Med risk för att låta som en svår tonåring så känns det ibland som om gator har en själ. Eller åtminstone en personlighet. Emmanuels gata får en väldigt lätt att sjunka in i glömska för omvärlden. Det är inte en återvändsgata men det känns nästan så, för det är så oerhört lite trafik. Jag bor själv på en iofs sparsamt trafikerad men ändå genomfartsgata, men mer än trafik märker man av ganska mycket folk. Det ligger ett ABF mitt över gatan och en kiosk på samma sida, och en park där folk rastar sina hundar och dagisbarn. Om inte ens eget arbete eller vardagliga ansvarsområden tvingar en att ta tag i dagen så tvingas man åtminstone delvis av att livet pågår utanför. Tanter, hundar, ungar, tonåringar och bilbud påminner en hela tiden, försynt, fyra våningar ner, att det är dags att gå upp, det är dags att diska, det är dags att gå ut. Ett billarm går av då och då på okristliga tidpunkter. Om det ösregnar hör man en hord illtjutande barn komma springande med jackorna över huvudet. Om solen skiner står en grupp på trottoaren och pratar. 

Emmanuels gata leder rakt ner till fängelset, som för övrigt är vackert, och framför allt ligger väldigt vackert, ofta badande i sol som ett sagoslott. Men det går inte många människor åt det hållet, och det kommer inte heller många från det hållet. Det är rätt så trångt mellan husen men jag ser bara nylongardiner och neddragna persienner. En nylongardin som täcker hela fönstret, med två brudorkidéer på utsidan, så beklämmande. På husväggen vilar några solkatter. Det ligger en skola i närheten men jag märker inte mycket av den. Mittemot bor några av de mest extrema hårdgamers jag stött på, oavsett hur sent jag lägger mig är de ändå alltid uppe och spelar, och röker, med fönstret stängt. Man ser glöden därinne i det blå ljuset. På dagen är det bara en tyst grå gardin. 

Jag vet inte vad den här gatan har för själ, men kanske sömnens. Den verkar aldrig riktigt vakna. Men det bor ett barn i lägenheten bredvid, så ibland hör jag mamman hissa barnet i luften så det tjuter, precis som mamman i mitt hus hissar sitt barn så det tjuter. Barnet i mitt hus har rött hår, och barnet i Emmanuels hus har svart, lockigt hår. Men hör man dem så kunde de varit samma barn. Vore det inte för att jag hörde barnet så kunde det här huset ha varit alldeles tomt, eller sovande, ständigt sovande. 

Nu följer plattformsspecifikt gnäll, så alla läsare som inte använder tumblr kan sluta läsa nu:

Eftersom jag aldrig tidigare postat något som blivit en tumblr-hype på mer än 150 reposts så har jag aldrig heller konfronterats med hur himla jobbigt och opraktiskt tumblr är om man verkligen lyckas med det man föresatt sig (? jag antar att det är det som är meningen med tumblr, även om jag följer denna mening synnerligen dåligt) – att posta sånt som blir oändligt populärt och återpostas till förbannelse. Hur kan det inte finnas en “visa inte fler notes på den här posten” vafan?? Man kan ju stänga av alla notes på allting, men det vill jag inte heller. Blir fan tokig. Och nyfiken också, det måste ju ha varit ett tv-program eller en utställning av Tom Hunter nyligen, eller varför detta plötsliga massiva intresse för ett av hans foton? Varför bestämmer sig en stor grupp människor öht för att gilla samma sak samtidigt? Varför gillar de vissa saker så mycket och andra som kanske är extremt likartade och intressantare eller bättre gillar de inte alls? Åh hoomins why you so convolooted?