allt jag vill ha är ett halsband av korall

Är 7 januari fortfarande ett gångbart tillfälle att blogga om sina julklappar och födelsedagspresenter? (Är det nånsin okej att blogga om sina presenter i vuxen ålder? Det känns bortskämt.) Bra, då gör jag det.

2015-10-31_17-21-35_large

Crucial interventions – Richard Barnett, eller som den heter i sin helhet: Crucial Interventions; An Illustrated Treatise on the Principles & Practice of Nineteenth-Century Surgery. Otroligt vackra illustrationer, fast man får ta en sida i taget för det är riktigt obehagligt bitvis. Den fick jag i födelsedagspresent av Karin & Petter.

9789100139650

Den sårade divan – Karin Johannisson, av mina svärföräldrar Saga & Mats i födelsedagspresent. Gud vad folk ger mig bra presenter!

Ett pärlhalsband som varit mormors, från 30- eller 40-talet. Har ingen bild just nu, men det ser ur ungefär så här. Lite mindre spänne men samma deco-stil:

perlor

Sen fick jag en Alvar Aalto-vas av min bror och Lina i födelsedagspresent, som jag verkligen inte vågar slå upp för jag vill inte veta vad den kostade, men den var väldigt fin!

 

Av min pappa fick jag följande korp från 1945:

korp

Jag har haft ögonen på den sen han skaffade den. Jag är otroligt förtjust i kråkfåglar överlag: kråkor, kajor, korpar, rubbet. De är så förslagna fåglar. Och korpar är otroligt mäktiga förstås, vilken enorm storlek de har! En film kan aldrig ge samma intryck som en verklig fågel – även om just den här tyvärr dog för 70 år sedan.

Sen fick jag ekologisk hudkräm från Weleda (citrus), en Rörstrand-kaffeservis med landskapsblommor på som var väldigt söt men som jag tyvärr nog inte får plats med i skåpen pga knökfullt:

landskapsblomma

så nu gäller det att hitta den perfekta mottagaren till dessa! De står fortfarande hos mamma.

och eftersom Emmanuel tydligen inte tyckte att en resa till Rom var present nog för 2015 så fick jag även en stor flaska Violetta di Parma:

65275w

Jag har länge velat ha en violparfym, men det är så svårt att hitta en bra, och Violetta di Parma är en riktigt viktoriansk viol – enkel, lätt och pudrig. Oerhört omodern förstås och det gillar jag.

Av min svägerska fick jag ett förkläde med följande mönster:

A 13788

”Mitt Skåne” av Emelie Ek, som antingen var Linas arbetskamrat eller kusin, jag blandar tyvärr ihop. Det var gulligt i alla fall! Dessutom behövde vi ett förkläde (så Emmanuel fick förstås tre stycken i julklapp..).

therese-bohman_den-andra-kvinnan_bokomslag

Jag fick Den andra kvinnan, som jag fortfarande inte läst! Det ska bli spännande.

och Emmanuel fick en lärkruta av mamma:

2228701_768_440

Vad är en lärkruta då? Det är ett skyddsområde för lärkor där bonden inte använder sina maskiner – man betalar för hens ekonomiska förlust. Modernt åkerbruk har gjort att sånglärkan minskat med 75 %, men såna här rutor är ett effektivt sätt att skydda arten genom att ge den ett habitat som det såg ut under det gamla åkerbruket när man sådde och slog åkrarna för hand eller med häst. Du kan köpa en egen lärkruta här.

Det var ett mycket bra loot denna jul och födelsedag. Jag köper i stort sett aldrig nånting numera, inte ens second hand, så att gå ut och handla kändes väldigt ovant och jag kanske gjorde fel. Mitt brorsbarn fick en pekbok med djurfoton och en tandborste av trä från Humblebrush (hon är knappt 1½, hon gillar att borsta tänderna OK?)

78e2912b0a736c3bc2773e35acf8ec64

Brorsan och svägerskan fick ett slutet kretslopp inuti detta äpple:

aple

Jag planterade en liten växt inuti, vattnade och täppte till. Tyvärr tog jag ingen bild när det var klart, men det blev fint!

Far fick anteckningsbok till sina fågelobservationer och en elefant av papier maché att hänga i granen och mor fick en vippjasmin & Pukka-te. Jasmin luktar helt ljuvligt, om man tål den.

febbeljasmin

Teet mest för att jag tycker Pukka-teer har så fina askar.

Herregud vad mycket info om grejer jag har köpt och fått. Nu får det faktiskt räcka.

 

 

 

 

 

 

Annonser

I found my thrill on Cherry Hill

frasses

Hej valsen, dig har jag försummat!

Jag har flyttat till Kirseberg nu, vilket är lite av ett antiklimax att meddela världen eftersom jag i praktiken har bott här i ett halvår. Men då var det först pga knäskadan (kunde inte ta trapporna till min egen lägenhet) och sen pga omfattande renoveringar i mitt hus som täckte allting i ett oaptitligt betongdamm och det var byggjobbare hos mig var och varannan dag, i en etta på 31 kvm. Under dessa speciella omständigheter kunde jag varken vistas där, flyttpacka eller hyra ut i andra hand. Sen gick det väl två månader ungefär då jag inte gjorde nånting helt enkelt för att jag hade skitmycket att göra på jobbet och det var jul osv. Plus en månad då jag inte hade några ursäkter alls.

Till slut sparkade min bättre hälft mig i ändan och jag tog tag i flytten. När jag väl kommit så långt så gick det hela kanonsnabbt – vi packade ihop, städade och visade lägenheten på precis en vecka – bisarrt nog har det absolut mest komplicerade varit att få tag på Bredbandsbolaget. Allt annat har gått geschwint. Jag bestämde mig för att betala för flytthjälp, eftersom mina knän är dåliga, jag bor fyra trappor upp och folk som är 30+ har svag rygg, bebisar och diverse andra dåliga ursäkter för att inte vilja bära alla mina böcker gratis. Det var nog det bästa köp jag nånsin gjort. Tusen spänn kostade det att få alla grejer nerburna på mindre än en timme av Frasses fulflyttar, och då packade de också Tetris style i släpet vi lånat från freetrailer. Hade aldrig kunnat packa så bra själva. Mina föräldrar var också sjukt imponerade av hur snabbt och enkelt allting gick. En flytt kan ju annars lätt ta flera timmar och sen är man helt knäckt och måste bjuda på pizza och vin när man egentligen mest vill ligga raklång och flämta på golvet, illaluktande och med svåra smärtor överallt. Jag var välluktande under hela denna flytt och det gladde mig.

Vi tog två vändor med släpet, ett som rymde hela bohaget och ett med diverse skräp till Sysav. Däremellan fikade vi hemma på Kirseberg, och när alla var kaffetankade och sockerkickade återvände vi till mina brutalt genomrafsade säckar som skulle till Emmaus-trailern. Herregud vad folk är snabba på att upptäcka gratisgrejer ändå! Väl bekomme, men det vore ju schysst om ni inte hade vält ut allting på gatan, era jävla tvättbjörnar.

Jag var i alla fall glad att ”Surrealister om sex” och Husmoderns köksalmanack 1962 fick varsitt gott hem, då flyttmännen önskade sig dessa. Själv drabbades jag av ånger då jag såg D.H Lawrences ”Resa i etruskernas land” ligga och se ledsen ut i en kasse och tog tillbaka den till tryggheten i bokhyllan. De andra vågade jag inte ens titta åt.

Det var mycket dåligt skyltat till Sysav men vi hittade det till slut ändå. Jag fyndade ett par paket rosa och ljusblå ljus i Emmaus-trailern, hoppas de kan förlåta mig att jag snuvade dem på lite biståndspengar.

Till sist återstod bara att lämna tillbaka släpet på Jägersro center och åka hem. Alla var på gott humör och ingen var halvdöd.

Idag ska jag packa upp böcker, och imorgon ska jag packa upp böcker, osv osv.

Farväl 1800-talet.

Jag är hemskt dålig på att uppmärksamma milstolpar i livet: större födelsedagar, flytt, jubileum och annat. Orkar oftast inte skriva någon högstämd liten minnestext om slutet eller början på en era. Skulle jag få barn så blir det väl en notis på 60 tecken. Men en halvofficiell avslutning på 1800-talet vill jag trots allt ha, i och med att Emmanuel flyttar därifrån efter två år, och därmed kommer inte heller jag att återse det. Min relation med Hasselgatan 15 är längre än min relation med Emmanuel egentligen, och längre än med någon jag känner som har bott där. 2007 började jag fotografera fasaden, för att det var mitt älsklingshus på Sofielund. Ett par år senare flyttade Helena in, och 2010 även min pojkvän. Jag har tillbringat så mycket tid på denna gård och känt så mycket kärlek till det här huset, och jag är också väldigt förtjust i valda delar av invånarna. Lite på avstånd, men ändå. Men under senaste halvåret har relationen gjorts något mera sur av flera inbrott (varav ett i Emmanuels lägenhet), ett sämre och sämre intryck av värden och att gården mer och mer går från charmigt igenvuxen till ett skrotupplag. Jag har börjat känna mig väldigt trött på särbosituationen också, i synnerhet särbosituationen i samband med en ständig roomie som bor med Emmanuel. Arkitekten och tangodansösen Karin var ju visserligen helt förtjusande, men oavsett hur förtjusande någon är så.. ja, man tröttnar lite på det här med +1. Och man tröttnar på att vara +1 också.

Jag räknar nog fredag afton som min avskedsfest med huset. Man ska inte bjuda in till avskedsfest, den ska bara hända av sig själv, har jag alltid ansett. Och då vi eldade grenar och gamla brädor i grillen, råkade locka ner Moa, Embla, Max, Björn, David och några till att vara med, och eftersom jag ändå druckit en halv flaska whiskey i smärta och vredesmod – då jag råkat trampa på en 10 cm rostig spik som var spikad rakt genom en bräda och tog sin väg genom min sko upp i foten – så kunde vi lika gärna göra det bästa av situationen. Det var ändå en fin kväll, trots att det hände en del andra otrevliga saker som jag inte har nån lust att besudla mitt avsked med. Det kvittar.

Jag kanske postar lite mer bilder från huset framöver, och jag ska alltid tänka fina tankar om de här åren, men mitt hjärta är inte kvar på Hasselgatan längre och det känns definitivt som ett avslutat kapitel. Nu ska jag gå till Granens vårdmottagning och få en stelkrampsspruta för att slippa permanent sardoniskt leende. Ett passande slut på en relation med 1800-talet.

sardo´niskt leende, som medicinsk term stelnat leende som förekommer hos patienter med stelkramp och som orsakas av kontraktioner i muskulaturen kring munnen.

vi flyttar ut på landet

(Ja, inte jag tyvärr, bara min mamma.)

Hej och välkommen till min mammas nya lägenhet! För en utförlig beskrivning av hur det gick till när hon flyttade hit, se här och här.

Detta är huset. Det står 1854 och 1928 på, men första årtalet döljs av grenarna från ett valnötsträd. Japp. Det hänger påsar med valnötter i hela källaren.

Gård med stall och massor av ladusvalor. Tror det är fyra gamla hästar.Kastanjeallén fram till huset, med vitmålade stenar.

Postlåda! Och Kristianstadsslätten.

Nedervåningen är mammas, på övervåningen bor det någon annan.

Det här ska bli arbetsrum sen.

För första gången sen ca 1940 ser de här möblerna inte helt orimliga ut i sina omgivningar. De har äntligen kommit hem!

Hittade denna lapp på köksbordet morgonen därpå. Själv hade jag skrivit “cykeln står i högra garaget, kommer hem i e.m” men somliga är lite mer visuella av sig.

Utmaningen antagen! Här börjar cykelvägen.

Här börjar kotillvaron.

Oklart om minsta kon har världens sötaste bläs eller har bökat i leran.

Okej, uppfattat.

Om jag flyttade utomlands nån gång så tror jag att jag skulle sakna sånt här allra mest. Inte skånerost, inte saltlakrits, inte Hälsans kök.

Jag skulle sakna träställningarna ute i naturen!

och de obligatoriska Wikipediaartiklarna om nåt Linné tyckte en gång.

Med nån sorglig diorama av en strandäng förritin (tyvärr ej i bild pga galler framför, men det var eländigt kan jag intyga.)

Och så information om fåglar förstås!

Men de sätter av nån anledning aldrig nånsin upp en bänk i solen.

Jag älskar såna där fula naturutställningar. Finns inget svenskare.

Jag älskar också när det går en gång genom ett rapsfält. Fast det är ju mer europeiskt kanske.

Ett tag, innan Emmanuel flyttade till huset, bodde det en Emma där. Jag kände inte henne, men jag var i hennes lägenhet en gång.
Helena

Jag vet inte riktigt var Emma bor nu. Synd att hon flyttade, för jag tänker att huset borde ha velat ha henne i vindskupan alltid.

Den här bilden tycker jag inte är så fin egentligen, den får bara vara med för att visa dörren och Emmas cape. Det är världens minsta lägenhet förresten, det är svårt att visa sånt på bild.

Den här hittade jag på gården bland veden. Den är av trä. Det måste ha varit pynt på ett hus nån gång. Inte alls nödvändigtvis det huset, för hyresvärden har samlat gamla grejer från rivningshus sedan 60-talet, och vissa av husen var jättegamla. Nu är han ledsen för allt han har samlat på sig genom åren inte är värt något.

Det här har han byggt själv av gammal tegel. Det är ett vagnslider. Varje hus borde ha ett.

Lucia eller Soledad, jag såg aldrig skillnad.

Laga mat och tänka på Borneo.