Gomorrah! Jag vaknade kl 4 i morse. E sov väldigt sött till klockan 07:45, då hans Doctor Who-alarm satte igång. 

– Vill du också gå upp, eller ska du sova mer?

– Ingenting skulle kunna få mig att gå upp just nu. 

– Inte ens om du får en ……. i Söderhavet?

– Om jag får en JAK i Söderhavet? 

– En JAKT i Söderhavet. 

– Om jag får en JAK i Söderhavet, då kanske jag måste gå upp och ta hand om den. Den ba, “muuuu”. 

– “Det är VARMT! Muuuu!” 

– Mmm. 

Sen kunde jag inte somna om i alla fall, för nån på radio skulle prata skithögt om sin enögda häst. 

Annonser

Outdoor Light Projections by Javier Riera

Först trodde jag det var fötösjöppat, då tyckte jag det var ointressant, men sen när jag fattade att det är ljusprojektioner så måste jag säga att det är rätt gött. 

Det här att skriva “en” istället för “man”, är det ett medvetet försök att eliminera “maskulina” indefinita pronomen? För jag tycker bara att det ser extremt dialektalt ut, som att vederbörande är en gumma som bor i ett litet litet torp på landet. “Nu trängtar en ju efter kaffitåren så en längtar sig rent fördärvad”. Det kan ju vara gulligt kanske, fast jag vet inte om det är den avsedda effekten. Jag minns att jag satt i ett oerhört långt möte i Rågsveds folkets hus på 90-talet med Ungsocialisterna och det debatterades att stryka alla “man” ur språket till förmån för, eh, ja vad minns jag inte just nu. Jag tyckte att det var en ganska lågprioriterad fråga då, och jag tycker det nu också. Inte på nivån SLUTA GENAST SÄGA EN ISTÄLLET FÖR MAN, ni får säga vad ni vill såklart. Jag bara meddelar min ståndpunkt i indefinita pronomenfrågan just nu. Kan hända att jag ändrar mig, jag vet inte riktigt. 

: [

Känslan man får när man ser en begåvad fotograf börja jobba med rockfoto. 

Edit: Menar inte specifikt sajten rockfoto, utan “fotografier av populärmusiker under konsert” överlag. En väldigt tråkig genre enligt mig, och det känns väldigt bortkastat när någon som tar intressanta foton börjar jobba med det. 

Vad är det finaste du har slarvat bort?

När Malmö konsthall hade en samlingsutställning med Louise Bourgeois 1998 så var det något av det bästa jag hade sett. Mest tagen var jag av installationen Red Room: Child, ett litet rum fullt av röda trådspolar (det var mycket finare på konsthallen än det är på bilden nedan, det var gjort som ett riktigt mörkt litet rum, inga vita väggar), och på en hylla ett par vita tumvantar med den broderade texten “moi” på den ena och “toi” på den andra. (“jag”/”du”)

Längst ner till höger ser ni vantarna.

Julen samma år fick jag ett par likadana vantar av min mamma, som också såg utställningen. Hon hade engagerat en tant från Röda korset till att sticka ett par vita vantar, och sen hade hon broderat texten själv med rött garn. Jag har nog aldrig blivit så glad för en present sen jag var fyra år och då fick vad jag önskade mig mest i världen, “en sjungande kyrka”. Ni vet, en sån där liten kyrka med speldosa som man kan köpa som julbelysning. Hur som helst. Jag fick behålla dessa högt älskade vantar i ganska exakt en månad och en vecka, för då tappade jag bort dem i London. Jag satt på hotellrummet och grinade ögonen ur mig, och jag brukar inte grina för grejer. Saker är saker, oavsett vad man ger dem för symbolinnehåll. Ska man hålla på och grina för att saker försvinner och går sönder, då kan man ju gråta livet ut. Men den här tanten på Röda korset hade stickat, och mamma hade broderat själv (hon är kanske inte direkt världens största handarbeterska) och framför allt var det mina Louise Bourgeois-vantar. Med dem kunde jag bära med mig hennes rum hela vinterhalvåret, det var så himla fint.

Ja, julen därpå fick jag i alla fall ett par NYA vantar, likadana, men denna gång köpta färdigstickade från Ullcentrum på Öland, fast än en gång handbroderade. Jag blev så himla glad! Och jag var jättejättenoga med att aldrig tappa bort dem men till slut tappade jag den ena nånstans i Umeå 4 år senare. Eller möjligen om det var i Malmö ännu senare.

Jag skulle fortfarande gärna vilja ha ett par såna vantar, tror jag skulle vilja ha ett par hela livet faktiskt. Nu är det längesen sen jag tappade bort det senaste paret, men jag saknar dem ändå.

Jag letar ständigt efter den perfekta hippiebloggen. Och med hippies menar jag nog mer Gröna vågen än psykedelia, auror och att äta enligt sin blodgrupp, liksom. Fast inte riktigt så mycket biolog/snickare att det bara blir Såhär planterar man en skog/Såhär bygger man ett skjul. Gärna lite höns och får, fast snyggt helst. Som honeyrockdawn (tips från Maria) även fast hon väl inte kan kallas hippie precis, och som The Girl Who Married a Bear, fast på senare tid skriver hon mycket om sin hippiebutik, och jag är inte intresserad av krämarbloggar. Men hittills är TGHMAB fortfarande min bästa hippieblogg – förmodligen åtminstone delvis för att hon är finska. Jag har lite svårt för den här …aningslösheten som amerikaner alltid verkar dras med, även när de är regimkritiska. Hon är också den hittills minst självgoda hippien. Sen är det ju ojämförligt romantiskt att bo i en nationalpark på en ö i Washingtons skärgård, och svårt att konkurrera med. Men jag tänker mig att en lyckad hippieblogg kan föras även på ett måttligt romantiskt ställe, till exempel.. i Skåne. Eller utanför Örebro. 

Kraven ser ut ungefär såhär: bloggen får gärna handla om djur, odla grönsaker, kids, ett måttligt pysslande (inga jävla vimplar eller muffins tack), ekologiskt predikande och sånt där på en rimlig nivå, men inte i form av recept eller instruktioner. Hen får gärna ha noll koll på vad hen sysslar med på landet, jag hade ändå inte kunnat avgöra skillnaden, men när folk är för korkade blir jag beklämd. Eftersom jag inte har barn själv så får det inte vara en ren barnblogg, för jag bryr mig tyvärr inte tillräckligt mycket om vardagen med barn (och inbillar mig att jag inte heller kommer att bry mig tillräckligt mycket om/när jag skaffar egna ungar, men det säger jag nu). Jag är mer intresserad av djur än att göra örtteer, men örtte är okej också, samt attachment parenting, men jag drar gränsen vid att referera till sin barnmorska som “doula”. Matpredikningar orkar jag inte med alls, så inga jävla råkostfascistbloggar. Folk får gärna äta råkost för mig, mycket hellre det än biff varenda dag, men det är verkligen astråkigt att läsa om. Om bloggaren är råkostreligiös (eller har några andra idéer om Den Rätta Vägen vad gäller mat, typ ayurveda eller proteinpulver eller att bara äta nässelsoppa med ägg från egna höns) men inte bloggar om det mer än två ggr om året så är det helt okej. 

Jag gillar både smutsig-och-skäggig (eller den kvinnliga motsvarigheten..) och tiltshiftad blomsterkvast och ljuva brunnslock med mossa på, makron av sniglar och äpplen som ruttnar in i evigheten, ja ni hajar galoppen. Vad jag däremot inte gillar är folk som skriver mig på näsan, självgoda missionärer, fundamentalister, människor som är tråkiga och eh ja, den konservativa falangen som bor på landet för att där får man fortfarande sitta i sin stuga och vara rasist ifred, men det säger kanske sig självt. Det går också bra med bloggar från schtan med hippies som odlar på balkongen, gör örtteer på Botaniskans växter och ylar mot månen från ett industritak. Anything goes. Hjälp mig nu!