slutet på detta

Önskar jag slapp skriva det här men.. det finns absolut ingenting med den här graviditeten som gör mig glad just nu. Nu har jag ju aldrig varit någon speciellt entusiastisk havande men jag har i alla fall inte varit rent deprimerad, mer än kanske precis i början med tanke på risken för missfall. Annars har det mest varit att jag inte uppskattar att vara gravid rent allmänt, tycker inte det är en njutbar kroppslig upplevelse och mentalt är det också rätt hårt. Men jag har inte varit deppig eller direkt orolig, bara lite sur och övervakad och surare för att jag varit övervakad. Senaste åtta-tio veckorna har varit speciellt onjutbara vad gäller den biten.

Nu har läkarna på KK bestämt sig för att jag borde bli igångsatt tidigare pga förväntat stort barn, och jag säger förväntat stort eftersom ultraljudet aldrig kan säga säkert hur stort barnet blir. Att han blir rätt stor visste jag nästan från början, han har två långa och stora föräldrar och idel långa och stora mor- och farföräldrar, som dessutom allihop var jättestora bebisar. Alla utom jag, ska jag tillägga, jag var helt normal. Men att föda ett barn som väger t.ex 4300 var ju ingenting som jag direkt gick och gruvade mig för, för det tog jag nästan för givet. Nu pratas det dock om fem kilo, och det är så himla vanskligt det där för det skulle kunna vara så att han väger fem kilo vid födseln, eller till och med mer, men han skulle också kunna väga fyra. Och jag är tveksam till om det är det allra bästa att bli igångsatt tidigt bara för att barnet förväntas vara stort. Jag mår bra, barnet mår bra, ingen är sjuk, ingen börjar få sämre värden. Tvärtom blir mina värden bättre. Jag har aldrig haft protein i urinen och barnet har aldrig haft en dålig ctg-kurva. Jag har inte diabetes. Visst, jag drömmer inte om att föda ett barn på fem kilo, det gör jag inte, men samtidigt drömmer jag inte om att bli igångsatt heller, i obehag känns det lite hugget som stucket ärligt talat, och ett naturligt förlossningsskede ger bättre förutsättningar för tillräckliga värkar. Då är ju ungen garanterat klar och redo att komma ut, istället för att tvingas ut med nån jävla gel eller ballong i fiffi eller vad de nu har för andra kul redskap.

Den ena läkaren jag pratade med framstod dessutom som extremt oseriös när hon ville sätta igång mig gärna nästa vecka. Dvs vecka 36+0-6 på läkarspråk, vilket i sig är prematurt. Visst, nu klarar sig de flesta 36-veckorsbebisar helt fint i livet, men varför tvinga ut ett barn en månad i förtid? Svaret kan ju enbart ligga i bekvämlighet för vårdpersonalen, vad jag kan se – innan jullovet börjat, himla smidigt! Planerat och klart, man vet vilka patienter som kommer in! När jag ifrågasatte nyttan tryckte hon bara en broschyr om igångsättning i händerna på mig och blev irriterad. Tack, jag har redan läst på om igångsättning, jag hade önskat mig ett samtal – gärna ett där jag inte blir idiotförklarad för att jag inte vill bli igångsatt utan medicinska skäl i vecka 36!?

Läget var aningen låst. Hon gick och hämtade en annan läkare, en äldre, som iofs inte var fullt lika entusiastisk inför en igångsättning redan vecka 36 men som ändå ville kolla min cervix redan då – vilket jag inte alls ser nyttan med eftersom jag ändå inte vill bli igångsatt vecka 36, så jag skiter ärligt talat i hur cervix ser ut på min födelsedag/före jul. Vi enades om en kompromiss, att jag kunde komma in och kolla cervix 28 januari, vecka 37 på läkarspråk, fortfarande för tidigt men då skulle jag åtminstone kunna förhala själva igångsättningen till veckan därpå utan allt för mycket tjafs. Jag är fortfarande inte alls glad för att bli igångsatt, men om jag måste bli det så hellre  vecka 38+5 eller så. det känns både enklare för kroppen och bättre för barnet. Så jävla stor skillnad på hur mycket han väger mellan veckorna är det ju inte, men däremot stor skillnad på hur utvecklade lungorna är och att han faktiskt är KLAR, inte bara en behändig vikt.

Det tråkiga i situationen, utöver att behöva själv ta ansvar för att mitt foster får växa klart i livmodern för att vården inte är intresserad (av rent administrativa skäl, kan jag bara utgå ifrån) är att jag inte upplever att jag får genomskinlig info om riskerna med en igångsättning för mig som förstföderska. Det är inte direkt svårt att hitta denna info själv, i tider då medicinska studier ligger ute för alla att ladda ner, så att bara bli idiotlugnad med att de ”vill mitt och barnets bästa” utan vidare information känns inte speciellt bra. Igångsättning på en förstföderska verkar funka på premisserna att ”går det så går det”. Det är 35 % risk att förlossningen slutar med snitt eller sugklocka, och då är merparten av den risken förbehållen förstföderskor, så snarare kanske 50/50 att det går att föda vaginalt. Risken att jag får en lång, smärtsam och traumatisk förlossning oavsett hur slutet ser ut – ointressant i sammanhanget tydligen, etersom ingen är intresserad av att ens ta upp det. Om någon åtminstone hade varit ärlig från början och sagt att ja, du kommer antagligen få en längre och jobbigare förlossning än annars, men de här och de här fördelarna finns trots allt jämfört med en vanlig vaginal förlossning. Men nej, för jag kan inte hitta nån forskning som visar ATT det finns några fördelar om inte barnet eller mamman mår dåligt och man helt enkelt inte har några andra alternativ.

Eller också om jag hade fått säga ja till vissa delar av en igångsättning men nej till andra. Jag vill till exempel helst inte ha värkstimulerande dropp i något skede, för det ökar risken för stormvärkar och utöver att det är djävulskt oskönt så är det farligt för fostret som kan få syrebrist och i värsta fall cp-skador av förlossningen. Information om detta? Nej såklart inte. Förståelse för att jag inte vill ha vissa läkemedel? Absolut inte. Jag vill inte heller ha Cytotec eftersom jag gjorde abort på det i sjuttonde veckan, inte direkt något jag är intresserad av att återuppleva med ett levande barn. Svar: ”Cytotec är ett läkemedel vi använder jättemycket”. Jaha, jag kan bara beklaga era patienter i så fall. För jag tänker då fan inte föda på Cytotec. Det har lett till livmodersrupturer vid igångsättning och barn som fötts med hjärnskador. Men en tablett kostar ju tre spänn å andra sidan.

Det var ett tag sen jag gav upp tanken på att det skulle bli en bra förlossning. Istället för att komma till något slags acceptans om att det blir som det blir så har jag nog bara slagit bort tanken för att jag inte orkar mer. Jag har ingen bra vårdkontakt med någon enda person, inklusive min barnmorska. ALLA jag pratar med, oavsett om det är morskan eller specläkaren för dagen (alltid olika) hänvisar till gruppterapi för förlossningsskräck om jag t.ex vill diskutera alternativen till en igångsättning eller på nåt sätt tweaka villkoren för en igångsättning. All min oro behandlas som neuroticism med andra ord. Det känns 100 % meningslöst att skriva en förlossningsplan under de här förutsättningarna, för allt jag vill slippa finns ju inbakat i paketet Igångsättning. Värkstimulerande dropp. Vara uppkopplad till en maskin under en större del av förlossningen. Uppleva hela öppningsskedet på BB (istället för att få vara hemma så länge som möjligt). Sugklocka. Akut snitt. Att riskera att någon trycker på magen för att barnet ska ut. Värkstormar pga läkemedel. Lång och utdragen förlossning. Att det gör skitont utan att något händer. Massa personal på rummet. Massa vaginala ingrepp. Jag vet inte ens om jag kan undvika Cytotec och dropp.

Det enda min barnmorska har sagt är att jag ska försöka få förlossningen att sätta igång av sig själv genom att ”dansa och gå långpromenader” efter jul. Känns otroligt skratt- och gråtretande i och med att ingen förlossning någonsin kommit igång av en långpromenad om inte kroppen är klar för förlossning redan, och jag vet inte exakt varför den skulle vara det i vecka 37. Jag menar, visst, det skulle kunna hända, men det händer ju trots allt oftast inte tre veckor för tidigt, speciellt inte för förstföderskor. Ärligt talat är jag inte heller speciellt intresserad av en julbebis. Jag VILL att barnet föds i januari, kalla mig spritt språngande galen men så är det. Att gå långpromenader med foglossning lockar föga, och jag är verkligen inte på humör för att dansa just nu, vilket jag också sa till henne. Återigen hänvisades jag till gruppterapin pga tänker inte tillräckligt positivt.

I allt det här kommer tankarna på barnet bort. Alla bara: ”åh vad spännande, ni måste vara så nyfikna nu!” Nej, tyvärr inte. Emmanuel kanske är. Jag vill bara lägga ner all verksamhet. Hade jag kunnat avsäga mig graviditeten på en gång så hade jag gjort det. Jag tror att jag fixar och köper grejer till barnet mest för att försöka få en känsla av samhörighet, men det funkar inte. Nån enstaka timme sådär kan jag ligga på sängen och klappa magen och titta på babyns säng och hans kläder, men sen glömmer jag bort att han finns och när jag kommer på det igen så blir jag inte speciellt glad. Så är läget. Jag är inte glad, och jag försöker komma över det genom att fördjupa mig i olika val av saker, av kläder, av metoder. Men mest är jag bara förbannad av att vara i den här situationen, och när jag ser andra mammor hålla på med belly mapping osv (rita ut på magen exakt hur babyn ligger) eller ha nåt gravidsmycke som plingar i höjd med bebisens öron så känner jag bara ett gigantiskt jävla care face. Alltså jag skiter väl i hur bebisen ligger, han kan få ligga som en väderkvarn for all I care. Det hade faktiskt varit att föredra, för då hade jag garanterat fått planerat snitt och sluppit hela den här jävla igångsättningskarusellen. Inte bara hade jag sluppit rädslan för allt vad det innebär eller kan innebära, det hade inte funnits något att diskutera, alla hade varit överens om att väderkvarnsbarnet skulle skäras ut och jag hade inte behövt kämpa så jävla mycket.

Lagom till förlossningen kommer jag att vara så mentalt slutkörd av den här skiten att jag inte kommer att orka föda öht. Kommer typ somna och bara: ni kan köra nu, godnatt.  Det har verkligen varit sån kinesisk vattentortyr att vänta det här barnet, inte att jag legat dubbelvikt och spytt men att allting urholkar en bit för bit varje dag. Det borde kanske motivera en just att äntligen få föda, men jag känner mer att jag inte har någon ork alls. Jag har ingen nyfikenhet eller otålighet som kan motivera mig längre. Det känns bara overkligt och aningen mardrömslikt ärligt talat. Osympatisk gravidblogg jag vet, icke desto mindre exakt så jag känner just nu. Att det bara ska ta slut, och helst inte genom en förlossning då utan av ett tidshopp bakåt eller något annat smidigt sci-fi-knep. ”Allt var bara en otroligt lång och tråkig dröm!” Vilken tur.

Annonser