Jag vet, vi hittar på ett nytt litterärt grepp för att uttrycka vår ångest och motvilja inför allting, och det inbegriper INTE förruttnelsemetaforer, mjölk som surnar och äckliga insekter! Jaaa!

(Mare Kandre och Birgitta Trotzig har dispens.)

Annonser

Ibland när jag läser E. A. Poe så föreställer jag mig miljöerna som i en riktigt rövig tretton-på-dussinet Gothic-/förritinfilm typ Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events, alltså där det bland annat måste finnas ett slarvigt excentriskt laboratorium och det måste också finnas högar med dammiga böcker, uppstoppade djur, snygga timglas och tokiga mojänger, och i bakgrunden alltid en tapet av William Morris, eftersom excentriska professorer alltid är så intresserade av cutting-edge inredningsdesign. ಠ_ಠ

Nu är det visserligen så att de tretton-på-dussinet excentriska labben kommer från Poe (med flera) och inte tvärtom, men man kan bli så hjärntvättad av Hollywoodifieringen av Gothic-genren. När jag blundar ser jag datoranimerade tomtar och troll som välter ner dammiga luntor fullklottrade med möstiska tecken på golvet, som den tolvåriga huvudpersonen läser sittande i skräddarställning med sina randiga knästrumpor korvande runt anklarna, och ba “What does it mean?!” Sen måste det finnas en viktoriansk spiraltrappa av gjutjärn, femton smutsiga vitrinskåp, tio lönndörrar, ett fantasidjur, någonstans ska det finnas ett urverk eller liknande med snygga kugghjul, i trädgården en knotig ek. Handlingen i filmen ska vara menlös, upprepande och/eller obegriplig. Det är rekvisitan som räknas.

Hm, ja. Med det sagt så gillar jag ändå Gothic, men uppfattningen är som sagt rätt så solkad av de senaste tio årens enorma, och för det mesta fullständigt tomma, överflöd av den sortens estetik. Jag läste Den gyllene skalbaggen (novellen alltså, inte hela novellsamlingen, som heter samma sak) där det finns en excentrisk professor på en ö. Han hittar en skarabé som på ett enormt långsökt sätt leder till en nedgrävd skatt under ett gammalt träd. Det förekommer även uppstoppade fjärilar, för att ange den excentriska professorstonen. Marktjänsten sköts av en trogen gammal neger. Det är mycket bells & whistles i form av skelett, pirater och en skattkarta med ett schiffer som Poe förklarar lösningen på under halva novellen, så om man gillar koder så är det kanske spännande. Lite väl mycket gammal pojkbok, tyckte jag. Jag ger Den gyllene skalbaggen två till tre halta valssteg av fem.

 

 

Jag var på stranden igår kväll för att jag var orolig, det var ganska fint. Det är ingen som badar från bryggan längre, inte utanför kallbadhuset. Men det var folk där. Det är alltid folk där. Det är en stadsstrand.

Det finns ett speciellt sätt att gå eller sitta på stranden som är på ett vis utstuderat. Det är något med att gå ensam på stranden i en stad. Jag tänker mig att det vore ett ganska förväntat och normalt beteende på Öland, till exempel, i oktober eller mars men sättet att gå ensam på en strand i en stad kan vara utstuderat. Ett visst sätt att sätta sig på stranden och läsa. Det är mer iögonfallande än att ensamluncha och skriva i svart anteckningsbok på café, det kan vara det i alla fall, som till exempel om man går allra längst ut på en av de långa bryggorna när det inte är badväder eller säsong. Det är väldigt The French Lieutenant’s Woman. Man vill tro att man är ensam-ensam, men så som det ser ut för andra så är man posörensam. Det är en besvärad ensamhet. Den försöker, eller vill tro, att den inte är något speciellt, inget att fästa någon vikt vid. Men den skriker ut sitt tillstånd, så mycket mer än ensamluncher och så mycket mer än att skriva dikter på café.

Jag tänker mig att folk som är demonstrativt ensamma på stranden alltid är lite mer misslyckade än de själva tror. De tror gärna att om det överhuvudtaget är någon som ser deras ensamhet så är den som en Eva Dahlgren-video, eller som Katarina Fronstensson bland raukar i en Månadsjournalen från 1992, lite dramatisk men ändå avskalad, bekväm, naturlig. Dramatiskt naturlig. Jag är väldigt förtjust i att gå längst ut på långa bryggor när det inte är säsong, och vill absolut inte synas när jag gör det, men om jag ändå syns så vill jag gärna se litegrann ut som om jag har svart polo och svarta slacks bland raukar. Vilket jag givetvis inte gör. Jag ser väl ut som en ensam tönt, precis som alla andra ensamma töntar som går längst ut på långa bryggor när det är höst.

Men. En gång för många år sedan då jag var något mer ohämmad i min jakt efter ensamhet på bryggor, och hade tagit med mig ett litet målarblock dessutom – ett väldigt litet! inget jävla staffli! – och hade bryggan helt för mig själv trodde jag, så kom det en man gående. Han hade tagit sikte på mig på långt håll, det syntes på hans målinriktade gång, och jag förbannade att jag inte hade väntat tills han gått iväg, men jag litade samtidigt på att han skulle ha något slags vanligt vett. Men folk som tar sikte på en ensam människa längst ute på en brygga vid lågsäsong har oftast inte så himla mycket vett. Man kunde ju tycka att ingenting i hela världen demonstrerar en önskan om att få vara ifred tydligare än att gå allra längst ut på en brygga som egentligen är lång nog att kallas för en pir. Och att om det är sällskap man vill ha så är det absolut inte där man ska leta upp det. Men somliga människor är tydligen av motsatt åsikt, för mannen gick med målmedvetna om än något släntrande steg upp mot mig, alla de ensamma stegen på halva stranden och hela bryggan för att komma fram till mig och börja, tja, limma. Och han var av den envetna typen som inte slutar så länge man är kvar, oavsett hur avmätt man svarar. Vad gäller bryggan så var den ju inte min. Han hade all rätt att stanna kvar där ute om det behagade honom, även om det var fånigt, irriterande och dömt att misslyckas – för det var tydligt att han inte hade något ärende därute utom just att ta kontakt med mig. Han envisades, ställde frågor, höll på. Så jag gick därifrån. Han följde med en bit men han saktade ner stegen ganska snart. Om inte avmätthet hjälper så talar ändå en ryggtavla ett omisskänligt språk.

Jag tror inte att det är en bra idé att limma på någon som har gått allra längst ut på en mycket lång brygga. Ingenting bra kan komma ur det. Det är som att försöka bestämma date med någon som sover. När de sover i sin säng, och du just klättrade in genom deras fönster och nu ligger på knä vid huvudgärden och viskar dina planer i örat på dem. Det är inte alls lika olagligt, men det är nog ungefär lika oönskat. Jag tror inte att det bara gäller mig. Det är något med bryggor i stan. Den enda lilla patetiska biten “natur”, denna vattenmassa och en horisontlinje. Man är alldeles instängd mellan stranden (stan) och havet (som är blött och man kan inte gå på det). Det kanske är därför man ser så ömklig ut längst ut på bryggor, för att man låtsas eller inbillar sig flera saker samtidigt som inte är sant. Att man är ensam, för det är man aldrig på en strand i stan, och att man är i naturen. Ensam med havet. Det är vad man vill tro längst ute på en brygga. Det är vad man vill vara. Det är därför man går dit, och det är mycket tydligt för alla. Men vissa människor ser inte vad andra vill även när det är så tydligt, de ser bara den där ömkligheten. Det är mycket irriterande att verka ömklig när man tänkt sig att ensam möta elementen på stans längsta brygga. Ni borde tänka på det.