rapport från en troskant

Generellt är jag inte precis den som ids hålla mig à jour med twittersnackisar som varar i tre dar, speciellt eftersom vi nog alla blev hjärtligt trötta på armhålegate för fyra år sen, men detta var för beklämmande/mäktigt. Det chockar mig varje gång vilket otroligt kvinnohat som florerar på internet och vilka medel män tar till för att trycka ner kvinnor för den minsta lilla förseelse mot skönhetsstandard. Men också fint (fast deppigt att det ska behövas) hur många tjejer som kände sig sedda och stärkta av detta:

Tonårstjej tar en selfie på sin mage för att hon kände sig gullig i sina trosor, twitter exploderar pga happy trail.

cw9pbsguqaahsgm

Flämt!

Sånt här får mig att känna mig så främmande. Jag hade nog inte reagerat på den här bilden alls om jag sett den utanför sin kontext. Senast jag reagerade på att tjejer kunde vara hårigare än jag: ettan på gymnasiet i duschrummet. ”Oj kolla, man kan ha hår längs ryggraden! Vilken grej!” *gick vidare med mitt liv*

Jag klipper och klistrar lite från I-D och en intervju av Charlotte Gush med Suraiya, 18 (@iranikanjari):

Suraiya

Kan vi prata mindre om hennes happy trail och mer om hennes fantastiska kläder??

Why do you think body hair is such a contentious point in the drive for body positivity, even amongst feminists?
Rhetorically speaking, I feel hair and hair growth function as incredible creative material. It’s a topic that can be understood and translated beyond linguistic barriers. There is so much you can do with the ‘idea’ of hair in a literary sense, and that’s what makes it an amazing rallying cry. My 7th grade English teacher told me, ”The winner of the argument is the one who defines the terms,” and I live by that. So when people started defining hair as gross, I redefined the terms for myself: I am not hairy, I see myself as a garden, as a forest, as the geography of my homeland. What those men see as appalling, I redefined to be a garden so beautiful Epicurus dare enter it — something to put Eden and Babylon to shame. Because of this, their comments really do mean nothing.

Boo-ya.

Är lite trött på folk som drar slutsatser om hela samhället baserat på 1-20 personer som de har träffat. Fattar att det är svårt att låta bli ibland (till exempel när man är packad), men man måste inte göra anekdotisk bevisföring till sin orden och skriva ett evangelium om saken. Framför allt måste man kanske inte göra precis alla sina personliga erfarenheter till politik. Det personliga är faktiskt jävligt måttligt politiskt.

Är det bara jag som kollar valresultat på alla områden där jag hittar söta hus? 10 % Sverigedemokrater är fan absoluta maxgränsen. Hittade världens sötaste hus, men i byn röstade 22 % på SD. Då spelar det ingen roll hur fint originalkök det råkar vara.

En grej jag inte fattar riktigt med raw food är varför man hela tiden tar råa grönsaker och frukt och nötter och kamouflerar det som nånting som är gott – typ bröd, chokladbollar, kakor etc – och så smakar det skitilla eftersom det inte alls påminner om det som det har kamouflerats som. En rimligare approach vore ju att presentera det som råkostsallad. Sallad är gott. Groddar är gott. Grodd-napoleonbakelse är inte gott. Dessutom är det fånigt.

dagens lilla flashbackinlägg

Nu ska jag lära er ett och annat om markägare. Markägare är ett jävla pack. Markägare hatar Allemansrätten. Markägare vill inget hellre än att hägna in alla sina grindar med elstängsel och 7 m hög taggtråd, men det får de inte, så istället sätter de upp skyltar där det står “varning för tjuren”. (På Öland skiter de i vilket och sätter upp taggtråd ändå, för Öland är laglöst land.) I 9 fall av 10 finns det ingen arg tjur i hagen, men hur ska du kunna veta det? Du vet egentligen att det bara är en snål allemansrättsföraktande markägare, men hur mycket är du beredd att sätta på det? Din ryggrad? Nej förmodligen inte. Så du står där och blänger surt på en falsk varningsskylt och tar en 3 km lång omväg för att en idiot inte pallar tanken på att 2 personer i månaden skulle vilja passera genom hens hage. Detta gör mig så sint.

Bloggämnen jag ogillar:

  • Bilder på äggfrukost. Jag hatar hur kokta ägg ser ut, och löskokta ägg är värst. Ser jag ett tiltshiftat äckligt jävla rinnigt ägg till så ansvarar jag inte för mina handlingar. Bilder på mat är överlag oftast betydligt äckligare än bloggaren själv tror. Men jag fattar att man ibland vill fotografera sin mat. Det är inte det. Äggen måste dock försvinna ur bloggosfären.
  • När bloggare skriver “Sen när jag är rik och berömd så kan ni ju komma ihåg att jag (infoga random vardagssyssla eller trist vana som ska få en att känna igen sig och tänka “jaså jaha, så hon vänder också sina jeans ut och in när hon tvättar dem” ELLER VAD SOM HELST). Jag har ingenting emot att folk skriver om sina tråkiga vanor och sin tråkiga vardag, det får ni gärna göra. Men jag har väldigt mycket emot frasen “sen när jag är rik och berömd” för den kan bara leda till dubbelbestraffning – antingen är vederbörande helt ointresserad av att bli rik och berömd, men varför då skämta om det? Då lägger man sig på nåt sätt platt inför ett misslyckande som man inte ens egentligen ser som ett misslyckande, och varför skulle man göra det? Det fattar jag inte. Eller också vill man verkligen bli rik och berömd och då blir det rätt pinsamt att man egentligen väldigt gärna skulle vilja att ens läsare lägger på minnet att man tvättar jeansen ut och in och brer smöret på knäckesidan som har djupast hål. Det är helt enkelt en konstig sak att säga, oavsett om man vill eller inte vill bli rik och berömd.
  •  Recept på smoothies, och sallader som består av salladsblad, ost och sockerärter. Jag har sagt det förr men jag säger det igen – ingen behöver tala om för mig hur man gör smoothie eller sallad, och såvida inte er läsekrets är < 15 år gamla så behöver ni förmodligen inte tala om det för dem heller.
  • Att i tid och otid prata om inspiration. Det kan verkligen bara bli fel. Man behöver ingen inspiration, man behöver arbeta. Man behöver inte heller hålla på och pimpa sitt arbetsrum för att få mer inspiration, däremot kan det hjälpa att röja upp det så man faktiskt kan arbeta i det. MVH Luther

Apropå den här lagen i St Petersburg om att man inte ska få säga eller skriva ordet gay, homosexuell, kom att tänka på min klassföreståndare på gymnasiet, en väldigt snäll, konservativ och bildad kristen kvinna. Hon hade en lite annorlunda inställning till homosexuella – hon tyckte synd om dem. Om en homosexuell person nämndes, exempelvis Jonas Gardell, så lade hon huvudet på sned, trutade med läpparna som om hon tittade på en skadad hundvalp och sen avslutade hon med en liten beklämd suck. I hennes värld var det en funktionsnedsättning, som man visserligen inte alls rådde för, en av alla dessa livets bittra lotter som faller på en del människor och djur. Som att födas med hjärtat utanför kroppen.

http://allout.org

Vidarebefordrar detta meddelande från Mikaela:

Idag stänger den fina kaffe- och tebutiken som jag har haft förmånen att arbeta i det senaste halvåret. Flera småbutiker går snart samma öde tillmötes, bland annat den legendariska fiskaffären som har förgyllt Högdalens centrum sedan 60-talet.

Orsaken till denna utarmning är alliansregeringens vettlösa utförsäljningar. Högdalens centrum var ett av de som såldes till skandalföretaget Boultbee 2007, ett företag som höjde hyrorna till orimliga nivåer och behandlade sina hyresgäster på ett skamlöst sätt. För ett par år sedan tog ännu en privat ägare över men hyresnivåerna ligger alltjämt lika högt, vilket gör att småföretagare inte har en chans att klara sig här.

Med sorg och ilska i hjärtat vill jag uppmana alla att rösta bort denna skamfläck till regering i nästa val.