Ett icke ringa irritationsmoment när man jobbar med att skriva är att man får finna sig i att bli rättad hela tiden. Hur många vuxna människor i arbetslivet måste stå ut med det, jämt jämt? Att nån gång ibland få höra att här gjorde du nog lite fel, det är väl en sak, men som en del i arbetsuppgiften att alltid bli granskad? Det tär fan på psyket i längden. De flesta mäniskor går väl bara till jobbet och sen får de ett utvecklingssamtal då och då. Här kommer utvecklingssamtalet dagligen. Det är som en jävla utvecklings-hotline. 

Annonser

Folkets park i Glimåkra

En folkets park som verkar ligga i träda. Sorgligt eftersom parken faktiskt fyllde 100 år 2012. Glimåkra är en liten ort i östra Göinge. Här är det skogigt, stenigt, backigt och “oskånskt” för folk som tror att Skåne enbart består av Lundaslätten och Österlen. Jag som är uppvuxen i den här naturen tycker det är så här Skåne “ska” se ut. Björkar och granar om vartannat, små hagar med stenrösen. Småorter där timmerlukten ligger över hela byn. 

Förr fanns ett glasbruk i Glimåkra som hette Glimma. Det fanns också möbelsnickerier och stenhuggerier. Det fanns en järnvägsstation som är nedlagd sedan mer än 40 år. 

För min generation är Glimåkra mest känt för att erbjuda de billigaste husen på hemnet om man vill bo i Skåne, jämte de övriga “skogskommunerna” i norr. Vacker natur finner man här, och hög arbetslöshet. 

Dansbanan är fortfarande i bruk, men kunde behöva lite omsorg. 

Med många kulörta lyktor.

I urnorna regerar maskrosor och inte rosor numera.

Vad skulle Per-Albin Hansson sagt om dessa missförhållanden?

Bänkar som väntar på sin publik.

Hoppet är det sista som överger människan. 

 Flygblad och skrifter från 1930 till 1960-talet.

Katalog över böckerna man kunde låna från arbetarnas bibliotek 1936.

Tack för titten, Glimåkra folkets park! Må du vakna ur din sömn snart!