Halvtid

Halva graviditeten har redan gått, det känns jättekonstigt! Och nån graviddagbok har det inte heller blivit, precis.

Första tolv veckorna går så otroligt långsamt, de kryper fram. Tittar på gravidapparna och gravidsajter varannan timme. Fostret är si och så stort (som ett hallon, som en physalis, som ett plommon), livmodern är si och så stor (som en apelsin, som en grapefukt). Jag ringer mvc i vecka 7 och bokar inte tid förrän vecka 12 – har ingen lust med något ”hälsosamtal” om farorna med att boffa gas och träna MMA. Har ingen större lust med kvinnovården överhuvudtaget efter förra sommaren. Vi stänger in oss i vår lilla bubbla, det är skönt men också nervöst. Berättar första gången i slutet av vecka 11, ett par dagar innan NIPT. Det är midsommarafton, vi är hos Karin och Petter, äter lax och lerpottasill och en paj med typ sju sorters ost och 80 000 kalorier som Emmanuel gjort. Det är otroligt kvavt, jag dricker oerhörda mängder isvatten och sen åskar det järnet.

chinese-lantern-plant-fruit

Vad händer under första trimestern då? Tja, jag är väl sådär förlamande skittrött som ingen utom andra gravida förstår – och ”ingen” inkluderar barnmorskor. Alltid är det nån hurtig jävel som föreslår att man ska motionera bort sin trötthet. Lite som att motionera bort sin influensa. Fuck you very much säger jag och borrar ner mig i soffan som en padda i grönsakslandet. Sen illamående, sen tokmätt jämt, och illamående, och lite hungrig men sen tokmätt efter två tuggor. Första trimestern är som en gastric bypass* med extra illamående, skulle jag sammanfatta det som. Går ner ett kilo i veckan.

*med reservation för att jag inte har upplevt en gastric bypass och bara föreställer mig hur det känns. Ursäkta onödig appropriering.

Vecka 12 – NIPT och inskrivning. NIPT kostar 6500, men vi vill absolut inte göra KUB en gång till, och efter missfall i andra trimestern pga förmodad trisomi så är vi inte heller sugna på att chansa. Fostret rör sig på ultraljudet, spännande att höra hjärtat men känner inte den där lyckan som förra gången – jag vet ju att det kan vara lika fort förbi. Hen syns inte heller speciellt bra, jämfört med den första som vi såg i profil hela tiden. Det är profilen som gör dem lika ett spädbarn. Vill bara ha det över fort så jag inte börjar gråta. Jag blir daterad till 15 januari. Vi får en bild, jag glömmer den sen i väskan i flera veckor. Inskrivningen går bra men får djävulska blåmärken i armvecket – oj vad små ådror du har! Japp. Har ketoner i urinen vilket innebär svält eller uttorkning, och då jag ser välnärd ut förutsätts automatiskt uttorkning. Jag ordineras tre liter vatten om dagen. Blodtrycket är på gränsen till högt vilket gör att jag får remiss till specialistmödravården.

eaf3ee9deb450ebf49b3e49fcf71740c

Jag får foglossning redan nu. Känns väldigt främmande, som att trilla med en herrcykel och slå sig på ramen. Visste inte ens att man kunde känna blygdbenet! Det kan man.

Vecka 13 – specialistmödravården har inte skickat kallelse, så jag ringer upp dem. Får beskedet att kallelsen kommer ”inom tre månader”. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, det gäller ett blodtryck! Det är meningen att det ska övervakas varje vecka eller var fjortonde dag åtminstone om det är högt! Känner redan nu en viss hopplöshet inför KK – igen. Börjar gå långa promenader och äta kanel varje morgon för att sänka. Reser till Öland och träffar familjen.

Vecka 14 – resultatet på NIPT ska komma, vi kollar vår lilla webbsida på Karolinska varje kväll, men inget händer. UL-morskan ringer och säger att jag inte har fått något svar alls, på grund av för lite av fostrets DNA i blodet! Det händer ungefär 6 % av dem som gör NIPT. Hon säger att det absolut inte är någon fara och det betyder ingenting mer än inget svar. Vi kallas in till mvc för ett samtal med min vanliga barnmorska, för NIPT-morskan ska på semester. Väl inne på mottagningen frågar min barnmorska om NIPT-morskan ”sagt något om resultatet” och ser lite bekymrad ut. ”Inte mer än att det inte blev något”. Då plötsligt droppar hon att det är förenat med högre risker för en trisomi att inte få något resultat – men hur mycket högre risk kan hon inte svara på. Ångesten sätter igång igen, jag gråter. Samma som förra sommaren, samma osäkerhet, samma svävande svar, samma eviga väntan. Hon verkar tycka att vi ska göra fostervattensprov, men det vill inte jag, då det är förenat med en missfallsrisk. Hon slår nästan ut med händerna i irritation, att det är EN procents risk. Ja – och en procents risk att mitt barn har en trisomi, också, tills jag vet exakt hur statistiken bakom NIPT ser ut. Vi vill göra ett NIPT till, eftersom det ändå ingår. Hon suckar lite, ”ja men jag måste varna för att det ofta inte blir något resultat andra gången heller, om man får blankt svar första gången”. Vi struntar i det, vi vill ta chansen. Den här gången står vi i prioriterad kö.

Tar blodtrycket igen för säkerhets skull, har sänkt det med tio enheter på övertrycket och fem på undertrycket på bara två veckor. Morskan är fortfarande inte nöjd, för hon kommer inte ihåg att det var högre innan men jag är jättestolt.

self_high_five

Åker hem och hetsläser medicinska studier och NIPT-statistik. Visar sig att underlaget för att inget resultat på NIPT kan betyda högre risk för trisomi är baserat på en testgrupp på 60 personer. Jag kan hitta större underlag på Familjeliv! Orkar knappt bry mig längre. Vi åker på en massa dagsutflykter med sommarkortet för att hålla oss sysselsatta och inte gå miste om sommaren – hösten och vintern blir mycket värre om man bara suttit inne, det vet vi sedan missfallet. Lika bra att bara förtränga istället för att googla sig tokig.

Vecka 15 – vi väntar på svaret som inte kommer. Minns inte om det är jag som ringer eller NIPT-morskan som ringer mig först, hur som helst tar svaret lång tid för det är fortfarande låg halt av fostrets DNA i blodet. Morskan är på semester och hänvisar till ett nummer på Karolinska. Jag ringer och blir otroligt ovänligt bemött av någon på labbet, de skäller nästan ut mig för att jag ringer som patient. Jag svarar att jag fått numret av min NIPT-morska och att det måste ha funnits ett giltigt skäl till det, kan de inte ta mitt personnummer och kolla åtminstone? NEJ! Det är läkaren som ska ringa patienten!

tumblr_mq8znsk2pm1rkue7so1_500

Vecka 16 – absolut sista dagen vi kan få ett svar, sen är det fostervattensprov eller chansa som gäller. Jag har väldigt lite hopp om att NIPT kommer att ge några besked, då svaret redan dragit ut en vecka extra på tiden. Uppdaterar sidan Fostersvar en gång i timmen. Emmanuel går ut på krogen för att träffa Sam som är på besök i stan. Undrar om jag vill ha sällskap med att stirra på sidan, men jag känner att jag klarar F5 själv. Vi har ändå mer eller mindre bestämt att inte gå vidare med fostervattensprov om NIPT inte fungerar. Att inte få ett svar blir väldigt nervöst, men inget som förändrar något.

Helt plötsligt runt kl sju på kvällen ser sidan annorlunda ut. Det brukar stå ”inga svar, försök imorgon”. Nu är det plötsligt något slags svarsformulär? Men tomt? Jag fattar verkligen inte. Mailar supporten och skickar en skärmdump. Sen till slut fattar jag ett oerhört dolskt rullgardinssystem bakom ett flertal knappar – NORMALSVAR står det då. Jag bara WHAT!? Ett SVAR! På riktigt! Ett riktigt svar! Och längst ner på sidan står det en knapp som heter ”könssvar”, LOL. Messar Emmanuel att ungen är normal och att vi kan kolla kön om vi vill. Får hundra små djuremojis och hjärtan tillbaka. Han och Sam kramas över bordet. Någon helt okänd människa en bit ifrån säger grattis. I taxin hem berättar han för taxicahuffören att han ska bli pappa, ”Grattis, jag har FEM”, suckar chauffören.

När Emmanuel kommer hem trycker vi på ”Könssvar”-knappen tillsammans, LOL igen, och det är en pojke. Vi blir av någon anledning helt perplexa, som om detta omöjligt skulle kunna hända, Emmanuel blir lite besviken och jag blir mest ”nä det här kan inte stämma”. Inte besviken, bara förvånad. Av någon anledning! Som om jag inte skulle kunna få en pojke, eller jag vet inte hur jag tänkte. Svärmor är också väldigt förvånad. En förvånad grupp människor runt ett pojkbesked! Låter som ett sällan använt konstnärligt motiv.

Messar mamma, pappa och bror samt några vänner om att ungen är okej.  Dagen därpå berättar vi på facebook att vi väntar en son och höstar in alla grattis. Känns otroligt fett.

Dagen därpå mailar supporten och säger att utifrån skärmdumpen har jag inte fått något provsvar. Supporten lyckas alltså inte knäcka Karolinskas gränssnitt heller. Dags för en uppdatering av det kanske?

kvkxd

Vecka 17 – Det blir augusti och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med vår nyfunna kunskap. Vi hade ju lovat oss själva att börja planera för ungen om NIPT var normalt, tills dess var jag ”bara” gravid. Som ett kroppsligt tillstånd, inte som ett faktiskt blivande barn. Vi åker på några loppisar med Emma & familj, försöker köpa bebigrejer men det går inte så bra. Har liksom inte kommit i bebiläge än. Det blir väldigt dåligt väder sen, så vi sitter inne resten av veckan och gonar oss med olika bebikonsumtionssidor, men köper inget.

Vecka 18 – Åker till Fårö, vi ska vara fem personer i en stuga och sköta en 50-talsbio i en lada. Det sker en del missöden under vägen dit och tillbaka, bilbatteriet dör mitt i kön till färjan i Oskarshamn och på hemvägen krockar vi med en vägg på en yttepytteliten bilfärja. Men däremellan går det mesta bra och vi ser raukar, får, vita stränder och vindpinad krypande en, samt Ingmar Bergmans hus på behörigt avstånd. Vädret är troligen bäst i hela Sverige då samtliga klagar på facebook om att de regnar bort och att det är svinkallt, medan det på Fårö är ganska soligt och hyfsat varmt – men extremt blåsigt.

fostercito

Vecka 19 – Rutinultraljud! Nästa stora milstolpe och ytterligare affirmation att det gäller ett barn och inte bara en mage. Vi är fortfarande nervösa, men inte lika. Eller jo, när jag väl kommer dit blir jag skitnervös av ultraljudet – mitt livs sämsta upplevelse har jag ju haft i den här situationen, det är svårt att släppa och vara glad för det jag har nu. Det är en ny UL-morska, hon verkar lika tvärsäker och kompetent som den förra. Skönt. Fostret ser otroligt mänskligt ut, till skillnad från i vecka 12 – vi ser ryggraden tydligt och fingrarna. Får höra hjärtat igen, det låter som en galopperande ponny i 136 BPM. Hon går igenom hela kroppen minutiöst noga, mäter till och med avstånd mellan fingrarna, och allt är normalt. Blir daterad till en dag tidigare, 14 januari istället för 15. Vi får väl se!

Får ett paket kläder från Anna i Stockholm, så himla fina saker. Nu ska jag bara matcha hela bebigarderoben till vad jag har att utgå från! GOALS.

Foglossningen bitvis rätt jobbig, speciellt efter promenader. Kan absolut inte gå längre än 45 minuter om dagen, inte ens om jag sprider ut det. Varenda 100 meter längre än nödvändigt hoppar jag gärna över. Inget vidare heller att gå på toa mitt i natten under stånk och stön.

Får kallelsen till spec-mödravården! Datum: 26 september. För att kolla ett blodtryck. Remissen skickades 29 juni från min barnmorska. Sammanfattar kvinnokliniken i Malmö ytterligt väl, enligt mina tidigare erfarenheter av dem.

queenbeercatastrophe

Vecka 20 – Nu är jag här! Halvtid! Magen syns inte jättemycket, önskar den syntes mer. Känner ingenting heller, inga rörelser alls. Har gått ner tio kilo. Funderar på om man ska köpa barnvagn på rean eller försöka fynda nåt på Blocket senare. Fördel rean: snygg vagn. Fördel Blocket: något billigare. Inte så mycket billigare som jag hade förväntat mig, dock. Ids man ha en vagn stående i lägenheten till januari? Finns ju alltid förrådet iofs. Barnvagnsreor är det bara i augusti-september.

Sorteras under ”extremt underlig gravidinfo”. 

Enligt min gravidapp borde vi ägna betydligt mer tankeverksamhet åt hur förlossningen ska gå till. Kalla mig mañana men är det inte rätt lång tid kvar att tänka på det? Dessutom blir det väl lite som det blir! Vilken smärtlindring som är dernier cri är inte riktigt mitt område, ska man behöva göra ALLTING själv? Ge mig nåt så det inte känns som jag går itu, det är min förlossningsplan på ett ungefär! Efteråt vill jag ha en dry martini, tack.

 

 

matfrågorna

Tre ord som beskriver mig i köket:
Hungrig, snabb, ganska okunnig.

Vad äter jag helst till frukost:
Två mackor på surdegsbröd, med Bregott, ost och nån grönsak på.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan:
Kniv, kastrull, en stor skål.

Två köksredskap jag skulle vilja ha:
Kanske en salladsslunga. Två var för mycket begärt.

Vad är det konstigaste man hittar i mitt kök?
Ölbryggargrejerna, men de är inte mina.

Fyra råvaror som är ett måste på min pizza.
Ost, tomatsås, oliver. Spännande va.

Favoritdessert?
Napoleonbakelse.

Något jag skulle kunna äta varje dag:
Pasta med aubergine stekt i massa olja och vitlök, samt lite stekt paprika och squash.

Det lagar jag helst nu för tiden:
Sursöt-lite stark nudelsoppa med ägg och grönsaker. ”Helst” pga ojämförligt snabbast och mycket bang for the buck så att säga. Eller så gör jag fetaostsallad. Har börjat gilla det mer än halloumi på sista tiden. Man gillar ju att osten sprider sig jämnt över alla bladen.

Något jag tycker om men inte lagar så ofta:
Nästan allt utom ovanstående.

Bästa restaurangmåltid:
Minns inte nån måltid så direkt, men det fanns en krog i Sevilla som hade ett tak av jasmin ute på pation och det kröp smaragdgröna ödlor på väggarna, det var som rätt pittoreskt. Vad man än åt eller drack där blev ju automatiskt gott (sen är tapas och gazpacho alltid gott också). Det fanns även ett café längs Via Appia i Rom som kanske inte var nåt särskilt så, förutom att de hade väldigt goda ciabattor med grillad aubergine och nån god ost som inte var snordyra med romerska mått mätt, det låg så otroligt fint, med små bord under ett olivträd och en katt som solade sig mellan borden och aaaaaaah vad fint det var. Som en dröm! *ernst kirchsteiger*

Sämsta restaurangmålstid:
Minns jag inte heller, men jag beställde glögg (eller motsvarande) på ett ställe i Budapest där glöggen var knappt fingervarm, och då räckte jag tillbaka den och sa det. Istället för att värma upp en ny kopp stoppade servitrisen koppen i espsressomaskinen och värmde upp den med cappuccinoskummaren eller vad fan det nu heter, glöggen blev liksom som ett vinrött tomteskägg upp längs kanterna av muggen.

Mat jag absolut inte kan eller vill äta: Grisfötter i gelé och vinäger. Det fick jag hos en familj i Biarritz. Det går liksom inte att äta, jag vet inte hur nån ens fick för sig tanken. Men minnesvärt just därför. Alltså sånt kan ju också vara värt, de bisarra matminnena.

Detta var min favoritmat i skolan i skolmatsalen:
Potatisbullar, korv stroganoff.

Saker jag alltid har hemma i kylen och skafferiet:
Olivolja, soja, vinäger, socker, tuppsås eller annan chilisås som inte är sweet chili, nån slags ost, nudlar.

Vanligast förekommande maten hemma när du var liten:
Blodpudding, felix köttsoppa, minestrone, falukorv, pyttipanna med älg.

Överskattad mat/ingrediens:
Portobello, i synnerhet portobelloburgare. Spetskål.

Din festligaste middag tack, förrätt, huvudrätt, efterrätt!
Blinier med löjrom och smetana, champagne (eller cava). Huvudrätt: vet ej, kan man inte få äta sig mätt på blinier? Annars rökt lax.
Efterrätt: pavlova.

Detta bakar jag oftast:
Bakar ej. Skulle jag baka så troligen bröd.

Bakfyllemat?
Chips, falafelrulle, lesk.

Bästa matscenen i en film/tv-serie:
Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare. Många scener, men helstekt människa sticker ju ut som minnesvärt.

Bästa låten som har anknytning till mat:
Eat the menu – Sugarcubes

En god fika skall enligt mej bestå av: kaffe, vallmofröfrallor med smör och cheddar, helst med gul paprika på. Eller också nån annan god macka, typ laxbagel och rödlök.

Beskriv ditt kök:
Litet med snedtak och takfönster, skåpluckor billigaste sorten från 2000 (gissar jag), vinylgolv, trasmatta. Spis med induktionshäll. Kyl och frys ovanpå varandra. Ont om plats för en stor porslinssamling.

Och till slut, vad ska du äta idag?
Nån gryta med räkor i, ris.

Om att vara i ett välsignat tillstånd

I förra veckan berättade Emmanuel och jag för facebook att vi väntar barn. Då hade vi redan berättat för ganska många vänner, vi började runt vecka 12 och sen droppade vi det när det föll sig fram till vecka 16, då vi alltså gjorde det officiellt: vi väntar ett barn med Y-kromosomer i mitten av januari. En pojke, en gutt, en sån med snopp.

Egentligen var tanken att jag skulle börja blogga om graviditeten sekunden efter vi berättat, men nu när vi gjort det så kommer jag liksom inte loss. Jag vet inte riktigt hur man gonar in sig så där mysigt i sin graviditet. Jag har varit gravid till vecka 17 två gånger, i år och förra sommaren, och aldrig hunnit längre. Jag vet bara hur man oroar sig, läser olika medicinska studier, statistik, sorgliga forum, och hur man distanserar sig så mycket som möjligt. Jag vet inte hur man sitter och klappar sin mage och överväger om man inte kände en liten liten spark, som en löja som slår i en sjö eller som ett kolsyrebubbel, eller om det bara kurrar i magen. Jag vet inte hur man ”njuter ordentligt av sin graviditet”, som min barnmorska messade mig att jag skulle göra efter lyckat NIPT-resultat. Ursäkta, finns det en manual?

Det är dessutom mest i första trimestern som både man själv och andra gravida har behov av en gravidblogg, tror jag. Jag var i alla fall fullständigt svältfödd på första trimestern-bloggar, mycket för att de nästan inte finns! De allra flesta börjar blogga från vecka 13, för att vara på den säkra sidan. Så även jag, tydligen. Förra sommaren förde jag en halvhemlig blogg nån annanstans, och den hjälpte mig mycket när jag var arg och frustrerad över kroppen och konventioner vad gäller gravida kvinnor. Men i år har jag inte fört någon dagbok förrän nu, dels för att jag kände att tiden gick saktare när man antecknar minsta lilla förändring, och jag ville bara att tiden skulle gå snabbt, och dels hade jag ju redan upplevt allting en gång innan. Det var inte nytt. Det gjorde mig inte heller rosenrasande nu på samma sätt som det gjorde då, för att jag inte blev överrumplad av det nu.

Jag kan säga direkt att jag inte tillhör den skara som älskar att vara gravida. Tvärtom, det är ofta hemskt, och det enda som är bra med det är gratis sjukvård och att man får ett levande barn till slut, förhoppningsvis. Inte i den ordningen, nu när jag tänker på saken.

Det är hemskt att vara gravid av följande skäl:

  1. Fysiska. Illamående, huvudvärk, förlamande trötthet, sömnlöshet, konstig form på kroppen, foglossning, ständig törst, blödande tandkött, äcklig smak i munnen, halsbränna, ont i ryggen, ont i brösten, ligamentsmärtor, kissa hela tiden, trög mage, uppblåst och full av vatten, andfådd, HÅLL! (har inte haft håll sen mellanstadiet!), dåligt immunförsvar, alltid äckelmätt eller obehagligt hungrig eller både och, kväljningar av allt möjligt, får inte dricka alkohol för att döva sin ständiga irritation, man får inte ens ta en ordentlig huvudvärkstablett!
  2. Ens kropp är inte ens egen längre, bland annat växer det nåt i den som man förväntas sätta över sina egna behov redan innan den kan tänka eller känna (skandal!!) och sen ska man som VUXEN MÄNNISKA behöva bli tillsagd av barnmorskor, läkare och media vad man får och inte får äta, och i vilken ställning man får sova och hur och på vilket sätt man får ut och röra sig, mm. Man känner sig fan livegen! Ofta levereras dessa råd på hyfsat lösa vetenskapliga boliner, men med ett oerhört allvar och ”det är för din egen skull”. Folk som inte är en själv börjar ha åsikter om ens vikt, och det ska man tydligen bara acceptera. Man måste väga sig inför fullständiga främlingar och folk tar på ens kropp i tid och otid (ultraljud, magmätningar etc).
  3. Man tänker på all sömn man hädanefter aldrig kommer att få, alla resor man inte kommer att kunna göra och hur äckliga alla måltider kommer att vara i åratal framöver. Jag hatar äckel vid matbordet, det kommer att bli sån misär.
  4. Man har tagit ett oåterkalleligt beslut om de närmaste 19 åren av livet, och varannan dag ångrar man sig kanske lite. Eller jag gör det i alla fall, för många är det nog en dröm och de skulle aldrig få för sig att ångra sig en sekund.
  5. Tänk om jag blir en dålig förälder! Tänk om jag tappar mitt barn på huvudet och råkar säga att det är korkat så det hör!
  6. Tristessen man kommer att känna i vissa bebissammanhang, alltså dra en barnvagn gata upp och ner i snöglopp, gå på öppna förskolan och ha sångstund, träffa andra småbarnföräldrar vars ungar inte är lika söta och begåvade som mitt barn.
  7. Man blir väldigt irriterad på folk och de frågar för mycket/för lite/inte rätt saker om ens graviditet. Man blir även mycket emotionell av t.ex sorglig tv-reklam eller tanken på en orättvisa man blev utsatt för 15 år tidigare.
  8. Man drömmer mycket mardrömmar om att tappa bort sitt barn/mala ner det till korv/att det är en vandrande pinne (fråga inte).
  9. Man börjar ifrågasätta sin egen uppfostran och kommer ihåg detaljer från barndomen när ens föräldrar betedde sig HELT SJUKT som man inte tänkt på sen det hände.
  10. Man läser extremt dåliga sidor, bloggar och forum på nätet om allt gravidrelaterat för att ingenting i hela världen intresserar en så mycket som hur den och den kände det i vecka 7+2, och hur detta relaterar till en själv. Kort sagt, man blir självupptagen.

Fast på många sätt är det ju bra också, eller egentligen mest för att det blir en bebis då. Men om jag nu anstränger mig lite.

Bra saker med att vara gravid:

  1. Man kan skylla på sin graviditet för allt. Ingen kan protestera. Man behöver inte lyfta, bära, gå på krogen när man inte vill, och man har tillgång till handikappsätet på bussen. Enda minuset är att man måste puta mycket med magen för att det ska funka, och stånka för extra emfas. Det är inte säkert att folk fattar ändå.
  2. När man väl slutar må illa är mat godare än någonsin förr. Man börjar typ gråta av glädje för all god mat som finns!
  3. Det är jätteskönt att sova. Utom när man är sömnlös. Men för det mesta är det jätteskönt och man är alltid lika tacksam för att få gå och lägga sig. För mig som är en kronisk nattuggla sen barndomen är detta ganska magiskt.
  4. Det är en bra ursäkt för att få prata om sig själv.
  5. Om allt annat är tråkigt så är det alltid kul att googla bebisgrejer!
  6. Man får faktiskt äta sushi! Äter mer sushi än nånsin förr för att man faktiskt FÅR.
  7. Sånt man tyckte var gott som man inte får äta/dricka smakar oftast ändå äckligt, som kaffe till exempel smakade som gammalt damm och haschsmulor i första trimestern och jag kan fortfarande bara dricka en tredjedels kopp för det mesta.
  8. Man får fin hy! Lite glansig sådär.
  9. Det är inte bara okej utan önskvärt att ha putmage, vet inte riktigt om det är fostret eller nåt annat men vi kan säga fostret.
  10. Alltså nu kommer jag verkligen inte på något mer. Jo, man kan göra en massa saker för SISTA gången, för att man inte kommer att kunna sen när barnet är fött, fast det är ju också på sätt och vis lite sorgligt.

Alla frågar om jag har några cravings (så fånigt att det inte finns ett svenskt ord, begär borde väl duga?) men i så fall bara kolsyrat vatten. Jag kan dricka hur mycket som helst, vilket vi också har gjort, för Emmanuel köpte precis en sodastream för sina Kooperativet-poäng! Vi gjorde slut på en kolsyrepatron på tio dagar.. den räcker för 60 liter vatten. YEP. Dagarna då patronen var slut var FÖRFÄRLIGA. Men nu har vi köpt en ny.

Sammanfattningsvis är mina gravidtips följande: det är ganska hemskt, men om du ändå ska göra det, köp en sodastream. Slut på rapporten.