Hej Sara,
okej, jag ska försöka utveckla. Jag kan ju inleda med att säga att jag har problem med recensionen snarare än med skivan. Eller, jag har problem med skivan också, för att jag personligen inte gillar den, men det var inte min poäng just här.
Om jag kanske ska sammanfatta läget för nytillkomna läsare: Mando Diao har släppt en skiva där de har tonsatt några av Gustaf Frödings dikter. Så långt allt väl. Jag har ingenting emot Gustaf Fröding, jag har ingenting emot att man tonsätter Gustaf Fröding, jag har ingenting emot att man gillar Mando Diao eller Mando Diaos tonsättning av Gustaf Fröding. Men nu till det som jag brydde mig om: för det första tycker jag att recensionen är ganska obegriplig i största allmänhet – “naturens dignitet”? “Småstäderna befinner sig i främlingskap”? Inför varandra då, eller? Eller inför vadå? Men skitsamma, för här kommer det som kliar på kroppen: jag sätter mig alldeles bestämt emot att “den svenska folksjälen”, vad den nu är idag, definieras av en diktare från förra och förrförra århundradet. Den svenska folksjälen får nog ändå vara i ett pågående tillstånd som definieras av sina nu levande användare, eller? Jag känner mig ungefär lika lite representerad som “svensk” av Fröding, Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström som jag gör det av Zarah Leander, Anna Maria Lenngren och Jenny Lind. Eller Agneta Horns dagböcker från 1600-talet. Utan att dissa några av dessa författare eller sångare – jag vet bara inte riktigt vad vissa specifika författarskap eller musiker har med folksjälen att göra. Eller “känslan av att vara svensk”, om man föredrar det uttrycket. På den tiden då alla kunde samma folkvisor och vallvisor och vaggvisor, då kanske man skulle kunna prata om att folksjälen även låg i sången och i texterna, eventuellt. Men det var rätt länge sen, betydligt längre sen än när såväl Vreeswijk och Åkerström som Fröding levde. Eller Zarah Leander, eller Alice Babs. En tid som jag inte har någon kontakt med, annat än genom ett besök på Skansen eller i något folklivsarkiv. Så även om Mando Diao skulle göra nyinspelningar av folkvisor och vaggvisor idag så skulle det ändå inte handla om någon svensk folksjäl, utan om att vårda ett historiskt arv. Vilket är värdefullt i sig, men något annat.
Undrar förresten om man nånsin skulle låta en kvinnlig poet, trubadur eller sångerska representera hela svenska folkets innersta väsen, på samma sätt som man är beredd att göra för manliga musiker och poeter. Att de inte bara representerar sin egen samhällsklass, tid, smak, ett gediget författarskap eller de förtrycktas röst under 50 år (tänker t.ex Moa Martinson, Sonja Åkesson?), utan hela svenska folket I EVIGHET. Folkhemmet, rentav. Det skulle väl vara Selma Lagerlöf då, men inte ens hon tror jag skulle få lov att råda över nycklarna till folkhemmet.
Ja, det var väl vad jag tänkte om folksjälen. Att den kanske kan behöva lite terapi om den fastnat i år 1900. Utan att dissa Fröding, manliga trubadurer eller dem som tycker att Mando Diao släppt en jättebra, ny skiva. Hoppas att det var lite tydligare.
