Prydnadsföremål jag ägt

En boxer av glas, antagligen från Kosta Boda. Vi har aldrig ens haft en boxer i familjen. Jag förstår mig inte ens på hundrasen boxer. Men jag gillade verkligen min glasboxer.

En liten rund porslinsask med duvor på locket som jag köpte i en butik i Särna. Orten hade 719 invånare år 2010. Sveriges högsta vattenfall ligger i närheten, det är extra fint när det är alldeles genomfruset.

En rosa och en blå ängel med en kjol av miljoner små veck papper, de hängde ovanför min säng. De måste ha varit trendiga ett kort tag, för en kompis hade en likadan. När vi lekte med hennes dockhus så använde hon alltid den där ängeln för att illustrera att hon åkte upp till himlen efter att hennes docka begått självmord. Detta slutade med att jag ringde mamma och ville bli hämtad, trots att min kompis bönade och bad mig att stanna. Ändå upprepades självmordsleken minst två gånger, varpå jag ringde för att bli hämtad igen. Till slut ville jag inte leka med henne mer. På högstadiet, då vi inte hade umgåtts på sju-åtta år och max hälsade på varandra i klassrummet, hade hon för vana att dra isär sina hårtestar över bänken bakom så att det regnade mjäll. Jag flyttade alltid bänken demonstrativt femton cm bakåt så det skrapade ordentligt i golvet, men hon märkte nog inget. Så småningom skaffade hon en pojkvän som alla kallade för Bävern.

En keramikängel som var otroligt ful, fick den i julklapp av en klasskompis vid ett secret santa-tillfälle i skolan, rekommenderad prisklass hade varit ungefär 50 kronor och prislappen var kvar på ängeln när jag fick den, 11:90 på Nisses varuhus. Alla andra hade köpt relativt normala saker. Jag tror att hon dessutom fick ut nån slags pervers snål njutning av det.

Miljoner småsaker i ett SMÅSAKSSKÅP, de var otroligt trendiga på 80-talet, och mitt var lite extra fint för det hade varit trycktyper i det, jag fick det av min mormor har jag för mig. Eller så fick jag skåpet av mamma och de flesta småsakerna från mormor via posten. Det var en praktisk trend för en mormor som bodde 60 mil bort, hon kunde skicka väldigt små väckarklockor och hundar och pianon i små små paket med prassligt papper runtom, och allt jag fick mottog jag med ett glädjeskri. Det var nog min enda socialt lyckade grej som jag ägde, “alla andra” hade rätt skivor och My Little Pony-stall och Barbiehus och rätt sorts glansiga gympadressar och Salomonryggsäckar. Undrar vad som hände med alla såna skåp sen.

Små djur av färgat glas. Jag älskade små djur av färgat glas.

En liten risplockerska med sidenkläder och två riskorgar på ett ok, jag var otroligt förtjust i allting kinesiskt. Fick den antagligen av mormor.

En herde och en herdinna på en bänk av porslin, i rokokostil. Hennes krinolin var det mest fantastiska, för det var riktig spets som hade täckts med glasyr och krackelerat lite med tiden, så varje gång man rörde den smulades en liten bit kjol sönder. Jag köpte den för 15 kronor på en loppis som var för ett välgörande ändamål. Lokalradion var där och intervjuade folk, och de frågade mig om jag visste vad pengarna gick till. “Svälten i Etiopien” sa jag då, fast tydligen var det en insamling för AIDS-sjuka och så fick jag skämmas. Svälten i Etiopien var tydligen inte ens speciellt aktuell längre.

Inte ett prydnadsföremål egentligen, men bör nämnas ändå: när jag fick en bästis som var populär förärade hon mig en plansch med sälungar på från Obs! där det stod Best Friends Forever. Fick även ett flätat vänskapsarmband och kände mig otroligt mycket som att jag numera ingick i den krets som räknas. Jag insåg att vänskapsarmbandet var socialt det viktigaste – tekniskt sett så innebar det att hon ägde mig nu, men skitsamma – men mest förtjust var jag i sälplanschen. Det var det finaste jag sett tyckte jag.