Jag vill flossa. För övrigt ett av de bästa låneorden. Orka säga “använda tandtråd”. Igår hörde jag 2 minuter på nåt matlagningsprogram, den som lagade mat skulle göra en tartin. Ungefär 5 gånger sa hon “värm sockret tills det är karamellfärgat”. JAHA VILKEN KARAMELL DÅ? Citronkaramell, jordgubbskaramell, polkagris? Det heter KOLA. KOLAfärgad. Om du jobbar med att laga mat så bör du veta detta. Stängde av i irritation efter karamellomnämnande nr 5. Ännu mer irritation: P.O Enquist svarar på frågor av filosofisk art i radio. Frågan var som följer: “Kan man verkligen älska sig själv?” så då svarar P.O Enquist på frågan “MÅSTE man älska sig själv?” Det är en ocean av skillnad mellan de två, och jag tycker nog frågan var enkelt formulerad och inte gick att missförstå. Ska man besvara folks filosofiska frågor så kan man väl åtminstone lyssna på frågan innan man sätter igång. Annars kan man lika gärna ge rådet att be fem Ave Maria och hoppas på det bästa. 

Annonser

Idag fick jag besök och mandelkubb. Mitt besök, Jenny, hade högkvalitativa saker att berätta, som att hon under sommaren spelat esoteriskt brädspel i Pyrenéerna med Henry Morton Stanleys barnbarnsbarn. Ja, alltså han som hittade David Livingstone. När de frågade honom (barnbarnsbarnet, han heter Richard) varför han är filmare sa han att han kommer från en släkt som på ett eller annat sätt vigt sitt liv åt ondskan (Stanleysläkten har, förutom kolonisation av Afrika, även med stor framgång ägnat sig åt tobaksindustrin) och att det verkade vettigt att syssla med film. Han har gjort lite horror som jag inte är så bekant med, musikvideor åt Fields of the Nephilim och en del dokumentärer om vodoo och nazister. Dock inte i samma film. Han har studerat antropologi och intresserar sig för häxerier och sånt därnt. Hans mamma var antropolog och gav ut en bok om sydafrikanska sagor och myter. Efter att ha bott lite här och där i världen har han och hans tjej/fru Scarlett, som är horror/romance-författare och också forskar i häxerier, slagit sig ner i Montsegur, en plats som är mycket vacker och har en blodig men intressant historia – perfekt lokus om goten själv får välja. Jenny & Henrik besökte en mycket stilig slottsruin högt uppe på ett berg i området, och strax efter att de lämnat slottet bakom sig slog blixten ned i det. Det var mörka skyar, kraxande korpar och små flickor som red barbacka på hästar genom skogen vart man än såg (på riktigt). Ja, på det hela taget var det den bästa invalidfikan jag kunnat tänka mig. Vi pratade även om medicinhistoria en stund, ett av mina favoritämnen i genren “Saker jag egentligen inte vet så himla mycket om men gillar att tänka på”. 

Sen har jag tänkt lite på tjeckiska konstnärer från 1900-1920, som t.ex František Kobliha och Josef Váchal. Efter det kändes allting mycket bättre än igår. 

fönstret mot gården

validus (latin)- stark, frisk, fullvärdig, fullständig

invalidus – inte stark, inte frisk, inte fullvärdig, inte fullständig

Den 26 juli blev det här benknäckarvals på riktigt, för jag stukade båda knäna och högra handleden. Fick åka ambulans etc. Jag går fortfarande med kryckor, och idag är första dagen som jag ska klara mig själv. Emmanuel for till Piteå tidigt i morse. Han handlade mat för 9 dagar, så jag inte ska behöva gå och handla, och sedan arrangerades två ställen i lägenheten där jag kan sitta (utöver sängen), som är högre än vanliga stolar. Den ena är vid köksbänken, där jag äter (eftersom jag inte kan bära en tallrik till bordet), under skärbrädan närmare bestämt, och den andra är vid tv:n. 

Det här är min kryckexamen. Jag känner mig ensam på ett sätt som jag aldrig gör när jag kan gå. När jag kan välja att gå ut. Det gick bra fram till klockan sju på kvällen. Sen dess känner jag mig mer och mer nedstämd. Promenaderna utomhus är en emotionell musköt – antingen blir jag lite gladare för att lämna lägenheten, eller så blir jag jätteledsen för att jag går så sakta. Utgången är helt oberäknelig. Jag kanske är glad de första 25 meterna och sen blir jag ledsen. Eller så är det bara tråkigt. Eller så känns det bättre. Jag har alltid kramp i vaderna. Det jag oroar mig mest för är att krampen ska göra så fötterna låser sig. Då blir det fan inte kul. Jag kan inte trilla igen. Det går inte. 

Gatan i sig får mig att känna mig lite mindre ensam. Ljuden från gatan. Att det alltid är nåt jävla liv. Gräl, mobiler, hundar, ungar, bilar, fylleslag. Det var nån som sa till Emmanuel att de aaaldrig kunnat bo på den här gatan. Socialgrupp 3 kanske smittar. Jag vet inte. Mina grannar är antingen lediga eller arbetslösa och det får mig att känna mig mindre ensam. De sitter och hänger i sina lägenheter precis som jag, tittar ut på gatan ibland när något ljud låter lockande eller störande. När något händer där ute. Sitter och röker. Sitter och kollar mobilen. Klickar med tungan. Klick klick smackar med läpparna smackar med tungan. Spottar på gatan. Skriker. De har tråkigt. De har fruktansvärt tråkigt, precis som jag. Det får mig att känna mig mindre ensam. De är inte sig själva nog. De önskar att något mer än de själva skulle hända. En konstig mobilsignal är tillräckligt för att de ska kasta sig fram till fönstret, luta sig ut, bli hängande kvar halvvägs ut genom fönstret. Sen går de och tar sig en liten lur. Jag ser dem bakom gardinerna. En del har inga gardiner, bryr sig inte om vem som ser dem.

Fönstret är mot gatan, inte mot gården. Samma sak. Jag sitter här och glor. En tjej sitter ofta i fönstret i sin badrock, med en handduk runt håret och röker. Det ser mysigt ut. Jag önskar att jag rökte, då hade jag haft något att göra. Jag översatte hotell en liten stund, då hade jag något att göra. Nu är det jobbet slut. Jag kan ju alltid tvätta håret i köksvasken. Jag kan ju alltid äta lite vitkål. Dricka en kopp kallt kaffe till.