allt jag vill ha är ett halsband av korall

Är 7 januari fortfarande ett gångbart tillfälle att blogga om sina julklappar och födelsedagspresenter? (Är det nånsin okej att blogga om sina presenter i vuxen ålder? Det känns bortskämt.) Bra, då gör jag det.

2015-10-31_17-21-35_large

Crucial interventions – Richard Barnett, eller som den heter i sin helhet: Crucial Interventions; An Illustrated Treatise on the Principles & Practice of Nineteenth-Century Surgery. Otroligt vackra illustrationer, fast man får ta en sida i taget för det är riktigt obehagligt bitvis. Den fick jag i födelsedagspresent av Karin & Petter.

9789100139650

Den sårade divan – Karin Johannisson, av mina svärföräldrar Saga & Mats i födelsedagspresent. Gud vad folk ger mig bra presenter!

Ett pärlhalsband som varit mormors, från 30- eller 40-talet. Har ingen bild just nu, men det ser ur ungefär så här. Lite mindre spänne men samma deco-stil:

perlor

Sen fick jag en Alvar Aalto-vas av min bror och Lina i födelsedagspresent, som jag verkligen inte vågar slå upp för jag vill inte veta vad den kostade, men den var väldigt fin!

 

Av min pappa fick jag följande korp från 1945:

korp

Jag har haft ögonen på den sen han skaffade den. Jag är otroligt förtjust i kråkfåglar överlag: kråkor, kajor, korpar, rubbet. De är så förslagna fåglar. Och korpar är otroligt mäktiga förstås, vilken enorm storlek de har! En film kan aldrig ge samma intryck som en verklig fågel – även om just den här tyvärr dog för 70 år sedan.

Sen fick jag ekologisk hudkräm från Weleda (citrus), en Rörstrand-kaffeservis med landskapsblommor på som var väldigt söt men som jag tyvärr nog inte får plats med i skåpen pga knökfullt:

landskapsblomma

så nu gäller det att hitta den perfekta mottagaren till dessa! De står fortfarande hos mamma.

och eftersom Emmanuel tydligen inte tyckte att en resa till Rom var present nog för 2015 så fick jag även en stor flaska Violetta di Parma:

65275w

Jag har länge velat ha en violparfym, men det är så svårt att hitta en bra, och Violetta di Parma är en riktigt viktoriansk viol – enkel, lätt och pudrig. Oerhört omodern förstås och det gillar jag.

Av min svägerska fick jag ett förkläde med följande mönster:

A 13788

”Mitt Skåne” av Emelie Ek, som antingen var Linas arbetskamrat eller kusin, jag blandar tyvärr ihop. Det var gulligt i alla fall! Dessutom behövde vi ett förkläde (så Emmanuel fick förstås tre stycken i julklapp..).

therese-bohman_den-andra-kvinnan_bokomslag

Jag fick Den andra kvinnan, som jag fortfarande inte läst! Det ska bli spännande.

och Emmanuel fick en lärkruta av mamma:

2228701_768_440

Vad är en lärkruta då? Det är ett skyddsområde för lärkor där bonden inte använder sina maskiner – man betalar för hens ekonomiska förlust. Modernt åkerbruk har gjort att sånglärkan minskat med 75 %, men såna här rutor är ett effektivt sätt att skydda arten genom att ge den ett habitat som det såg ut under det gamla åkerbruket när man sådde och slog åkrarna för hand eller med häst. Du kan köpa en egen lärkruta här.

Det var ett mycket bra loot denna jul och födelsedag. Jag köper i stort sett aldrig nånting numera, inte ens second hand, så att gå ut och handla kändes väldigt ovant och jag kanske gjorde fel. Mitt brorsbarn fick en pekbok med djurfoton och en tandborste av trä från Humblebrush (hon är knappt 1½, hon gillar att borsta tänderna OK?)

78e2912b0a736c3bc2773e35acf8ec64

Brorsan och svägerskan fick ett slutet kretslopp inuti detta äpple:

aple

Jag planterade en liten växt inuti, vattnade och täppte till. Tyvärr tog jag ingen bild när det var klart, men det blev fint!

Far fick anteckningsbok till sina fågelobservationer och en elefant av papier maché att hänga i granen och mor fick en vippjasmin & Pukka-te. Jasmin luktar helt ljuvligt, om man tål den.

febbeljasmin

Teet mest för att jag tycker Pukka-teer har så fina askar.

Herregud vad mycket info om grejer jag har köpt och fått. Nu får det faktiskt räcka.

 

 

 

 

 

 

vi flyttar ut på landet

(Ja, inte jag tyvärr, bara min mamma.)

Hej och välkommen till min mammas nya lägenhet! För en utförlig beskrivning av hur det gick till när hon flyttade hit, se här och här.

Detta är huset. Det står 1854 och 1928 på, men första årtalet döljs av grenarna från ett valnötsträd. Japp. Det hänger påsar med valnötter i hela källaren.

Gård med stall och massor av ladusvalor. Tror det är fyra gamla hästar.Kastanjeallén fram till huset, med vitmålade stenar.

Postlåda! Och Kristianstadsslätten.

Nedervåningen är mammas, på övervåningen bor det någon annan.

Det här ska bli arbetsrum sen.

För första gången sen ca 1940 ser de här möblerna inte helt orimliga ut i sina omgivningar. De har äntligen kommit hem!

Hittade denna lapp på köksbordet morgonen därpå. Själv hade jag skrivit “cykeln står i högra garaget, kommer hem i e.m” men somliga är lite mer visuella av sig.

Utmaningen antagen! Här börjar cykelvägen.

Här börjar kotillvaron.

Oklart om minsta kon har världens sötaste bläs eller har bökat i leran.

Okej, uppfattat.

Om jag flyttade utomlands nån gång så tror jag att jag skulle sakna sånt här allra mest. Inte skånerost, inte saltlakrits, inte Hälsans kök.

Jag skulle sakna träställningarna ute i naturen!

och de obligatoriska Wikipediaartiklarna om nåt Linné tyckte en gång.

Med nån sorglig diorama av en strandäng förritin (tyvärr ej i bild pga galler framför, men det var eländigt kan jag intyga.)

Och så information om fåglar förstås!

Men de sätter av nån anledning aldrig nånsin upp en bänk i solen.

Jag älskar såna där fula naturutställningar. Finns inget svenskare.

Jag älskar också när det går en gång genom ett rapsfält. Fast det är ju mer europeiskt kanske.

Ett tag, innan Emmanuel flyttade till huset, bodde det en Emma där. Jag kände inte henne, men jag var i hennes lägenhet en gång.
Helena

Jag vet inte riktigt var Emma bor nu. Synd att hon flyttade, för jag tänker att huset borde ha velat ha henne i vindskupan alltid.

Den här bilden tycker jag inte är så fin egentligen, den får bara vara med för att visa dörren och Emmas cape. Det är världens minsta lägenhet förresten, det är svårt att visa sånt på bild.

Den här hittade jag på gården bland veden. Den är av trä. Det måste ha varit pynt på ett hus nån gång. Inte alls nödvändigtvis det huset, för hyresvärden har samlat gamla grejer från rivningshus sedan 60-talet, och vissa av husen var jättegamla. Nu är han ledsen för allt han har samlat på sig genom åren inte är värt något.

Det här har han byggt själv av gammal tegel. Det är ett vagnslider. Varje hus borde ha ett.

Lucia eller Soledad, jag såg aldrig skillnad.

Laga mat och tänka på Borneo.

Vad är det finaste du har slarvat bort?

När Malmö konsthall hade en samlingsutställning med Louise Bourgeois 1998 så var det något av det bästa jag hade sett. Mest tagen var jag av installationen Red Room: Child, ett litet rum fullt av röda trådspolar (det var mycket finare på konsthallen än det är på bilden nedan, det var gjort som ett riktigt mörkt litet rum, inga vita väggar), och på en hylla ett par vita tumvantar med den broderade texten “moi” på den ena och “toi” på den andra. (“jag”/”du”)

Längst ner till höger ser ni vantarna.

Julen samma år fick jag ett par likadana vantar av min mamma, som också såg utställningen. Hon hade engagerat en tant från Röda korset till att sticka ett par vita vantar, och sen hade hon broderat texten själv med rött garn. Jag har nog aldrig blivit så glad för en present sen jag var fyra år och då fick vad jag önskade mig mest i världen, “en sjungande kyrka”. Ni vet, en sån där liten kyrka med speldosa som man kan köpa som julbelysning. Hur som helst. Jag fick behålla dessa högt älskade vantar i ganska exakt en månad och en vecka, för då tappade jag bort dem i London. Jag satt på hotellrummet och grinade ögonen ur mig, och jag brukar inte grina för grejer. Saker är saker, oavsett vad man ger dem för symbolinnehåll. Ska man hålla på och grina för att saker försvinner och går sönder, då kan man ju gråta livet ut. Men den här tanten på Röda korset hade stickat, och mamma hade broderat själv (hon är kanske inte direkt världens största handarbeterska) och framför allt var det mina Louise Bourgeois-vantar. Med dem kunde jag bära med mig hennes rum hela vinterhalvåret, det var så himla fint.

Ja, julen därpå fick jag i alla fall ett par NYA vantar, likadana, men denna gång köpta färdigstickade från Ullcentrum på Öland, fast än en gång handbroderade. Jag blev så himla glad! Och jag var jättejättenoga med att aldrig tappa bort dem men till slut tappade jag den ena nånstans i Umeå 4 år senare. Eller möjligen om det var i Malmö ännu senare.

Jag skulle fortfarande gärna vilja ha ett par såna vantar, tror jag skulle vilja ha ett par hela livet faktiskt. Nu är det längesen sen jag tappade bort det senaste paret, men jag saknar dem ändå.