My first abandoned house, which I explored when I was 11, is now falling apart. 

Pappa tog ett foto åt mig med mobilen (okej kanske lite redigerat av mig i efterhand) och messade “ditt fina ödehus rämnar Moa! kram pappa”. Jag blev så himla rörd att han kommer ihåg att jag kom hem helt strålande glad med veckotidningar från 50-talet som jag hade hittat därinne. “tror att du hittade gamla veckotidningar där”. Åh jag minns detta hus som man minns sitt första disco eller sin första puss eller nåt annat som man bör minnas från mellanstadiet. Det var magiskt. Allt var i stort sett orört, ett sånt där ödehus som man bara inte hittar (i Skåne) idag, kanske i Norrland eller Småland men inte här. Det är för mycket folk och för många som bryr sig om ödehus idag. Men då var det ett kök med blommiga koppar i diskstället, ett mögligt förkläde och en arbetsoverall från kanske 60-talet som hängde på varsin krok, gamla trätofflor och läderkängor som spruckit överallt, och i sovrummet en jättestor bibel med frakturstil som låg på ett slitet skrivbord. Det var nästan obehagligt hur allting hade bara lämnats, men samtidigt just precis så man drömmer om att hitta ett gammalt hus på landet – som om de bara reste sig och gick. Sedan dess är det vad jag letar efter, något som liknar det där magiska första ödetorpet med tjocka balar veckotidningar på vinden, fågelskelett och kläder som hänger kvar. Allt bara besökt av möss och fjärilar som flugit vilse.

Annonser

adjö mitt första ödehus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s