Vård av telefon

Bangalore_India

foto: Mohseen Khan

Emmanuel är hemma sjuk men deltar i ett telefonmöte med jobbet, med flera personer som sitter i olika länder. Det är något jag aldrig har gjort själv, så jag tycker det är jättefascinerande. Idag är det en amerikan och en från Bangalore. Ibland pratar andra personer i flera minuter utan att det angår hans jobb alls, och ibland kan han säga ”I’m going to sign off now” utan att mötet är slut. Hela tiden låter det som att folk pratar i en walkie-talkie, mycket högt och med mycket sprakande. Ordet ”analysis” förekommer om och om igen. Ibland suckar de lite i telefon. ”huge task”, ”consolidation”, ”some kind of rough estimation”, ”clean up the contract”.

Bilden ovan föreställer två av byggnaderna i Bagmane Tech Park i Bangalore. Folk som alla jobbar med samma sak, i en futuristisk ministad inom staden, som har egen galleria och egen busservice, BTP, som bara kör anställda. ”Indiens Silicon Valley” sysselsätter hundratusentals. Samtidigt som Bangalore har uppemot 35 % av sina invånare boende i slum – en slum som växer med IT-industrin och inte tvärtom – och 50 % av Bangaloriterna räknas som fattiga. Bangalore är den mest moderna, mest jämställda, renaste och säkraste storstaden i Indien, med fantastiska parker och ett ljuvligt klimat. Samtidigt sjunker kvaliteten på många av grundskolorna i staden och närområdena och resultaten ligger nu i botten av landet som helhet. Men inte ens den som lyckas få universitetsutbildning är garanterad välfärd: en ingenjörstjänst i Bangalore kan betala lika lite som att vara privatchaufför. Alla vill vara med om teknikundret och arbetslösheten är skyhög. En annan sak är att de anställda ofta jobbar mitt i natten för att kunna sitta i telefonmöten med länder som har kontorstid då. Klagar man så kan man bli ersatt direkt. Det är ett högt pris att betala för att få jobba i underlandet.

Men! Bangalore har detta:

skatten

Kronofogde med umpa-umpa? När svenska Kronofogdemyndigheten tillfrågades hur de ställde sig till att införa den här formen av skatteindrivning i Sverige svarade de att man i så fall först måste ”höja musikaliteten bland våra anställda”. Jag gillar att Kronofogden är kvalitetsmedveten och inte vill ställa sig bakom några halvmesyrer.

 

Annonser

Den lilla osynliga och aldrig uppskattade triumfen när man som korrekturläsare hittar två halvobskyra danska keramiktermer som översättaren typ struntade i att leta reda på. Halvobskyra keramiktermer på danska är svårare att hitta på svenska än halvobskyra keramiktermer från engelska till svenska, kan jag meddela.

Undrar också lite över praxis att som översättare skita i att leta reda på en term, det är liksom inte mitt jobb som korrekturläsare. Jag ska rätta kommatering och stavfel.

Goddag, statusuppdatering:

  • Jag har en vidrig ögoninflammation som gör att högerögat SNORAR, jag ljuger ej. Sjukt äckligt är det, och på morgonen måste jag gräva loss ögonfransarna från torra vita blodkroppar och salt för att kunna öppna ögat ens. Sur är jag hela tiden och jag ser ut som en albinokanin.
  • Det har varit derbyfestival och fastän det var kul så kunde jag bara gå på två bout för resten av tiden kunde jag typ EJ SE TILLRÄCKLIGT FÖR ATT CYKLA. Nä just det. Skulle tagit dit Karin på hennes premiärbout, men det var i sista stund att jag kunde övertyga mig själv om att gå ens.
  • Jag ska översätta lite dataspel i veckan. Ett Battlestar Galactica-spel eventuellt. Är rätt så taggad men samtidigt ej pepp på att lära mig nya program. Här ser ni en som vill göra allt i Word.
  • Jag har funderat lite på det här med gymetikett – tycker det är störigt när folk lämnar 80 kg på skivstången så jag måste plocka bort skittunga vikter. Jag vet inte om man förväntas lämna stången med vikter på eller ej, och om det finns nån gräns för när det inte är artigt längre. Bryr mig inte så mycket om tio kilo, men en hel person?
  • Just nu undrar jag hur jag ska kunna jobba. Ser knappt skärmen.

Här sitter man i plagget som ibland kallas negligé och ibland underklänning, och korrekturläser en enkät om ett känt leksaksmärke som bland annat tillverkat en mycket rolig bilmack med hiss och ett stall som sa mu när man öppnade dörren. Avdelningen oväntade framtidsutsikter när jag var 18.

The Flashy Type – Edward Georgi

Jag har översatt och korrekturläst länder, berg och Marianergraven i en månad och kan inte upprätthålla en normal konversation utan att vräka ur mig trivia om olika länders lagar om religion, och salthalten i den ena eller andra saltsjön. Jag borde veta allt om vilka språk som talas i olika afrikanska länder, men de är alldeles för många. Jag vet saker om Ekvatorialguinea som jag antagligen aldrig hade tagit reda på annars. Jag vet att Sibirien är större än USA och att havets medeldjup är nästan dubbelt så stort som Kebnekaise är högt. Jag vet att det är längre till botten av Marianergraven än det är mellan Helsingborg och Helsingör. Det hade varit coolt om man kunde tura vertikalt i en dykarklocka, fast det kan man ju inte tyvärr. Äta räkmacka, dricka öl och titta på håkäringar!

Hela nästa vecka ska jag översätta informationsskyltarna som står vid sevärdheter ute i naturen – slott, kyrkor, fornminnen, gamla kvarnar, ovanligt snygga skogar – runt Ystadstrakten till engelska. Det blir mycket termer som jag inte är helt hundra på, som flamskväv och gatuhus till exempel, men det blir nog kul! Som sexton utflykter med Sommarkortet! Det blir som att blogga om förritin med lön.


Marsvinsholm – John

Gården övergick omkring 1630 till Otto Marsvin, som byggde slottet och uppkallade det efter sig själv. (fniss) Ja, marsvin betydde ju då tumlare (den svenska “delfinen” eller egentligen tandvalen) men det är ändå kul. Guinea Pig Castle.

Min kille läser till systemadministratör för Linux. Han tycker att det är ganska roligt och det går bra, och när man är klar och får ett jobb så tjänar man ganska mycket pengar. Det är ju bra. Min expojkvän jobbar med säkerhet på ett stort dataföretag. Han tycker att det är roligt och det går bra, och han tjänar ganska mycket pengar. Det är ju bra.

Men. Jag tycker att det är tråkigt när dattasektorn rekryterar från humanisterna. Innan E började studera till Unixskägg jobbade han på Rooseum som guide, och han är “egentligen” konstvetare. Och innan Victor började jobba med säkerheten på det stora dataföretaget så var han specialiserad på en i Sverige ganska obskyr filosof, F.H Bradley, som är betydligt mer känd i England. Det är inte så att jag missunnar någon ett trevligt och välbetalt jobb, för gudarna ska veta att jag skulle vilja ha exakt det. Jag tycker bara att det är tråkigt att det ständigt är humanisterna som förlorar utbildad arbetskraft eller om ni hellre vill, lämpade och kunniga personer, till teknik- och naturvetenskapssidan. Känner även en journalist som nu ska bli läkare. Jag tycker att det är synd. Han blir säkert en jättebra läkare, men han hade blivit en minst lika bra grävande journalist. Ett yrke på akut utdöende, vad det verkar.

Ingen pallar frilansa i längden. Ingen pallar jobba timmar i år efter år. Ingen pallar leva på bidrag (som aldrig kommer), på sina föräldrar när man är vuxen, på lån, på tomatkrossgrytor med linser, på sponsrad öl, på en femhunka under bordet, på gentjänster, på ett gott ord, på en kompis som behöver hjälp med att översätta sitt exjobb till engelska. På ett tvåmånadersprojekt med att måla en vägg i Rosengård. Med några korta deadlines på 500 ord. Med att korrekturläsa stickbeskrivningar till Hemmets journal. Jag förstår så väl att man väljer att jobba med data istället, att man väljer att bli läkare. För exakt vad är drömmen värd? Det kanske är värt att tjäna 7000 i månaden om man lever drömmen, men att korrekturläsa manualer för skiktröntgenapparater är fan inte drömmen för någon. Ej heller den tretusende sponsrade ölen eller femhunkan under bordet. Eller “jag ringer om det blir något mer i framtiden”. Alltså! Det här är inte några tjugoåringar vi pratar om, det är folk över trettio med långa utbildningar och en massa kunskap och people skills och nätverk, som inte kan använda det till någonting mer än att säja hej hej på krogen. Vem vill leva hela resten av sitt liv på krogen? Vem pallar leva på drömmen om att “men detta kan kanske leda till mer i framtiden?” Det är som att ständigt ligga med alla första kvällen i tron om att det varje gång ska leda till äktenskap, om ni ursäktar den lätt 50-talsaktiga liknelsen. Det händer bara inte.

Detta suger. Denna verklighet suger. Någon måste vilja ha alla de här människorna. Någon måste vilja ha MIG! Jag är fan skitkompetent. Orkar ej ha fattigt eget företag eller ströjobba med att rätta Google Translate-översatta facebookannonser, önskar fast anställning som är värdig mina kunskaper. Är sjukt trött på att skrapa med foten nu.