Skröfs & prylar

34/365. dolly girl

Dockan har jag köpt i en nu nedlagd, legendarisk andrahandsbutik i Malmö som hette Skröfs & prylar, där jag även i min smärta ungdom köpte en hel del snygga 50-talsklänningar. Skröfsan. som hon kallades, hade ett grymt bra öga för vilken storlek man behövde – man sa bara att man ville prova lite festklänningar från 50-talet i den och den färgen och så kom hon med en stor hög som nästan alltid passade, man behövde inte uppge storlek. Att försöka hitta dem själv var hart när omöjligt, för det var så fruktansvärt packat med kläder i butiken.

Skröfsan har tydligen en hemsida från Internets barndom. Speciellt bilderna från 65-årsdan 1993 tyckte jag var sevärda.

Jag citerar Skröfsans ordningsregler från hemsidan:

”VETT & ETIKETTREGLER FÖR KUNDEN ATT BEAKTA

Ha klart för er vad Ni önskar köpa innan Ni går in.
Hälsa vänligt, men uttryck Er sedan så kort & koncist som möjligt.
Riv inte ned hela lagret.
Säg till från början om Ni bara ämnar se på en vara.
Pruta inte – de flesta affärer tillämpar bestämda priser nuförtiden!
Begär inte nödvändigtvis hemskickning av en vara.
Går Ni utan att ha köpt något, be om ursäkt för besväret!
Om Ni önskar byta en vara, gör det inom 8 dagar.
Är Ni missnöjd med något, framför Era klagomål hövligt – inte som Ni trodde expediten vore personligt ansvarig!
Uppträd vänligt men hindra ej kommersen med onödigt prat!
Ställ aldrig till scener för småsaker!”

 

skrofsaniskegrie

Ur en intervju i Nöjesguiden 1996:

”HOS SKRÖFSAN RÅDER JÄNTELAGEN. På en gulnad pappersbit står det som första punkt: ”Tro att du är nån”. GERTRUD SKRÖFSAN SVENSSON, ägarinna till secondhandaffären Skröfs & prylar, tror på sej själv. Hon går till och med så långt att hon kallar sej social institution i Malmö.
-Ja, det är jag, säger hon med rökig, skånsk, stämma.
-Om det kommer in en dam som är sjukskriven och utan pengar och som hittat lite tjafs i källaren så köper jag det av henne. Och förr när föräldrarna i kvarteret skulle ut och handla så lämnade dom sina ungar hos mej, för dom visste att hos Skröfsan kunde barnen läsa gamla serietidningar.”

”Vågar man försynt fråga om nåt möjligt finns i en annan färg förklarar hon kort att detta inte är nåt djävla Hennes & Mauritz.
-Kläder är en personlig grej, tycker hon.

Skröfsan är alltså ingen speciellt inställsam expedit. Och hon lägger sej gärna i kundernas köp, engagerar sej i hur dom ser ut. -Ja, jag säger till om en klänning inte passar. Då säger jag bara ”du, den sitter inte bra på dej”.
-Ibland kommer dom in i Gunilla Ponténkläder, såna där ”lase på lase”-kläder som bara hänger. Då vill jag klä upp dom i klänning och hatt!”

Hon har inte mycket till övers för dom som ska på 70-talsfest och som under fniss och flams kommer ner i hennes källare och provar dom mest grälla kombinationer.
-Jag tycker det är fånigt. Det är ju inte snyggt! Dom vill ju se så otrevliga ut som möjligt. Det är dålig smak!”

”Skröfsan är 68 år gammal och har överlevt en hjärtattack. Helt enligt livsfilosofin att allt och alla duger så fortsätter hon arbeta förbi pensionsåldern.
-Man kan ju inte bara gå och sätta sej för det! säger hon med eftertryck.
-Titta på Jeltsin, han blev ju helt vild efteråt. Han väljer vodka, men själv brukar jag säga att istället för en stor stark kan man få en klänning!”

Skröfsan gick ur tiden 2009, 81 år gammal. Då var det bara några år tidigare som hennes butik stängdes och såldes av kronofogden. Sorgligt nog såldes hela lagret med kläder och prylar för 15 000, en bråkdel av vad det var värt. Skröfsan fortsatte trots motgångarna sin verksamhet vid ett av borden på Marknadsbörsen, ett känt loppisställe på Möllan som funnits sedan 90-talet minst, tre dagar i veckan intill sin död.

Hon gillade flamboyanta människor och umgicks en hel del med unga bögar på 90-talet, hon berättade gärna att hon brukade följa med dem till Fyran när den fanns (Sveriges första gayklubb, 1978-2002). Jag tyckte för mesta att hon var rolig men hon kanske inte var världens mest mjuka person direkt. Att hon inte var ”inställsam” var väl något av en underdrift, hon kunde vara rätt otrevlig om hon hade en dålig dag och hon hade en hel del förutfattade meningar om folk som hon inte tvekade att vädra, även när man inte bad om det. Men man ska låta de döda vila i frid. Skröfsan satte verkligen lokalfärg på mina första år i Malmö, och hon satte även färg på min garderob.