % slott och 50 % fängelse. Det fanns på riktigt en fängelsehåla i källaren som fångarna hissades ner till, och sen kom de aldrig upp igen förrän straffet var avtjänat eller de dog. Snarare det senare, med tanke på hur det såg ut där nere. Inga fönster, ingen isolering, inte ens en brits eller ett golv, bara en stenhåla. Jag har tänkt på det där nu sen igår, jag kan inte komma över det. Jag vet inte om det var för att det var så kallt på slottet så att man verkligen kände hur det skulle vara där nere – men hundra gånger värre. I medeltidsfilmer så är det facklor på väggarna och nån otäck vakt som patrullerar fram och tillbaka, det finns åtminstone en trappa ner, och dörrar, galler, någon slags känsla av rum, en liten tragisk glugg mot ljuset utanför. Men det här var så jävla, jävla hemskt. “Den enda ventilationen kom från latrinluckan” stod det. Alltså en ränna som gick rakt ut över havet, typ. Inte ens den där symbolmättade gluggen mot ljuset långt, långt uppe, inte ens ett symboliskt FÖNSTER. Utan en latrinränna slash ventilationslucka.

Jag kanske inte borde lägga så mycket vikt vid detta eftersom det var en enda upplevelse, och fängelsehålan stängdes 1572 eller något ditåt. Roligt istället: de använde det gamla dasset som städskrubb, det var faktiskt hilarious. Därinne var det torrdass med trälock och allting, och hålen antar jag gick rakt ner genom slottet ut nånstans. Det var en öländsk sjöman som klottrat därinne, som avsatt ett kortare fängelsestraff på några dar. Han var ungefär lika bra på att skriva som en modern femåring – bakvända bokstäver och hela faderullan. Han hade även karvat in en fin fitta med hår runt. Hängivenheten!

The Buried Moon

En gång för länge sedan var Carland fyllt av myr och gungflyn. När Månen sken var det lika säkert att gå igenom dem som mitt på dagen, men när hon inte gjorde det kom onda väsen fram.

Då Månen fick höra detta drog hon en svart slängkappa på sig och med hättan över sitt ljusa hår gick hon ut på myren för att se själv vad som hände. Hon föll i ett mörkt vatten, och ett träd fjättrade henne där. Hon såg en man komma gående mot vattnet och hon kämpade för att bli fri, tills hättan föll av henne och ljuset varnade mannen för faran, och skrämde bort ondskan. Hon slogs för att följa efter honom upp ur vattnet, men hättan föll ner över hennes hår igen och de onda makterna kom ut ur mörkret och begravde henne under en rot.

ur Edmund Dulac’s Fairy Book – Fairy Tales of the Allied Nations

Månen lyste aldrig igen, och folket undrade, tills mannen som hon hade räddat drog sig till minnes vad som hade hänt och berättade det. En vis gammal kvinna skickade byborna till myren för att leta efter en kista, ett levande ljus och ett kors, i närheten av dem skulle Månen ligga. De gjorde som kvinnan hade sagt, och kunde så befria Månen.

—-

Engelsk folksaga, insamlad av Mrs. Balfour, och publicerad i More English Fairy Tales av folkloristen och historikern Joseph Jacobs. “The story was derived from a little girl named Bratton, who declared she had heard it from her ‘grannie’. Mrs Balfour thinks the girl’s own weird imagination had much to do with framing the details.”

(Joseph Jacobs)

Mer om Edmund Dulacs illustrationer i mitt arkiv.


At the month’s end down she stept, wrapped up in a black cloak, and a black hood over her yellow shining hair. Straight she went to the bog edge and looked about her. Water here and water there; waving tussocks and trembling mools, and great black snags all twisted and bent. Before her all was dark — dark but for the glimmer of the stars in the pools, and the light that came from her own white feet, stealing out of her black cloak.