Kawase Hasui – Ochanomizu (1926)

Annonser

världens första foto

Alice Mary Hawes – Southworth & Hawes. Daguerreotype, ca 1855.

Det här fotografiet, eller daguerreotypen, är katalogiserad som taget “ca 1852”, vilket skulle vara omöjligt eftersom fotografen J.J Hawes dotter föddes 1850. Så här ser inte en tvååring ut, men jag antar att det inte är så viktigt för katalogiserande män. Faktiskt så ser hon mer ut som 7, men jag kan nöja mig med 5. Hur som helst, det är ett underbart foto. Tänk att ha ett sånt foto av sitt barn, som är lika vackert 160 år senare. Tänk att ha tagit ett sånt foto av sitt barn.

Idag har jag namnsdag, och Louis Daguerre fyller år, han som uppfann daguerreotypen 1839, och då passade på att presentera tekniken för Franska vetenskapsakademin snabbt som attan. Det blev en världsnyhet och samma år dekorerades Daguerre med Hederslegionen. 19 augusti deklarerade den franska regeringen vid en offentlig ceremoni uppfinningen som var mans egendom, “en gåva till den fria världen”.

Föga uppmärksamhet fick mannen som hjälpte Daguerre att utveckla tekniken ur sina egna “heliografer”, Joseph Nicéphore Niépce. Niépce hade inte bara ett roligt namn, utan tog förmodligen världens allra första foto ca 1824-1826, med bitumen (asfalt) och lavendelolja som fotoemulsion. Niépces foton tog flera timmar på sig att framkallas, och det finns bara ett enda kvar, som vaktas som ett gyllene ägg, i inert gas bakom plexiglas.

niepce2

Vy från Le Gras fönster, ca 1826.
Heliografi

640px-view_from_the_window_at_le_gras2c_joseph_nicc3a9phore_nic3a9pce

Här har man försökt återskapa bilden i gelatinsilvertryck med vattenfärg ovanpå, 1952.

Bilden är tagen från ett fönster på övre våningen i Niépces hus i Bourgogne, i byn Saint-Loup-de-Varennes nära Chalon-sur-Saône. Från vänster syns: vindstornet (“duvslaget”) i familjens hus, ett päronträd med en bit himmel som syns mellan grenarna, ett sluttande ladugårdstak, ett långt tak och en låg skorsten som hör till bakstugan bakom, och till höger syns en annan flygel av familjens hus. Detaljerna i originalet är mycket suddiga, inte för att bilden har bleknat, eftersom heliografitekniken är beständig, utan för att bilden var underexponerad.

Niépce dog tyvärr 1833, så det var inga problem för Daguerre att ta åt sig hela äran för fototekniken sex år senare. Då hade de samarbetat i tio år, baserat på Niépces arbete. Faktiskt så började Niépce försöka göra fotografier redan 1816 – fattar ni? 1816!! Charlotte Brontë föddes 1816.  Det är möjligt att fotot från Le Gras (som familjens hus hette) är något äldre än 1826, för det var då han tog med det till en vän i England som var botaniker och samlare. Vännen skrev årtalet då han fick fotot på baksidan av plåten, alltså inte när det var taget. I vilket fall så blev det ENTREPRENÖREN Daguerre som fick all ära, pengar och berömmelse. Ni vet var jag står.

Mer om världens första fotografi här.

Edit: Bara för ordets skull, hade det inte varit underbart om foton fortfarande hade hetat heliografier? Solskrifter! Istället för att utveckla en teknik som redan finns och uppkalla den efter sig själv.

inte nu längre

Grejer jag helt hade glömt tills nu: dokumentären om Banksy, Exit through the gift shop, med den här Thierry som filmar precis allting han ser och är kusin med Invader, som var den som började sätta upp pärlplatte-Space Invaders i Frankrike ca 1999 och som sen fick tusentals efterföljare överallt (finns några kvar i Malmö här och där) och till slut uppmärksammades av Kobra för två år sen typ – *paus för att begrunda Kobras kroniska oförmåga att vara det minsta lilla aktuella* – jag kom i alla fall att tänka på när jag läste webbdesign 1999 och en klasskompis till mig hade några skejtarvänner som var bra på att göra små dataspel, vet inte om de var i Java eller vad, och de kontaktade Invader och bytte till sig en mosaik som de satte upp nånstans i Malmö och så en massa klistermärken, jag fick flera stycken minns jag, mot att de gjorde ett litet spel till honom. De skickade en massa mail fram och tillbaka, men de visste aldrig vem han var egentligen. Det var spännande.

Om dokumentären: Det är iofs roligt att Thierry inte är speciellt bright, men trevlig och pepp, som ett stort glatt barn som sitter ihop med sin videokamera, och som råkade bli kompis med den store Banksy. Men det roligaste är väl ändå att Banksy aldrig fattar nåt! Jag skrattade högt när Banksy för sent fattar att hans nyfunne vän, och den ende som får filma honom, absolut inte är någon konstnär, utan “en man med psykiska problem, med en kamera”. Det är väl lite tragiskt också förstås, men det säger väl samtidigt en del om hur självabsorberad/överdrivet uppslukad av sitt eget arbete man kan bli som konstnär, att man inte ens pallar kolla på någon annans material innan man bestämmer sig för om de ska få filma en dygnet runt eller ej. Sen har man plötsligt 3000 timmar material och en filmare som är fullständigt utan urskillningsförmåga, som inte kan klippa och som inte kan berätta. Och som dessutom springer runt som en galning på stan och bryter benen när han inte övervakas. Och Banksy ba “Snälla, gå ut och gör konst ett tag” för att han själv ska kunna redigera ihop något ifred av 3000 timmar film. Sen har Thierry plötsligt en enorm egen konstutställning med skitkonst, har tryckt Banksy-citat över hela stan och kan nu sälja fullständigt ooriginella, enorma screentryck som alla korkade kändisar går och beundrar under mingel. Och Banksy ba *head desk* igen. Det är verkligen ett bisarrt skämt.

Älskar slutrepliken av Banksy: “Jag brukade säga åt alla människor att gå ut och göra konst. Det gör jag inte längre.”