Halvtid

Halva graviditeten har redan gått, det känns jättekonstigt! Och nån graviddagbok har det inte heller blivit, precis.

Första tolv veckorna går så otroligt långsamt, de kryper fram. Tittar på gravidapparna och gravidsajter varannan timme. Fostret är si och så stort (som ett hallon, som en physalis, som ett plommon), livmodern är si och så stor (som en apelsin, som en grapefukt). Jag ringer mvc i vecka 7 och bokar inte tid förrän vecka 12 – har ingen lust med något ”hälsosamtal” om farorna med att boffa gas och träna MMA. Har ingen större lust med kvinnovården överhuvudtaget efter förra sommaren. Vi stänger in oss i vår lilla bubbla, det är skönt men också nervöst. Berättar första gången i slutet av vecka 11, ett par dagar innan NIPT. Det är midsommarafton, vi är hos Karin och Petter, äter lax och lerpottasill och en paj med typ sju sorters ost och 80 000 kalorier som Emmanuel gjort. Det är otroligt kvavt, jag dricker oerhörda mängder isvatten och sen åskar det järnet.

chinese-lantern-plant-fruit

Vad händer under första trimestern då? Tja, jag är väl sådär förlamande skittrött som ingen utom andra gravida förstår – och ”ingen” inkluderar barnmorskor. Alltid är det nån hurtig jävel som föreslår att man ska motionera bort sin trötthet. Lite som att motionera bort sin influensa. Fuck you very much säger jag och borrar ner mig i soffan som en padda i grönsakslandet. Sen illamående, sen tokmätt jämt, och illamående, och lite hungrig men sen tokmätt efter två tuggor. Första trimestern är som en gastric bypass* med extra illamående, skulle jag sammanfatta det som. Går ner ett kilo i veckan.

*med reservation för att jag inte har upplevt en gastric bypass och bara föreställer mig hur det känns. Ursäkta onödig appropriering.

Vecka 12 – NIPT och inskrivning. NIPT kostar 6500, men vi vill absolut inte göra KUB en gång till, och efter missfall i andra trimestern pga förmodad trisomi så är vi inte heller sugna på att chansa. Fostret rör sig på ultraljudet, spännande att höra hjärtat men känner inte den där lyckan som förra gången – jag vet ju att det kan vara lika fort förbi. Hen syns inte heller speciellt bra, jämfört med den första som vi såg i profil hela tiden. Det är profilen som gör dem lika ett spädbarn. Vill bara ha det över fort så jag inte börjar gråta. Jag blir daterad till 15 januari. Vi får en bild, jag glömmer den sen i väskan i flera veckor. Inskrivningen går bra men får djävulska blåmärken i armvecket – oj vad små ådror du har! Japp. Har ketoner i urinen vilket innebär svält eller uttorkning, och då jag ser välnärd ut förutsätts automatiskt uttorkning. Jag ordineras tre liter vatten om dagen. Blodtrycket är på gränsen till högt vilket gör att jag får remiss till specialistmödravården.

eaf3ee9deb450ebf49b3e49fcf71740c

Jag får foglossning redan nu. Känns väldigt främmande, som att trilla med en herrcykel och slå sig på ramen. Visste inte ens att man kunde känna blygdbenet! Det kan man.

Vecka 13 – specialistmödravården har inte skickat kallelse, så jag ringer upp dem. Får beskedet att kallelsen kommer ”inom tre månader”. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, det gäller ett blodtryck! Det är meningen att det ska övervakas varje vecka eller var fjortonde dag åtminstone om det är högt! Känner redan nu en viss hopplöshet inför KK – igen. Börjar gå långa promenader och äta kanel varje morgon för att sänka. Reser till Öland och träffar familjen.

Vecka 14 – resultatet på NIPT ska komma, vi kollar vår lilla webbsida på Karolinska varje kväll, men inget händer. UL-morskan ringer och säger att jag inte har fått något svar alls, på grund av för lite av fostrets DNA i blodet! Det händer ungefär 6 % av dem som gör NIPT. Hon säger att det absolut inte är någon fara och det betyder ingenting mer än inget svar. Vi kallas in till mvc för ett samtal med min vanliga barnmorska, för NIPT-morskan ska på semester. Väl inne på mottagningen frågar min barnmorska om NIPT-morskan ”sagt något om resultatet” och ser lite bekymrad ut. ”Inte mer än att det inte blev något”. Då plötsligt droppar hon att det är förenat med högre risker för en trisomi att inte få något resultat – men hur mycket högre risk kan hon inte svara på. Ångesten sätter igång igen, jag gråter. Samma som förra sommaren, samma osäkerhet, samma svävande svar, samma eviga väntan. Hon verkar tycka att vi ska göra fostervattensprov, men det vill inte jag, då det är förenat med en missfallsrisk. Hon slår nästan ut med händerna i irritation, att det är EN procents risk. Ja – och en procents risk att mitt barn har en trisomi, också, tills jag vet exakt hur statistiken bakom NIPT ser ut. Vi vill göra ett NIPT till, eftersom det ändå ingår. Hon suckar lite, ”ja men jag måste varna för att det ofta inte blir något resultat andra gången heller, om man får blankt svar första gången”. Vi struntar i det, vi vill ta chansen. Den här gången står vi i prioriterad kö.

Tar blodtrycket igen för säkerhets skull, har sänkt det med tio enheter på övertrycket och fem på undertrycket på bara två veckor. Morskan är fortfarande inte nöjd, för hon kommer inte ihåg att det var högre innan men jag är jättestolt.

self_high_five

Åker hem och hetsläser medicinska studier och NIPT-statistik. Visar sig att underlaget för att inget resultat på NIPT kan betyda högre risk för trisomi är baserat på en testgrupp på 60 personer. Jag kan hitta större underlag på Familjeliv! Orkar knappt bry mig längre. Vi åker på en massa dagsutflykter med sommarkortet för att hålla oss sysselsatta och inte gå miste om sommaren – hösten och vintern blir mycket värre om man bara suttit inne, det vet vi sedan missfallet. Lika bra att bara förtränga istället för att googla sig tokig.

Vecka 15 – vi väntar på svaret som inte kommer. Minns inte om det är jag som ringer eller NIPT-morskan som ringer mig först, hur som helst tar svaret lång tid för det är fortfarande låg halt av fostrets DNA i blodet. Morskan är på semester och hänvisar till ett nummer på Karolinska. Jag ringer och blir otroligt ovänligt bemött av någon på labbet, de skäller nästan ut mig för att jag ringer som patient. Jag svarar att jag fått numret av min NIPT-morska och att det måste ha funnits ett giltigt skäl till det, kan de inte ta mitt personnummer och kolla åtminstone? NEJ! Det är läkaren som ska ringa patienten!

tumblr_mq8znsk2pm1rkue7so1_500

Vecka 16 – absolut sista dagen vi kan få ett svar, sen är det fostervattensprov eller chansa som gäller. Jag har väldigt lite hopp om att NIPT kommer att ge några besked, då svaret redan dragit ut en vecka extra på tiden. Uppdaterar sidan Fostersvar en gång i timmen. Emmanuel går ut på krogen för att träffa Sam som är på besök i stan. Undrar om jag vill ha sällskap med att stirra på sidan, men jag känner att jag klarar F5 själv. Vi har ändå mer eller mindre bestämt att inte gå vidare med fostervattensprov om NIPT inte fungerar. Att inte få ett svar blir väldigt nervöst, men inget som förändrar något.

Helt plötsligt runt kl sju på kvällen ser sidan annorlunda ut. Det brukar stå ”inga svar, försök imorgon”. Nu är det plötsligt något slags svarsformulär? Men tomt? Jag fattar verkligen inte. Mailar supporten och skickar en skärmdump. Sen till slut fattar jag ett oerhört dolskt rullgardinssystem bakom ett flertal knappar – NORMALSVAR står det då. Jag bara WHAT!? Ett SVAR! På riktigt! Ett riktigt svar! Och längst ner på sidan står det en knapp som heter ”könssvar”, LOL. Messar Emmanuel att ungen är normal och att vi kan kolla kön om vi vill. Får hundra små djuremojis och hjärtan tillbaka. Han och Sam kramas över bordet. Någon helt okänd människa en bit ifrån säger grattis. I taxin hem berättar han för taxicahuffören att han ska bli pappa, ”Grattis, jag har FEM”, suckar chauffören.

När Emmanuel kommer hem trycker vi på ”Könssvar”-knappen tillsammans, LOL igen, och det är en pojke. Vi blir av någon anledning helt perplexa, som om detta omöjligt skulle kunna hända, Emmanuel blir lite besviken och jag blir mest ”nä det här kan inte stämma”. Inte besviken, bara förvånad. Av någon anledning! Som om jag inte skulle kunna få en pojke, eller jag vet inte hur jag tänkte. Svärmor är också väldigt förvånad. En förvånad grupp människor runt ett pojkbesked! Låter som ett sällan använt konstnärligt motiv.

Messar mamma, pappa och bror samt några vänner om att ungen är okej.  Dagen därpå berättar vi på facebook att vi väntar en son och höstar in alla grattis. Känns otroligt fett.

Dagen därpå mailar supporten och säger att utifrån skärmdumpen har jag inte fått något provsvar. Supporten lyckas alltså inte knäcka Karolinskas gränssnitt heller. Dags för en uppdatering av det kanske?

kvkxd

Vecka 17 – Det blir augusti och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med vår nyfunna kunskap. Vi hade ju lovat oss själva att börja planera för ungen om NIPT var normalt, tills dess var jag ”bara” gravid. Som ett kroppsligt tillstånd, inte som ett faktiskt blivande barn. Vi åker på några loppisar med Emma & familj, försöker köpa bebigrejer men det går inte så bra. Har liksom inte kommit i bebiläge än. Det blir väldigt dåligt väder sen, så vi sitter inne resten av veckan och gonar oss med olika bebikonsumtionssidor, men köper inget.

Vecka 18 – Åker till Fårö, vi ska vara fem personer i en stuga och sköta en 50-talsbio i en lada. Det sker en del missöden under vägen dit och tillbaka, bilbatteriet dör mitt i kön till färjan i Oskarshamn och på hemvägen krockar vi med en vägg på en yttepytteliten bilfärja. Men däremellan går det mesta bra och vi ser raukar, får, vita stränder och vindpinad krypande en, samt Ingmar Bergmans hus på behörigt avstånd. Vädret är troligen bäst i hela Sverige då samtliga klagar på facebook om att de regnar bort och att det är svinkallt, medan det på Fårö är ganska soligt och hyfsat varmt – men extremt blåsigt.

fostercito

Vecka 19 – Rutinultraljud! Nästa stora milstolpe och ytterligare affirmation att det gäller ett barn och inte bara en mage. Vi är fortfarande nervösa, men inte lika. Eller jo, när jag väl kommer dit blir jag skitnervös av ultraljudet – mitt livs sämsta upplevelse har jag ju haft i den här situationen, det är svårt att släppa och vara glad för det jag har nu. Det är en ny UL-morska, hon verkar lika tvärsäker och kompetent som den förra. Skönt. Fostret ser otroligt mänskligt ut, till skillnad från i vecka 12 – vi ser ryggraden tydligt och fingrarna. Får höra hjärtat igen, det låter som en galopperande ponny i 136 BPM. Hon går igenom hela kroppen minutiöst noga, mäter till och med avstånd mellan fingrarna, och allt är normalt. Blir daterad till en dag tidigare, 14 januari istället för 15. Vi får väl se!

Får ett paket kläder från Anna i Stockholm, så himla fina saker. Nu ska jag bara matcha hela bebigarderoben till vad jag har att utgå från! GOALS.

Foglossningen bitvis rätt jobbig, speciellt efter promenader. Kan absolut inte gå längre än 45 minuter om dagen, inte ens om jag sprider ut det. Varenda 100 meter längre än nödvändigt hoppar jag gärna över. Inget vidare heller att gå på toa mitt i natten under stånk och stön.

Får kallelsen till spec-mödravården! Datum: 26 september. För att kolla ett blodtryck. Remissen skickades 29 juni från min barnmorska. Sammanfattar kvinnokliniken i Malmö ytterligt väl, enligt mina tidigare erfarenheter av dem.

queenbeercatastrophe

Vecka 20 – Nu är jag här! Halvtid! Magen syns inte jättemycket, önskar den syntes mer. Känner ingenting heller, inga rörelser alls. Har gått ner tio kilo. Funderar på om man ska köpa barnvagn på rean eller försöka fynda nåt på Blocket senare. Fördel rean: snygg vagn. Fördel Blocket: något billigare. Inte så mycket billigare som jag hade förväntat mig, dock. Ids man ha en vagn stående i lägenheten till januari? Finns ju alltid förrådet iofs. Barnvagnsreor är det bara i augusti-september.

Sorteras under ”extremt underlig gravidinfo”. 

Enligt min gravidapp borde vi ägna betydligt mer tankeverksamhet åt hur förlossningen ska gå till. Kalla mig mañana men är det inte rätt lång tid kvar att tänka på det? Dessutom blir det väl lite som det blir! Vilken smärtlindring som är dernier cri är inte riktigt mitt område, ska man behöva göra ALLTING själv? Ge mig nåt så det inte känns som jag går itu, det är min förlossningsplan på ett ungefär! Efteråt vill jag ha en dry martini, tack.

 

 

Det är en sån stilla kväll. Paret som är ute och joggar med sin barnvagn, fast egentligen går de, klädda i träningskläder. Mamman som grälar på sin son för att han inte promenerar på deras kvällspromenad utan åker blinkande segway.

– Näe, nu har jag ingen lust att gå med dig längre om du ska åka på din swagway! Nu tappar jag lusten alldeles alltså. Nu går jag hem!

Det hänger trötta rosor över de blekgröna staketen, fäller kronblad på trottoaren. Mellan spjälorna syns stora lavendelbuskage, olika sorter ser det ut att vara också. Några vita blommor som luktar lite kiss väller ut över en husvägg. En gubbe kommer hem med sin cykel och öppnar porten med en djup suck och en harkling. Han går in i ett av de allra vackraste husen. Utanför hänger körsbären och mognar på en gren. Ett träd luktar ganska fränt, blandar sig med gamla sopor och jag mår plötsligt illa. Jag mår ofta illa på kvällarna, så jag borde inte promenera då, ibland måste jag stanna till i skuggan. Det brukar bli korta promenader, men jag föredrar ändå kvällarna framför morgnar. Jag oroar mig för att någon ska tro att jag står och glor in i deras hem när jag egentligen bara trycker undan ett illamående. Någon bakar en rabarberpaj och jag försöker tycka att det luktar gott.

En flicka och en pappa. De diskuterar, som föräldrar gör med sina barn numera. Jag minns inte att jag någonsin diskuterade med mina föräldrar.

Är ingen hemma? Eller ligger alla raklånga på sina sängar, med kläderna på och taklampan släckt, och lyssnar på kvällen med öppna fönster? Knappt ett hus eller en lägenhet har fönstret stängt ikväll. Några tornseglare och en koltrast hörs, och kroggäster på Hornet. Två unga män vid busshållplatsen visar var de ska skaffa nästa tatuering. ”Här ska det stå något, och här ska jag ha något också.” Jag som tänkte att motivet kom först, texten först, och placeringen sedan. Men jag har ingen tatuering. Inte av brist på intresse utan mer oförmåga att känna något speciellt inför något motiv alls. Ofta tänker jag att jag lika gärna kan titta på bilden eller texten i en bok. Att det ger mig lika mycket.

Ett barn hittar något. ”Titta, jag hittade en…!” Vinden eller en läspning drar med sig ordet. Men barnet upprepar, gång på gång, att det hittat. Något. Lika ohörbart varje gång. En liten hund möter en annan liten hund. Sedan hörs ingenting mer än metallgrindar som försiktigt dras igen bakom cyklar och barnvagnar.

 

 

rimligt sommarliv

Alla de här bilderna är mer eller mindre gamla, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Jag har tagit så många bilder under tiden då jag inte bloggat speciellt ofta (eller extremt sällan) och det vore ju synd att aldrig använda dem.

IMGP1634Emmanuel hemma hos mamma. Hon flyttar snart ifrån det här huset, i september.

IMGP2522

Här har det inte precis hänt något sen bilden togs. Vi har ett litet fikonträd, ännu fler pelargoner och en hängmurgröna numera.

IMGP2528

Ser exakt likadant ut förutom att vi har köpt en ny soffa, då den svarta dog sotdöden. Den var ganska obekväm men passade egentligen bättre till resten av möblerna än den nya.

IMGP2264

En mycket rimlig grind vid Skarhults slott.

IMGP1781

Kor och blommor.

IMGP1780

Once more with feeling.

IMGP1788

Shopping.

2011_08020003

När Emmanuel bodde i 1800-talet på Hasselgatan, och fortfarande rökte pipa.

2011_08110004Hasselgatans vyer.

2011_08290019Huskatten Katten och några halvsvalnade vax till Helenas vevgrammofon.

IMGP8420

Åka bil i Norrbotten.

Jag är allmän slasktratt för böcker som folk inte vill ha, för jag har lite svårt att tacka nej om inte boken verkar dålig, och i den senaste skörden av böcker folk avlämpat på mig märks band annat Spill av Sigrid Combüchen

spill-en-damroman

som Mats Gellerfelt skrev om i SvD för sex år sedan. Den är bra, meta på flera olika plan. Kul att läsa en roman som utspelar sig i Professorsstaden i Lund också, där är väldigt fint. Temat kvinna i Sverige på 1930-talet som inte blev något speciellt men ändå var någon känner man igen i till exempel Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som aldrig riktigt tilltalade mig av någon anledning, jag tyckte att huvudpersonen Maj var extremt gnällig och att det enbart var hennes (jobbiga) tankar och stämningar i rum hela tiden, väldigt klaustrofobiskt. Men ”alla andra” älskar den så det kan ju göra detsamma. Combüchens stramare, tekniska sätt att bygga en roman är så otroligt skönt att läsa tycker jag, det är som att gå in i en sval kyrka. Jag har inte kommit så långt än så länge, men hittills är jag väldigt förtjust i glidningarna mellan nutid, dåtid, påhittat och verkligt.

 

får jag lämna några blommor

 

Jag önskar att vi hade kunnat nås av sorgliga nyheter långsamt ibland. Men nyheter kommer tyvärr alltid i ett stycke, på en gång, oavsett om det är genom facebook eller från en löpsedel. Oavsett om det tar tre veckor innan det når en, själva nyheten kan man inte smälta i småbitar. Men man kan välja bort en del av bruset runtomkring.

Jag klickar bort nästan alla Bowie-videor från facebook, det blir för mycket. Hide, hide, hide. Krönikor med detaljbeskrivningar av intron och outron och gitarrsolon. Hide, hide, hide. Jag orkar inte. Saknar bruket av en svart armbindel för sorg. Det hade varit skönt om alla som var ledsna bara var ledsna – inte samtidigt så duktiga. Duktiga musikrecensenter och duktiga artikelfinnare på internet. Att de personliga krönikorna kanske också kunde vänta ett par dagar till. Jag förstår att många vill ”lämna en blomma” och i brist på blomma en artikel eller en video. Men det är för mycket minnen av första gången eller bästa gången man hörde Heroes just nu, det är för mycket obskyra foton för tidigt. Jag lyssnade igenom Outside två gånger igår och tänkte skriva något om det men sen kom jag av mig. Är det verkligen så här man sörjer en artist, genom att försöka förstå, är det ens någon som pallar just nu. Nej. Ingen pallar.

Alltså, inga videor eller personliga krönikor om mitt första eller bästa möte med Bowies musik. Inte än på ett litet tag. Jag lämnar en blomma istället.

silk_scroll_of_peony_by_ju_lian_182819049e8293c3fe4e937d1cf8

Hejdå, och tack för allt.

 

rapport från en troskant

Generellt är jag inte precis den som ids hålla mig à jour med twittersnackisar som varar i tre dar, speciellt eftersom vi nog alla blev hjärtligt trötta på armhålegate för fyra år sen, men detta var för beklämmande/mäktigt. Det chockar mig varje gång vilket otroligt kvinnohat som florerar på internet och vilka medel män tar till för att trycka ner kvinnor för den minsta lilla förseelse mot skönhetsstandard. Men också fint (fast deppigt att det ska behövas) hur många tjejer som kände sig sedda och stärkta av detta:

Tonårstjej tar en selfie på sin mage för att hon kände sig gullig i sina trosor, twitter exploderar pga happy trail.

cw9pbsguqaahsgm

Flämt!

Sånt här får mig att känna mig så främmande. Jag hade nog inte reagerat på den här bilden alls om jag sett den utanför sin kontext. Senast jag reagerade på att tjejer kunde vara hårigare än jag: ettan på gymnasiet i duschrummet. ”Oj kolla, man kan ha hår längs ryggraden! Vilken grej!” *gick vidare med mitt liv*

Jag klipper och klistrar lite från I-D och en intervju av Charlotte Gush med Suraiya, 18 (@iranikanjari):

Suraiya

Kan vi prata mindre om hennes happy trail och mer om hennes fantastiska kläder??

Why do you think body hair is such a contentious point in the drive for body positivity, even amongst feminists?
Rhetorically speaking, I feel hair and hair growth function as incredible creative material. It’s a topic that can be understood and translated beyond linguistic barriers. There is so much you can do with the ‘idea’ of hair in a literary sense, and that’s what makes it an amazing rallying cry. My 7th grade English teacher told me, ”The winner of the argument is the one who defines the terms,” and I live by that. So when people started defining hair as gross, I redefined the terms for myself: I am not hairy, I see myself as a garden, as a forest, as the geography of my homeland. What those men see as appalling, I redefined to be a garden so beautiful Epicurus dare enter it — something to put Eden and Babylon to shame. Because of this, their comments really do mean nothing.

Boo-ya.

jag tror jag vill blogga igen

Det är nytt år. ”En värdefull läxa du lärt dig i år?
Bara för att det är dåligt för tillfället så måste det inte bli bättre sen.” som min sambo sa. Hehe, min sambo. Svenskans löjligaste ord. Min partner är knappast bättre. Min kille. Min frivill. Emmanuel.

Men i alla fall, oavsett om det inte blir bättre, eller det blir bättre, så vill jag blogga igen. Jag vet inte riktigt hur eller om vad än, bara. Länge nu har jag varit dragen till den skissartade formen, lösryckta anteckningar, som man skulle skriva i ett block just innan man somnar. Jag orkar inte gå in på allt jag inte vill att bloggen ska vara. Dels allt den aldrig varit pga mitt ointresse för den formen, naturligtvis, men även sånt den har varit och som jag har tappat intresset för. Men det är dumt att säga aldrig.

Jag var i Litauen förra året. Det var fint där, i Vilnius. Kändes.. rent. Liknade Polen ganska mycket, men samtidigt var folk lite mer reserverade kanske. Lite artigare också (ursäkta Polen), och mer välklädda. Ändå har de mindre pengar (lägre lön, högre skatter), jag vet inte riktigt hur det där går ihop. Fortfarande gillar jag nog Krakow mest av alla ställen jag varit på i Europa. Jag tycker det är så trevligt att besöka ganska små storstäder, för jag gillar inte att åka kollektivt, det gör mig nervös. Jag är inte speciellt bra på att deschiffrera busslinjer och tunnelbana. Jag gillar att gå. Jag shoppar aldrig, för jag har inga pengar, jag fotograferar bara och fikar och går i kyrkor. Det behöver inte finnas ett enormt utbud av precis allting. Jag föredrar att det finns ett lagom utbud av nånting väldigt bra istället.

Vi ska åka till Rom i mars, som en födelsedagspresent till mig. Förmodligen den tjusigaste present jag någonsin fått. Rom är förstås motsatsen till allt jag just räknade upp, det är verkligen inte lagom, och vi kommer inte att hinna se tillnärmelsevis allt jag skulle vilja se, men jag kommer i alla fall att få se Pantheon i verkligheten och bara det kommer jag att kunna leva på ett helt liv. Vi förbereder oss genom att se om ”Meet the Romans with Mary Beard” på youtube, serien som gick i.. hm, somras? Höstas? Om ni missade den så kan jag varmt rekommendera att ni söker upp den nu, det är otroligt spännande.

Ett annat mål jag har i år som ligger betydligt närmare geografiskt men möjligen längre bort för att vara inom räckhåll (?) är att bli bättre på att laga mat. Jag lagar ingen mat hemma hos oss – i början gjorde jag några stapplande försök som inte uppskattades av varken mig eller honom, men sedan dess har det bara varit han. Jag lagade inte direkt nån mat innan vi blev ihop heller – soppa, sallad och halvfabrikat med extra grönsaker och/eller extra creme fraiche var mina paradrätter. Kanske linsröra eller kikärtstomatgegga med pasta. Tyvärr känner jag nu att min matlagningskunskap är på samma nivå som en glad 21-årig nybliven vegan. Inget fel på glada 21-åriga nyblivna veganer, men jag borde kanske kommit lite längre. Innan var motivationen ”jag måste ju kunna laga lite mat om vi ska ha barn”, men ärligt talat måste jag kunna laga lite mat även om vi inte ska ha barn. Det vore kul om jag börjar uppskatta det också, men jag gör mig inga större förhoppningar.

Var det där just ett nyårslöfte jag postade? Njae, det var det nog inte. Men kanske ett projekt. Projekt låter roligare än löfte.

Jag kommer nog inte att ha några specifika fotoprojekt, eftersom Instagram är som ett dagligt fotoprojekt i sig själv.

Ofta säger jag att jag ”borde rita igen”, men det kommer nog inte att hända förrän jag har något att rita. Liksom bloggandet inte händer förrän man har något man vill blogga om.

Se där, en hel bloggpost. Det börjar bra. Eller det börjar, åtminstone.

 

 

I found my thrill on Cherry Hill

frasses

Hej valsen, dig har jag försummat!

Jag har flyttat till Kirseberg nu, vilket är lite av ett antiklimax att meddela världen eftersom jag i praktiken har bott här i ett halvår. Men då var det först pga knäskadan (kunde inte ta trapporna till min egen lägenhet) och sen pga omfattande renoveringar i mitt hus som täckte allting i ett oaptitligt betongdamm och det var byggjobbare hos mig var och varannan dag, i en etta på 31 kvm. Under dessa speciella omständigheter kunde jag varken vistas där, flyttpacka eller hyra ut i andra hand. Sen gick det väl två månader ungefär då jag inte gjorde nånting helt enkelt för att jag hade skitmycket att göra på jobbet och det var jul osv. Plus en månad då jag inte hade några ursäkter alls.

Till slut sparkade min bättre hälft mig i ändan och jag tog tag i flytten. När jag väl kommit så långt så gick det hela kanonsnabbt – vi packade ihop, städade och visade lägenheten på precis en vecka – bisarrt nog har det absolut mest komplicerade varit att få tag på Bredbandsbolaget. Allt annat har gått geschwint. Jag bestämde mig för att betala för flytthjälp, eftersom mina knän är dåliga, jag bor fyra trappor upp och folk som är 30+ har svag rygg, bebisar och diverse andra dåliga ursäkter för att inte vilja bära alla mina böcker gratis. Det var nog det bästa köp jag nånsin gjort. Tusen spänn kostade det att få alla grejer nerburna på mindre än en timme av Frasses fulflyttar, och då packade de också Tetris style i släpet vi lånat från freetrailer. Hade aldrig kunnat packa så bra själva. Mina föräldrar var också sjukt imponerade av hur snabbt och enkelt allting gick. En flytt kan ju annars lätt ta flera timmar och sen är man helt knäckt och måste bjuda på pizza och vin när man egentligen mest vill ligga raklång och flämta på golvet, illaluktande och med svåra smärtor överallt. Jag var välluktande under hela denna flytt och det gladde mig.

Vi tog två vändor med släpet, ett som rymde hela bohaget och ett med diverse skräp till Sysav. Däremellan fikade vi hemma på Kirseberg, och när alla var kaffetankade och sockerkickade återvände vi till mina brutalt genomrafsade säckar som skulle till Emmaus-trailern. Herregud vad folk är snabba på att upptäcka gratisgrejer ändå! Väl bekomme, men det vore ju schysst om ni inte hade vält ut allting på gatan, era jävla tvättbjörnar.

Jag var i alla fall glad att ”Surrealister om sex” och Husmoderns köksalmanack 1962 fick varsitt gott hem, då flyttmännen önskade sig dessa. Själv drabbades jag av ånger då jag såg D.H Lawrences ”Resa i etruskernas land” ligga och se ledsen ut i en kasse och tog tillbaka den till tryggheten i bokhyllan. De andra vågade jag inte ens titta åt.

Det var mycket dåligt skyltat till Sysav men vi hittade det till slut ändå. Jag fyndade ett par paket rosa och ljusblå ljus i Emmaus-trailern, hoppas de kan förlåta mig att jag snuvade dem på lite biståndspengar.

Till sist återstod bara att lämna tillbaka släpet på Jägersro center och åka hem. Alla var på gott humör och ingen var halvdöd.

Idag ska jag packa upp böcker, och imorgon ska jag packa upp böcker, osv osv.

Det här var farfars grannar på Råå när han var liten. Jag har länge tänkt att flickorna påminner om nån, och nu har jag kommit på det: är de inte lika hej sonja? Det tycker jag i alla fall. Speciellt den äldsta flickan som sitter bredvid sin mamma eller mormor, vilket det nu är. Hoppas verkligen mormor, annars åldrades fiskar- och sjömanshustrur verkligen i förtid…

Spännande fakta om Råå: orten har givit upphov till det ord i svenskan som har flest å, nämligen Råååål. Råå-å-ål. Ål fiskad i Råå-ån. Jag vet, oumbärlig info.

Prydnadsföremål jag ägt

En boxer av glas, antagligen från Kosta Boda. Vi har aldrig ens haft en boxer i familjen. Jag förstår mig inte ens på hundrasen boxer. Men jag gillade verkligen min glasboxer.

En liten rund porslinsask med duvor på locket som jag köpte i en butik i Särna. Orten hade 719 invånare år 2010. Sveriges högsta vattenfall ligger i närheten, det är extra fint när det är alldeles genomfruset.

En rosa och en blå ängel med en kjol av miljoner små veck papper, de hängde ovanför min säng. De måste ha varit trendiga ett kort tag, för en kompis hade en likadan. När vi lekte med hennes dockhus så använde hon alltid den där ängeln för att illustrera att hon åkte upp till himlen efter att hennes docka begått självmord. Detta slutade med att jag ringde mamma och ville bli hämtad, trots att min kompis bönade och bad mig att stanna. Ändå upprepades självmordsleken minst två gånger, varpå jag ringde för att bli hämtad igen. Till slut ville jag inte leka med henne mer. På högstadiet, då vi inte hade umgåtts på sju-åtta år och max hälsade på varandra i klassrummet, hade hon för vana att dra isär sina hårtestar över bänken bakom så att det regnade mjäll. Jag flyttade alltid bänken demonstrativt femton cm bakåt så det skrapade ordentligt i golvet, men hon märkte nog inget. Så småningom skaffade hon en pojkvän som alla kallade för Bävern.

En keramikängel som var otroligt ful, fick den i julklapp av en klasskompis vid ett secret santa-tillfälle i skolan, rekommenderad prisklass hade varit ungefär 50 kronor och prislappen var kvar på ängeln när jag fick den, 11:90 på Nisses varuhus. Alla andra hade köpt relativt normala saker. Jag tror att hon dessutom fick ut nån slags pervers snål njutning av det.

Miljoner småsaker i ett SMÅSAKSSKÅP, de var otroligt trendiga på 80-talet, och mitt var lite extra fint för det hade varit trycktyper i det, jag fick det av min mormor har jag för mig. Eller så fick jag skåpet av mamma och de flesta småsakerna från mormor via posten. Det var en praktisk trend för en mormor som bodde 60 mil bort, hon kunde skicka väldigt små väckarklockor och hundar och pianon i små små paket med prassligt papper runtom, och allt jag fick mottog jag med ett glädjeskri. Det var nog min enda socialt lyckade grej som jag ägde, “alla andra” hade rätt skivor och My Little Pony-stall och Barbiehus och rätt sorts glansiga gympadressar och Salomonryggsäckar. Undrar vad som hände med alla såna skåp sen.

Små djur av färgat glas. Jag älskade små djur av färgat glas.

En liten risplockerska med sidenkläder och två riskorgar på ett ok, jag var otroligt förtjust i allting kinesiskt. Fick den antagligen av mormor.

En herde och en herdinna på en bänk av porslin, i rokokostil. Hennes krinolin var det mest fantastiska, för det var riktig spets som hade täckts med glasyr och krackelerat lite med tiden, så varje gång man rörde den smulades en liten bit kjol sönder. Jag köpte den för 15 kronor på en loppis som var för ett välgörande ändamål. Lokalradion var där och intervjuade folk, och de frågade mig om jag visste vad pengarna gick till. “Svälten i Etiopien” sa jag då, fast tydligen var det en insamling för AIDS-sjuka och så fick jag skämmas. Svälten i Etiopien var tydligen inte ens speciellt aktuell längre.

Inte ett prydnadsföremål egentligen, men bör nämnas ändå: när jag fick en bästis som var populär förärade hon mig en plansch med sälungar på från Obs! där det stod Best Friends Forever. Fick även ett flätat vänskapsarmband och kände mig otroligt mycket som att jag numera ingick i den krets som räknas. Jag insåg att vänskapsarmbandet var socialt det viktigaste – tekniskt sett så innebar det att hon ägde mig nu, men skitsamma – men mest förtjust var jag i sälplanschen. Det var det finaste jag sett tyckte jag.

Om en kvart måste jag cykla till sjukhuset och göra ultraljud. Ej pga bebis då alltså, kanske lika bra att säga det direkt. Man får inte äta eller ens dricka kaffe innan – visserligen verkar religionerna skilja sig lite åt där mellan olika sjukhus – så jag undrar verkligen hur de förväntar sig att denna kvinna ska kunna föra tramporna upp eller ner. Överväger att fuska lite. Ultraljudet kan väl fan inte veta om jag druckit kaffe eller ej.

Undrar när jag somnade egentligen. Ibland känns det som om man inte sovit på hela natten fastän man har det, för att man ligger mellan sömn och vaka hela tiden. Jag släckte lampan runt halv två, men sen när jag somnade är oklart.

Emmanuel ringde just för att se till att jag var uppe, det var mysigt. Vi pratar inte i telefon så ofta. Jag pratar öht inte i telefon så ofta.

Senast jag gjorde ultraljud så var det för att kolla om jag hade en tumör i bröstet när jag var 25. Det var ett fibroadenom den gången, dvs ofarligt. Det orsakade trots det en livskris som jag hade svårt att ta mig ur – en så djup depression faktiskt att jag sket i att ha 30-årskris efter det, för jag ansåg mig klar med livskriser. Hade fått min beskärda del s.a.s. Funderar på om det kommer att vara jobbigt att återvända till röntgenavdelningen pga det, men har bestämt mig för nej. Det var extremt långdraget och jobbigt att ta sig ur den krisen, men även om jag bearbetar saker hemskt långsamt så brukar jag inte älta efteråt, snarare totalt glömma bort. Så det blir nog bara tråkigt. Och kaffelöst!

Okej dricker timjante nu istället för kaffe, det är väl så gott som vatten. Ärligt så vet jag inte ens varför jag har ett paket timjante hemma, måste ha köpt det under nån sån där förvirring som uppstår när man dygnar eller är i en konstig affär men inte riktigt vet vad man vill köpa där, så man köper nåt jävla te. Det är annars inte direkt min grej att köpa konstiga örtteer.

Sen ska jag nog sova lite om det går, och sen ska jag åka till min mamma och baka glutenfritt knäckebröd, tydligen. I hennes jättefina hus på landet, känns lagom hipstrigt.