Inatt drömde jag att jag skulle rädda ett större antal människor (hundra kanske, eller flera hundra) från att drunkna/krossas av en svallvåg som skulle komma inom ett ungefärligt antal timmar. Vi kastade ut tjocka madrasser nedför en klippkant för att man skulle kunna hoppa nedför den utan att bryta armar och ben. Men madrasserna sjönk bara till botten. Och dem som jag rusade runt och försökte varna låg kvar och solade eller lekte med badleksaker. Sen kunde jag inte hitta tillbaka till den port i en mur där vi skulle börja evakuera folk. En kille i gruppen skulle hjälpa mig, men han blev plötsligt galen och började tro att jag var mat. Han tog tag min hand och började gnaga på den som en stek. Jag försökte slita åt mig min arm samtidigt som jag försökte få honom att snap out of it, men ingetdera fungerade.

När jag kom fram till muren där folk skulle evakueras så sa de att bara de lättaste och minsta tjejerna skulle lyftas över muren. De andra skulle få stanna kvar. Men det bisarra var att just då fyllde det beskedet mig med lättnad och ordning, och jag sa bara “ja okej, vad bra”. Som om det vore bra att tre-fyra personer av hundra skulle räddas från en tsunami, och de övriga skulle drunkna för att de var för tunga för att lyftas över muren. Men då var det någon annan som bestämde åt mig. Någon annan bestämde att tre ska leva, de övriga hundra eller tvåhundra eller trehundra ska dö. Då var ju allt i sin ordning.

15/365. My brother knows Karl Marx, he met him eating mushrooms in the People’s Park

He said: “What do you think about my manifesto?”

”I like a manifesto, put it to the test-o!”

*

Jag gick på V:s bokcirkel, två möten. Nu lägger jag ner. Vi pratade om Yarden av Kristian Lundberg, som jag tyckte var helt fantastisk, men diskussionen var alltså.. inte så jävla bra. Eller de som var där verkade hur nöjda som helst i och för sig, så det är väl helt enkelt inte så jag vill prata om böcker själv. Så här vill jag prata om böcker: Sakligt. Jag vill krympa alla off topic-associationer till så gott som noll så att man enbart pratar om vad som faktiskt står. Jag vill bara prata om texten som sådan. Jag vill prata om texten. Jag vill inte prata om vad texten kunde ha varit eller vad den borde vara eller någon långsökt fantasi om vad man tycker sig läsa in i den om man till exempel är hungrig och tänker på mackor. Jag vill bara prata om det som står. Jag vill inte fantisera om huruvida författaren egentligen har pengar på banken, vem som hämtar hans son från skolan när han är och jobbar, exakt hur fattig hans mamma var egentligen i verkligheten och kommer inte han från en lärarbakgrund, liksom, medelklass? Eller? Jag vill bara prata om vad som faktiskt står i texten. Jag bryr mig inte så jättemycket om vad ni upplevde på jobbet idag och jag vill definitivt inte prata om huruvida det är okej eller ej att bo i Västra hamnen om man röstar till vänster om det nya arbetarpartiet, STARTA EN BLOGG, gå på krogen och prata om er akademikerångest där! Därmed är jag en sur jävel och bokcirklar är förmodligen inte min grej. Så jag slutar. Men läs Yarden, den är asbra.

Här är förresten facit till några ganska märkliga frågor om Yarden:

* Vem tar egentligen hand om hans son när pappan jobbar i hamnen? VAD ÄR DET FÖR FÖRÄLDRASKAP? VAR ÄR MAMMAN? Svar: Sonen tar förmodligen hand om sig själv eftersom han är cirka tretton år gammal. Om man får tro vad som står i texten. Trettonåringar brukar kunna äta mackor och gå till skolan själva.

* Kan man verkligen kalla hans mamma för “arbetarklass” när hon egentligen är utbildad lärare, alltså medelklass? Svar: Den som är utfattig och schizofren och bor i en tvåa med fem barn brukar vi kalla för underklass. Smakar ordet illa så finns alltid den gamla marxistiska termen trasproletariat. På frågan om lärarutbildning alltid equals medelklass: svaret är definitivt NEJ. Hur fan tänkte ni här? Hur kan någon som lever i fattigdom tillhöra medelklassen? Alltså HUR? Har ni GLÖMT hur man betalar hyra och mat? Inte är det med bildning i alla fall!

* Är det inte lite att sitta och tycka synd om sig själv, att vara författare och jobba i hamnen och sen skriva om det. Det finns faktiskt de som har det sämre! Svar: Jag vet inte om att skriva om sin rättslöshet på arbetsplatsen är att “tycka synd om sig själv”. Att det finns personer som det är “mer synd om” är ett skumt argument. Hur mycket måste det vara synd om en för att man ska få yttra sig? När man inte är läs- och skrivkunnig och måste diktera sin roman för Frälsningsarméns soppköksarbetare, som skriver ut den på sin fritid och trycker upp den på stencil? Eller är det bara illegala invandrare som får lov att skriva om sina taskiga arbetsvillkor? Tala gärna om när det är tillräckligt synd om en författare för att den ska få skriva en trovärdig bok om sin arbetsplats, för jag vill veta. Att man var pank och behövde pengarna är tydligen inte skäl nog. Och är det därför vi är vänster, för att hitta den som det är mest synd om? Jag trodde att vi hade löst den biten med mått som “existensminimum” och om man ligger under detta existensminimum så är man, faktiskt, fattig.

* Är det inte ganska taskigt och överlägset att skriva att “en idiot skulle kunna utföra arbetet jag gör”? Det finns faktiskt de som gillar sitt jobb och har jättepositiva erfarenheter, och som kanske blir ledsna av såna yttranden. Svar: För att kunna vara överlägsen måste man vara i överläge. Det är det ena. Vem säger att Lundberg är i överläge på sin arbetsplats? Han verkar tvärtom inte ha ett skit att säga till om. Så vadå om arbetsuppgifterna skulle kunna utföras av en “idiot”, finns det någon som skulle kunna säga emot? Man kör en bil från punkt A till punkt B, hundra meter, om och om igen. Väldigt många människor utför jobb som skulle kunna göras av en robot, det gör inte människorna till idioter eller robotar (fast i längden är det väl förmodligen rätt så själsdödande). På vilket sätt är detta “onödigt negativt och förklenande om dem som faktiskt gillar sitt jobb”? De gillar väl sina kompisar då, den friska luften, det smarriga bryggkaffet, inte vet jag. På vilket sätt får man en bättre arbetsmiljö och rättigheter genom att säga att “det är synd att klaga”, för att då “förklenar” man alla som aldrig har klagat? Snacka om kontraproduktivt, och framför allt är det inte socialism. Jag vet faktiskt inte vad det är. Missriktad snällism och konflikträdsla är inte en politisk linje.

Gdansk

Sagan om  Gdańsk

Det tog mig lite tid att bearbeta och ladda upp alla bilder, men nu är jag klar, så nu ska ni få veta allt. Säkert är att Gdansk ser allra bäst ut i dimma. Men vi börjar väl från början:

Fråga: Varför åkte ni till Gdansk? För att jag fick en resa dit i julklapp av min kille. För att det är billigt. För att det har en intressant historia. För att vi gillar Polen. För att de gör drinkar på körsbärsvodka.

Vårt hostel valde vi för att huset var från 1600-talet, låg i gamla stan, och för att det hade en egen youtube med en efterbliven dansversion av Manics If you tolerate this. Det här är floden Motlawa som flyter förbi där vi bodde.

Gdansk är inte så stort, gamla stan kändes knappast större än Malmö centrum. På nätterna är det lugnt, nästan öde.

Receptionen. En rolig detalj är att mina föräldrar har exakt samma serie ekmöbler som disken. Det är fejkrenässansmöbler från 30-40-talet, och passar ju i en stad som hade sin storhetsperiod för 500 år sedan.

Vårt kök. Emmanuel är trött men poserar tjänstvilligt ändå.

Vi fick veta att huset var ett nunnekloster för länge sedan. Det ligger vägg i vägg med Gdansks äldsta kyrka. Vi sov alltså i en klostercell. Men sängen var bekväm! Och väggen pyntad med någon slags frivola, nakna figurer.

Floden Motlawa i dagsljus, och Marinmuséet. Ett minus med Gdansk är svårigheten att hitta ett bra café med frukost. De äter inte mackor på caféer i Polen, bara kakor. De har många fina konditorier däremot.

Mitt i floden ligger en liten ö, Wyspa Spichrzów, magasinön, en ö där det fanns 300 sädesmagasin från 1200-talet och framåt. Polen hade en enorm export av säd, men det roliga var att magasinen hade namn som Dansande björnen och Gloria. Under andra världskriget bombades allting sönder, och bara 12 hus byggdes upp igen.

Huvudgatan i gamla stan, Ulica Długa: Långgatan.

Bärnstensaffär på Długi Targ (Långa torget), det enda som egentligen säljs i gamla stan: silver och bärnsten.

Alla hus i gamla stan har så här snygga källare! Och i dem ligger ofta en bar.

Alla entréer till husen är pyntade med gargoyler, keruber, akantus och grotesker.

Stupränna i Gdansk.

Juvel i balustraden.

En annan liten flod genom staden.

Här försökte vi hitta Nationalmuseum. Det gick inte speciellt bra. Vi gav upp, helt enkelt.

Stocznia Gdanska, Gdansks varv. Det var det jag helst ville se, men det var stängt. Det var här inledningen till kommunismens fall skedde, i samband med en strejk 1980 bland arbetarna på vad som då hette Leninvarvet. Det står ett gigantiskt monument här bredvid över de arbetare som blev skjutna i strejken 1970, tio år tidigare.

Ska jag vara helt ärlig var det väl inte det statshistoriska värdet jag var ute efter i första hand, utan snarare den gamla industrimiljön. Men det blev alltså inget av med det.

Muralmålning på en innergård i gamla stan. Fortsättning följer!

***

My boyfriend and I went to Gdansk, Poland over the weekend. This is what we saw. Look out for part II, which will come soon. 

14/365. Emmanuel och en liten hund

Loppis på Lilith. Emmanuel säger något till min mamma och formar munnen till ett litet o. Han köper en fin matta. Sen går vi på en iransk restaurang och äter god mat.

Emmanuel and a small dog. We’re at a flea market and it’s about to close.

13/365. candle-lit beer drinking

Inte årets bild direkt, men det här är vad som bjuds. Ungefär som när man beställer mat på Tröls och de kommer in med en stor kastrull, bestick och tittar på oss med en suck och säger “Vill ni ha en tallrik också, eller?” och man ba “Eh, ja tack” och sen får man EN tallrik på två personer. Så är den här bilden.

Träffade Elin och hennes cirka ettåriga son Valter. De var trevliga och Valter var salongsfähig. Synnerligen lättsamt barn, så nöjd och tålmodig. Synd att jag inte tog en bild på dem, men ibland känns det lite jobbigt att trycka upp kameran i ansiktet på folk. Hur som. Sen bytte vi ut Elin och Valter mot Ulrika och Rasmus, som är vuxna och också salongsfähiga. Det är Rasmus hand som är i bild. Han dricker säkert dyr porter = my least favorite. Öl ska antingen smaka i stort sett inget speciellt eller också ska det vara som att tugga på en gammal bitter kolsyrad rot. Jag gillar inte öl som är tjock. Men framför allt lägger jag inte 75 spänn på en öl, så himla viktigt är det inte. Vi kan ha pratat om avancerade mustascher och St Patrick’s Day. Sen blev jag för full för att det inte fanns nån mat i min dyra mat.

12/365. cat in a box

Jag fick det här smyckeskrinet av Åsa en gång för länge sedan. Hon bytte ut ballerinan mot en svart katt med bling. Den snurrar på ett danskt mynt, och locket är täckt av hundtandsmönstrat papper och en rosa rosett. Den sortens pyssel gillar jag. Katten trillar tyvärr oftast av när den dansar.