Iris van Herpen, 2012

Jag får intrycket av att Iris van Herpen inte lämnar huset så ofta. 

Annonser

Mitt projekt för 2012-2015 är att lära Emmanuel att säga chypre. It’s chippr, not sajfer! 

Desir

Jag önskar mig en intervju med Patrick Wolf där han:

1. Inte pratar om sina tonår överhuvudtaget. 

2. Där inte hans första band Minty nämns. 

3. Där det inte påpekas att det är så himla jobbigt med fans som fortfarande bara vill att han ska låta som på Lycanthropy. 

4. Där det inte pratas om vilka duetter eller samarbeten han gjort med stora kvinnliga artister i 60-årsåldern. 

5. Där det inte sägs något om att han verkar så glad numera. 

Jag vet inte om min önskan någonsin kommer att slå in, men jag föreställer mig att det borde finnas jättemånga andra saker som Patrick Wolf skulle kunna prata om. 

Kanske den vackraste musikvideo jag vet. Varje bildruta är ett konstverk. Och så älskar jag när Chris Lowe dansar i kulisserna. 

Man kan klicka så blir bilderna större. Eller se videon. Helst båda. 

Jag drömde att Xiu Xiu hade släppt ut en massa vita pudelvalpar i Malmö, en del med skär rosett, en del med blå, men de flesta utan. Jag oroade mig för att de skulle bli överkörda vid Amiralsgatan, och plockade upp en efter en, men när jag plockat upp en så såg jag att det stått en till bakom den första, så jag kunde inte bära alla. Gatan var hårt trafikerad och det var natt. Hundarna sprang längs vägrenen och kunde inte bestämma sig för om de skulle försöka springa över gatan. Så mötte jag Jamie Stewart och Angela Seo längs Amiralsgatan när jag kom med hela famnen full, och de tittade på mig och log som om jag var en lyckad del i deras levande installation, och jag sa att pudlarna skulle bli överkörda i trafiken, brydde de sig inte om det? Jamie Stewart sa att han brydde sig om djur men mer om människor, vilket är en för fattig replik vad gäller både filosofiskt djup och retorisk skärpa för att ens få förekomma i mina drömmar, Angela var mer deltagande men sa ändå bara “vi får se vad som händer”. 

I lägenheten som jag bodde i var det för övrigt besvärligt att hysa valpar, för det stod en skittråkig snubbe där och berättade ett tråkigt utterskämt som börjar gulligt men som slutar med att man äter upp uttrar som kastanjer i en påse. Och jag tänkte bara “men gud, ut ur min lägenhet med dina tråkiga utterskämt”. 

Har läst Murakami till sist. Kanske den författare jag har haft mest fördomar om av alla författarskap jag kommer på just nu. Ungefär såhär har jag tänkt om Murakami: “En författare för tjejer och en del killar som gillar fina 70-talsretrobild-tumblers med fladdrande långa Gunne Sax-klänningar, fjädrar-i-håret och motljus-flares, indiepöpp, katter, stora koppar thé med krystad stavning (det heter TE, okej) och foton på de egna fötterna barfota i sand eller i Converse på gräs. Som en Nick Hornby för fruntimmer. Böcker för folk som egentligen inte läser, i alla fall inte något annat än Murakami, förutom möjligen Per Hagman och så gamla nummer av Pop om och om och om och om igen. Som tycker att ett intresse för vintageklänningar och pastellfärgade bakverk mycket väl kan ersätta läsning. Eller vars läsning bara ska accentuera detta intresse, på sin höjd.” Ungefär som jag tänker att folk som älskar “Silke” av Alessandro Barrico egentligen inte läser utan bara sitter och smeker ett kristallglas med rödvin hela kvällarna och fingrar på kanten av sin sammetscape. 

Men jag gillade Sputnikälskling ganska mycket – gillar dock inte titeln alls, och den bidrog inte till att jag plockade upp den – och nu måste jag nog läsa Fågeln som vrider upp världen. Murakami, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. (Vet inte om detta innebär att jag också måste läsa Silke, men jag är inte riktigt där ännu.) Utöver detta konstaterande så blir det ingen recension, eftersom internet är fullt av tjejer som gillar katter, sina fötter och thé som har skrivit att den är undejbaaj redan. Läs nån av deras.