bad dream fancy dress

Höjden av dålig dröm:

Var i Marocko. Tog en taxi som såg ut som en låg platta med hjul och ett gult räcke i mitten så man kunde stå ganska många personer och hoppa av i farten om man ville (verkar dåligt för taxiaffärerna nu när jag tänker på det). Taxiresan var sjukt dyr och jag hade inte nog med pengar så jag var tvungen att ta ut. I sedelautomaten var det en stor kuk som man måste dra i för att få ut sedlar. Den var helt stor och fuktig. Först trodde jag att den var av plast men sen såg jag att den stack ut ur ett hål i väggen! Då tänkte jag “Denna dröm är helt värdelös, jag vill vakna nu tack”. Var så skärrad av detta att jag glömde alla pengar i automaten. Kom på det när jag kommit tillbaka till taxiföraren, sprang tillbaka och skrek neeeeeeej  när nån tog ut mina pengar ur automaten. De lämnade tillbaka dem när jag kom men de lämnade tillbaka för lite och det var nästan omöjligt att räkna sedlarna för varenda en såg olika ut och hade olika storlek och färg. Så jag kunde fortfarande inte betala den skitdyra taxiresan.

Sen var jag på en ganska högtidlig och formell re-union på mitt gymnasium och trillade i en kall, lerig vinter-å med min nya balklänning, och den gamla klasskompis som hjälpte mig upp sa att “klänningen inte alls är din stil, du brukar väl alltid ha kjolar som slutar vid knäna?” Dessutom hade jag fått olje- och hummusfläckar på den i Marocko.

DÅL

Fick chans att köpa ett fantastiskt hus, såg ut som en blandning mellan Bag End (Bilbos hus) och ett riktigt gammalt engelskt hus på landet, med tak som gick nästan ända ner till marken. Men så var det något japanskt konstnärskollektiv som klippte det rakt framför näsan på mig och byggde om hela skiten till ett vitt, avskalat helvete med fönster överallt och ett pissigt metalltak. Och den fina inomhusbrunnen i visthusboden fyllde de med betong. Sjukt sur.

I min dröm som jag hade inatt alltså.

Var hade du tänkt sova, då?

Jag drömde att jag satt i ett rent parodiskt Hyper Island-möte vid ett långt konferensbord av blont trä, och alla runt bordet lekte med sina nya elektroniska prylar; spel, telefoner, whatnot. Eller hivade upp påsar med nya, absurda sneakers på bordet. Chefen var jättenöjd med allting. Under mötets gång framgick det mer och mer att “vår funktion” var säljare, och jag sa att jag aldrig föreställt mig att jag skulle bli säljare. Faktiskt att “det sista jag trodde att jag skulle bli var säljare”. Chefen och de andra tittade surt på mig, och chefen sa “Vad trodde du att du skulle bli då?” “Ja, snarare art director i så fall”, sa jag. Varpå chefen svarade: “Jaha. Var hade du tänkt sova då?”

För alla vet ju att en AD måste sova på hatthyllan efter jobbet? Jag fick aldrig veta vad denna kryptiska fråga betydde, men alla andra skrattade hånfullt och knowlingly, så tydligen var det ett allmänt känt faktum.

Jag drömde om två tjejer som bodde grannar med varandra och delade samma intressen för 40-talsdesign, lindy-hop och den typen, och de bodde också i likartade lägenheter. Båda tecknade och satte upp sina teckningar på väggen. Det var bara det att den ena var lite mer begåvad än den andra, hade lite bättre smak, ritade lite bättre, gjorde lite snyggare designer för klänningar, satte upp håret lite snyggare. Den andra tjejen stal A-tjejens saker, inte bara teckningar och prylar, utan också hennes metallblå ödla och hennes blå burfågel. Fågeln hette Blue Ciel. När den bestulna tjejen stormade in i den andra tjejens lägenhet och såg alla sina saker – fågeln, ödlan och sina teckningar på väggarna – så skrek hon att den andra försökte stjäla hela hennes liv. Men ingenting gick egentligen att bevisa, för lägenheten såg som sagt mer eller mindre likadan ut. Det var samma runda, tunga soffbord med intarsia, samma modeteckningar med tjejer som hade rund, upprullad lugg, och samma klänningar. Den som hade stulit förnekade allt.

Även om båda visste hur det låg till så kunde ingen annan övertygas om stölden. Det var inte heller så att den bättre tjejen var miltals bättre, utan bara något bättre. De stulna teckningarna på väggen skulle lika gärna kunna vara ett lyckokast, en ovanligt bra dag vid ritbordet.

*

En gång för länge sedan när jag hade konto på Lunarstorm så var det en tjej som stal mina dagböcker och publicerade dem som sina. Det var så märkligt att se sitt liv upprepas dag för dag av en annan människa. När man tittade på varandras sidor kunde man inte vara anonym, så det var alltid lätt att hitta den som kopierade dagböckerna, men hon svarade aldrig på varför hon höll på som hon gjorde, hon avslutade bara sitt konto och öppnade ett nytt fejkkonto, kopierade min dagbok igen och så började det om. Hon brydde sig inte ens om att ändra namn på personerna, men ibland strök hon vissa bitar som inte passade ihop med skarven mellan hennes eget och hennes fingerade liv. Jag fick aldrig veta varför hon gjorde som hon gjorde, om det var för att jävlas eller någon slags skev beundran, som när man kalkerar av en bild i en bok. Hon var envis i alla fall, för hon gjorde om det tre-fyra gånger. Till slut försvann hon bara.

Jag hade en så jävla rubbad dröm, och jag bryr mig inte om att ni tycker att drömmar är jättetråkiga, nu måste jag skriva ner detta så jag inte glömmer det. Drömmen hade tre avgränsade delar:

1) Emmanuel och jag skulle bo i mina föräldrars stuga, fast det var snarare en sommarlyxvilla i två våningar. På andra våningen längst in hittade vi ett stängt rum, och där inne låg tre personer i asäckliga SM-dräkter och hade sex på diverse asäckliga sätt. De hade också en stor doktorsväska till bredden fylld med grejer de tagit från vårt hus.

Först skulle jag ringa polisen och kicka ut dem, men när de hade satt på sig vanliga kläder blev det en The talented mr Ripley-situation. Det var två eleganta dandys och en tjej, och Emmanuel var helt förtrollad av dem. De var artiga, roliga och gjorde sig snabbt hemmastadda i huset. Först var de tvungna att “duscha av sig innan de gick”, sen stannade de till middag och plötsligt hade de bott där i två dar. Jag följde efter dem vart de än gick och såg till att de inte stal något, medan de verkade ta det väldigt lugnt med ett glas vitt vin i handen vid alla tillfällen man såg dem. Emmanuel började bete sig helt Stockholmsyndrom och ville att de skulle stanna med oss hela sommaren, och det höll verkligen på att bli en kris mellan oss för att jag inte ville det. Han började anklaga mig för att vara trångsynt och att de bara var free spirits som hade en lite annorlunda syn på mitt och ditt.

Till sist lyckades jag få igenom att de skulle gå, helt surt för att det “faktiskt var mina föräldrars hus”, och Emmanuel var då helt emot det. Däremot fick jag absolut inte ringa polisen för då skulle han mer eller mindre lämna mig. Under tiden som de var där började jag även misstänka att de hade mördat någon, för de betedde sig klart psykopatiskt och hade vapen med sig. Men jag tog aldrig reda på den saken. När de hade gått saknades det tretton tavlor på väggarna och en massa andra saker.

2) Jag åkte till Irland och var där i något slags skolprojekt. Skolan satt ihop med något slags hotell eller officiell byggnad där folk kom och gick hela tiden, det var mycket trappor och hissar. Vår första skoluppgift var att skriva en låt och text till Hästpojken, och jag skulle skriva all text till ett nytt album av honom. Jag var rätt motvillig, för jag har aldrig lyssnat på Hästpojken och visste inte vad det skulle vara för typ av texter. Jag hade bara en eftermiddag på mig, så jag tänkte låsa in mig på mitt hotellrum och försöka skriva klart.

Inne på hotellrummet hade några andra elever en jättejobbig housefest, och jag försökte hitta en lugn plats i sviten. Det kom hela tiden in packade, dryga människor och tyckte att jag var tråkig som satt ensam. Jag var helt TÖST JAG MÅSTE SKRIVA TEXTER TILL HÄSTPOJKEN! Då kom det två dryga små irländska ungar med mycket fräknar och snodde min väska, och tog hissen till en annan våning med den. Jag sprang efter och tog nästa hiss men den våning där de klev av och dumpade min väska (i ett orkesterdike på en balkong ovanför presidentens plenisal) fick man ta hissen dit men inte därifrån. Jag klättrade ner i orkestern som spelade för att ta min väska, och folk skakade ogillande på huvudet och tsk tsk-ade. Jag tappade en enorm nyckelknippa rakt i huvudet på en musiker, och en kille i trappan väste “Det där är faktiskt min pappa!” När jag väl kom ur orkesterbalkongen så hade jag ändå inte väskan med mig, så jag var tvungen att vänta tills hela konserten var slut för att hämta den, och alla i hela salen glodde ogillande.

Sen tog jag nån trappa ner för att strypa småglinen men träffade en tjej i klassen istället. Hon var ganska mesig men hon hade tagit mig till en fantastisk art deco-musikalbar tidigare under kvällen som jag bara surmulet hade fnyst åt då, så jag sa att jag var ledsen för att jag hade neggat på den fantastiska lokalen och att vi kanske kunde hänga lite. Hon tyckte att vi kunde gå en promenad, så det gjorde vi.

3) När vi hade gått en stund kom vi plötsligt ut på landet, och det var slingriga grusvägar och gröna kullar överallt. Vi kom till en nerförsbacke med torvkanter, som jag förs försökte klättra upp på men det gick inte speciellt bra, för torven gav inget fäste. Sen såg vi en hukande förskrämd liten flicka i trasor som sa att det vore bäst om vi gömde oss. Det kom något nerför backen som mest liknade en stor traktor på håll, men när den närmade sig var det ett slemmigt monster. Vi hukade i ingången till en gammal kolgruva, och plötsligt var världen förändrad – en slemdrypande fantasyvärld där människor var slavar och sattes i en programmerad loop om de inte självmant betedde sig fullständigt underdånigt. Ett litet slemmigt djur satte sig och bajsade gult bajs ner på oss där vi satt och hukade, och när vi varit fem minuter i den här världen var vi alldeles indränkta i slem. Vi kröp på alla fyra och försökte se ut som om vi också arbetade, för att undvika uppmärksamhet, och letade efter en utgång.

När vi hittade en utgång och slog upp dörren stod en helt vanlig kille som tjejen kände där, i ett rent rum med normala kläder, och sa typ What’s up! “Åh, äntligen nån som inte är i en loop!”, och han sänkte rösten och sa “Jag är också i en loop.” Jaha, crap. Vi försökte hitta en annan utgång, och i förrummet till en ytterdörr satt ett helt gäng hukande, smutsiga människor och sa “Ni kommer aldrig ut den vägen!” med mer fatalism i rösten än vid ingången till Dantes inferno. “Try me” tänkte jag och slet upp dörren. Där ute var det en sorts vaktvärld, enbart fylld med skrämmande och farliga saker för att hindra slavar från att rymma. Viktorianska spöktjejer som förföljde en, öppna gravar, monster osv.

Sen vaknade jag.