rimligt sommarliv

Alla de här bilderna är mer eller mindre gamla, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Jag har tagit så många bilder under tiden då jag inte bloggat speciellt ofta (eller extremt sällan) och det vore ju synd att aldrig använda dem.

IMGP1634Emmanuel hemma hos mamma. Hon flyttar snart ifrån det här huset, i september.

IMGP2522

Här har det inte precis hänt något sen bilden togs. Vi har ett litet fikonträd, ännu fler pelargoner och en hängmurgröna numera.

IMGP2528

Ser exakt likadant ut förutom att vi har köpt en ny soffa, då den svarta dog sotdöden. Den var ganska obekväm men passade egentligen bättre till resten av möblerna än den nya.

IMGP2264

En mycket rimlig grind vid Skarhults slott.

IMGP1781

Kor och blommor.

IMGP1780

Once more with feeling.

IMGP1788

Shopping.

2011_08020003

När Emmanuel bodde i 1800-talet på Hasselgatan, och fortfarande rökte pipa.

2011_08110004Hasselgatans vyer.

2011_08290019Huskatten Katten och några halvsvalnade vax till Helenas vevgrammofon.

IMGP8420

Åka bil i Norrbotten.

Jag är allmän slasktratt för böcker som folk inte vill ha, för jag har lite svårt att tacka nej om inte boken verkar dålig, och i den senaste skörden av böcker folk avlämpat på mig märks band annat Spill av Sigrid Combüchen

spill-en-damroman

som Mats Gellerfelt skrev om i SvD för sex år sedan. Den är bra, meta på flera olika plan. Kul att läsa en roman som utspelar sig i Professorsstaden i Lund också, där är väldigt fint. Temat kvinna i Sverige på 1930-talet som inte blev något speciellt men ändå var någon känner man igen i till exempel Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som aldrig riktigt tilltalade mig av någon anledning, jag tyckte att huvudpersonen Maj var extremt gnällig och att det enbart var hennes (jobbiga) tankar och stämningar i rum hela tiden, väldigt klaustrofobiskt. Men ”alla andra” älskar den så det kan ju göra detsamma. Combüchens stramare, tekniska sätt att bygga en roman är så otroligt skönt att läsa tycker jag, det är som att gå in i en sval kyrka. Jag har inte kommit så långt än så länge, men hittills är jag väldigt förtjust i glidningarna mellan nutid, dåtid, påhittat och verkligt.

 

Annonser

Hole – Doll Parts

Ett av de finare ögonblicken under juni månad var när vi satt på golvet hemma hos Lisa, som var mig obekant fram till den kvällen, och efter någon timme eller så kände jag ett mycket diskret litet finger peta mig på vänstra foten. Jag uppfattade inte det som att Lisa försökte påkalla min uppmärksamhet, så jag valde att ignorera petet. Hon kanske tog bort en tråd från min fot eller nåt. En del människor gillar att städa en, plocka bort hårstrån från tröjan och sånt där. Glömde bort det ganska omgående.

Efter ett ganska långt tag säger Lisa: “Ursäkta att jag petade på din fot innan, men jag var tvungen att se om den var riktig. Den var så vit att den såg precis ut som om den var gjord av porslin!”

Jag har alltid varit fascinerad av att ha en del av kroppen som är tillverkad. Inte så mycket som en cyborg, att delen fungerar som en verklig kroppsdel, utan mer kroppsdelar som bara är en kuliss. Att man vid brist tillverkar en kroppsdel som enbart är vacker att titta på men inte kan användas. Det man blir då är inte en cyborg utan snarare till hälften en staty. Man blir inte en “lagad” människa, utan nästan något annat än en människa. Förstening, som i Häxan och lejonet eller grekisk mytologi (jag läste rätt mycket grekiska sagor som barn) fascinerade mig också tidigt. I Tusen och en natt finns det en lam prins som hade fått en underkropp av koppar eller brons, och jag var så gripen av detta. Istället för att göra kroppen så rörlig som möjligt med en rullstol eller liknande så hade man gjort ett vilande monument av honom. Så där låg han och var en sorgsen staty.

Eftersom jag alltså fortfarande dras till detta tema så började jag förra sommaren läsa “Flickan med glasfötter” av Ali Shaw, en roman om en ung kvinna som sakta förvandlas till glas. Den utspelar sig på St Hauda’s land, en påhittad, kall vulkanisk arkipelag som påminner om Hebriderna eller en ögrupp utanför Eldslandet. Jag läser sällan ut böcker så läste jag inte ut den här heller, men den började bra. Detta alltså om min porslinsfot, som jag nu betraktar med högaktning. Fastän, ska jag tillägga, den är gjord av kött och blod.

Alphonse Daudet examining the human heart. February 15, 1879

Glad Alla hjärtans dag.

Alphonse Daudets I smärtans riken (Alastor Press) var den första text jag korrekturläste, och i förlängningen var det nog så jag började översätta ett par månader senare, för sex år sedan. I smärtans riken – La Doulou – handlar om hur Daudet går in i slutfasen av sin syfilis, och han för dagboksanteckningar om varje fruktansvärd upplevelse och de slumpmässiga, bisarra och plågsamma (och i allmänhet fullständigt verkningslösa) behandlingsmetoder som han utsätts för under tiden. Han beskriver också sina medpatienter, sjukhemmen han besöker, och den tilltagande hopplösheten och morfinberoendet. Ingenting man läser för att bli på glatt humör, men det är en vacker bok ändå.

I Literature, Arts and Medicine Database har den begåvats med nyckelorden Body Self-Image, Chronic Illness/Chronic Disease, Disability, History of Medicine, Illness, Narrative/ Pathography, Individuality, Infectious Disease, Pain, Patient Experience, Society, Suffering.

Kul grejer. Händelsevis ungefär så jag känner mig just nu efter en natt med fruktansvärd magkatarr. Jag tycker inte synd om en enda jävel med vanlig fattig influensa. Nu ska jag dricka mitt räliga kinesiska te med ungefär 30 olika örter.

(I smärtans riken ingår förresten i Adlibris bokrea, såg jag nu, så den fattige spekulanten kan just nu få hem den för endast 45 kronor. Det är ni värda.)

Känner ni till den slängande armens rörelse? Det är den bana armen följer när man lagd i sängen, nära sömnen, slås av att man måste skriva ner någonting man vill minnas när man vaknar. När jag var yngre kunde jag inte sluta skriva på väggarna och hur mycket mamma än skällde på mig och bad mig sluta så glömde jag alltid varför jag inte skulle få göra det. Jag var så rädd för att glömma, tappa mitt verktyg ner i ett bottenlöst hål, varken höra plask eller duns. Det kändes bäst att bara få ut det på väggen, det gick snabbare och kändes inte lika kvävande högtravande som att föra ned det på papper. På morgnarna så stod de rangliga blyertstecknen där vid huvudändan av sängen som tömda skalrester av en pinsam urladdning. Alltid kryptiska och utan innehåll. Jag ville bara bli färdig, men den slängande armens rörelses främsta egenskap är att den föder sig själv och aldrig blir färdig, man får aldrig ur sig det sista dumma påhittet. För det senaste kedjar i ett annat och det nya förkastar det föregående. Man slänger armen mot golvet efter pennan gång på gång, tror att man tömts och lägger armen till ro men nej!, bara en gång till. Till slut, efter för många vändor mellan golv och vägg, får man tvinga sig själv att räkna in fåren till den sista sömnen och hålla tanken stången och stilla, tvångssomna. Och i djupet av sin själ istället börja odla ett stilla förakt för benägenheten att värdera sina egna tankar som omistliga.

Varje gång det uppdateras hos apan så är det som att få en fin present.

För någon som sett Cold Comfort Farm i runda tal tio gånger så är det en fröjd att få veta att boken är ännu roligare. Åh, Flora Poste, kom och ordna upp mitt liv åt mig!

Flora ser sin kusin (eller något ditåt) Elfine rusa förbi köket i gröna älvkläder.

”Does she go to school?” asked Flora, looking distastefully in a cupboard for a rag with which to dust her shoes. ”How old is she?”

”Seventeen. Nay, niver talk o’ school for my wennet. Why, Robert Poste’s child, ye might as soon send the white hawthorn or the yellow daffodowndilly to school as my Elfine. She learns from the skies an’ the wild marsh-tiggets, not out o’ books.”

”How trying”, observed Flora who was feeling lonely and rather cross.

Jag läste Sargassohavet av Jean Rhys (utgiven 1966). Den berättar en annan historia om mr Rochester från den viktorianska megaromanen Jane Eyre av Charlotte Brontë, nu sedd ur den första hustrun Berthas synvinkel istället för Janes. Om ni inte har läst Jane Eyre och planerar att göra det så kanske ni vill läsa den först, och Sargassohavet sen, gärna kanske en månad senare eller mer. Och jag tycker verkligen att ni ska läsa Jane Eyre. Den är enormt bra och har absolut ingenting med Jane Austen att göra, för er som tror att alla engelska 1800-talsromaner är som en småmysig BBC-serie där folk har empireklänning, är ironiska och går på bal. Jane Eyre innehåller visserligen ett fåtal bahytter, men inga baler och inget adelsskvaller. (Det där var min treraders littvet-lektion om 1800-talet, hoppas ni uppskattade den.)

Det är alltså en fördel om man har läst Jane Eyre före Sargassohavet, men det är inte en absolut nödvändighet. Man kan lika gärna läsa Sargassohavet som en postkolonial roman om ras, klass, exil, utanförskap och en fascinerande, vacker och samtidigt otäck naturskildring. Kanske om mentalsjukdom, men främst en kärlekshistoria som går riktigt mycket åt helvete.

Jean Rhys & en klasskamrat på klosterskolan i Dominica

Jean Rhys föddes och växte upp i Dominica, en liten vulkanisk ö i Västindien, bara hälften så stor som Öland. Här utspelar sig andra delen av romanen, men den börjar på Jamaica. Titeln syftar på den långa resan som både bokens huvudperson och Jean Rhys gör, med ungefär 70 års mellanrum, och i förlängningen deras misslyckade försök att höra till, både i Västindien och senare i England. Dominica blev inte en självständig stat förrän 1978. Jean Rhys dog i England 1979, 88 år gammal. Hon återvände bara till Dominica en enda gång, och det rev upp mycket blandade känslor. Jag tror inte att det är för mycket sagt att hon såg mycket av Bertha i sig själv och sitt eget liv, och inte bara för att de delade födelseplats och för att de flyttade till England som unga på vinst och förlust. I Sargassohavet låter hon henne växa upp i ett hus, “Coulibri”, som baserades på Jean Rhys egen familjs hus Geneva.

Devon House, Jamaica. Så här såg godsägarhus på Jamaica ut. Det riktiga huset Coulibri/Geneva finns inte kvar, och skulle i så fall ha varit mycket mindre, men byggt i samma stil. Familjen Rhys ägodelar brändes på gården utanför huset i slavupproret 1844, sedan antändes huset. 1930 förstördes det helt i ännu en politisk, anlagd brand.

Nu kan ni eventuellt sluta läsa, om ni inte önskar spoilers.

Akvarell av kreolkvinnor, Édouard Marquis, 1867

Det är nästan omöjligt att prata om Sargassohavet utan att hela tiden jämföra och referera till Jane Eyre, om man har läst den, därför blir min läsning en dubbelläsning. Bertha är alltså den galna första hustrun till mr Rochester, inlåst på vinden i hans hus. Hon symboliserar allt som är negativt med mr Rochesters val i livet innan han möter Jane Eyre – Bertha är en kvinna han träffade på en av sina många, rastlösa resor och “lurades” till att gifta sig med för en rejäl hemgift. Hon är vacker men vild “som ett djur”, översexuell med viktorianska mått mätt (vill ha sex överhuvudtaget, med andra ord), och saknar både bildning och förmåga att vistas i möblerade rum, om man får tro maken. Antoinette är hennes riktiga namn i Rhys version, medan Bertha här blir ett namn som mr Rochester ger henne “för att han inte gillar namnet Antoinette” och därmed tar ifrån henne det mest basalt personliga, hennes identitet.

I Sargassohavet berättas Berthas/Antoinettes historia från det att hon är liten, och hur galen hon egentligen blir i vuxen ålder är inte entydigt, det tycker åtminstone inte jag, även om hennes olycka och förvirring inför olyckan successivt ökar. Tydligt är i alla fall att hon tidigt känner sig rotlös, och mest kanske ensam och orolig. Hon är dotter till en slavägare på Jamaica och föds förmögen, men slaveriet avskaffas, fadern dör och familjen hålls snart enbart samman av Christophine, en kvinna från Martinique som han gav sin hustru i bröllopsgåva, och som stannar kvar av ömhet eller ansvarskänsla. Christophine blir både moderns och senare Antoinettes enda trygghet, på ett förfallet plantage där jorden inte brukas längre och trädgården mer och mer återgår till djungel.

Modern gifter om sig med en engelsman, men isolerar sig av stolthet, eftersom folk skrattar åt dem inne i stan, både vita och svarta. De kallas “vita kackerlackor”, och samtidigt som deras pengar sinar snabbt så ökar rasmotsättningarna. Antoinette tyr sig hela tiden till sin mamma, men stöts bort gång på gång då modern ägnar alla sina omsorger åt hennes utvecklingsstörda lillebror. När han dör slutar mamman helt att notera dottern och går från att ha varit labil till att fullständigt tappa kontakten med verkligheten.

Antoinette är lik Jane Eyre på många sätt – till skillnad från hur hon skildras i Brontës roman, där hon är Janes totala motsats –

  • De föds egentligen förmögna, betydligt rikare än mr Rochester
  • Deras föräldrar tas ifrån dem när de är barn
  • De utsätts för hån, förnedring och att känna sig osynliga – som luft
  • Den tid då de har en vän är kort och tar slut på ett våldsamt sätt
  • De är självständiga, fantasifulla och perceptiva
  • De sätts i klosterskola, undangömda och ur vägen, tills de anses vuxna
  • Det som lärs ut till dem om världen och hur den fungerar förvirrar dem och det går emot deras egen uppfattning och erfarenheter – det de upplever som rätt och normalt tycker andra är udda eller fel, t.o.m något som ska straffas med frihetsberövande
  • De är förälskade i mr Rochester, som dimper ner in i deras liv oanmäld och obedd, och det förändrar bådas liv radikalt.

Skillnader mellan Jane och Antoinette är att Janes värld är absolut i skillnaden mellan ont och gott, rättvist och orättvist. Antoinettes värdeperspektiv är mycket mer flytande, relativt – postmodernt, kan man väl säga. Världen runtom henne har blivit rättvisare på ett större plan, men hon blir orättvist, rentav grymt behandlad på ett personligt. Hennes lycka och trygghet är beroende av orättvisa och ofrihet – att hennes mammas slav stannar i familjen och tar hand om henne, att hon själv blir bortgift och skickad till England som en exotisk papegoja. Hon har också en mörkare, mer morbid personlighet än Jane -eller en större medvetenhet om grymhet och död i naturen kanske. Jane är tillräckligt säker på sina värderingar och kunskaper för att kunna lära ut dem till någon annan, Antoinette kommer aldrig längre än till att registrera och reagera. Hon kan känna att något är fel, men hon kan inte diskutera det. Hon accepterar förvirrat de gränser som sätts upp tills hon sparkar bakut (som ett djur), exploderar (som en naturkatastrof). Jane drivs mer av förnuft, Antoinette mer av känsla. Dam vs vilde.

Mr Rochester är både i Jane Eyre och Sargassohavet skildrad som – innan kärleken får honom att växa som människa, vilket enbart händer i Jane Eyre – ytlig, hård, cynisk, självisk, nöjeslysten, utan egentligt livsmål eller mening, och mycket kylig. Utan att det egentligen nämns någonstans så skulle jag vilja tillägga att han är feg. Vilket man kanske skulle kunna kalla för ett mänskligt och på så sätt intressant drag. Det är också något som gör honom utvecklingsbar. Han är inte bara en gotisk, mörk schablon i ett mörkt och dystert hus som ruvar på en hemsk hemlighet.

I Sargassohavet finns det också en annan tråd, nämligen att mr Rochester själv framställs som om han håller på att tappa förståndet. Han gifter sig med Antoinette när han “har feber”, och är först förälskad i henne och ständigt upphetsad. Sen börjar han få konspiratoriska brev från en påstådd oäkta bror till henne, och plötsligt börjar han misstänka allt möjligt. Han dricker en massa rom hela tiden, är arg, svettig, hatar regnskogen och alla starkt doftande blommor, han avskyr när Antoinette pratar på patois med Christophine, han avskyr Christophine och att hon inte bemöter honom ödmjukt eller ens kuvat hatiskt, bara klarsynt ogillande. Det som gör honom allra argast är när Antoinette är tveksam till om England ens finns i verkligheten – “det verkar som en dröm”, säger hon och skrattar åt allt han berättar. “Det är det här som är som en dröm” säger han då. Det är England som är verkligheten, och Antoinette ska föras tillbaka till verkligheten. Där hon är maktlös. I Dominica har hon makt över honom, framför allt med sex, men i England verkar hennes röda klänning och stora känslor bara bisarra och vulgära. Hon är inte levande längre, hon blir en nålad fjäril bakom glas.

Det finns också ett torrare sätt att läsa, om man skulle vilja, som en historia om ägande och vem som äger, en Körsbärsträdgården förlagd till ett sockerrörsfält. Eftersom Jean Rhys tydligt tar Antoinettes parti och ger henne röst och personlighet, och en hel del självbiografiska drag, så är det i så fall inte en moralitet. Men samtidigt – familjen upplöses inför läsarens ögon, av galenskap, fattigdom, ensamhet och våld, och i grunden bottnar allting i att de inte längre äger stulen mark eller stulen arbetskraft. De börjar inte heller arbeta, utan går passivt omkring och säljer av lite möbler då och då. Ägandet blir mer och mer en abstrakt idé, som när modern kräver att Antoinette ska byta klänning, för hon förstår inte att hon inte har mer än en. “Antoinette har många klänningar!” De vet inte ens hur de ska förhålla sig till sin enda lojala vän, Christophine, för att de en gång har ägt henne. När hon bor kvar av egen vilja så vet de inte hur de ska prata om det. Huset de bor i liknar mer och mer en squat, och Christophine är som en squat hon också. Alla människor runtomkring Antoinette och hennes mamma blir som en squat. Det är så mycket mer av brist än att förlora sina ekonomiska tillgångar. Antoinette förflyttar sin hemlösa kärlek från rum till rum, och från rum till person.

Do you know what you’ve done to me? It’s not the girl, not the girl. But I loved this place and you have made it into a place I hate. I used to think that if everything else went out of my life I would still have this, and now you have spoilt it. It’s just somewhere else where I have been unhappy, and all the other things are nothing to what has happened here. I hate it now like I hate you and before I die I will show you how much I hate you.

Men det är värt att nämna att där perspektivet i Jane Eyre alltid är Janes, så är Sargassohavet både den galna västindiska kvinnan-på-vindens historia och mr Rochesters. Och om Jane och mr Rochester står långt ifrån varandra i Jane Eyre på sina ställen så är det för att han fortfarande inte utvecklats till en god och bra person – i Sargassohavet beror oförmågan att mötas på att de inte förstår varandra, och att maktstrukturerna och deras helt olika värderingar gör det omöjligt för dem att göra det. Det finns frustrerande nog ingen förlösning, men livet bjuder i allmänhet inte på någon förlösning eller absolut upprättelse heller. När de frigjorda slavarna bränner ner familjens hus så känns det kanske bra för dem just den stunden, men det förändrar egentligen ingenting av tvåhundra års slaveri. När Antoinette/Bertha bränner ner Thornfield Hall så får hon inte sin hämnd på mr Rochester och England, istället kan han genom detta äntligen gifta om sig med Jane. Hur mycket hon än – rättmätigt – delar ut sin straffande vrede så blir hennes handlingar enbart uppfattade som onda, mordiska, sjuka och i slutändan också futila. Kanske på sin höjd tragiska.

Varför ska man då läsa en så deprimerande historia? För att den är så jävla bra, förstås. Har ni redan läst Jane Eyre så visste ni ju ändå att Berthas historia inte slutar lyckligt, och har jag spoilat för er andra så kan jag säga att det är inte spänningsmomenten och överraskningarna som gör boken bra, utan allt annat. Språket, känslan, på ett sätt förtvivlan. Mest skönheten.

Jonas Thente tycker tydligen att litteraturen som skrivs i Sverige idag är som “ett trivsamt kyrkkaffe”. Kul grej att tycka detta i DN, tidningen som är som ett femtiocentiliters mjölkstint vagt kaffepåminnande lavemang, och som jag förmodar ger honom bra betalt för besväret (det nämndes något om prisad, fetlagd och vattenkammad?) Tror hellre jag dricker mitt kaffe i församlingshemmet, ärligt talat. Det händer en del bat-shit crazy grejer där, och fikat är billigt.

Hennes mamma hade varit “utlevande” som ung, på småstadssättet visserligen, affärer med salsaläraren och fiolläraren på kommunala musikskolan medan hon och hennes bror var små, men det spelade inte så stor roll att det var lite futtigt. Själv hade hon inte gjort något utlevande i hela sitt liv. Ingen dramapedagog hade öppnat hennes sinnen eller hjälpt henne bejaka sin slumrande passion för livet. Allt hade gått städat till. Hennes pojkvän tyckte att de lika gärna kunde flytta ihop för att spara in på hyran, men i hemlighet ville hon inte. Inte för att han inte var hennes livs stora kärlek, utan för att det verkade jobbigt. Hon hade ett tungt hörnskåp och en paradspegel som var det enda vackra hon ägde i världen. Spegeln skickade vågglimtar från kanalen upp på väggarna. Det var hennes dolda skatt. Ingen annanstans skulle vattnet lysa upp väggarna som de gjorde hemma hos henne. Hon förhalade beslutet.

Man måste bestämma sig, hade mamman sagt. Man måste bestämma sig för en sak och sedan hålla fast vid det oavsett vad som händer. Man måste lära sig att välja bort för att kunna välja. Hon hade varken svarat ja eller nej. Hon hade tänkt på alla olika dans- och drama- och fiollärare med hästvsans, mjuka byxor, jazzmockasiner och mockakängor med färgfläckiga plösar. Men de kunde väl strängt taget räknas som en person, ett val. De var utbytbara. De var en och samma, och hennes pappa var något helt annat. Så hon hade väl bestämt sig, då.

Det här var ju längesedan, det var inte oviktigt för det, men det spelade ingen roll på det sättet som får mödrar och döttrar att bryta med varandra under bittra gräl. Mamman angick henne inte och hade aldrig gjort det, det var ett beslut som tagits från båda parter och det skulle inte ändras på. Om E skulle beskriva sin relation med mamman ärligt så påminde den mest om känslan när man ber om en bok på biblioteket som är magasinerad, och bibliotekarien står och pratar om hundra andra saker istället för att hämta boken ur magasinet. Otålighet. Det fanns vissa specifika saker som E ville ha av sin mamma, men de var obskyra och verkade irrelevanta, bortglömda och sällan efterfrågade. Allt det andra var hon ointresserad av. En gång hade det ointresset kanske funnits för att såra, men nu var det bara där.

– Man kan såra andra genom att inte välja också, sa mamman långt borta. Det är inte bara de dåliga valen eller valen som är svåra att acceptera som sårar, hör du det? Det är de som aldrig någonsin väljer som sårar mest.

E slöt ögonen och försökte att inte röra tågkudden med kinden. Hon tänkte på en teaterlärare hon haft som barn – hon var inte speciellt intresserad av att spela teater, det var något hon satts i att göra – som lämnade teatergruppen mitt under en termin för ett bättre jobb i Malmö. Det var hemskt tråkigt och bla bla, MEN nu var det tyvärr så här. Hon kände inte så mycket när det hände. Det var ett svek förstås, men det var inte det som fick händelsen att stanna i minnet. Det var det obegripliga i att starta saker som ändå inte blev klara, som ändå bara misslyckades och lämnades ogjorda mitt i. Hade det inte varit bättre att bara inte börja alls? Hon visste att det var en förbjuden tanke, projekt som stannar i fantasin, idéer som aldrig sätts på prov. Men när de ändå bara blev pinsamma? “Det är bättre att åtminstone ha försökt” sades det. Det är bättre att åtminstone smaka på den oaptitliga, kallnade geggan. Så att man på riktigt kan försäkra sig om vad lukt, syn och erfarenhet av annan gegga redan talat om för en. Att det är äckligt. Att du aldrig kommer att kunna svälja det där.