prodigy, interrupted

När jag var fyra år skickade min mamma mig till min första fiollektion med en Suzukilärare. Detta beror inte på något sätt på att jag var ett musikaliskt underbarn, min mamma var själv fiollärare och hade spelat fiol sedan hon var liten, så det var nog normalt förfarande. Det är också normalt att börja mycket tidigt med Suzukielever, läs mer om detta någon annanstans.

Emellertid fallerade det hela vid första försöket, då läraren sa att vi skulle börja med Blinka lilla stjärna och jag sa “Nej, jag vill inte lära mig den. Jag vill lära mig något annat.” (Infoga exempel på sång som jag har glömt.) Läraren stod helt handfallen, för detta hade aldrig hänt tidigare. Han sa att det inte gick. Då var jag inte intresserad, och fick gå hem igen.

Det är i och för sig inget ovanligt att min mamma berättar historier om hur jag var ett envist och motvalls barn, men i det här fallet måste jag säga att min reaktion verkar mer normal eller positiv än den förväntade reaktionen. Det är väl inget konstigt att ha en egen uppfattning om vad man vill göra, och det berodde inte ens på tvärtomåldern eller gnällig “jag kan inte, jag vill inte”. Jag sa ju okej, jag lär mig spela fiol, men jag vill spela det här istället för det där. Det tyder väl både på initiativförmåga OCH anpassningsförmåga, till en viss gräns. Det förvånar mig faktiskt mer att han inte stött på en enda unge som handlade som jag gjorde, och att varenda en dittills gjort som de blev tillsagda. SÅ jävla kul är inte Blinka lilla stjärna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s