slutet på detta

Önskar jag slapp skriva det här men.. det finns absolut ingenting med den här graviditeten som gör mig glad just nu. Nu har jag ju aldrig varit någon speciellt entusiastisk havande men jag har i alla fall inte varit rent deprimerad, mer än kanske precis i början med tanke på risken för missfall. Annars har det mest varit att jag inte uppskattar att vara gravid rent allmänt, tycker inte det är en njutbar kroppslig upplevelse och mentalt är det också rätt hårt. Men jag har inte varit deppig eller direkt orolig, bara lite sur och övervakad och surare för att jag varit övervakad. Senaste åtta-tio veckorna har varit speciellt onjutbara vad gäller den biten.

Nu har läkarna på KK bestämt sig för att jag borde bli igångsatt tidigare pga förväntat stort barn, och jag säger förväntat stort eftersom ultraljudet aldrig kan säga säkert hur stort barnet blir. Att han blir rätt stor visste jag nästan från början, han har två långa och stora föräldrar och idel långa och stora mor- och farföräldrar, som dessutom allihop var jättestora bebisar. Alla utom jag, ska jag tillägga, jag var helt normal. Men att föda ett barn som väger t.ex 4300 var ju ingenting som jag direkt gick och gruvade mig för, för det tog jag nästan för givet. Nu pratas det dock om fem kilo, och det är så himla vanskligt det där för det skulle kunna vara så att han väger fem kilo vid födseln, eller till och med mer, men han skulle också kunna väga fyra. Och jag är tveksam till om det är det allra bästa att bli igångsatt tidigt bara för att barnet förväntas vara stort. Jag mår bra, barnet mår bra, ingen är sjuk, ingen börjar få sämre värden. Tvärtom blir mina värden bättre. Jag har aldrig haft protein i urinen och barnet har aldrig haft en dålig ctg-kurva. Jag har inte diabetes. Visst, jag drömmer inte om att föda ett barn på fem kilo, det gör jag inte, men samtidigt drömmer jag inte om att bli igångsatt heller, i obehag känns det lite hugget som stucket ärligt talat, och ett naturligt förlossningsskede ger bättre förutsättningar för tillräckliga värkar. Då är ju ungen garanterat klar och redo att komma ut, istället för att tvingas ut med nån jävla gel eller ballong i fiffi eller vad de nu har för andra kul redskap.

Den ena läkaren jag pratade med framstod dessutom som extremt oseriös när hon ville sätta igång mig gärna nästa vecka. Dvs vecka 36+0-6 på läkarspråk, vilket i sig är prematurt. Visst, nu klarar sig de flesta 36-veckorsbebisar helt fint i livet, men varför tvinga ut ett barn en månad i förtid? Svaret kan ju enbart ligga i bekvämlighet för vårdpersonalen, vad jag kan se – innan jullovet börjat, himla smidigt! Planerat och klart, man vet vilka patienter som kommer in! När jag ifrågasatte nyttan tryckte hon bara en broschyr om igångsättning i händerna på mig och blev irriterad. Tack, jag har redan läst på om igångsättning, jag hade önskat mig ett samtal – gärna ett där jag inte blir idiotförklarad för att jag inte vill bli igångsatt utan medicinska skäl i vecka 36!?

Läget var aningen låst. Hon gick och hämtade en annan läkare, en äldre, som iofs inte var fullt lika entusiastisk inför en igångsättning redan vecka 36 men som ändå ville kolla min cervix redan då – vilket jag inte alls ser nyttan med eftersom jag ändå inte vill bli igångsatt vecka 36, så jag skiter ärligt talat i hur cervix ser ut på min födelsedag/före jul. Vi enades om en kompromiss, att jag kunde komma in och kolla cervix 28 januari, vecka 37 på läkarspråk, fortfarande för tidigt men då skulle jag åtminstone kunna förhala själva igångsättningen till veckan därpå utan allt för mycket tjafs. Jag är fortfarande inte alls glad för att bli igångsatt, men om jag måste bli det så hellre  vecka 38+5 eller så. det känns både enklare för kroppen och bättre för barnet. Så jävla stor skillnad på hur mycket han väger mellan veckorna är det ju inte, men däremot stor skillnad på hur utvecklade lungorna är och att han faktiskt är KLAR, inte bara en behändig vikt.

Det tråkiga i situationen, utöver att behöva själv ta ansvar för att mitt foster får växa klart i livmodern för att vården inte är intresserad (av rent administrativa skäl, kan jag bara utgå ifrån) är att jag inte upplever att jag får genomskinlig info om riskerna med en igångsättning för mig som förstföderska. Det är inte direkt svårt att hitta denna info själv, i tider då medicinska studier ligger ute för alla att ladda ner, så att bara bli idiotlugnad med att de ”vill mitt och barnets bästa” utan vidare information känns inte speciellt bra. Igångsättning på en förstföderska verkar funka på premisserna att ”går det så går det”. Det är 35 % risk att förlossningen slutar med snitt eller sugklocka, och då är merparten av den risken förbehållen förstföderskor, så snarare kanske 50/50 att det går att föda vaginalt. Risken att jag får en lång, smärtsam och traumatisk förlossning oavsett hur slutet ser ut – ointressant i sammanhanget tydligen, etersom ingen är intresserad av att ens ta upp det. Om någon åtminstone hade varit ärlig från början och sagt att ja, du kommer antagligen få en längre och jobbigare förlossning än annars, men de här och de här fördelarna finns trots allt jämfört med en vanlig vaginal förlossning. Men nej, för jag kan inte hitta nån forskning som visar ATT det finns några fördelar om inte barnet eller mamman mår dåligt och man helt enkelt inte har några andra alternativ.

Eller också om jag hade fått säga ja till vissa delar av en igångsättning men nej till andra. Jag vill till exempel helst inte ha värkstimulerande dropp i något skede, för det ökar risken för stormvärkar och utöver att det är djävulskt oskönt så är det farligt för fostret som kan få syrebrist och i värsta fall cp-skador av förlossningen. Information om detta? Nej såklart inte. Förståelse för att jag inte vill ha vissa läkemedel? Absolut inte. Jag vill inte heller ha Cytotec eftersom jag gjorde abort på det i sjuttonde veckan, inte direkt något jag är intresserad av att återuppleva med ett levande barn. Svar: ”Cytotec är ett läkemedel vi använder jättemycket”. Jaha, jag kan bara beklaga era patienter i så fall. För jag tänker då fan inte föda på Cytotec. Det har lett till livmodersrupturer vid igångsättning och barn som fötts med hjärnskador. Men en tablett kostar ju tre spänn å andra sidan.

Det var ett tag sen jag gav upp tanken på att det skulle bli en bra förlossning. Istället för att komma till något slags acceptans om att det blir som det blir så har jag nog bara slagit bort tanken för att jag inte orkar mer. Jag har ingen bra vårdkontakt med någon enda person, inklusive min barnmorska. ALLA jag pratar med, oavsett om det är morskan eller specläkaren för dagen (alltid olika) hänvisar till gruppterapi för förlossningsskräck om jag t.ex vill diskutera alternativen till en igångsättning eller på nåt sätt tweaka villkoren för en igångsättning. All min oro behandlas som neuroticism med andra ord. Det känns 100 % meningslöst att skriva en förlossningsplan under de här förutsättningarna, för allt jag vill slippa finns ju inbakat i paketet Igångsättning. Värkstimulerande dropp. Vara uppkopplad till en maskin under en större del av förlossningen. Uppleva hela öppningsskedet på BB (istället för att få vara hemma så länge som möjligt). Sugklocka. Akut snitt. Att riskera att någon trycker på magen för att barnet ska ut. Värkstormar pga läkemedel. Lång och utdragen förlossning. Att det gör skitont utan att något händer. Massa personal på rummet. Massa vaginala ingrepp. Jag vet inte ens om jag kan undvika Cytotec och dropp.

Det enda min barnmorska har sagt är att jag ska försöka få förlossningen att sätta igång av sig själv genom att ”dansa och gå långpromenader” efter jul. Känns otroligt skratt- och gråtretande i och med att ingen förlossning någonsin kommit igång av en långpromenad om inte kroppen är klar för förlossning redan, och jag vet inte exakt varför den skulle vara det i vecka 37. Jag menar, visst, det skulle kunna hända, men det händer ju trots allt oftast inte tre veckor för tidigt, speciellt inte för förstföderskor. Ärligt talat är jag inte heller speciellt intresserad av en julbebis. Jag VILL att barnet föds i januari, kalla mig spritt språngande galen men så är det. Att gå långpromenader med foglossning lockar föga, och jag är verkligen inte på humör för att dansa just nu, vilket jag också sa till henne. Återigen hänvisades jag till gruppterapin pga tänker inte tillräckligt positivt.

I allt det här kommer tankarna på barnet bort. Alla bara: ”åh vad spännande, ni måste vara så nyfikna nu!” Nej, tyvärr inte. Emmanuel kanske är. Jag vill bara lägga ner all verksamhet. Hade jag kunnat avsäga mig graviditeten på en gång så hade jag gjort det. Jag tror att jag fixar och köper grejer till barnet mest för att försöka få en känsla av samhörighet, men det funkar inte. Nån enstaka timme sådär kan jag ligga på sängen och klappa magen och titta på babyns säng och hans kläder, men sen glömmer jag bort att han finns och när jag kommer på det igen så blir jag inte speciellt glad. Så är läget. Jag är inte glad, och jag försöker komma över det genom att fördjupa mig i olika val av saker, av kläder, av metoder. Men mest är jag bara förbannad av att vara i den här situationen, och när jag ser andra mammor hålla på med belly mapping osv (rita ut på magen exakt hur babyn ligger) eller ha nåt gravidsmycke som plingar i höjd med bebisens öron så känner jag bara ett gigantiskt jävla care face. Alltså jag skiter väl i hur bebisen ligger, han kan få ligga som en väderkvarn for all I care. Det hade faktiskt varit att föredra, för då hade jag garanterat fått planerat snitt och sluppit hela den här jävla igångsättningskarusellen. Inte bara hade jag sluppit rädslan för allt vad det innebär eller kan innebära, det hade inte funnits något att diskutera, alla hade varit överens om att väderkvarnsbarnet skulle skäras ut och jag hade inte behövt kämpa så jävla mycket.

Lagom till förlossningen kommer jag att vara så mentalt slutkörd av den här skiten att jag inte kommer att orka föda öht. Kommer typ somna och bara: ni kan köra nu, godnatt.  Det har verkligen varit sån kinesisk vattentortyr att vänta det här barnet, inte att jag legat dubbelvikt och spytt men att allting urholkar en bit för bit varje dag. Det borde kanske motivera en just att äntligen få föda, men jag känner mer att jag inte har någon ork alls. Jag har ingen nyfikenhet eller otålighet som kan motivera mig längre. Det känns bara overkligt och aningen mardrömslikt ärligt talat. Osympatisk gravidblogg jag vet, icke desto mindre exakt så jag känner just nu. Att det bara ska ta slut, och helst inte genom en förlossning då utan av ett tidshopp bakåt eller något annat smidigt sci-fi-knep. ”Allt var bara en otroligt lång och tråkig dröm!” Vilken tur.

tredje trimestern

Hur gick det ens till? Jag skulle ju skriva graviddagbok! Eller ett sånt där pågående finstämt brev till vårt ofödda barn. Det har väl inte blivit så mycket av med det, delvis eftersom jag fortfarande inte är på det klara med hur man adresserar ett foster.

Kära foster! 

I veckan har jag varit på KK och mätt blodflödet i navelsträngen och mina ljumskar till din moderkaka för att se så att du får tillräckligt med mat. Det får du. Vi har också sett dig på ett tillväxtultraljud. Du är +16 % stor, vilket betyder ”större, inom det normala”. Din pappa och jag är ju också rätt stora, så det känns proportionerligt och bra. Jag såg inte dig i helfigur så ofta, för teknikern zoomade in på ditt skallben, mage och lårben mestadelen av tiden. Du sparkades och bytte ställning ibland, så jag antar att du har det bra. Det är i alla fall vad de brukar säga när du sparkas, att det betyder att du är frisk. Egentligen är du kanske bara heligt förbannad!

Din mamma – alltså jag – har inte gått upp nånting i vikt än. Faktum är att jag har gått ner en hel del. I början var det inte så bra, för då fick jag ketonuri. Det vet varken du eller någon vuxen utan medicinsk utbildning vad det är, men det händer när kroppen bränner fettceller istället för glukos. Det är inte bra för såna som är så små som du. Men du ska veta att det var inte lätt att äta när du var ett embryo! Alla hormoner som skulle till för att du ska kunna finnas, de är rena kräkmedlet. Allra mest kändes första trimestern som timmen efter en gigantisk julmiddag, dygnet runt. Men jag drack mycket vatten och sen dess har jag mått bra, och du också. Din pappa köpte en sodastream med sina poäng från Kooperativet för att jag skulle kunna bälga i mig kolsyrat vatten, det var en mycket romantisk gest. Eller också ekonomisk/miljöbesparande, beroende på hur man ser på saken. Det ena kanske inte måste utesluta det andra.

När du blir äldre kan jag avslöja att dina intressen vid 29 veckors ålder var att sparkas, boxas och rulla runt. Du sparkade till exempel din mor med kraft och kläm i analen flera gånger om dagen. Det innebär att min livmoder är bakåtlutad, något jag aldrig vetat. Jag får lära mig så mycket nya saker om min kropp nu när jag väntar på dig. Som till exempel nya spännande sätt att vara sjukt obekväm på. Vem visste till exempel att de hade ett blygdben innan det började göra ont precis jämt? Jag har inte ägnat mitt blygdben många tankar innan jag blev gravid, det satt väl bara där och gjorde sitt blygdjobb. Nu när jag går så stönar jag innan jag ens rest mig, av ren vana. Sen stånkar jag för vart tredje steg. Det är ju en sån gravidklyscha att huffa och puffa när man går, men vartenda huff och puff är helt nödvändigt för att man överhuvudtaget ska kunna förflytta sig från punkt A till B, och det är inte tyngden av magen som är främsta anledningen – som jag alltid trodde. Utan kul kroppsliga upplevelser som bäckenuppluckring, ligamentsmärtor, svullnad och ledvärk. För att inte tala om att tarmarna och magen flyttats 35 cm uppåt och du kan ju föreställa dig på ett ungefär vad det gör med ens allmänna välbefinnande. Nä förresten, det kan du inte, för du är ett foster.

Fattar du nu varför du inte får några brev? För det första så svarar du inte. Det tillhör faktiskt takt och ton att brevväxling ska vara just ett utbyte! Annars verkar jag ju som en stalker, och det är ingen speciellt uppmuntrande känsla. För det andra, ursäkta att jag säger det, men jag tror inte riktigt att vi är på samma intellektuella nivå. Så småningom blir du säkert smartare än jag (och förhoppningsvis snällare), men det är en bit kvar.

ubu1

Jag har inga planer och drömmar för dig, antingen på grund av bristande fantasi eller ödmjukhet eller möjligen för att du är ett foster. Jo, en sak: jag skulle verkligen önska att du aldrig utvecklar ett intresse för bilar och andra motorfordon, för jag hatar leksaksbilar. Jag kommer att uppfostra dig i en strikt bilfri hemmiljö så om du en vacker dag blir chef för Mitsubishi, kom ihåg att det inte var din mors förtjänst! (Båtar har jag ingenting emot.)

Just nu är din pappa hos farmor och farfar i Piteå och plockar upp ungefär en miljon begagnade kläder till dig, om jag känner din farmor rätt. Jag sitter här och försöker bilda mig en uppfattning om vad du behöver när du kommer hit. Jag misstänker att vår uppblåsbara gästmadrass är i största laget. Vi är som du kanske hör inte så där jättebra på att boa. Lyckligtvis kommer du inte ut med några omfattande kunskaper om inredning och design. Det är det bästa med er foster, att hur dum i huvudet man än är som förälder så vet vi hur som helst alltid bättre!

Nu vill jag ha soppa, så nu slutar brevet. Hoppas du trivs i livmodern.

Med utmärkt högaktning/puss och kram,

din mamma

about a pram

Under det senaste året (ja, ÅRET) har vi drömt om en Greentom Upp.

Greentom4

Får lite samma känsla av Greentom Upp som jag får av rymdfilmer från 60-talet, och även samma som jag fick av iMac 1998!

30a379965020fe2e449eda757221f98c

AMIRITE!?

greentom3

Greentom Upp är jättebra på nästan alla sätt – den är smal, den är extremt lätt eftersom ramen är gjuten i ett enda stycke plast, den är 100 % återvunnen av PET-flaskor – ram, tyg och rubbet – även tillbehör som regnskydd etc. Den fälls ihop till ett litet praktiskt paket. Den är som en Transformer på det hela taget. Den är billig! MEN den är så här låg:

greentomupp

Bild: Prêt à Pregnant, Greentom Upp-recension

JAG ÄR SÅ DEPRIMERAD NU!!!

Jag gissar att tjejen som driver Prêt à Pregnant är max 1,60. Och vagnen når ändå bara knappt över hennes knän. Jag är 1,78 och Emmanuel är 1,86. Såatteh. Handtaget är på normal höjd, det har vi redan kollat, men det står sällan hur hög barnvagnen är i produktinformationen – konstigt nog, eftersom det är relevant info om man är lång.

Och innan någon kommer med något förnumstigt ”man ska alltid prova vagnen först” så vill jag påpeka att barnvagnsmarknaden totalt domineras av svenska vagnar samt kanske tre andra märken, och om vi ska kunna prova barnvagn i affären så är vi alltså tvungna att prova det som finns där istället för det vi vill ha (hur stor uppfattning får man ens av en vagn då man rullar runt den i en butik utan unge eller väska?). Jag är inget jättefan av svenska vagnar på grund av att de framför allt verkar tillverkas åt föräldrar i villa. De är jättesäkra, ja, men de är också stora som en Volvo Combi och inte speciellt snygga heller. Det kan man ju tycka är skitsamma om man bara ska ha den stående i tvättstugan men vi bor i en tvåa och vår vagn kommer att stå framme varje dag under 3 år. I bästa fall ryms den i hallen, i sämsta fall kommer den alltid att stå i köket eller vardagsrummet – vi har inget barnvagnsrum eller cykelkällare i vårt hus. Så det spelar en viss roll hur den ser ut. Det spelar även roll att den går in i hissen och går att manövrera runt lill-ICA utan att riva ner hela sortimentet.

Nästan alla vagnar som fyller våra kriterier kostar 15 000 och uppåt, alternativt 8000 på Blocket. Det är ”lite” mer än vi hade tänkt betala.

Ett hyfsat alternativ till en Greentom Upp är annars Trille Smart från danska BabyTrold.

trille-smart-duo-2-i-1-gramelerad.jpg

Chassit blir nästan lika litet som en dramaten ihopfälld (inte för att vi kommer att behöva fälla ihop den så ofta, men det kan vara bra) och vagnen väger bara 10 kg, att jämföra med Greentom som väger knappt 7,5 och de flesta andra vagnar som väger 13 kg och uppåt – relevant info för två svagisar som ska på och av bussen med jämna mellanrum. Man kan byta ut hjulen mot däck om man gillar det bättre, men det gör vi nog inte. Tyget på vagnen är denim, istället för det där fula prassliga nylontyget många vagnar har. Den är 58 cm bred, vilket är OK – inte den smalaste som finns och inte den bredaste heller. Den har den typen av hjul vi vill ha. Sittdelen har fyra lägen, varav ett är helt plant, vilket ju är bra om barnet sover. Varukorgen är ganska stor – det är inte direkt det viktigaste för oss iofs, men det är förstås inget minus heller. Duon kostar samma som en Greentom Upp, 4000.

Brio-Go-Next-in-action

Min främsta invändning mot Brios vagnar är utseendet.

Det jag läst om Brio Go på Barnvagnsblogg, som är expert på ämnet får man väl säga, är att den inte är en speciellt bra stadsvagn och inte heller mer än OK som sittvagn (tror hon gav Brio/Britax Go Next ett högre betyg iofs, den senaste versionen av Brio Go, men den har vi inte råd med och anser f.ö att man kan lägga de tusenlapparna på något roligare än vagn). Vad har man ens en duovagn till om sittdelen är sådär? Visst, kul att liggdelen var awesomesauce men den har man ju ändå bara i ett halvår, medan man har sittdelen i nästan tre år. Brio Smile gillade hon mycket bättre som stadsvagn men där var ryggstödet för kort innan vagntiden var slut och jag räknar med att vi får ett långt barn.

Tycker man att Brio-vagnarna är fula så är det dock inget mot amerikanska Bumbleride:

Bumbleride-Indie-4-with-bassinet

Ser ut som om de sydde den själva i slöjden av ett tält. Herre jävla gud vilken styggelse. Fattar faktiskt inte hur man kan kalla det här för en duovagn överhuvudtaget, det är ju bara ”eh okej vi gör väl en liggdel DÅ, för att folk TYDLIGEN ville ha det”.

Den är säkert jättebra att jogga med i nån sekvojaskog, whatever. Jag är bara sur för att vi inte kommer att få vår retrofuturistiska vagn från Holland, så nu sitter jag och retar mig på alla vagnar vi har råd med men som jag inte vill ha.

b99b94d8f5003d9a8a0dcb76eac7ec11

Greentom Upp – näst bäst efter denna.

Hade för övrigt en väldigt konstig facebook-chatt med BabyTrold angående måtten på Trille Smart, då jag tyckte att de kunde mäta åt mig så jag slipper åka hela vägen till Köpenhamn för att provköra en vagn som ändå är för låg – rimligt krav på service eller? Nu tyckte inte nödvändigtvis de det, men vi får väl se om jag får något mått på måndag ändå. Om den verkar tillräckligt hög så åker vi nog in till Köpenhamn och testar den i veckan.

 

 

 

Halvtid

Halva graviditeten har redan gått, det känns jättekonstigt! Och nån graviddagbok har det inte heller blivit, precis.

Första tolv veckorna går så otroligt långsamt, de kryper fram. Tittar på gravidapparna och gravidsajter varannan timme. Fostret är si och så stort (som ett hallon, som en physalis, som ett plommon), livmodern är si och så stor (som en apelsin, som en grapefukt). Jag ringer mvc i vecka 7 och bokar inte tid förrän vecka 12 – har ingen lust med något ”hälsosamtal” om farorna med att boffa gas och träna MMA. Har ingen större lust med kvinnovården överhuvudtaget efter förra sommaren. Vi stänger in oss i vår lilla bubbla, det är skönt men också nervöst. Berättar första gången i slutet av vecka 11, ett par dagar innan NIPT. Det är midsommarafton, vi är hos Karin och Petter, äter lax och lerpottasill och en paj med typ sju sorters ost och 80 000 kalorier som Emmanuel gjort. Det är otroligt kvavt, jag dricker oerhörda mängder isvatten och sen åskar det järnet.

chinese-lantern-plant-fruit

Vad händer under första trimestern då? Tja, jag är väl sådär förlamande skittrött som ingen utom andra gravida förstår – och ”ingen” inkluderar barnmorskor. Alltid är det nån hurtig jävel som föreslår att man ska motionera bort sin trötthet. Lite som att motionera bort sin influensa. Fuck you very much säger jag och borrar ner mig i soffan som en padda i grönsakslandet. Sen illamående, sen tokmätt jämt, och illamående, och lite hungrig men sen tokmätt efter två tuggor. Första trimestern är som en gastric bypass* med extra illamående, skulle jag sammanfatta det som. Går ner ett kilo i veckan.

*med reservation för att jag inte har upplevt en gastric bypass och bara föreställer mig hur det känns. Ursäkta onödig appropriering.

Vecka 12 – NIPT och inskrivning. NIPT kostar 6500, men vi vill absolut inte göra KUB en gång till, och efter missfall i andra trimestern pga förmodad trisomi så är vi inte heller sugna på att chansa. Fostret rör sig på ultraljudet, spännande att höra hjärtat men känner inte den där lyckan som förra gången – jag vet ju att det kan vara lika fort förbi. Hen syns inte heller speciellt bra, jämfört med den första som vi såg i profil hela tiden. Det är profilen som gör dem lika ett spädbarn. Vill bara ha det över fort så jag inte börjar gråta. Jag blir daterad till 15 januari. Vi får en bild, jag glömmer den sen i väskan i flera veckor. Inskrivningen går bra men får djävulska blåmärken i armvecket – oj vad små ådror du har! Japp. Har ketoner i urinen vilket innebär svält eller uttorkning, och då jag ser välnärd ut förutsätts automatiskt uttorkning. Jag ordineras tre liter vatten om dagen. Blodtrycket är på gränsen till högt vilket gör att jag får remiss till specialistmödravården.

eaf3ee9deb450ebf49b3e49fcf71740c

Jag får foglossning redan nu. Känns väldigt främmande, som att trilla med en herrcykel och slå sig på ramen. Visste inte ens att man kunde känna blygdbenet! Det kan man.

Vecka 13 – specialistmödravården har inte skickat kallelse, så jag ringer upp dem. Får beskedet att kallelsen kommer ”inom tre månader”. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, det gäller ett blodtryck! Det är meningen att det ska övervakas varje vecka eller var fjortonde dag åtminstone om det är högt! Känner redan nu en viss hopplöshet inför KK – igen. Börjar gå långa promenader och äta kanel varje morgon för att sänka. Reser till Öland och träffar familjen.

Vecka 14 – resultatet på NIPT ska komma, vi kollar vår lilla webbsida på Karolinska varje kväll, men inget händer. UL-morskan ringer och säger att jag inte har fått något svar alls, på grund av för lite av fostrets DNA i blodet! Det händer ungefär 6 % av dem som gör NIPT. Hon säger att det absolut inte är någon fara och det betyder ingenting mer än inget svar. Vi kallas in till mvc för ett samtal med min vanliga barnmorska, för NIPT-morskan ska på semester. Väl inne på mottagningen frågar min barnmorska om NIPT-morskan ”sagt något om resultatet” och ser lite bekymrad ut. ”Inte mer än att det inte blev något”. Då plötsligt droppar hon att det är förenat med högre risker för en trisomi att inte få något resultat – men hur mycket högre risk kan hon inte svara på. Ångesten sätter igång igen, jag gråter. Samma som förra sommaren, samma osäkerhet, samma svävande svar, samma eviga väntan. Hon verkar tycka att vi ska göra fostervattensprov, men det vill inte jag, då det är förenat med en missfallsrisk. Hon slår nästan ut med händerna i irritation, att det är EN procents risk. Ja – och en procents risk att mitt barn har en trisomi, också, tills jag vet exakt hur statistiken bakom NIPT ser ut. Vi vill göra ett NIPT till, eftersom det ändå ingår. Hon suckar lite, ”ja men jag måste varna för att det ofta inte blir något resultat andra gången heller, om man får blankt svar första gången”. Vi struntar i det, vi vill ta chansen. Den här gången står vi i prioriterad kö.

Tar blodtrycket igen för säkerhets skull, har sänkt det med tio enheter på övertrycket och fem på undertrycket på bara två veckor. Morskan är fortfarande inte nöjd, för hon kommer inte ihåg att det var högre innan men jag är jättestolt.

self_high_five

Åker hem och hetsläser medicinska studier och NIPT-statistik. Visar sig att underlaget för att inget resultat på NIPT kan betyda högre risk för trisomi är baserat på en testgrupp på 60 personer. Jag kan hitta större underlag på Familjeliv! Orkar knappt bry mig längre. Vi åker på en massa dagsutflykter med sommarkortet för att hålla oss sysselsatta och inte gå miste om sommaren – hösten och vintern blir mycket värre om man bara suttit inne, det vet vi sedan missfallet. Lika bra att bara förtränga istället för att googla sig tokig.

Vecka 15 – vi väntar på svaret som inte kommer. Minns inte om det är jag som ringer eller NIPT-morskan som ringer mig först, hur som helst tar svaret lång tid för det är fortfarande låg halt av fostrets DNA i blodet. Morskan är på semester och hänvisar till ett nummer på Karolinska. Jag ringer och blir otroligt ovänligt bemött av någon på labbet, de skäller nästan ut mig för att jag ringer som patient. Jag svarar att jag fått numret av min NIPT-morska och att det måste ha funnits ett giltigt skäl till det, kan de inte ta mitt personnummer och kolla åtminstone? NEJ! Det är läkaren som ska ringa patienten!

tumblr_mq8znsk2pm1rkue7so1_500

Vecka 16 – absolut sista dagen vi kan få ett svar, sen är det fostervattensprov eller chansa som gäller. Jag har väldigt lite hopp om att NIPT kommer att ge några besked, då svaret redan dragit ut en vecka extra på tiden. Uppdaterar sidan Fostersvar en gång i timmen. Emmanuel går ut på krogen för att träffa Sam som är på besök i stan. Undrar om jag vill ha sällskap med att stirra på sidan, men jag känner att jag klarar F5 själv. Vi har ändå mer eller mindre bestämt att inte gå vidare med fostervattensprov om NIPT inte fungerar. Att inte få ett svar blir väldigt nervöst, men inget som förändrar något.

Helt plötsligt runt kl sju på kvällen ser sidan annorlunda ut. Det brukar stå ”inga svar, försök imorgon”. Nu är det plötsligt något slags svarsformulär? Men tomt? Jag fattar verkligen inte. Mailar supporten och skickar en skärmdump. Sen till slut fattar jag ett oerhört dolskt rullgardinssystem bakom ett flertal knappar – NORMALSVAR står det då. Jag bara WHAT!? Ett SVAR! På riktigt! Ett riktigt svar! Och längst ner på sidan står det en knapp som heter ”könssvar”, LOL. Messar Emmanuel att ungen är normal och att vi kan kolla kön om vi vill. Får hundra små djuremojis och hjärtan tillbaka. Han och Sam kramas över bordet. Någon helt okänd människa en bit ifrån säger grattis. I taxin hem berättar han för taxicahuffören att han ska bli pappa, ”Grattis, jag har FEM”, suckar chauffören.

När Emmanuel kommer hem trycker vi på ”Könssvar”-knappen tillsammans, LOL igen, och det är en pojke. Vi blir av någon anledning helt perplexa, som om detta omöjligt skulle kunna hända, Emmanuel blir lite besviken och jag blir mest ”nä det här kan inte stämma”. Inte besviken, bara förvånad. Av någon anledning! Som om jag inte skulle kunna få en pojke, eller jag vet inte hur jag tänkte. Svärmor är också väldigt förvånad. En förvånad grupp människor runt ett pojkbesked! Låter som ett sällan använt konstnärligt motiv.

Messar mamma, pappa och bror samt några vänner om att ungen är okej.  Dagen därpå berättar vi på facebook att vi väntar en son och höstar in alla grattis. Känns otroligt fett.

Dagen därpå mailar supporten och säger att utifrån skärmdumpen har jag inte fått något provsvar. Supporten lyckas alltså inte knäcka Karolinskas gränssnitt heller. Dags för en uppdatering av det kanske?

kvkxd

Vecka 17 – Det blir augusti och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med vår nyfunna kunskap. Vi hade ju lovat oss själva att börja planera för ungen om NIPT var normalt, tills dess var jag ”bara” gravid. Som ett kroppsligt tillstånd, inte som ett faktiskt blivande barn. Vi åker på några loppisar med Emma & familj, försöker köpa bebigrejer men det går inte så bra. Har liksom inte kommit i bebiläge än. Det blir väldigt dåligt väder sen, så vi sitter inne resten av veckan och gonar oss med olika bebikonsumtionssidor, men köper inget.

Vecka 18 – Åker till Fårö, vi ska vara fem personer i en stuga och sköta en 50-talsbio i en lada. Det sker en del missöden under vägen dit och tillbaka, bilbatteriet dör mitt i kön till färjan i Oskarshamn och på hemvägen krockar vi med en vägg på en yttepytteliten bilfärja. Men däremellan går det mesta bra och vi ser raukar, får, vita stränder och vindpinad krypande en, samt Ingmar Bergmans hus på behörigt avstånd. Vädret är troligen bäst i hela Sverige då samtliga klagar på facebook om att de regnar bort och att det är svinkallt, medan det på Fårö är ganska soligt och hyfsat varmt – men extremt blåsigt.

fostercito

Vecka 19 – Rutinultraljud! Nästa stora milstolpe och ytterligare affirmation att det gäller ett barn och inte bara en mage. Vi är fortfarande nervösa, men inte lika. Eller jo, när jag väl kommer dit blir jag skitnervös av ultraljudet – mitt livs sämsta upplevelse har jag ju haft i den här situationen, det är svårt att släppa och vara glad för det jag har nu. Det är en ny UL-morska, hon verkar lika tvärsäker och kompetent som den förra. Skönt. Fostret ser otroligt mänskligt ut, till skillnad från i vecka 12 – vi ser ryggraden tydligt och fingrarna. Får höra hjärtat igen, det låter som en galopperande ponny i 136 BPM. Hon går igenom hela kroppen minutiöst noga, mäter till och med avstånd mellan fingrarna, och allt är normalt. Blir daterad till en dag tidigare, 14 januari istället för 15. Vi får väl se!

Får ett paket kläder från Anna i Stockholm, så himla fina saker. Nu ska jag bara matcha hela bebigarderoben till vad jag har att utgå från! GOALS.

Foglossningen bitvis rätt jobbig, speciellt efter promenader. Kan absolut inte gå längre än 45 minuter om dagen, inte ens om jag sprider ut det. Varenda 100 meter längre än nödvändigt hoppar jag gärna över. Inget vidare heller att gå på toa mitt i natten under stånk och stön.

Får kallelsen till spec-mödravården! Datum: 26 september. För att kolla ett blodtryck. Remissen skickades 29 juni från min barnmorska. Sammanfattar kvinnokliniken i Malmö ytterligt väl, enligt mina tidigare erfarenheter av dem.

queenbeercatastrophe

Vecka 20 – Nu är jag här! Halvtid! Magen syns inte jättemycket, önskar den syntes mer. Känner ingenting heller, inga rörelser alls. Har gått ner tio kilo. Funderar på om man ska köpa barnvagn på rean eller försöka fynda nåt på Blocket senare. Fördel rean: snygg vagn. Fördel Blocket: något billigare. Inte så mycket billigare som jag hade förväntat mig, dock. Ids man ha en vagn stående i lägenheten till januari? Finns ju alltid förrådet iofs. Barnvagnsreor är det bara i augusti-september.

Sorteras under ”extremt underlig gravidinfo”. 

Enligt min gravidapp borde vi ägna betydligt mer tankeverksamhet åt hur förlossningen ska gå till. Kalla mig mañana men är det inte rätt lång tid kvar att tänka på det? Dessutom blir det väl lite som det blir! Vilken smärtlindring som är dernier cri är inte riktigt mitt område, ska man behöva göra ALLTING själv? Ge mig nåt så det inte känns som jag går itu, det är min förlossningsplan på ett ungefär! Efteråt vill jag ha en dry martini, tack.

 

 

Om att vara i ett välsignat tillstånd

I förra veckan berättade Emmanuel och jag för facebook att vi väntar barn. Då hade vi redan berättat för ganska många vänner, vi började runt vecka 12 och sen droppade vi det när det föll sig fram till vecka 16, då vi alltså gjorde det officiellt: vi väntar ett barn med Y-kromosomer i mitten av januari. En pojke, en gutt, en sån med snopp.

Egentligen var tanken att jag skulle börja blogga om graviditeten sekunden efter vi berättat, men nu när vi gjort det så kommer jag liksom inte loss. Jag vet inte riktigt hur man gonar in sig så där mysigt i sin graviditet. Jag har varit gravid till vecka 17 två gånger, i år och förra sommaren, och aldrig hunnit längre. Jag vet bara hur man oroar sig, läser olika medicinska studier, statistik, sorgliga forum, och hur man distanserar sig så mycket som möjligt. Jag vet inte hur man sitter och klappar sin mage och överväger om man inte kände en liten liten spark, som en löja som slår i en sjö eller som ett kolsyrebubbel, eller om det bara kurrar i magen. Jag vet inte hur man ”njuter ordentligt av sin graviditet”, som min barnmorska messade mig att jag skulle göra efter lyckat NIPT-resultat. Ursäkta, finns det en manual?

Det är dessutom mest i första trimestern som både man själv och andra gravida har behov av en gravidblogg, tror jag. Jag var i alla fall fullständigt svältfödd på första trimestern-bloggar, mycket för att de nästan inte finns! De allra flesta börjar blogga från vecka 13, för att vara på den säkra sidan. Så även jag, tydligen. Förra sommaren förde jag en halvhemlig blogg nån annanstans, och den hjälpte mig mycket när jag var arg och frustrerad över kroppen och konventioner vad gäller gravida kvinnor. Men i år har jag inte fört någon dagbok förrän nu, dels för att jag kände att tiden gick saktare när man antecknar minsta lilla förändring, och jag ville bara att tiden skulle gå snabbt, och dels hade jag ju redan upplevt allting en gång innan. Det var inte nytt. Det gjorde mig inte heller rosenrasande nu på samma sätt som det gjorde då, för att jag inte blev överrumplad av det nu.

Jag kan säga direkt att jag inte tillhör den skara som älskar att vara gravida. Tvärtom, det är ofta hemskt, och det enda som är bra med det är gratis sjukvård och att man får ett levande barn till slut, förhoppningsvis. Inte i den ordningen, nu när jag tänker på saken.

Det är hemskt att vara gravid av följande skäl:

  1. Fysiska. Illamående, huvudvärk, förlamande trötthet, sömnlöshet, konstig form på kroppen, foglossning, ständig törst, blödande tandkött, äcklig smak i munnen, halsbränna, ont i ryggen, ont i brösten, ligamentsmärtor, kissa hela tiden, trög mage, uppblåst och full av vatten, andfådd, HÅLL! (har inte haft håll sen mellanstadiet!), dåligt immunförsvar, alltid äckelmätt eller obehagligt hungrig eller både och, kväljningar av allt möjligt, får inte dricka alkohol för att döva sin ständiga irritation, man får inte ens ta en ordentlig huvudvärkstablett!
  2. Ens kropp är inte ens egen längre, bland annat växer det nåt i den som man förväntas sätta över sina egna behov redan innan den kan tänka eller känna (skandal!!) och sen ska man som VUXEN MÄNNISKA behöva bli tillsagd av barnmorskor, läkare och media vad man får och inte får äta, och i vilken ställning man får sova och hur och på vilket sätt man får ut och röra sig, mm. Man känner sig fan livegen! Ofta levereras dessa råd på hyfsat lösa vetenskapliga boliner, men med ett oerhört allvar och ”det är för din egen skull”. Folk som inte är en själv börjar ha åsikter om ens vikt, och det ska man tydligen bara acceptera. Man måste väga sig inför fullständiga främlingar och folk tar på ens kropp i tid och otid (ultraljud, magmätningar etc).
  3. Man tänker på all sömn man hädanefter aldrig kommer att få, alla resor man inte kommer att kunna göra och hur äckliga alla måltider kommer att vara i åratal framöver. Jag hatar äckel vid matbordet, det kommer att bli sån misär.
  4. Man har tagit ett oåterkalleligt beslut om de närmaste 19 åren av livet, och varannan dag ångrar man sig kanske lite. Eller jag gör det i alla fall, för många är det nog en dröm och de skulle aldrig få för sig att ångra sig en sekund.
  5. Tänk om jag blir en dålig förälder! Tänk om jag tappar mitt barn på huvudet och råkar säga att det är korkat så det hör!
  6. Tristessen man kommer att känna i vissa bebissammanhang, alltså dra en barnvagn gata upp och ner i snöglopp, gå på öppna förskolan och ha sångstund, träffa andra småbarnföräldrar vars ungar inte är lika söta och begåvade som mitt barn.
  7. Man blir väldigt irriterad på folk och de frågar för mycket/för lite/inte rätt saker om ens graviditet. Man blir även mycket emotionell av t.ex sorglig tv-reklam eller tanken på en orättvisa man blev utsatt för 15 år tidigare.
  8. Man drömmer mycket mardrömmar om att tappa bort sitt barn/mala ner det till korv/att det är en vandrande pinne (fråga inte).
  9. Man börjar ifrågasätta sin egen uppfostran och kommer ihåg detaljer från barndomen när ens föräldrar betedde sig HELT SJUKT som man inte tänkt på sen det hände.
  10. Man läser extremt dåliga sidor, bloggar och forum på nätet om allt gravidrelaterat för att ingenting i hela världen intresserar en så mycket som hur den och den kände det i vecka 7+2, och hur detta relaterar till en själv. Kort sagt, man blir självupptagen.

Fast på många sätt är det ju bra också, eller egentligen mest för att det blir en bebis då. Men om jag nu anstränger mig lite.

Bra saker med att vara gravid:

  1. Man kan skylla på sin graviditet för allt. Ingen kan protestera. Man behöver inte lyfta, bära, gå på krogen när man inte vill, och man har tillgång till handikappsätet på bussen. Enda minuset är att man måste puta mycket med magen för att det ska funka, och stånka för extra emfas. Det är inte säkert att folk fattar ändå.
  2. När man väl slutar må illa är mat godare än någonsin förr. Man börjar typ gråta av glädje för all god mat som finns!
  3. Det är jätteskönt att sova. Utom när man är sömnlös. Men för det mesta är det jätteskönt och man är alltid lika tacksam för att få gå och lägga sig. För mig som är en kronisk nattuggla sen barndomen är detta ganska magiskt.
  4. Det är en bra ursäkt för att få prata om sig själv.
  5. Om allt annat är tråkigt så är det alltid kul att googla bebisgrejer!
  6. Man får faktiskt äta sushi! Äter mer sushi än nånsin förr för att man faktiskt FÅR.
  7. Sånt man tyckte var gott som man inte får äta/dricka smakar oftast ändå äckligt, som kaffe till exempel smakade som gammalt damm och haschsmulor i första trimestern och jag kan fortfarande bara dricka en tredjedels kopp för det mesta.
  8. Man får fin hy! Lite glansig sådär.
  9. Det är inte bara okej utan önskvärt att ha putmage, vet inte riktigt om det är fostret eller nåt annat men vi kan säga fostret.
  10. Alltså nu kommer jag verkligen inte på något mer. Jo, man kan göra en massa saker för SISTA gången, för att man inte kommer att kunna sen när barnet är fött, fast det är ju också på sätt och vis lite sorgligt.

Alla frågar om jag har några cravings (så fånigt att det inte finns ett svenskt ord, begär borde väl duga?) men i så fall bara kolsyrat vatten. Jag kan dricka hur mycket som helst, vilket vi också har gjort, för Emmanuel köpte precis en sodastream för sina Kooperativet-poäng! Vi gjorde slut på en kolsyrepatron på tio dagar.. den räcker för 60 liter vatten. YEP. Dagarna då patronen var slut var FÖRFÄRLIGA. Men nu har vi köpt en ny.

Sammanfattningsvis är mina gravidtips följande: det är ganska hemskt, men om du ändå ska göra det, köp en sodastream. Slut på rapporten.