Jag hade en så jävla rubbad dröm, och jag bryr mig inte om att ni tycker att drömmar är jättetråkiga, nu måste jag skriva ner detta så jag inte glömmer det. Drömmen hade tre avgränsade delar:

1) Emmanuel och jag skulle bo i mina föräldrars stuga, fast det var snarare en sommarlyxvilla i två våningar. På andra våningen längst in hittade vi ett stängt rum, och där inne låg tre personer i asäckliga SM-dräkter och hade sex på diverse asäckliga sätt. De hade också en stor doktorsväska till bredden fylld med grejer de tagit från vårt hus.

Först skulle jag ringa polisen och kicka ut dem, men när de hade satt på sig vanliga kläder blev det en The talented mr Ripley-situation. Det var två eleganta dandys och en tjej, och Emmanuel var helt förtrollad av dem. De var artiga, roliga och gjorde sig snabbt hemmastadda i huset. Först var de tvungna att “duscha av sig innan de gick”, sen stannade de till middag och plötsligt hade de bott där i två dar. Jag följde efter dem vart de än gick och såg till att de inte stal något, medan de verkade ta det väldigt lugnt med ett glas vitt vin i handen vid alla tillfällen man såg dem. Emmanuel började bete sig helt Stockholmsyndrom och ville att de skulle stanna med oss hela sommaren, och det höll verkligen på att bli en kris mellan oss för att jag inte ville det. Han började anklaga mig för att vara trångsynt och att de bara var free spirits som hade en lite annorlunda syn på mitt och ditt.

Till sist lyckades jag få igenom att de skulle gå, helt surt för att det “faktiskt var mina föräldrars hus”, och Emmanuel var då helt emot det. Däremot fick jag absolut inte ringa polisen för då skulle han mer eller mindre lämna mig. Under tiden som de var där började jag även misstänka att de hade mördat någon, för de betedde sig klart psykopatiskt och hade vapen med sig. Men jag tog aldrig reda på den saken. När de hade gått saknades det tretton tavlor på väggarna och en massa andra saker.

2) Jag åkte till Irland och var där i något slags skolprojekt. Skolan satt ihop med något slags hotell eller officiell byggnad där folk kom och gick hela tiden, det var mycket trappor och hissar. Vår första skoluppgift var att skriva en låt och text till Hästpojken, och jag skulle skriva all text till ett nytt album av honom. Jag var rätt motvillig, för jag har aldrig lyssnat på Hästpojken och visste inte vad det skulle vara för typ av texter. Jag hade bara en eftermiddag på mig, så jag tänkte låsa in mig på mitt hotellrum och försöka skriva klart.

Inne på hotellrummet hade några andra elever en jättejobbig housefest, och jag försökte hitta en lugn plats i sviten. Det kom hela tiden in packade, dryga människor och tyckte att jag var tråkig som satt ensam. Jag var helt TÖST JAG MÅSTE SKRIVA TEXTER TILL HÄSTPOJKEN! Då kom det två dryga små irländska ungar med mycket fräknar och snodde min väska, och tog hissen till en annan våning med den. Jag sprang efter och tog nästa hiss men den våning där de klev av och dumpade min väska (i ett orkesterdike på en balkong ovanför presidentens plenisal) fick man ta hissen dit men inte därifrån. Jag klättrade ner i orkestern som spelade för att ta min väska, och folk skakade ogillande på huvudet och tsk tsk-ade. Jag tappade en enorm nyckelknippa rakt i huvudet på en musiker, och en kille i trappan väste “Det där är faktiskt min pappa!” När jag väl kom ur orkesterbalkongen så hade jag ändå inte väskan med mig, så jag var tvungen att vänta tills hela konserten var slut för att hämta den, och alla i hela salen glodde ogillande.

Sen tog jag nån trappa ner för att strypa småglinen men träffade en tjej i klassen istället. Hon var ganska mesig men hon hade tagit mig till en fantastisk art deco-musikalbar tidigare under kvällen som jag bara surmulet hade fnyst åt då, så jag sa att jag var ledsen för att jag hade neggat på den fantastiska lokalen och att vi kanske kunde hänga lite. Hon tyckte att vi kunde gå en promenad, så det gjorde vi.

3) När vi hade gått en stund kom vi plötsligt ut på landet, och det var slingriga grusvägar och gröna kullar överallt. Vi kom till en nerförsbacke med torvkanter, som jag förs försökte klättra upp på men det gick inte speciellt bra, för torven gav inget fäste. Sen såg vi en hukande förskrämd liten flicka i trasor som sa att det vore bäst om vi gömde oss. Det kom något nerför backen som mest liknade en stor traktor på håll, men när den närmade sig var det ett slemmigt monster. Vi hukade i ingången till en gammal kolgruva, och plötsligt var världen förändrad – en slemdrypande fantasyvärld där människor var slavar och sattes i en programmerad loop om de inte självmant betedde sig fullständigt underdånigt. Ett litet slemmigt djur satte sig och bajsade gult bajs ner på oss där vi satt och hukade, och när vi varit fem minuter i den här världen var vi alldeles indränkta i slem. Vi kröp på alla fyra och försökte se ut som om vi också arbetade, för att undvika uppmärksamhet, och letade efter en utgång.

När vi hittade en utgång och slog upp dörren stod en helt vanlig kille som tjejen kände där, i ett rent rum med normala kläder, och sa typ What’s up! “Åh, äntligen nån som inte är i en loop!”, och han sänkte rösten och sa “Jag är också i en loop.” Jaha, crap. Vi försökte hitta en annan utgång, och i förrummet till en ytterdörr satt ett helt gäng hukande, smutsiga människor och sa “Ni kommer aldrig ut den vägen!” med mer fatalism i rösten än vid ingången till Dantes inferno. “Try me” tänkte jag och slet upp dörren. Där ute var det en sorts vaktvärld, enbart fylld med skrämmande och farliga saker för att hindra slavar från att rymma. Viktorianska spöktjejer som förföljde en, öppna gravar, monster osv.

Sen vaknade jag.

Annonser

76/365. Zoologiska museet, Lunds universitet

Zoologiska museet i Lund har stängt sina samlingar för allmänheten, och alla djur ska packas ned i lådor och magasineras. Samlingarna är mellan 250 och 70 år gamla. Huset som varit biologisk institution i mer än hundra år ska nu upplåtas åt samhäll. Mycket sorgligt är det. Vi fick en privat sista visning för de närmast sörjande med familj och vänner, så då var man glad att man känner en biolog: Jenny, till höger på bilden. Jag lägger upp foton från museet så snart jag hunnit redigera dem.

det övergivna växthuset

74/365. The abandoned greenhouse

A rose greenhouse from ca 1910-1930s, abandoned in the 1970s. 

 

Jag besökte en väldigt vacker plats för nästan tre veckor sedan, och nu ska ni få se den också.

Det här var ett av de största växthusen i landet från ca 1910 till 1970-talet.

Jag har letat efter det förr utan att hitta det. Jag visste inte heller hur fint det skulle vara.

Det är ganska förstört, förstås, riktiga stigar upptrampade, men samtidigt orört på ett sätt.

Jag trodde att det kanske skulle vara mer som en plantskola, som växthus ser ut idag.

Ni kanske tror att jag bara promenerade in här och tog en bild. Så var det inte riktigt.

Det var inte låst eller avstängt alls, men det var ändå inte på något sätt lättillgängligt.

Det är lika delar spännande och vemodigt med såna här platser. En gång storslagna.

För närvarande utgöres hela arealen av 118 tld. åker, däri inbegripet släkthemmanet, som bevisligen varit i släktens ägo sedan 1600-talet, men troligen tillhört den sedan ännu längre tillbaka. Här byggdes snabbt 11 jättedrivhus, 1 nejlikhus samt 10 roshus, vilka kunna anses som Europas största.

Eftersom det var ett rosdrivhus så räckte det inte med glas, husen värmdes upp med kol, och mitt mellan växthusen står en stor skorsten.

Personalen, som genomsnittligen utgör något över 100, har tidvis uppgått till 277. Till de väldiga anläggningarna åtgår normalt 8-10 tusen ton kol, som förbrännes i 13 pannor, vardera med en dygnskapacitet av 8-10 ton. Kolen importeras som regel direkt från gruva. Blomsterodlingen kan anses som en av världens största.

Från Europas största till en av världens största på två textstycken! Nåväl. Jag tror att vi kan utgå från att denna information kommer från chefen själv.

Det växer träd upp ur taket. Jag tror inte att det går att komma fram här på sommaren alls.

Någon slags trädgårdsmaskin, för besprutning kanske. Bara lämnad på marken.

I källaren förvarade man rosor och pioner efter att de plockats, så de skulle hålla sig fina.

Man vattnade tydligen för hand.

Bara fruktlådor, hundratals fruktlådor.

Staplade i rader och på hög, tillsammans med möbelrester och maskiner med spakar.

Som bara fåglarna bryr sig om att använda till något.

Lyckebyhink från Anderson Galvaniseringsfabrik & pressverk i Lyckeby.

För att komma in i kontorsdelen var jag tvungen att gå genom några ganska täta rosensnår.

Jag kände det inte så mycket då, men när jag kom hem var benen en karta av blodspår.

Jag vet inte vad hydro-x är, men jag gissar på växtnäring? Ganska konstigt att lämna dunkar.

Kontoret, tror jag, förnyat med en ganska hemsk nålmatta och träpanel på 60-talet, men med den gamla direktörsstolen. Ägaren av växthusen var tydligen inte speciellt populär – så impopulär faktiskt att folk protesterar än idag när Stadsbyggnadskontoret ville uppkalla en gata i området efter honom. Det sägs att han spionerade på arbetarna för att se till att de inte rätade på ryggen för ofta, och att det var lättare att sälja hans varor i affären om man inte såg företagsnamnet på lådan.

Rolfs succés-repertoar bjuder på både Mitt svärmeri och Det är förbi!

Det här är väl borden där man slår in blommor.

Hundratals förpackningar med omslagspapper för rosor, täckta av damm.

Trädgårdsmästaren låter bygga ett 300 meter långt växthus för tomater, men ändrar syftet eftersom nejlikor är på modet.

”Huset byggdes 1935 och gjorde allra först tjänst som samlingssal för ett av Malmöhögern anordnat valmöte. Det blev ett rekordmöte. Tusentals människor strömmade dit ut för att övervara ett märkligt tillfälle. Större möteslokal har inte existerat i hela världen. Sedan har där skördats nejlikor i rekordtal i glashall vid glashall, med röda, vita, laxgula, blåa, gröna nejlikor, inalles 800 000 plantor.”

Man anar kanske en knivsudd självbelåtenhet.

Florisan AB i Lund är nog inget företag som finns kvar. Men de gjorde tydligen blomnäring.

Eller om det nu är true blood.

Såna här lådor låg överallt. Jag vet inte vad som har funnits i dem, för de var tomma nu.

Nejlikhuset är efter senaste utvidgningen världens största. Sammanlagda glasytan, inberäknat 3600 bänkfönster, utgör ca 90 000 kvm. Dessutom bedrives som hobby i stor skala förädlingsverksamhet av rosor och nejlikor, vilken redan visat värdefulla resultat.

Enligt trädgårdsmästaren själv, alltså. Han beskrev sig även som ”Nordens största gladiolusproducent” och ”Världens största pionväxthus”. Så ni vet vem ni har att göra med.

Glasögoncentralen finns fortfarande kvar på samma adress, och med samma telefonnummer! Fast numera med en etta i början, för sådär korta är inte numren längre.

Det här vet jag inte alls vad det är. Någon föreslog nyckelskåp, men det vore nog för många nycklar. 219, 219, 220??

Carl Andersson’s Herr och Dammodehus AB finns också kvar på samma adress som förr.

Tror att det här är en gammal läskback. Gröna märket var ett gammalt läskmärke eller kvalitetsstämpel för lemonad, från 50-talet tror jag.

Det nyaste man kan hitta här är politisk debatt från mitten av 70-talet.

Genomsnittsåldern är mer något i den här stilen.

Här bodde trädgårdsmästaren själv och hans familj.

Det var den utflykten. Jag har fortfarande revor på benen tre veckor senare. Nästa mastodontpost blir om ett museum fullt av uppstoppade djur. Det var dagen därpå. Nu fattar ni kanske varför jag ligger efter.