Helga ved bord – Anna Ancher, ca 1900

Äntligen börjar det bli lite dräglig temperatur. Vi skulle åkt till Skagen men det var för dyrt. Annars hade jag sett fram emot ett tramsigt arrangerat foto där vi skålar över långbord. Dock hade vi varit fem herrar för få för ett konstnärskollektiv. Helga Ancher på bilden ovan är ungen vid bordet i Hip hip hurra! fast ca 17 år istället för 5. Jag gillar den här målningen mer, om man nu tvunget ska hålla på och rangordna allting. Den känns ungefär så varm som det varit de senaste dagarna. Kanske åker vi till Haväng istället för Skagen, jag vet inte riktigt än. Vet ni om att det är jättebilligt att åka till Rügen och cykla? Då kan man posera såhär:

Om man är tre, och en har en röd klänning på sig. 

Emmanuel träffade en tjej i sitt hus (tror jag det var) som sa att hon brukade läsa valsen och att den var bra, varpå han svarar: “Ja, men den var bättre förr!” Ärlighet varar längst. 😦 

Det vore enkelt att säga att jag tagit semester, för att det är sommar, och delvis är det väl sant. Men främst har jag en sån enorm blogg-ennui, sedan många månader tillbaka, att jag har svårt för att både läsa och skriva blogg, i synnerhet folkbildande blogg av typen “jag gillar detta och detta ämnet”, fast nästan ännu mera debatt- och åsiktsblogg för det kan jag inte läsa längre alls, jag orkar inte med en enda debatt till om nånting överhuvudtaget. “Rolig” blogg är jag inte heller ett dugg sugen på. Den enda sorts blogg jag saknar är en välskriven, intressant dagbok. Då är det inte nyheterna i personens liv jag är ute efter utan snarare den där kontinuiteten. En långsam utveckling. Kanske inte så mycket foton på fina saker i närmiljön med kort skärpedjup eller PM om de senaste framgångarna i karriären heller. Faktiskt nästan inget av det. Jag önskar att jag kunde leverera den sortens blogg som jag själv vill läsa men jag har väl legat av mig. Ändå är det kanske den enda sortens blogg man kan skriva även om det inte händer nånting spännande alls. Allt annat kräver någon slags uppstramning. Antingen att presentera sitt liv eller sitt intellektuella liv på ett aptitligt sätt. Just nu tycker jag att nästan allting som inte har föregåtts av uppstramning är bra automatiskt. Fast det är förstås inte heller sant. Tänker mig bloggvärlden som en middag av typen Historieätarna, avsnitt “slutet av 1800-talet”. Att alla har en skavande korsett oavsett hur fina de är i håret och hur bildade och fyndiga de är. Att det efter si och så många år av internetbloggande borde ha utvecklats någon allmän, något mer genuin och bättre… ton. Men det tar kanske längre tid att bli ärlig på internet än tio år. Eller så har människor i allmänhet helt enkelt ingen önskan om att vara ärliga. Nu känner jag mig väldigt mycket som Ibsen men så får det vara då. Tycker bloggeriet är som et dukkehjem. Även debatt- och åsiktsbloggeriet på många sätt.

Sånt här vill ju ingen läsa, halvfärdiga, halvkvädna visor i tumblrformat. Men det är vad jag kan erbjuda, och därför blir det inte så mycket.