Valsen gillar hästar

Jag har pga allergi och en lite nervös disposition aldrig suttit på en häst. Men jag har alltid tyckt att det verkar så mysigt att rida, och tjusigt också. Hästar är ju så stiliga.

Eftersom jag inte har några ambitioner att vara aktuell så kommer här några skitgamla kort från Gentlemannadagen på Jägersro, Sveriges äldsta travbana och tillika den arena där tävlingen ”Svenskt derby” hålls, mer känd som tokiga hattdagen.

Men Gentlemannadagen är något helt annat. Gratis och folkligt, i maj.

IMGP1284b

Här står Emmanuel och försöker se folklig ut. Ryggsäck är ju rätt folkligt, va.

IMGP1229

Det brukar komma ca 16 000 personer till Gentlemannadagen. Vi ville egentligen satsa lite pengar på nån häst, men vi fattade överhuvudtaget inte hur man gjorde.

IMGP1224

Det var både sånt härnt trav…

IMGP1227

Och sånt härnt monté (trav ovanpå häst istället för efter häst). I monté var det nästan bara tjejer, i sulky var det nästan bara killar. Önskar en förklaring på detta. IMGP1220

Överexponering är coolt, ok.

IMGP1225Jättemysigt med hästar, men helt ärligt var jag lite stressad av all folkfest.

IMGP1232Churroslukten vilade tung över Jägersro.

IMGP1238

Travbarn.

IMGP1244

Åskådarbarn.

IMGP1242

Vi hade ingen favorithäst för vi fattade som sagt ingenting.

IMGP1252

IMGP1253

Sen gick vi och kollade på tivolit.

IMGP1258

Hillbilly Moonshine såg mycket lovande ut.

IMGP1262

Jag har aldrig skjutit på något i hela mitt liv, och det känns väl helt okej.

IMGP1260

Men hur svårt kan det vara?

IMGP1261

De där gubbarna ser ut som om de behöver ett vådaskott.

IMGP1265

Vi träffade inte.

IMGP1267

Inte var vi speciellt starka heller, men det var väntat.

IMGP1268

Spöktåget lockade mig lite men Emmanuel kände inte för det och jag var för mesig för att åka själv.

IMGP1270

IMGP1271

Travfru.

IMGP1274

Gulliga kids i alla åldrar. Den minsta ser livsfarligt liten ut dock.

IMGP1279

Good clean fun.

IMGP1278

Är det där en Oprah Winfrey-målning i högerkanten??

IMGP1281

Nåt spel och dobbel ägnade vi oss inte åt. Har alltid undrat om en sån där jättechoklad är hundra små kakor eller en sjukt överdimensionerad kaka. Önskar nästan det senare.

IMGP1282

Så, nu var vi klara med Gentlemannadagen. Betyg: kul att ha sett, kanske inte kommer att göra om det dock, för det var så himla mycket folk.

 

PS: Det här är så himla fint, ni måste läsa: Syriska och svenska hästar talar samma språk.

I found my thrill on Cherry Hill

frasses

Hej valsen, dig har jag försummat!

Jag har flyttat till Kirseberg nu, vilket är lite av ett antiklimax att meddela världen eftersom jag i praktiken har bott här i ett halvår. Men då var det först pga knäskadan (kunde inte ta trapporna till min egen lägenhet) och sen pga omfattande renoveringar i mitt hus som täckte allting i ett oaptitligt betongdamm och det var byggjobbare hos mig var och varannan dag, i en etta på 31 kvm. Under dessa speciella omständigheter kunde jag varken vistas där, flyttpacka eller hyra ut i andra hand. Sen gick det väl två månader ungefär då jag inte gjorde nånting helt enkelt för att jag hade skitmycket att göra på jobbet och det var jul osv. Plus en månad då jag inte hade några ursäkter alls.

Till slut sparkade min bättre hälft mig i ändan och jag tog tag i flytten. När jag väl kommit så långt så gick det hela kanonsnabbt – vi packade ihop, städade och visade lägenheten på precis en vecka – bisarrt nog har det absolut mest komplicerade varit att få tag på Bredbandsbolaget. Allt annat har gått geschwint. Jag bestämde mig för att betala för flytthjälp, eftersom mina knän är dåliga, jag bor fyra trappor upp och folk som är 30+ har svag rygg, bebisar och diverse andra dåliga ursäkter för att inte vilja bära alla mina böcker gratis. Det var nog det bästa köp jag nånsin gjort. Tusen spänn kostade det att få alla grejer nerburna på mindre än en timme av Frasses fulflyttar, och då packade de också Tetris style i släpet vi lånat från freetrailer. Hade aldrig kunnat packa så bra själva. Mina föräldrar var också sjukt imponerade av hur snabbt och enkelt allting gick. En flytt kan ju annars lätt ta flera timmar och sen är man helt knäckt och måste bjuda på pizza och vin när man egentligen mest vill ligga raklång och flämta på golvet, illaluktande och med svåra smärtor överallt. Jag var välluktande under hela denna flytt och det gladde mig.

Vi tog två vändor med släpet, ett som rymde hela bohaget och ett med diverse skräp till Sysav. Däremellan fikade vi hemma på Kirseberg, och när alla var kaffetankade och sockerkickade återvände vi till mina brutalt genomrafsade säckar som skulle till Emmaus-trailern. Herregud vad folk är snabba på att upptäcka gratisgrejer ändå! Väl bekomme, men det vore ju schysst om ni inte hade vält ut allting på gatan, era jävla tvättbjörnar.

Jag var i alla fall glad att ”Surrealister om sex” och Husmoderns köksalmanack 1962 fick varsitt gott hem, då flyttmännen önskade sig dessa. Själv drabbades jag av ånger då jag såg D.H Lawrences ”Resa i etruskernas land” ligga och se ledsen ut i en kasse och tog tillbaka den till tryggheten i bokhyllan. De andra vågade jag inte ens titta åt.

Det var mycket dåligt skyltat till Sysav men vi hittade det till slut ändå. Jag fyndade ett par paket rosa och ljusblå ljus i Emmaus-trailern, hoppas de kan förlåta mig att jag snuvade dem på lite biståndspengar.

Till sist återstod bara att lämna tillbaka släpet på Jägersro center och åka hem. Alla var på gott humör och ingen var halvdöd.

Idag ska jag packa upp böcker, och imorgon ska jag packa upp böcker, osv osv.

Farväl 1800-talet.

Jag är hemskt dålig på att uppmärksamma milstolpar i livet: större födelsedagar, flytt, jubileum och annat. Orkar oftast inte skriva någon högstämd liten minnestext om slutet eller början på en era. Skulle jag få barn så blir det väl en notis på 60 tecken. Men en halvofficiell avslutning på 1800-talet vill jag trots allt ha, i och med att Emmanuel flyttar därifrån efter två år, och därmed kommer inte heller jag att återse det. Min relation med Hasselgatan 15 är längre än min relation med Emmanuel egentligen, och längre än med någon jag känner som har bott där. 2007 började jag fotografera fasaden, för att det var mitt älsklingshus på Sofielund. Ett par år senare flyttade Helena in, och 2010 även min pojkvän. Jag har tillbringat så mycket tid på denna gård och känt så mycket kärlek till det här huset, och jag är också väldigt förtjust i valda delar av invånarna. Lite på avstånd, men ändå. Men under senaste halvåret har relationen gjorts något mera sur av flera inbrott (varav ett i Emmanuels lägenhet), ett sämre och sämre intryck av värden och att gården mer och mer går från charmigt igenvuxen till ett skrotupplag. Jag har börjat känna mig väldigt trött på särbosituationen också, i synnerhet särbosituationen i samband med en ständig roomie som bor med Emmanuel. Arkitekten och tangodansösen Karin var ju visserligen helt förtjusande, men oavsett hur förtjusande någon är så.. ja, man tröttnar lite på det här med +1. Och man tröttnar på att vara +1 också.

Jag räknar nog fredag afton som min avskedsfest med huset. Man ska inte bjuda in till avskedsfest, den ska bara hända av sig själv, har jag alltid ansett. Och då vi eldade grenar och gamla brädor i grillen, råkade locka ner Moa, Embla, Max, Björn, David och några till att vara med, och eftersom jag ändå druckit en halv flaska whiskey i smärta och vredesmod – då jag råkat trampa på en 10 cm rostig spik som var spikad rakt genom en bräda och tog sin väg genom min sko upp i foten – så kunde vi lika gärna göra det bästa av situationen. Det var ändå en fin kväll, trots att det hände en del andra otrevliga saker som jag inte har nån lust att besudla mitt avsked med. Det kvittar.

Jag kanske postar lite mer bilder från huset framöver, och jag ska alltid tänka fina tankar om de här åren, men mitt hjärta är inte kvar på Hasselgatan längre och det känns definitivt som ett avslutat kapitel. Nu ska jag gå till Granens vårdmottagning och få en stelkrampsspruta för att slippa permanent sardoniskt leende. Ett passande slut på en relation med 1800-talet.

sardo´niskt leende, som medicinsk term stelnat leende som förekommer hos patienter med stelkramp och som orsakas av kontraktioner i muskulaturen kring munnen.

Ett tag, innan Emmanuel flyttade till huset, bodde det en Emma där. Jag kände inte henne, men jag var i hennes lägenhet en gång.
Helena

Jag vet inte riktigt var Emma bor nu. Synd att hon flyttade, för jag tänker att huset borde ha velat ha henne i vindskupan alltid.

Den här bilden tycker jag inte är så fin egentligen, den får bara vara med för att visa dörren och Emmas cape. Det är världens minsta lägenhet förresten, det är svårt att visa sånt på bild.

Den här hittade jag på gården bland veden. Den är av trä. Det måste ha varit pynt på ett hus nån gång. Inte alls nödvändigtvis det huset, för hyresvärden har samlat gamla grejer från rivningshus sedan 60-talet, och vissa av husen var jättegamla. Nu är han ledsen för allt han har samlat på sig genom åren inte är värt något.

Det här har han byggt själv av gammal tegel. Det är ett vagnslider. Varje hus borde ha ett.

Lucia eller Soledad, jag såg aldrig skillnad.

Laga mat och tänka på Borneo.

Sam snubblade över ett par biljetter till Eurovision via jubbet, så vi gick dit. Det var ganska segt men Rumänien bjöd på fläskig underhållning. Även Azerbajdzjan med glaslådan. Rosenblad som virvlar omkring tillsammans med åmande man, åtta meter långt rött klänningssläp och hela klabbet. Bästa låten hade Malta, för det lät som Billy Bragg, sämst var Island för det lät som tristess. Albanien hade en dålig låt men kompenserade med massa rök och fyrverkerisprutande gitarr. Allt återgår till slut till glamrock. Amen.

Malmö 1 maj

Jag vet inte varför wordpress gjorde ett konstigt galleri av de här bilderna, men men.