agrizzlyscene:

drink up buttercup.

(from the movie Help! 1924)

Annonser

82/365. vaxdjur

Tog den här bilden för 24 dagar sen. Har ett problem med seriös lagg på det här projektet.

Det svåraste med att ha ont om pengar är att man måste säga upp varje tecken på civiliserat boende. Eller egentligen, man måste sluta konsumera helt. Jag köper egentligen aldrig nånting, men inte ens det hjälper. Måste säga upp mitt telefonabbonemang, byta till ett mycket långsammare bredband, byta till comviq osv osv. Det känns jävligt surt att behöva planera för att göra sig ännu mindre och riskornsliknande när jag snarare hade riktat in mig på en ny hårddisk, lite nya kläder osv osv. Behöver egentligen grejer för tusentals kronor eftersom allt jag äger är helt utslitet ner till botten – inklusive den här jävla tröskan till dator, med saknad ö-tangent. Klickar på metallplattan varje gång jag skriver ö, så att ni vet. Ö Ö Ö Ö Ö låter min fattigdom. Ö Ö Ö Ö Ö låter timjobb.

Jo men så att, jag var ju glad för att jag fått ett skitbra, roligt jobb som låg fyra minuters cykelväg från mig, om ni minns. Men nu ska jag inte jobba där i alla fall, får inte ens börja faktiskt. Nån stor kund som försvann eller ett förlag som gick omkull, jag fattade inte riktigt. Stod på Handlar’n med ett paket lättmjölk i ena handen och en korg i den andra när min chef ringde. Kan ha grinat i telefon? Minns ej. Jag betedde mig säkert inte värdigt i alla fall. Sa typ “Ha det så bra” eller något annat förvirrat när jag lade på. Hur fan det ska gå nu vet jag inte, får aldrig ihop tillräckligt med timmar. Har ett magsår stort som Vättern. Men vi hörs.

prodigy, interrupted

När jag var fyra år skickade min mamma mig till min första fiollektion med en Suzukilärare. Detta beror inte på något sätt på att jag var ett musikaliskt underbarn, min mamma var själv fiollärare och hade spelat fiol sedan hon var liten, så det var nog normalt förfarande. Det är också normalt att börja mycket tidigt med Suzukielever, läs mer om detta någon annanstans.

Emellertid fallerade det hela vid första försöket, då läraren sa att vi skulle börja med Blinka lilla stjärna och jag sa “Nej, jag vill inte lära mig den. Jag vill lära mig något annat.” (Infoga exempel på sång som jag har glömt.) Läraren stod helt handfallen, för detta hade aldrig hänt tidigare. Han sa att det inte gick. Då var jag inte intresserad, och fick gå hem igen.

Det är i och för sig inget ovanligt att min mamma berättar historier om hur jag var ett envist och motvalls barn, men i det här fallet måste jag säga att min reaktion verkar mer normal eller positiv än den förväntade reaktionen. Det är väl inget konstigt att ha en egen uppfattning om vad man vill göra, och det berodde inte ens på tvärtomåldern eller gnällig “jag kan inte, jag vill inte”. Jag sa ju okej, jag lär mig spela fiol, men jag vill spela det här istället för det där. Det tyder väl både på initiativförmåga OCH anpassningsförmåga, till en viss gräns. Det förvånar mig faktiskt mer att han inte stött på en enda unge som handlade som jag gjorde, och att varenda en dittills gjort som de blev tillsagda. SÅ jävla kul är inte Blinka lilla stjärna.

80/365. Emmanuel bjuder på fjällröding

När Emmanuels föräldrar var på besök hade de med sig en massa mat från norrland. Palt som Emmanuels farmor gjort, renkött och en stor röding. Jag är inte helt säker på att jag har ätit fjällröding tidigare, men det är en mycket vacker fisk. Emmanuel stoppade den i ugnen och där fick den ligga ett tag. Till den åt vi mandelpotatis, jordärtskocka och pepparrotsgrädde. Det var fina fisken. Mats och Annika kom på besök och hjälpte till att äta.

Min moster är svårt sjuk, yr, ligger på dropp, sover nästan hela tiden. Jag tror inte att det blir någon speciellt rolig påsk i år.

För tre veckor sedan skrev jag ett vykort till henne, jag skrev att jag hade skaffat cykel äntligen efter flera år utan, och att det var så fint att cykla när det var vår. Det var ett Edward Gorey-vykort med en teckning av några figurer som dansar ringdans över en äng. Jag vet inte om hon tycker om Edward Gorey. Jag tänkte att det kanske borde ha varit i färg och att jag kanske borde ha skrivit något personligare. Men min moster är rätt mycket av en trooper, jag vet inte om hon hade pallat “snälla, bli bättre, för vi vill det så mycket.” Dessutom fattar hon förmodligen det ändå. Jag vet aldrig om man hjälper eller är självisk när man visar sin oro över andra människor. Det är väl alltid ett gränsfall.

Hon svarade med ganska darrig handstil och glömde några bokstäver, vilket inte alls är likt henne, hon är väldigt noga med språket. Mamma blir verkligt orolig för henne när hon skickar sms utan interpunktion. Det gör mig så rörd. Att ett sms utan punkt och komma kan vara ett dåligt tecken. Men det mest rörande var att hon skrev att jag absolut inte fick cykla “utan hjäm på skallen!” Jag störtgrinar varje gång jag läser det.

78/365. Motoramihuset

Byggt 1958, ritat av Lennart Bergström för Motorami. Hela huset på Östra Tullgatan var en bilanläggning, med bilhallar, kontor för bilfirmor, en mack, mekaniska verkstäder osv. Högst upp i huset fanns lägenheter. Idag finns inga bilfirmor kvar längre och ingen visar det här tjusiga huset lämplig kärlek och förståelse.

*

The Motorami Building, built in 1958 for all the major car firms in the city. An all-in-one house for cars, with offices, exhibition halls, gas station, mechanics etc. Very modern and chic then, and quite unloved today.