rimligt sommarliv

Alla de här bilderna är mer eller mindre gamla, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Jag har tagit så många bilder under tiden då jag inte bloggat speciellt ofta (eller extremt sällan) och det vore ju synd att aldrig använda dem.

IMGP1634Emmanuel hemma hos mamma. Hon flyttar snart ifrån det här huset, i september.

IMGP2522

Här har det inte precis hänt något sen bilden togs. Vi har ett litet fikonträd, ännu fler pelargoner och en hängmurgröna numera.

IMGP2528

Ser exakt likadant ut förutom att vi har köpt en ny soffa, då den svarta dog sotdöden. Den var ganska obekväm men passade egentligen bättre till resten av möblerna än den nya.

IMGP2264

En mycket rimlig grind vid Skarhults slott.

IMGP1781

Kor och blommor.

IMGP1780

Once more with feeling.

IMGP1788

Shopping.

2011_08020003

När Emmanuel bodde i 1800-talet på Hasselgatan, och fortfarande rökte pipa.

2011_08110004Hasselgatans vyer.

2011_08290019Huskatten Katten och några halvsvalnade vax till Helenas vevgrammofon.

IMGP8420

Åka bil i Norrbotten.

Jag är allmän slasktratt för böcker som folk inte vill ha, för jag har lite svårt att tacka nej om inte boken verkar dålig, och i den senaste skörden av böcker folk avlämpat på mig märks band annat Spill av Sigrid Combüchen

spill-en-damroman

som Mats Gellerfelt skrev om i SvD för sex år sedan. Den är bra, meta på flera olika plan. Kul att läsa en roman som utspelar sig i Professorsstaden i Lund också, där är väldigt fint. Temat kvinna i Sverige på 1930-talet som inte blev något speciellt men ändå var någon känner man igen i till exempel Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som aldrig riktigt tilltalade mig av någon anledning, jag tyckte att huvudpersonen Maj var extremt gnällig och att det enbart var hennes (jobbiga) tankar och stämningar i rum hela tiden, väldigt klaustrofobiskt. Men ”alla andra” älskar den så det kan ju göra detsamma. Combüchens stramare, tekniska sätt att bygga en roman är så otroligt skönt att läsa tycker jag, det är som att gå in i en sval kyrka. Jag har inte kommit så långt än så länge, men hittills är jag väldigt förtjust i glidningarna mellan nutid, dåtid, påhittat och verkligt.

 

Semesterbilder från Piteå, del 1. Emmanuel och jag hälsade på hans föräldrar i tio dagar: mitt första besök i Norrbotten sen 80-talet och mitt första överhuvudtaget i Piteå.

Hafvet med stans industriella hjärta i bakgrunden, pappersbruket. Tyvärr med världens kanske mest ovärdiga namn: Smurfit Kappa Kraftliner. Låter som smurfarnas studentförenings tyngdlyftarklubb, varken mer eller mindre.

Om ni känner mig alls så förstår ni säkert att jag var ganska fascinerad av fabriken.

If you don’t know me by now, you will never never never know me, oooooooooh

Men vidare. Piteå har en ganska lång rutschkana!

Och ett onaturligt kvällsljus. Halv elva, detta. “Mörkt” med norrländska mått mätt.

Detta är Piteås västra hamn! Blygsamt posh med dyr bastuflotte till vänster och ett litet hamncafé! Det är så bräckt och rent vatten att det växer näckrosor här.

Och inte en enda människa ska få mig att skämmas för att jag använder OLIKA retrofilter i en och samma bildserie.

Diskret shoppingtips på husvägg.

Vad nu en papegoja gör i ett akvarium.

Jag skulle vilja uttrycka viss tveksamhet inför valet av denna logotyp. Om inte “assistansen” är av torpedkaraktär.

Piteå är på det hela taget rätt lik vilken svensk småstad som helst, fast med fler trähus i centrum. Det exotiska Norrbotten finns definitivt inte här. Det börjar nånstans runt Älvsbyn – ni ska få se sen!

Piteå liknar många andra norrländska kuststäder på så sätt att “ryssen” med stor nit och ävlan har bränt ner delar av stan ett antal gånger. Sista gången var det i och för sig bara en enda rysk sjöman som brände ner rådhuset (när han var full).

Det här tyckte jag var lite LOL men jag antar att “trivial” har ändrat betydelse under årens lopp. Den tredelade vägens lärdom eller nåt sånt ska det tydligen ha inneburit från början. Tänk om man haft vältalighetslära i skolan idag, vilken grej.

Djuret som dominerade stadsbilden i Piteå var igelkotten, vilket säger väl en del om graden av lugn och ro på gatorna. Vi såg nog fem olika i centrum under en halvtimme. En av dem hängde på uteserveringen, under borden.

Ekbergs, bästa tantfiket! Jag var tvungen att äta bakelse. Jag äter aldrig bakelser. Max en bakelse om året (tills jag kom till Piteå, bakelsernas förlovade land). Men det var en extremt god en. Utan att vara någon bakelseexpert så måste jag säga att det var en riktig superbakelse.

Förresten satt vi bredvid Piteås intelligentia och fikade. De skulle läsa Borges och Knausgård och så en halvobskyr poet som jag inte minns namnet på nu. Jojo. Om ni råkar vara Piteås intelligentia och läser detta – vi såg er allt!

Så här ser det ut på Norrmalm. Norrmalm är Piteås Gamla Limhamn, alltså f.d fattigt numera posh. Liknar Kalmar lite tycker jag. Väldigt gulligt hur som helst!

Utsikt från Kurirkajen, som också ligger på Norrmalm. Det är en brygga, kan man säga. Ganska exakt en brygga faktiskt.

Där var det gudagott att vara.

Hemma i trädgården. Och vilken trädgård det är sen.

Däruppe bodde vi, med ständigt öppet fönster. Ganska ljuvligt.

Till och med tummen ser nöjd ut när vi dricker GT på lillverandan.

Emmanuel ser litegrann ut som att han visar upp nya punschverandan i patronsvillan. Jag sitter i en hammock. En hammock!

Emmanuel sprider robotciggens glada evangelium till sina föräldrars vänner.

E-cigg skapar ett omedelbart ha-begär som transcenderar generationsgränserna.

Fynd från Emmanuels gamla rum – SOLOÄVENTYR! Jag läste Människoätarnas rike.

Borde ha valt den här istället. Cthulhu OCH en ninja – vad kan gå fel? Den måste ju vara bra.

Utflykt: Kopparhatten

Som barn blev jag inte direkt berövad utflykter till naturen. Jag var bra less på naturen faktiskt. Placerades i Strövarna, Frilufsarna och Fältbiologerna, även en kort vända i scouterna. Man kan nog inte säga att den aspekten av naturen grep mig, det var lite för mycket organiserade aktiviteter och skola över det hela. Fältbiologerna var dock trevligast (och lockade också till sig flest freaks, som tjejen som tog med sin egen myrkoloni till lägret och sjöng HÖNSAFÖDDER OCH GULERÖDDER MAGER SOM EN TRANA, DEN SOM KÖSSER TÖSERNA HAN HAR EN HISKELIG VANA när vi skulle få lunchen upplassad.) Det tog mig ett tag att återvinna intresset för naturen. Ska vi säga 20 år?

Jag har säkert varit i Skäralids nationalpark, eller i det som nu är nationalpark, för det var det inte när jag var liten. Men alla naturutflykter flyter ihop. Det regnade jämt, minns jag det som, så det var passande att det regnade lite nu med.

Dessutom var backen upp till Kopparhatten sjukt jobbig i skyhög luftfuktighet, tyckte fröken Känslig. Här ett stopp på vägen, tur att det var tjusigt. (Mer atletiskt lagda/ej luftfuktighetskänsliga personer tycker säkert inte att det är speciellt jobbigt.)

Vita djur-bingo: nr 1, en vit snigel! Vi stötte på fler sen. Men nu – KOPPARHATTEN!

Den skånska regnskogen öppnar sig hundra meter ner. Faktiskt ganska overkligt.

I CRUSH YOU, PUNY HUMANS!

Så här ser det alltså ut när man står på Kopparhatten i soligt väder. Kände mig rent atletisk när jag ser folk stå på vår förra utsiktspunkt och titta!

Sen började vi vandringen nedåt igen. Stigen har inga räcken, obs. Det är brant, obs.

Som en katedral av löv. Träden blir väldigt höga här när de sträcker sig mot ljuset.

Möte på stigen.

Mossig tjur! Det växte mycket mossa överallt.

Mossbarn! Det här är mossövervuxet stenras från ravinen.

Nu är vi nere i ravinen Skäralid, eller egentligen är det en alldeles äkta canyon.

-Oh såna fotogeniqua kryptogamer! utropade Emmanuel. Jo, det gjorde han faktiskt.

Sant ju. Ormbunkar är kanske den allra mest fotogeniska växten.

Vita djur-bingo nr 2: blekgrön halvmätare, Campaea margaritata. “Äldre exemplar bleknar med tiden och blir till slut nästan vita.” Den här har gått till de sälla, eh, nektarmarkerna.

Vi tyckte att det verkade helt orimligt med en stenmur mitt inne i skogen, tills vi läste på en skylt nånstans att ravinen faktiskt var betesmark förritin. Det kan man verkligen inte tro nu.

Glad kille vid bäck. Eller Skärån egentligen, som är så ren att man kan dricka ur den, tydligen. Fast det testade vi inte.

Jag kallar det Baldur’s Gate-skog (Davids påhitt, men om ni spelat Baldur’s Gate så måste ni hålla med om att det är så här skogen ser ut!) – för overklig för att finnas i annat än rollspel, och kanske i Sagan om ringen.

Bliss!

På riktigt! Och vi såg en gigantisk patrullerande trollslända också.

Troll som kommit hem sent från ravefesten och förstenats i gryningsljuset.

Vi blev hyfsat paffa när vi såg dessa ungar stå och hälla i sig källvatten.

Vattnet var urgott, och jag oroade mig mer för den där sleven än för bakterierna i vattnet. Efteråt har jag läst att folk är lite sjuka i huvudet vad gäller det där vattnet – de kommer hit och fyller dunkar och brygger kaffe med det på sina ekologiska surbrödsrestauranger. It’s a fact!

Snart framme. Känner man sig hurtig kan man ta två olika 7 km-slingor, men 4 km (gul gubbe) räckte för oss. “I normalt tempo tar den 1 h och 45 min.” Jag kan säga att i vårt sengångartempo tog den nog 2,5 h. Men vi stannade och fikade en bra stund, töntade oss med sniglar etc.

Framme i parken igen. Vi började till höger om Naturum (alltså gick inte runt dammen först) och det tänker jag är det trevligaste sättet, även om man såklart kan ta det från andra hållet också. Det finns en skitlång trätrappa, men vi tog stigen vid sidan som går upp snett från bilvägen. Trappor är så demoraliserande. Raksträckor ni vet.

Sista djuret i vita djur-bingon: sångsvan med tonåringar! Kanske Skånes mest luttrade svan dessutom, ordentligt ringmärkt och i stort sett ointresserad av mig och min kamera.

Eftersom det var en timme tills bussen gick så tog vi även barnvagnsrundan på 800 m (“Följ hermelinen!”) som går runt dammen. Ganska trevligt men kanske inte värt att åka till Skäralid enbart för detta. Här en prydnadsväxt av nåt slag som squattar en stubbe.

Thoreaus Walden på toadörren (inne på Naturum).

Buss 518 tillbaka mot Stehag – The Magic Bus!

Utflykten Skäralids nationalpark får 5 av 5 termosar i betyg. Vi uppskattade väldigt mycket hur lätt det var att komma hit med buss – man kliver bara av vid hållplatsen Skäralid Nationalparken, och så står man vid parkeringen! Helt “gratis” med Sommarkortet alltså.

Busstider: Bussarna gick hem ungefär en gång i timmen fram till ca 18:50, räknat från Malmö/Lund (på helgen går sista bussen 19:16). Sen blir det knepigare. Norrut gick bussarna lite längre men med fler byten.

Faciliteter: Naturum har en restaurang men den var rätt dyr. Köp Engelholmsglass på plats eller ta med fika hemifrån. Ta med en vattenflaska också – om inte annat för att man vill fylla den vid källan ju! Det finns fikabord och dass både vid Naturum och uppe på Kopparhatten.

Ungar: Inte under 7-8 år, om man inte specifikt längtar efter att känna dödsångest och panik under hela utflykten för att de ska dratta över något klippstup. Barn (eller vuxna …) med dålig impulskontroll kanske inte ska åka hit alls.

Sova över: Man får inte tälta eller göra upp eld var man vill eftersom Skäralid är ett naturreservat. Man får inte heller samla ved, så det är bara att hoppas att det finns när man kommer. Det finns ett par övernattningsstugor med ca 20 britsar vardera som är gratis och de har eldstad och pump, men det finns inga madrasser eller belysning. Man får också tälta i trädgården runt stugorna. Stugorna kan inte bokas eller “paxas” av en grupp. Övernattningsstugorna samt vindskydd ligger längs Skåneleden som markeras med orange prickar på träd etc.

Tura! – en kärlekshistoria

Första resan med Sommarkortet!

Vi stackars fattiga studenter, timarbetare, frilansare, doktorander, arbetslösa och konstnärer har inte råd att åka på några fancy minisemestrar i New York eller två veckor i Thailand. Men varje sommar hör Gud/Skånetrafiken bön, och låter oss resa hur mycket vi vill, till fantasieggande resmål som Bröd, Tosselilla och Porrarp. Varför sörja över att jag kanske aldrig kommer att få se Oaxaca eller Sydsandwichöarna när det finns så mycket raffel runt knuten?

Först ut: TURA HELSINGBORG-HELSINGÖR!

Alla skåningar har turat någon gång, och helsingborgare i synnerhet. Man kan förstås åka över och kliva av i Helsingör. Men den egentliga innebörden av ordet är att man inte kliver av alls. Man äter en räkmacka, dricker några öl, och många ordnar lite finare släktmiddagar och liknande på färjan. Nu när det var fopoll på tv fanns det en hel fopollsbar med stora tv-skärmar. Samtidigt som det var räkmackor där nere och släktmiddagar där uppe. Eklektiskt!

Mest av alla turade min farfar. Han turade varje dag när han pensionerat sig. VARJE DAG. Han var sjökapten, så jag antar att han kanske helt enkelt vantrivdes på land.

När farmor levde handlade hon nästan all mat i Helsingör. Främst för att det var billigare då, antar jag, men även för att de hade “fetare smör”. Jepp.

Själv har jag inte turat sen 90-talet. Jag var inte ens medveten om att man faktiskt bara köper en enkel färjebiljett för 34 kronor och sen får åka fram och tillbaka hur mycket man vill! Alltså ÅKA BÅT HUR MYCKET MAN VILL! *5 år gammal*

De flesta klev faktiskt av, ska jag tillägga, och det var ganska mycket tyska turister. Men det var också några finare middagar i restaurangen, och en äldre dam hade en massa svanfjädrar på hatten och matchande handväska och högklackade skor som hon var lite för darrig att stå på egentligen. Det var ganska rörande.

Det finns inte så jättemycket att göra på en färja förstås, men solen och havet finns ju, och den här dagen var det varmt och alldeles vindstilla, så det räcker att sitta och koka lutad mot en vitmålad vägg, med benen mot ett trädäck.

Min farmors pappa simmade över sundet ett par gånger (det är 4 km). Sista gången när han var 70, tydligen. Ingen i min närmaste familj ärvde de atletiska generna.

Nästa gång ska jag kliva av! Och allt ska vara som en liten dockstad!

Nu fick vi titta på storskarvar som satt och hängde istället. Jag tycker att de ser så exotiska ut. De är släkt med fregattfåglar och ormhalsfåglar, det låter väl exotiskt?

Alltså, HAVET! Så mycket mer än som på Louvren!

Idag var det egentliga sommarsolståndet! Och havet är ett bra ställe att fira det.

Chin-chin! Det bästa som Danmarksfärjan kan erbjuda, utöver havsutsikt & öl.

Det här får mig att känna mig så härligt folklig! Listen up!

Topp 3 grejer som svenskar köper på Danmarksfärjan:

1. Pingvin Saltpastiller

2. Skotsk whisky av ett märke jag inte tänker nämna förrän jag får spons.

3. Gin av ett märke jag inte tänker nämna, av samma skäl som ovan.

Detta läste jag EFTER att jag hade handlat. Vad köpte jag på färjan – givetvis exakt de tre produkterna ovan, och inte en enda sak extra heller. Spriten var inte av de (o-)nämnda märkena, men det var bara för att de jag köpte var så akut mycket billigare på tilbud. Folklig och fattig! Kändes också mycket folkligt att sitta och pusta ut på övre däck över att “slippa gå på systemet dan innan midsommar”. Och klappa beskyddande på sin lilla påse.

Jag tror att jag talar för båda när jag ger utflykten TURA en klar femma! Mesta möjliga hygge för minsta möjliga ansträngning, något man uppskattar när man inleder utflykten kl 17 från Malmö (och är en sönderstressad översättare med deadlineångest och laptop-arm – ibland är det väldigt skönt att få göra saker lite halvdant och så blir det ändå bra).

Förra året gjorde vi Helsingborg med Sommarkortet! Den utflykten kan ni läsa om här.

Emmanuel fyller år

image
Inte alla människor kan konsten att fylla år. Jag, till exempel, försöker ofta låtsas som om det är något helt annat jag gör. Har en allmänt fin dag till exempel.

image

Emmanuel gillar verkligen att fylla år, och det är en egenskap jag uppskattar. Han tycker om att gå och dricka vodka på en krog där de serverar dillgurkor & sursoppa i bröd. Jag tror jag åt mer än jag gjorde på julafton, och då åt jag ändå inte upp brödet som soppan låg i.

image

När Emmanuel är omgiven av tio personer vid ett långbord så håller han ungefär på att explodera av nöjdhet. Själv försöker jag gärna ironisera bort det med att säga rajraj oavbrutet.

image

Emma och Mats tittar på några av alla presenterna.

image

För varje år blir jag mer och mer: “Kan jag inte få dricka whisky under en pläd i pariserhjulet, fyra varv” på min födelsedag & then be done with it, men eftersom pariserhjulet aldrig har öppet tre dagar före jul så får jag naturligtvis inte det. Nu finns det dessutom inte längre! Lussekatter är förresten inte SÅ jävla gott egentligen. Jag hyr hellre in mig på Emmanuels födelsedagar i fortsättningen. De brukar vara mycket bra. Det här blev min tredje.