Generellt är jag inte precis den som ids hålla mig à jour med twittersnackisar som varar i tre dar, speciellt eftersom vi nog alla blev hjärtligt trötta på armhålegate för fyra år sen, men detta var för beklämmande/mäktigt. Det chockar mig varje gång vilket otroligt kvinnohat som florerar på internet och vilka medel män tar till för att trycka ner kvinnor för den minsta lilla förseelse mot skönhetsstandard. Men också fint (fast deppigt att det ska behövas) hur många tjejer som kände sig sedda och stärkta av detta:
Tonårstjej tar en selfie på sin mage för att hon kände sig gullig i sina trosor, twitter exploderar pga happy trail.
Flämt!
Sånt här får mig att känna mig så främmande. Jag hade nog inte reagerat på den här bilden alls om jag sett den utanför sin kontext. Senast jag reagerade på att tjejer kunde vara hårigare än jag: ettan på gymnasiet i duschrummet. ”Oj kolla, man kan ha hår längs ryggraden! Vilken grej!” *gick vidare med mitt liv*
Jag klipper och klistrar lite från I-D och en intervju av Charlotte Gush med Suraiya, 18 (@iranikanjari):
Kan vi prata mindre om hennes happy trail och mer om hennes fantastiska kläder??
Why do you think body hair is such a contentious point in the drive for body positivity, even amongst feminists?
Rhetorically speaking, I feel hair and hair growth function as incredible creative material. It’s a topic that can be understood and translated beyond linguistic barriers. There is so much you can do with the ‘idea’ of hair in a literary sense, and that’s what makes it an amazing rallying cry. My 7th grade English teacher told me, ”The winner of the argument is the one who defines the terms,” and I live by that. So when people started defining hair as gross, I redefined the terms for myself: I am not hairy, I see myself as a garden, as a forest, as the geography of my homeland. What those men see as appalling, I redefined to be a garden so beautiful Epicurus dare enter it — something to put Eden and Babylon to shame. Because of this, their comments really do mean nothing.
Boo-ya.