Twilight of the Ice Nymphs

En sagofilm av Guy Maddin som verkar helt fantastisk i teorin.

 

Annonser

För någon som sett Cold Comfort Farm i runda tal tio gånger så är det en fröjd att få veta att boken är ännu roligare. Åh, Flora Poste, kom och ordna upp mitt liv åt mig!

Flora ser sin kusin (eller något ditåt) Elfine rusa förbi köket i gröna älvkläder.

”Does she go to school?” asked Flora, looking distastefully in a cupboard for a rag with which to dust her shoes. ”How old is she?”

”Seventeen. Nay, niver talk o’ school for my wennet. Why, Robert Poste’s child, ye might as soon send the white hawthorn or the yellow daffodowndilly to school as my Elfine. She learns from the skies an’ the wild marsh-tiggets, not out o’ books.”

”How trying”, observed Flora who was feeling lonely and rather cross.

Saker som inte intresserar mig: Kända vackra kvinnors mystik. Kan ha gjort nån gång för länge sen, men ser jag en text nu som handlar om nån långsökt projicering utifrån Audrey Hepburns stora bruna ögon eller Grace Kellys perfekta benkonstellation i ansiktet så slutar jag ofelbart läsa. Detta är inte en feministisk markör, även om det kanske borde vara det, jag tycker bara att det är så jävla jävla tråkigt att läsa om mystiska vackra kvinnor och fantasierna runt dem. Om hur sorgsna de var ägäntligen eller om de eventuellt någon gång sågs läsa på en soffa istället för att bara posera vid en grekisk kolonn. Jag bryr mig faktiskt inte speciellt mycket om ifall Mia Farrow var en “old soul” vid 20 eller vad Faye Dunaway sa en gång i sin omklädeshusvagn till sminkösen. Om jag är intresserad av Mia Farrow överhuvudtaget så är det enbart för hur hon såg ut på film och vad hon sa på film ca 1968-1974. Regisserad och med manus.

inte nu längre

Grejer jag helt hade glömt tills nu: dokumentären om Banksy, Exit through the gift shop, med den här Thierry som filmar precis allting han ser och är kusin med Invader, som var den som började sätta upp pärlplatte-Space Invaders i Frankrike ca 1999 och som sen fick tusentals efterföljare överallt (finns några kvar i Malmö här och där) och till slut uppmärksammades av Kobra för två år sen typ – *paus för att begrunda Kobras kroniska oförmåga att vara det minsta lilla aktuella* – jag kom i alla fall att tänka på när jag läste webbdesign 1999 och en klasskompis till mig hade några skejtarvänner som var bra på att göra små dataspel, vet inte om de var i Java eller vad, och de kontaktade Invader och bytte till sig en mosaik som de satte upp nånstans i Malmö och så en massa klistermärken, jag fick flera stycken minns jag, mot att de gjorde ett litet spel till honom. De skickade en massa mail fram och tillbaka, men de visste aldrig vem han var egentligen. Det var spännande.

Om dokumentären: Det är iofs roligt att Thierry inte är speciellt bright, men trevlig och pepp, som ett stort glatt barn som sitter ihop med sin videokamera, och som råkade bli kompis med den store Banksy. Men det roligaste är väl ändå att Banksy aldrig fattar nåt! Jag skrattade högt när Banksy för sent fattar att hans nyfunne vän, och den ende som får filma honom, absolut inte är någon konstnär, utan “en man med psykiska problem, med en kamera”. Det är väl lite tragiskt också förstås, men det säger väl samtidigt en del om hur självabsorberad/överdrivet uppslukad av sitt eget arbete man kan bli som konstnär, att man inte ens pallar kolla på någon annans material innan man bestämmer sig för om de ska få filma en dygnet runt eller ej. Sen har man plötsligt 3000 timmar material och en filmare som är fullständigt utan urskillningsförmåga, som inte kan klippa och som inte kan berätta. Och som dessutom springer runt som en galning på stan och bryter benen när han inte övervakas. Och Banksy ba “Snälla, gå ut och gör konst ett tag” för att han själv ska kunna redigera ihop något ifred av 3000 timmar film. Sen har Thierry plötsligt en enorm egen konstutställning med skitkonst, har tryckt Banksy-citat över hela stan och kan nu sälja fullständigt ooriginella, enorma screentryck som alla korkade kändisar går och beundrar under mingel. Och Banksy ba *head desk* igen. Det är verkligen ett bisarrt skämt.

Älskar slutrepliken av Banksy: “Jag brukade säga åt alla människor att gå ut och göra konst. Det gör jag inte längre.”