dagens lilla flashbackinlägg

Nu ska jag lära er ett och annat om markägare. Markägare är ett jävla pack. Markägare hatar Allemansrätten. Markägare vill inget hellre än att hägna in alla sina grindar med elstängsel och 7 m hög taggtråd, men det får de inte, så istället sätter de upp skyltar där det står “varning för tjuren”. (På Öland skiter de i vilket och sätter upp taggtråd ändå, för Öland är laglöst land.) I 9 fall av 10 finns det ingen arg tjur i hagen, men hur ska du kunna veta det? Du vet egentligen att det bara är en snål allemansrättsföraktande markägare, men hur mycket är du beredd att sätta på det? Din ryggrad? Nej förmodligen inte. Så du står där och blänger surt på en falsk varningsskylt och tar en 3 km lång omväg för att en idiot inte pallar tanken på att 2 personer i månaden skulle vilja passera genom hens hage. Detta gör mig så sint.

Avdelningen: be careful what you gnäller på.

“Hej moa!

detta är din granne moa, aka hippietvåltjejen. hahaha du har så rätt om den värdelösa tvålkoppen! det var jag som ställde den där. nu har jag erkänt. har också ganska länge tänkt säga att jag läser din blogg men det har aldrig blivit av. det här kändes som ett ypperligt tillfälle att göra det på. hejsvej!”

 

Jag kanske ska börja använda valsen som en stående “din mamma jobbar inte här”-lapp. *skammens rodnad*

(Fast jag är lite glad att jag kanske slipper tvålkoppen nu. Också.)

Ganska roligt: En kompis kompis var Trickys au pair, och hon gladde sig oerhört åt att få se Björk varje dag (för de var tillsammans ett tag, om ni minns). Ett ögonblicks eftertanke åt scenariot “TRICKYS AU PAIR” om jag får be. Det är ju helt eljest. Hur som helst, besvikelsen över Björk var stor, då hon “bara satt i Trickys knä hela tiden, hämtade öl åt honom och så spelade de tv-spel hela dagarna.”

(Ännu roligare är kanske att jag är såpass mycket fan girl att jag genast börjar hitta på plausibla och värdiga skäl till varför Björk skulle bete sig på det viset. Jag ursäktar Björk, utan att ha träffat henne, för att hon eventuellt var lite tråkig och fjompig ett par månader ca 1996.)

Bloggämnen jag ogillar:

  • Bilder på äggfrukost. Jag hatar hur kokta ägg ser ut, och löskokta ägg är värst. Ser jag ett tiltshiftat äckligt jävla rinnigt ägg till så ansvarar jag inte för mina handlingar. Bilder på mat är överlag oftast betydligt äckligare än bloggaren själv tror. Men jag fattar att man ibland vill fotografera sin mat. Det är inte det. Äggen måste dock försvinna ur bloggosfären.
  • När bloggare skriver “Sen när jag är rik och berömd så kan ni ju komma ihåg att jag (infoga random vardagssyssla eller trist vana som ska få en att känna igen sig och tänka “jaså jaha, så hon vänder också sina jeans ut och in när hon tvättar dem” ELLER VAD SOM HELST). Jag har ingenting emot att folk skriver om sina tråkiga vanor och sin tråkiga vardag, det får ni gärna göra. Men jag har väldigt mycket emot frasen “sen när jag är rik och berömd” för den kan bara leda till dubbelbestraffning – antingen är vederbörande helt ointresserad av att bli rik och berömd, men varför då skämta om det? Då lägger man sig på nåt sätt platt inför ett misslyckande som man inte ens egentligen ser som ett misslyckande, och varför skulle man göra det? Det fattar jag inte. Eller också vill man verkligen bli rik och berömd och då blir det rätt pinsamt att man egentligen väldigt gärna skulle vilja att ens läsare lägger på minnet att man tvättar jeansen ut och in och brer smöret på knäckesidan som har djupast hål. Det är helt enkelt en konstig sak att säga, oavsett om man vill eller inte vill bli rik och berömd.
  •  Recept på smoothies, och sallader som består av salladsblad, ost och sockerärter. Jag har sagt det förr men jag säger det igen – ingen behöver tala om för mig hur man gör smoothie eller sallad, och såvida inte er läsekrets är < 15 år gamla så behöver ni förmodligen inte tala om det för dem heller.
  • Att i tid och otid prata om inspiration. Det kan verkligen bara bli fel. Man behöver ingen inspiration, man behöver arbeta. Man behöver inte heller hålla på och pimpa sitt arbetsrum för att få mer inspiration, däremot kan det hjälpa att röja upp det så man faktiskt kan arbeta i det. MVH Luther

Malmökärringen är ingen ondsint myt. Malmökärringen sitter på tåget, pratar raspig skånska, kallar den frånvarande kollegan för häxa. På ett sätt som får en att tro att det inte är den frånvarande kollegan som är häxan. Utsöndrar ovilja mot allt. Sitter och pillar på en chockrosa nagel med gul undersida. Glor på världen med ständig avsmak.

Semesterbilder från Piteå, del 1. Emmanuel och jag hälsade på hans föräldrar i tio dagar: mitt första besök i Norrbotten sen 80-talet och mitt första överhuvudtaget i Piteå.

Hafvet med stans industriella hjärta i bakgrunden, pappersbruket. Tyvärr med världens kanske mest ovärdiga namn: Smurfit Kappa Kraftliner. Låter som smurfarnas studentförenings tyngdlyftarklubb, varken mer eller mindre.

Om ni känner mig alls så förstår ni säkert att jag var ganska fascinerad av fabriken.

If you don’t know me by now, you will never never never know me, oooooooooh

Men vidare. Piteå har en ganska lång rutschkana!

Och ett onaturligt kvällsljus. Halv elva, detta. “Mörkt” med norrländska mått mätt.

Detta är Piteås västra hamn! Blygsamt posh med dyr bastuflotte till vänster och ett litet hamncafé! Det är så bräckt och rent vatten att det växer näckrosor här.

Och inte en enda människa ska få mig att skämmas för att jag använder OLIKA retrofilter i en och samma bildserie.

Diskret shoppingtips på husvägg.

Vad nu en papegoja gör i ett akvarium.

Jag skulle vilja uttrycka viss tveksamhet inför valet av denna logotyp. Om inte “assistansen” är av torpedkaraktär.

Piteå är på det hela taget rätt lik vilken svensk småstad som helst, fast med fler trähus i centrum. Det exotiska Norrbotten finns definitivt inte här. Det börjar nånstans runt Älvsbyn – ni ska få se sen!

Piteå liknar många andra norrländska kuststäder på så sätt att “ryssen” med stor nit och ävlan har bränt ner delar av stan ett antal gånger. Sista gången var det i och för sig bara en enda rysk sjöman som brände ner rådhuset (när han var full).

Det här tyckte jag var lite LOL men jag antar att “trivial” har ändrat betydelse under årens lopp. Den tredelade vägens lärdom eller nåt sånt ska det tydligen ha inneburit från början. Tänk om man haft vältalighetslära i skolan idag, vilken grej.

Djuret som dominerade stadsbilden i Piteå var igelkotten, vilket säger väl en del om graden av lugn och ro på gatorna. Vi såg nog fem olika i centrum under en halvtimme. En av dem hängde på uteserveringen, under borden.

Ekbergs, bästa tantfiket! Jag var tvungen att äta bakelse. Jag äter aldrig bakelser. Max en bakelse om året (tills jag kom till Piteå, bakelsernas förlovade land). Men det var en extremt god en. Utan att vara någon bakelseexpert så måste jag säga att det var en riktig superbakelse.

Förresten satt vi bredvid Piteås intelligentia och fikade. De skulle läsa Borges och Knausgård och så en halvobskyr poet som jag inte minns namnet på nu. Jojo. Om ni råkar vara Piteås intelligentia och läser detta – vi såg er allt!

Så här ser det ut på Norrmalm. Norrmalm är Piteås Gamla Limhamn, alltså f.d fattigt numera posh. Liknar Kalmar lite tycker jag. Väldigt gulligt hur som helst!

Utsikt från Kurirkajen, som också ligger på Norrmalm. Det är en brygga, kan man säga. Ganska exakt en brygga faktiskt.

Där var det gudagott att vara.

Hemma i trädgården. Och vilken trädgård det är sen.

Däruppe bodde vi, med ständigt öppet fönster. Ganska ljuvligt.

Till och med tummen ser nöjd ut när vi dricker GT på lillverandan.

Emmanuel ser litegrann ut som att han visar upp nya punschverandan i patronsvillan. Jag sitter i en hammock. En hammock!

Emmanuel sprider robotciggens glada evangelium till sina föräldrars vänner.

E-cigg skapar ett omedelbart ha-begär som transcenderar generationsgränserna.

Fynd från Emmanuels gamla rum – SOLOÄVENTYR! Jag läste Människoätarnas rike.

Borde ha valt den här istället. Cthulhu OCH en ninja – vad kan gå fel? Den måste ju vara bra.