Den (nästan) vita renen. Isträsk, Älvsbyn.

Annonser

Utflykt: Kopparhatten

Som barn blev jag inte direkt berövad utflykter till naturen. Jag var bra less på naturen faktiskt. Placerades i Strövarna, Frilufsarna och Fältbiologerna, även en kort vända i scouterna. Man kan nog inte säga att den aspekten av naturen grep mig, det var lite för mycket organiserade aktiviteter och skola över det hela. Fältbiologerna var dock trevligast (och lockade också till sig flest freaks, som tjejen som tog med sin egen myrkoloni till lägret och sjöng HÖNSAFÖDDER OCH GULERÖDDER MAGER SOM EN TRANA, DEN SOM KÖSSER TÖSERNA HAN HAR EN HISKELIG VANA när vi skulle få lunchen upplassad.) Det tog mig ett tag att återvinna intresset för naturen. Ska vi säga 20 år?

Jag har säkert varit i Skäralids nationalpark, eller i det som nu är nationalpark, för det var det inte när jag var liten. Men alla naturutflykter flyter ihop. Det regnade jämt, minns jag det som, så det var passande att det regnade lite nu med.

Dessutom var backen upp till Kopparhatten sjukt jobbig i skyhög luftfuktighet, tyckte fröken Känslig. Här ett stopp på vägen, tur att det var tjusigt. (Mer atletiskt lagda/ej luftfuktighetskänsliga personer tycker säkert inte att det är speciellt jobbigt.)

Vita djur-bingo: nr 1, en vit snigel! Vi stötte på fler sen. Men nu – KOPPARHATTEN!

Den skånska regnskogen öppnar sig hundra meter ner. Faktiskt ganska overkligt.

I CRUSH YOU, PUNY HUMANS!

Så här ser det alltså ut när man står på Kopparhatten i soligt väder. Kände mig rent atletisk när jag ser folk stå på vår förra utsiktspunkt och titta!

Sen började vi vandringen nedåt igen. Stigen har inga räcken, obs. Det är brant, obs.

Som en katedral av löv. Träden blir väldigt höga här när de sträcker sig mot ljuset.

Möte på stigen.

Mossig tjur! Det växte mycket mossa överallt.

Mossbarn! Det här är mossövervuxet stenras från ravinen.

Nu är vi nere i ravinen Skäralid, eller egentligen är det en alldeles äkta canyon.

-Oh såna fotogeniqua kryptogamer! utropade Emmanuel. Jo, det gjorde han faktiskt.

Sant ju. Ormbunkar är kanske den allra mest fotogeniska växten.

Vita djur-bingo nr 2: blekgrön halvmätare, Campaea margaritata. “Äldre exemplar bleknar med tiden och blir till slut nästan vita.” Den här har gått till de sälla, eh, nektarmarkerna.

Vi tyckte att det verkade helt orimligt med en stenmur mitt inne i skogen, tills vi läste på en skylt nånstans att ravinen faktiskt var betesmark förritin. Det kan man verkligen inte tro nu.

Glad kille vid bäck. Eller Skärån egentligen, som är så ren att man kan dricka ur den, tydligen. Fast det testade vi inte.

Jag kallar det Baldur’s Gate-skog (Davids påhitt, men om ni spelat Baldur’s Gate så måste ni hålla med om att det är så här skogen ser ut!) – för overklig för att finnas i annat än rollspel, och kanske i Sagan om ringen.

Bliss!

På riktigt! Och vi såg en gigantisk patrullerande trollslända också.

Troll som kommit hem sent från ravefesten och förstenats i gryningsljuset.

Vi blev hyfsat paffa när vi såg dessa ungar stå och hälla i sig källvatten.

Vattnet var urgott, och jag oroade mig mer för den där sleven än för bakterierna i vattnet. Efteråt har jag läst att folk är lite sjuka i huvudet vad gäller det där vattnet – de kommer hit och fyller dunkar och brygger kaffe med det på sina ekologiska surbrödsrestauranger. It’s a fact!

Snart framme. Känner man sig hurtig kan man ta två olika 7 km-slingor, men 4 km (gul gubbe) räckte för oss. “I normalt tempo tar den 1 h och 45 min.” Jag kan säga att i vårt sengångartempo tog den nog 2,5 h. Men vi stannade och fikade en bra stund, töntade oss med sniglar etc.

Framme i parken igen. Vi började till höger om Naturum (alltså gick inte runt dammen först) och det tänker jag är det trevligaste sättet, även om man såklart kan ta det från andra hållet också. Det finns en skitlång trätrappa, men vi tog stigen vid sidan som går upp snett från bilvägen. Trappor är så demoraliserande. Raksträckor ni vet.

Sista djuret i vita djur-bingon: sångsvan med tonåringar! Kanske Skånes mest luttrade svan dessutom, ordentligt ringmärkt och i stort sett ointresserad av mig och min kamera.

Eftersom det var en timme tills bussen gick så tog vi även barnvagnsrundan på 800 m (“Följ hermelinen!”) som går runt dammen. Ganska trevligt men kanske inte värt att åka till Skäralid enbart för detta. Här en prydnadsväxt av nåt slag som squattar en stubbe.

Thoreaus Walden på toadörren (inne på Naturum).

Buss 518 tillbaka mot Stehag – The Magic Bus!

Utflykten Skäralids nationalpark får 5 av 5 termosar i betyg. Vi uppskattade väldigt mycket hur lätt det var att komma hit med buss – man kliver bara av vid hållplatsen Skäralid Nationalparken, och så står man vid parkeringen! Helt “gratis” med Sommarkortet alltså.

Busstider: Bussarna gick hem ungefär en gång i timmen fram till ca 18:50, räknat från Malmö/Lund (på helgen går sista bussen 19:16). Sen blir det knepigare. Norrut gick bussarna lite längre men med fler byten.

Faciliteter: Naturum har en restaurang men den var rätt dyr. Köp Engelholmsglass på plats eller ta med fika hemifrån. Ta med en vattenflaska också – om inte annat för att man vill fylla den vid källan ju! Det finns fikabord och dass både vid Naturum och uppe på Kopparhatten.

Ungar: Inte under 7-8 år, om man inte specifikt längtar efter att känna dödsångest och panik under hela utflykten för att de ska dratta över något klippstup. Barn (eller vuxna …) med dålig impulskontroll kanske inte ska åka hit alls.

Sova över: Man får inte tälta eller göra upp eld var man vill eftersom Skäralid är ett naturreservat. Man får inte heller samla ved, så det är bara att hoppas att det finns när man kommer. Det finns ett par övernattningsstugor med ca 20 britsar vardera som är gratis och de har eldstad och pump, men det finns inga madrasser eller belysning. Man får också tälta i trädgården runt stugorna. Stugorna kan inte bokas eller “paxas” av en grupp. Övernattningsstugorna samt vindskydd ligger längs Skåneleden som markeras med orange prickar på träd etc.

Goddag, statusuppdatering:

  • Jag har en vidrig ögoninflammation som gör att högerögat SNORAR, jag ljuger ej. Sjukt äckligt är det, och på morgonen måste jag gräva loss ögonfransarna från torra vita blodkroppar och salt för att kunna öppna ögat ens. Sur är jag hela tiden och jag ser ut som en albinokanin.
  • Det har varit derbyfestival och fastän det var kul så kunde jag bara gå på två bout för resten av tiden kunde jag typ EJ SE TILLRÄCKLIGT FÖR ATT CYKLA. Nä just det. Skulle tagit dit Karin på hennes premiärbout, men det var i sista stund att jag kunde övertyga mig själv om att gå ens.
  • Jag ska översätta lite dataspel i veckan. Ett Battlestar Galactica-spel eventuellt. Är rätt så taggad men samtidigt ej pepp på att lära mig nya program. Här ser ni en som vill göra allt i Word.
  • Jag har funderat lite på det här med gymetikett – tycker det är störigt när folk lämnar 80 kg på skivstången så jag måste plocka bort skittunga vikter. Jag vet inte om man förväntas lämna stången med vikter på eller ej, och om det finns nån gräns för när det inte är artigt längre. Bryr mig inte så mycket om tio kilo, men en hel person?
  • Just nu undrar jag hur jag ska kunna jobba. Ser knappt skärmen.

Här sitter man i plagget som ibland kallas negligé och ibland underklänning, och korrekturläser en enkät om ett känt leksaksmärke som bland annat tillverkat en mycket rolig bilmack med hiss och ett stall som sa mu när man öppnade dörren. Avdelningen oväntade framtidsutsikter när jag var 18.

The Flashy Type – Edward Georgi

Hole – Doll Parts

Ett av de finare ögonblicken under juni månad var när vi satt på golvet hemma hos Lisa, som var mig obekant fram till den kvällen, och efter någon timme eller så kände jag ett mycket diskret litet finger peta mig på vänstra foten. Jag uppfattade inte det som att Lisa försökte påkalla min uppmärksamhet, så jag valde att ignorera petet. Hon kanske tog bort en tråd från min fot eller nåt. En del människor gillar att städa en, plocka bort hårstrån från tröjan och sånt där. Glömde bort det ganska omgående.

Efter ett ganska långt tag säger Lisa: “Ursäkta att jag petade på din fot innan, men jag var tvungen att se om den var riktig. Den var så vit att den såg precis ut som om den var gjord av porslin!”

Jag har alltid varit fascinerad av att ha en del av kroppen som är tillverkad. Inte så mycket som en cyborg, att delen fungerar som en verklig kroppsdel, utan mer kroppsdelar som bara är en kuliss. Att man vid brist tillverkar en kroppsdel som enbart är vacker att titta på men inte kan användas. Det man blir då är inte en cyborg utan snarare till hälften en staty. Man blir inte en “lagad” människa, utan nästan något annat än en människa. Förstening, som i Häxan och lejonet eller grekisk mytologi (jag läste rätt mycket grekiska sagor som barn) fascinerade mig också tidigt. I Tusen och en natt finns det en lam prins som hade fått en underkropp av koppar eller brons, och jag var så gripen av detta. Istället för att göra kroppen så rörlig som möjligt med en rullstol eller liknande så hade man gjort ett vilande monument av honom. Så där låg han och var en sorgsen staty.

Eftersom jag alltså fortfarande dras till detta tema så började jag förra sommaren läsa “Flickan med glasfötter” av Ali Shaw, en roman om en ung kvinna som sakta förvandlas till glas. Den utspelar sig på St Hauda’s land, en påhittad, kall vulkanisk arkipelag som påminner om Hebriderna eller en ögrupp utanför Eldslandet. Jag läser sällan ut böcker så läste jag inte ut den här heller, men den började bra. Detta alltså om min porslinsfot, som jag nu betraktar med högaktning. Fastän, ska jag tillägga, den är gjord av kött och blod.