Hej Sara,

okej, jag ska försöka utveckla. Jag kan ju inleda med att säga att jag har problem med recensionen snarare än med skivan. Eller, jag har problem med skivan också, för att jag personligen inte gillar den, men det var inte min poäng just här.

Om jag kanske ska sammanfatta läget för nytillkomna läsare: Mando Diao har släppt en skiva där de har tonsatt några av Gustaf Frödings dikter. Så långt allt väl. Jag har ingenting emot Gustaf Fröding, jag har ingenting emot att man tonsätter Gustaf Fröding, jag har ingenting emot att man gillar Mando Diao eller Mando Diaos tonsättning av Gustaf Fröding. Men nu till det som jag brydde mig om: för det första tycker jag att recensionen är ganska obegriplig i största allmänhet – “naturens dignitet”? “Småstäderna befinner sig i främlingskap”? Inför varandra då, eller? Eller inför vadå? Men skitsamma, för här kommer det som kliar på kroppen: jag sätter mig alldeles bestämt emot att “den svenska folksjälen”, vad den nu är idag, definieras av en diktare från förra och förrförra århundradet. Den svenska folksjälen får nog ändå vara i ett pågående tillstånd som definieras av sina nu levande användare, eller? Jag känner mig ungefär lika lite representerad som “svensk” av Fröding, Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström som jag gör det av Zarah Leander, Anna Maria Lenngren och Jenny Lind. Eller Agneta Horns dagböcker från 1600-talet. Utan att dissa några av dessa författare eller sångare – jag vet bara inte riktigt vad vissa specifika författarskap eller musiker har med folksjälen att göra. Eller “känslan av att vara svensk”, om man föredrar det uttrycket. På den tiden då alla kunde samma folkvisor och vallvisor och vaggvisor, då kanske man skulle kunna prata om att folksjälen även låg i sången och i texterna, eventuellt. Men det var rätt länge sen, betydligt längre sen än när såväl Vreeswijk och Åkerström som Fröding levde. Eller Zarah Leander, eller Alice Babs. En tid som jag inte har någon kontakt med, annat än genom ett besök på Skansen eller i något folklivsarkiv. Så även om Mando Diao skulle göra nyinspelningar av folkvisor och vaggvisor idag så skulle det ändå inte handla om någon svensk folksjäl, utan om att vårda ett historiskt arv. Vilket är värdefullt i sig, men något annat.

Undrar förresten om man nånsin skulle låta en kvinnlig poet, trubadur eller sångerska representera hela svenska folkets innersta väsen, på samma sätt som man är beredd att göra för manliga musiker och poeter. Att de inte bara representerar sin egen samhällsklass, tid, smak, ett gediget författarskap eller de förtrycktas röst under 50 år (tänker t.ex Moa Martinson, Sonja Åkesson?), utan hela svenska folket I EVIGHET. Folkhemmet, rentav. Det skulle väl vara Selma Lagerlöf då, men inte ens hon tror jag skulle få lov att råda över nycklarna till folkhemmet. 

Ja, det var väl vad jag tänkte om folksjälen. Att den kanske kan behöva lite terapi om den fastnat i år 1900. Utan att dissa Fröding, manliga trubadurer eller dem som tycker att Mando Diao släppt en jättebra, ny skiva. Hoppas att det var lite tydligare. 

Jag hittar rivmärken överallt på kroppen (eller inte överallt, mest på ryggen och halsen) och jag undrar när jag gör dessa. Hade en reva som löpte från mitt på nacken långt ner längs ryggraden, den har läkt nu, men nu hittade jag en ny som går över hela högra skulderbladet. Förvandlas jag till en varulv på nätterna? 

Googlesplaining borde ha en egen blogg, förresten. Man ställer en fråga på exempelvis facebook som kräver ett tämligen specifikt och erfarenhetsbaserat svar, typ “hej, jag skulle vilja sätta upp en väggfast hylla i köket som är snygg och håller för två paket mjöl, ett paket socker och några paket pasta, en gammal kakburk med diverse, bönor, linser, kaffe och en vinkande kattskulptur av porslin, och förresten så är väggen av tegel, thoughts?” och så får man en länk till Blocket eller Ikea som svar. Och man vet redan att Ikeas Lack bara håller för ca två serietidningar plus att de är fula. Det man vill höra är GO BACK IN THERE AND WAIT FOR THE WOLF, WHO SHOULD BE COMING DIRECTLY, alltså “Jag köpte en skitsnygg på Jula som satan i gatan håller för 25 kilo, och jag har också tegelväggar i köket och då använder man den hära pluggen, sitter som berget efter två års misshandel, inte som de där värdelösa jävla pluggarna som vaktmästaren sätter dit som gör att brandlarmet trillar ner av sig själv.” You know? Det är DET svaret man vill ha. Nu har jag visserligen lärt mig att lägga till “snälla, googla inte bara ett svar”, men varenda gång man inte gör det så får man fyra stycken googlesplainings. Från män såväl som från kvinnor.  

(Jag vill samtidigt påpeka att jag inte vet var man köper de bästa väggfasta hyllorna. Det var ett exempel. Jag kan inte hållas ansvarig om Jula inte är det bästa alternativet.)

behöver dina saker bättre pga kille

Apropå mansplaining, det här hände när jag var 16-17 och min dåvarande pojkvän var 19. Jag hade ett par väldigt fina kub-högtalare från 70-talet – tror det var ett par OD-11 men är osäker – och jag var väldigt förtjust i dem, liksom jag var väldigt förtjust i min Garrard-skivspelare från 60-talet, för den kunde spela alla skivformat, även 78:or. Jag har den kvar, för övrigt, högtalarna har dock gått hädan vid ett oklart tillfälle. Hur som, min pojkvän spelade i ett band och ägnade sig åt oerhört mycket mansplaining vad gällde musik (vad gällde mycket andra saker också, som t.ex sin kurslitteratur i praktisk filosofi som jag läste ut mycket snabbare än han, och sen var han irriterad för att jag ville diskutera den), han berömde sig bland annat för att vartenda band som han gillade och som jag också råkade gilla måste ha varit han som introducerade för mig, vilket det aldrig, med emfas på aldrig, var. Det i sig var sjukt irriterande, men det som tog hem tårtan var att han tjatade på mig för att få köpa de där högtalarna. Det var obegripligt främst eftersom jag dagligen använde dem. Brukar man, bara sådär till att börja med, be att få köpa grejer av folk som de använder? Typ köpa tröjan från kroppen? Gullig hund, får jag köpa den? Framför allt, om de säger nej, brukar man då tjata?

– Varför skulle jag sälja dem till dig?

– För att jag behöver dem bättre.

– Eh, jaha, och varför då?

– Jamen du är ju TJEJ! *self-explanatory*

Eh. Ja, och denna TJEJ ägde högtalarna som han ville ha. Mind is blown.

Vi var ihop i två månader, varav den sista månaden jag tillbringade i Frankrike utan att ringa honom.

Mansplained