Salvation Army wedding by lovedaylemon

The sash reads “Emmanuel”. I don’t know if that’s her husband or her church.

Annonser

Den här länken fyller min feed idag: Kända kvinnor pressas att bli förebilder. Jag läser och är med på noterna ända fram till det här stycket:

Det är inte bara Quetzala Blanco som utmålats som en dålig förebild.Prinsessan Madeleine blir kallad ett dåligt föredöme varje gång hon fastnar med en cigarett i mungipan på bild. Katrin Zytomierska och Carolina Gynning anklagades för några år sedan för att hetsa tjejer till osund bantning liksom bloggaren Kissie som skrev om hur hon gick ned i vikt genom att äta barnmat.

Vänta nu, stoppa bandet. Quetzala Blanco – journalist. Katrin Zytomierska – bloggare, programledare. Carolina Gynning – dokusåpadeltagare, modell, allt möjligt. Kissie – bloggare, nazist. Prinsessan Madeleine – PRINSESSA. Nu ska vi gå igenom vad det innebär att vara prinsessa. Yrkesrollen prinsessa, det man får betalt för alltså:

Monarken är som statschef den samlande representanten och symbolen för landet. Kungen har huvudsakligen ceremoniella och representativa plikter.

Hängde alla med? Den samlande representanten och symbolen för landet. Ett annat ord för representant är “exempel”. Kungen arbetar som gott exempel. Det är hans arbetsuppgift att alltid utgöra ett gott exempel och vara en positiv symbol för landet. Det kan verka kymigt att behöva vara goody two shoes jämt, men det är bara att avgå och jobba med något annat om det verkar trist, det vore inte den första som gjorde det. Men vidare:

När Kungen är förhindrad att fullgöra uppgiften som statschef, till exempel vid utlandsresa till avlägsen eller svårtillgänglig ort, inträder Kronprinsessan Victoria, Prins Carl Philip eller Prinsessan Madeleine i nämnd ordning som riksföreståndare.

Med andra ord – Madeleine råkar inte bara vara dotter till kungen och drottningen. Till skillnad från Quetzala Blanco och Carolina Gynning så får hon inte betalt för att skriva krönikor eller vara programledare i tv, utan faktiskt enbart för att vara just representant för Sverige. Hon har, förutom prinsesstiteln som man föds med och inte kan avsäga sig, också titeln H.K.H “Hennes kungliga höghet” och det är den som gör att hon får apanage. Apanaget får kungafamiljen för att representera Sverige. Ursäkta upprepningen, men jag vill gärna att alla hänger med. Det är inte så att kungafamiljen, eller Madeleine i synnerhet eftersom hon nämndes i den länkade texten, får betalt för att det är “en fin tradition” att ha ett kungahus, eller för att se söt ut i Svensk Damtidning. Det är inte det apanaget är till för, även om det brukar vara argumentet från dem som gillar att läsa om kungligheter. Representation är kungafamiljens jobb, och de är anställda av staten för att utföra det jobbet. Det finns andra prinsessor som avsagt sig titeln H.K.H och försörjt sig på andra sätt – jag räknar med att det inte skulle vara några problem för Madeleine heller. Prinsessan Märta Louise (Norge) verkar inte direkt gå på stampen.  

Sen kan man diskutera vad som ingår i rollen som representant. Får man till exempel röka, som togs upp som exempel här? Jag har inga speciella åsikter om rökning och representation, tycker väl att om något är lagligt så kan man väl också få göra det framför kamerorna. Å andra sidan så har de flesta sjukhus policyn att vårdpersonal inte ska röka för att det skickar ett dåligt budskap till patienterna, och det ingår väl inte egentligen i deras roll att utgöra ett gott exempel på sina raster. Kan man önska av vårdpersonal att de inte röker framför patienterna så kan man väl önska av Madeleine att hon inte röker framför sina undersåtar. 

Jag tror att ni vet ungefär var jag står vad gäller monarkins vara eller inte vara, men det här handlar inte om det. Vad jag är ute efter är att det är en milsvid skillnad, och jag skulle vilja upprepa ordet milsvid en gång till för effektens skull – milsvid – på att vara Robyn och på att vara H.K.H Madeleine. Till att börja med är Robyn ett artistnamn. När Robyn kliver av scen har hon ett efternamn – det har inte Madeleine. Hon ÄR prinsessan Madeleine, dygnet runt, året om, tills hon avsäger sig sin kungliga titel. Det innebär att hon alltid representerar, inte bara när hon klipper band och går på Nobelfesten. Både Robyn och Madeleine kan tacka nej till intervjuer och till att bli fotograferade, och båda har rätt till ett privatliv, men det är bara Robyn som kan säga nej tack till att agera förebild och nästa dag gå på scen och vara Robyn. Om Madeleine tackar nej till att vara ett gott exempel så säger hon upp sig från jobbet. 

Det var bara det. 

Jonas Thente tycker tydligen att litteraturen som skrivs i Sverige idag är som “ett trivsamt kyrkkaffe”. Kul grej att tycka detta i DN, tidningen som är som ett femtiocentiliters mjölkstint vagt kaffepåminnande lavemang, och som jag förmodar ger honom bra betalt för besväret (det nämndes något om prisad, fetlagd och vattenkammad?) Tror hellre jag dricker mitt kaffe i församlingshemmet, ärligt talat. Det händer en del bat-shit crazy grejer där, och fikat är billigt.

Abandoned home, Sweden

I somras var Emmanuel och jag ute på en del utflykter i Skåne, och det här fina huset var ett av de fynd vi råkade på. Vi hittade telegram från 50-talet därinne. Har ni tänkt på hur snabbt det går för ett hus att förvandlas från ett hem till en arkeologisk plats. Man fyller ett hus med så mycket saker av personligt värde och på tjugo-trettio år är det som blivit kvar bara olika exempel på tidsperioden, och några förenklade tecken på vem som en gång bodde där. Det blir förstås inget värdefullt som är kvar, bara skräp som man av någon anledning inte kunde låta bli att slänga ändå – som julkort, telegram på födelsedagen och gamla körbevis. Så till slut när ingen annan minns en så blir man ihågkommen för alla de småsaker man egentligen borde ha gjort sig av med, eller åtminstone inte tyckte representerade en alls. Gamla tidningar, någon värdelös bok som ingen annan brytt sig om att stjäla, tandborstmugg av plast, några billiga koppar, en telefonkatalog från 1971. Sen kommer en okänd människa och fantiserar ihop en historia om hur ens liv var, baserat på dessa småsaker som ligger omkringslängda på golvet och den mögliga soffan, som en gång var vacker och modern.

Man känner sig så given i livet, som om man alltid skulle finnas. En gång för inte så länge sedan var det givet att jag inte skulle gå in i det här huset som om det var mitt, och nu ser jag ingen anledning att låta bli. De som bodde där finns inte längre, eller kommer i alla fall aldrig att återvända dit. De är lika givet försvunna som de en gång självklart var där.