124/365. Dromedary grazing outside the abandoned house

Bara en vanlig dag på Öland. (Alböke)

Annonser

Västerbottensgård i Svansele, byggd 1876, på Blocket för 150 000 kr.

Emmanuel är i Stockholm. Jag är hemma. Ägnar tiden åt att dammsuga hemnet på hus jag inte har råd med/inte klarar av att renovera. I min fantasi ska jag ha ett litet kraftverk och sälja överskottsel resten av livet medan jag skriver böcker ingen vill läsa och klappar en hund jag egentligen är allergisk mot. Om ödet vill så skaffar jag även ett par socialt avvikande barn med ett rikt inre liv och pretentiösa förnamn. Jag planerar att ympa ihop omaka träd med varandra så de ser muterade ut och lära mig att klippa sjöodjur av mina buxbomshäckar.

Undrar om buxbom trivs i zon 7. Kanske får jag klippa sjöodjur i grane istället.

E ska byta boende i augusti, och som det verkar nu så kommer boendet att bli i Helenas tvåa i Malmös finaste 1800-talshus. Jag börjar känna mig tämligen van vid att han bor med olika fruntimmer. Det vore kul att flytta ihop, men min etta är så billig att jag inte har råd att flytta för närvarande, och två i en etta blir nog lite väl 1800-tal för min smak. Även om vi skulle få så låg hyra att han skulle kunna försörja mig på sin call center-lön utan problem. Men jag föredrar nästan att han bor med Helena, för då kan jag få vara i det underbara 1800-talshuset hur mycket jag vill och ändå gå hem till mitt badkar och min kyl som funkar och min diskbänk som inte är riktigt i knähöjd osv.

Jag tror att jag har tittat för mycket på Lark Rise to Candleford på sistone, i morse drömde jag att en konduktör gick och smällde igen alla ytterdörrarna till kupéerna på ett ångtåg – ni vet, i gamla engelska och danska tåg har varje kupé en egen dörr mot perrongen – och när jag vaknade var det stenläggaren nedanför som släpade stora stenar och släppte dem i en grop.

Jag drömde om två tjejer som bodde grannar med varandra och delade samma intressen för 40-talsdesign, lindy-hop och den typen, och de bodde också i likartade lägenheter. Båda tecknade och satte upp sina teckningar på väggen. Det var bara det att den ena var lite mer begåvad än den andra, hade lite bättre smak, ritade lite bättre, gjorde lite snyggare designer för klänningar, satte upp håret lite snyggare. Den andra tjejen stal A-tjejens saker, inte bara teckningar och prylar, utan också hennes metallblå ödla och hennes blå burfågel. Fågeln hette Blue Ciel. När den bestulna tjejen stormade in i den andra tjejens lägenhet och såg alla sina saker – fågeln, ödlan och sina teckningar på väggarna – så skrek hon att den andra försökte stjäla hela hennes liv. Men ingenting gick egentligen att bevisa, för lägenheten såg som sagt mer eller mindre likadan ut. Det var samma runda, tunga soffbord med intarsia, samma modeteckningar med tjejer som hade rund, upprullad lugg, och samma klänningar. Den som hade stulit förnekade allt.

Även om båda visste hur det låg till så kunde ingen annan övertygas om stölden. Det var inte heller så att den bättre tjejen var miltals bättre, utan bara något bättre. De stulna teckningarna på väggen skulle lika gärna kunna vara ett lyckokast, en ovanligt bra dag vid ritbordet.

*

En gång för länge sedan när jag hade konto på Lunarstorm så var det en tjej som stal mina dagböcker och publicerade dem som sina. Det var så märkligt att se sitt liv upprepas dag för dag av en annan människa. När man tittade på varandras sidor kunde man inte vara anonym, så det var alltid lätt att hitta den som kopierade dagböckerna, men hon svarade aldrig på varför hon höll på som hon gjorde, hon avslutade bara sitt konto och öppnade ett nytt fejkkonto, kopierade min dagbok igen och så började det om. Hon brydde sig inte ens om att ändra namn på personerna, men ibland strök hon vissa bitar som inte passade ihop med skarven mellan hennes eget och hennes fingerade liv. Jag fick aldrig veta varför hon gjorde som hon gjorde, om det var för att jävlas eller någon slags skev beundran, som när man kalkerar av en bild i en bok. Hon var envis i alla fall, för hon gjorde om det tre-fyra gånger. Till slut försvann hon bara.

Kan du inte tala? 

*

När jag var liten kunde man köpa den här skulpturen (som alltså heter Kan du inte tala?) på Hobbex, i en version som ändrade färg efter vädret. Det var en mycket het längtan hos mig att äga den. Det gjorde jag aldrig.