Kollar släktalbumet, hittar en bild på en glad Haile Selassie i safarihatt!

fynd man kan göra när man skaffar timeline på facebook. Hade glömt detta men det finns alltså nånstans bland mormors foton. Ska visa sen om jag kommer ihåg det.
Annonser

The joy of pine

Jag har tittat på hus hela helgen. Jag ska inte köpa något hus, inte just nu, men jag gillar att titta på hus, faktum är att jag tröttnar aldrig på det. Både fina hus, bisarra hus och fula hus. Furuhus. Och “varsamt renoverade” hus, det värsta av allt.

Känner ni till den slängande armens rörelse? Det är den bana armen följer när man lagd i sängen, nära sömnen, slås av att man måste skriva ner någonting man vill minnas när man vaknar. När jag var yngre kunde jag inte sluta skriva på väggarna och hur mycket mamma än skällde på mig och bad mig sluta så glömde jag alltid varför jag inte skulle få göra det. Jag var så rädd för att glömma, tappa mitt verktyg ner i ett bottenlöst hål, varken höra plask eller duns. Det kändes bäst att bara få ut det på väggen, det gick snabbare och kändes inte lika kvävande högtravande som att föra ned det på papper. På morgnarna så stod de rangliga blyertstecknen där vid huvudändan av sängen som tömda skalrester av en pinsam urladdning. Alltid kryptiska och utan innehåll. Jag ville bara bli färdig, men den slängande armens rörelses främsta egenskap är att den föder sig själv och aldrig blir färdig, man får aldrig ur sig det sista dumma påhittet. För det senaste kedjar i ett annat och det nya förkastar det föregående. Man slänger armen mot golvet efter pennan gång på gång, tror att man tömts och lägger armen till ro men nej!, bara en gång till. Till slut, efter för många vändor mellan golv och vägg, får man tvinga sig själv att räkna in fåren till den sista sömnen och hålla tanken stången och stilla, tvångssomna. Och i djupet av sin själ istället börja odla ett stilla förakt för benägenheten att värdera sina egna tankar som omistliga.

Varje gång det uppdateras hos apan så är det som att få en fin present.