Det är säkert ingen som räknar med mig längre, men jag har i alla fall legat på en strand/gräsmatta i en vecka och det har inte varit så mycket att rapportera om. Myror, en humla som hamnat i vattentunnan, plocka blomsterbönor varje dag, såna saker. Jag har fjällat lite på armar och fötter och aldrig uppnått den där mörkbruna färgen som var så vanlig på till exempel Falsterbos stränder (overklig, lite som jag tänker mig Bonjour Tristesse) men en mer infärgad hudton än man är van att se mig i har jag i alla fall. Fräknarna har fått lite definition.

På stranden försökte jag med måttlig framgång läsa en gammal deckare av Kerstin Ekman (väldigt gammal) som jag måste säga led rätt mycket av male gaze. Visserligen en male gaze som tillhör den manlige protagonisten, men ändå störande mycket kommentarer om kvinnors kroppar, vikt, längd och mätbar, jämförbar skönhet, på ett sätt som jag verkligen undrar hur det förde handlingen framåt öht. Eller ja undrade och undrade, den förde inte handlingen framåt, den var mest tjatig och kändes på nåt sätt inställsam för att passa genren. Handlingen var inte speciellt spännande heller, men det var trevligt när de gick och fikade, åt middag på krogen, matade katten och sådär. Trevliga detaljer. Fast jag tappade koncentrationen hela tiden måste jag erkänna. Lite konstigt att tänka sig att det här var hennes debut, den är liksom ganska intetsägande, nästan lite präktig och med många genre-klichéer som måste varit gamla redan då. Dödsklockan, som gavs ut bara fyra år senare, minns jag som mycket mer personlig, med en unik handling och väldigt suggestiv. Så nä, jag kan inte rekommendera 30 meter mord, utöver som guide till Stockholms krogliv på 50-talet. Tur för er kan man väl säga, för den är svinigt dyr för den som vill köpa på antikvariat, finns inte i nytryck såvitt jag vet.  

Idag åkte vi (mamma och jag) bil genom Blekinge. Det var ett fantastiskt vackert landskap. Annat nämnvärt: vi stannade vid Brömsebro, känt för “freden vid”. Främst för att det var bra att äta matsäck där, de hade ett kvarnhjul som bord under en ek, och så var det fint. Sen hånskrattade vi åt hur pyttelitet det är på den plats där freden slöts. Det är liksom världens minsta bro över en liten liten bäck som på 1600-talet ansågs utgöra gränsen mellan Sverige och Danmark. Som att sluta fred mellan två länder på altanen. Stenen man reste för att fira detta placerades på en liten “ö” i bäcken, och den föll sedermera omkull och står numera i en lokal trädgård (!) Den “fredssten” som står på platsen för freden numera är av nyare datum, närmare bestämt 1915.  Bredvid låg det en vattenkvarn som det luktade gott i.

image

Där ser man vårt fikabord också. Och kvarnen!