En ganska dålig utflykt och en bra

Idag påminde facebook vänligen mig om att jag hade ett minne från 4 juli 2012, nämligen när Emmanuel och jag överfölls av åtta-tio kärleksfulla katt-tonåringar i Håstad. Det var en av de finaste utflykter jag varit på, mest för att den var så otippad, helt oplanerad. Jag ger Håstad 5 picknickkorgar av 5 möjliga. Av nån anledning bloggade jag inte bilderna då.

Det började lite så där. Vi klev av tåget i Höör, ett resmål som jag i det längsta undvikit under våra resor med Sommarkortet eftersom jag inte får nån feeling av Höör. Visserligen är naturen runtom helt ljuvlig, med Ringsjöarna, skog och backar. Orten är kanske inte jättekul däremot. Men vi bestämde oss ändå för att ge Höör en ärlig chans.

IMGP7844

”564 kilometer från Stockholm, höjd över havet: 80 meter.” Stackars Höör, har du inget annat att komma med?

IMGP7846

Det finns förstås ett par riktigt fina hus, som i många andra småorter.

IMGP7851

Sömnig men vänlig stämning råder, bland både folk och fä.

IMGP7852

Här var det ju fint. Men vi känner ändå inte riktigt Höör-entusiasmen.

IMGP7853

Vilket bland annat beror på sånt här, och att det är nåt med stadsplanen. Flackt.

IMGP7861

Tomma lokaler.

IMGP7855

Klassiskt plastblommor-framför-gardin-arrangemang.

IMGP7860

Baksidan var överdådigt täckt av vildvin.

IMGP7856

Snyggt men inte pråligt.

IMGP7857

Blomstrande fotskrapa.

IMGP7862

Nähä.

IMGP7850

Det här såg ju lovande ut, men också stängt.

IMGP7849

Ack ja.

IMGP7864

Sen åt vi nånstans nere i Höörs centrum och tittade på djurlivet.

IMGP7867

Ja du.

IMGP7869

”Ska vi åka hem”, sa Emmanuel, och jag sa ”Jaa.. fast jag känner mig inte riktigt nöjd.”

Så när vi kom till Örtofta sa jag, ”Ska vi inte hoppa av lite”?

DEL TVÅ AV UTFLYKTEN: ÖRTOFTA OCH HÅSTAD (mest Håstad)

IMGP7871

Jag tror inte att så där förfärligt många människor åker till Örtofta för att titta på det. Det är en liten bruksort knuten till ett stort sockerbruk, halvvägs mellan Eslöv och Lund.

IMGP7930

Både kiosk och pizzeria, vad mer kan man begära?

IMGP7873

Största attraktionen är kanske Kävlingeån. Och slottet Örtofta, i och för sig.

IMGP7874

Vi fortsatte gå mot Håstad, som ligger precis bredvid. Håstad hade oväntat många attraktioner! Bland annat en lunchservering i någons trädgård, med menyn ”makaroner och stekt falukorv och ketchup, eller pannkakor och sylt” ordentligt textad på en skylt.

IMGP7877

Med lust och fägring stor.

IMGP7878

Håstad hade även denna stiliga valskvarn, som åtminstone då fortfarande var i drift.

wjZv-tE10gavHRtktwH4UPP-oj8

Mjölfoto: Ingemar D Kristiansen, Sydsvenskan

IMGP7880

Jag älskar ju sånt här. Gamla industrier är det bästa jag vet.

IMGP7883

Så mycket känsla!

IMGP7882

Perfektion, om ni frågar mig.

IMGP7900

Sen överfölls vi av ett tiotal kärleksfulla katter! Det här var långt ifrån hela gänget.

IMGP7889

Ni kan ju haja att vi dog en smula.

IMGP7891

Jag ville ta hem minst en. Den bruna med blå ögon, till exempel.

IMGP7893

Men man kan ju inte bara ta med sig en katt hem hur som helst.

IMGP7896

Amen liksom!!

IMGP7897

Oemotståndligheten!

IMGP7898

Utöver de här tonåringarna fanns det också ett helt gäng nya ungar och några vuxna.

/hjärtsnörp

IMGP7910

Sen bestämde jag att vi skulle titta på ån, där det betade kor! Pastoral idyllkvot: full!

IMGP7912

Bryggan hade badstege! Så vi badade, och det var jättedjupt och varmt och helt ljuvligt.

IMGP7923

Det saknades inte ens papegojbänk! Jag är djupt imponerad av Örtofta/Håstad.

IMGP7931

Så vi kom hem betydligt senare än vi hade tänkt, men det gjorde ingenting.

Håstad i nyheterna: Orosmoln över Kvarnvik i Håstad

Aina Erlander, Tage Erlanders fru, var dotter till kvarnägaren i Håstad. Hon hade en fil. mag. i matematik, fysik och kemi och var adjunkt på Södra flickläroverket i Stockholm samt styrelsemedlem i Röda korset och ordförande i Unga örnar.

SSMSVD026496S.JPG

Aina och Tage Erlander röstar, 1950. Foto av Gunnar Lantz.

Tips för den som inte kan lämna naturen utan att ta med sig lite hem

Jag sitter med ena foten i fotbad, för vi har ingen balja utan bara en sån där smal Vileda-hink som det enbart ryms två fötter i om man sitter väldigt obekvämt. Jag har fått lite glas i foten och jag är inte helt säker på att jag fick ut allt, så nu tänkte jag testa fotbadsmetoden och se om resten kryper ut. Gulsåpa och bordssalt represent!

Apropå att lösa sina krämpor i hemmet så tänkte jag informera stadsplockaren (dvs den som mest plockar natur lite då och då) att man kan äta tusenskönor. Man kan ha dem i sallad – nu kan man visserligen ha det mesta i sallad och det är kanske inte så mycket mer lönt för det, men det blir ju en dekorativ sallad om inte annat. Sen LÄR te på tusensköna hjälpa mot hosta, men det finns inga medicinska studier på det. Jag gillar medicinska studier. Inte för att de säger allting, eftersom det kanske inte alltid satsas några pengar på att ta reda på huruvida nässlor eller tusenskönor är bra eller dåligt mot något speciellt, men jag gillar dem ändå. Jag gillar speciellt att tänka på att någon bjöd 800 personer på tusensköns-te och 800 andra personer fick placebo-te i vetenskapens namn. Fast nu gjorde de alltså inte det.

277px-bellis_perennis_1

Tusenskönor, som i min familj oftast kallades pyttor och ibland bellis.

Innan jag fortsätter – gravida ska inte använda några medicinalörter alls i stort sett, främst på grund av otillräcklig forskning (pyttor är dock lugnt). Om du vill börja häxa loss så är det inte rätt tillfälle om du väntar barn, inte heller om du har någon allvarlig sjukdom! Det här är mer sånt som kan vara kul att testa för den som är nyfiken.

Här kommer några tips på vanliga växter i Norden som man kan göra tinkturer och ”te” på – egentligen avkok om vi ska vara noga, för te innehåller alltid just teblad. Men hur som helst, allt det här är sånt man hittar på första bästa äng. Plocka inte växter nära en hårt trafikerad väg (undvik avgaser i häxbrygden), och länsa inte ängen. Annars, kör hårt!

320px-achillea_millefolium_-_roosa_harilik_raudrohi_valingu

Rölleka orsakar ofta kontakteksem, så har du tendens till allergier så är det här inte blomman för dig! Den innehåller liksom många andra växter salicylsyra och har använts som ett febernedsättande och smärtstillande medel, mot diarré, magkramp och gaser, men främst är det myggavvisande, så man kan gnida in sig med rölleka. Risken med att använda det mot magknip är väl att man kan få mer kramp, då det finns garvsyra i rölleka. Det är väl lite samma tanke som att Bäska droppar och Gammeldansk ska vara aptitretande genom att få fart på matsmältningen, men effekten kan lika gärna bli den motsatta. Rölleka anses sänka blodtrycket på lång sikt och skydda mot tjocktarmscancer – innan den uppstår, ska jag påpeka – liksom alla andra växter som innehåller salicylsyra (blåbär, björnbär, nätmelon, avokado, körsbär, russin, dadlar och aprikoser, med flera) men det finns otillräckliga studier – Oxford Journals har publicerat en studie på salicylsyra i växter, inte rölleka i synnerhet.

250px-polyommatus_icarus_planetal

Renfana luktar ganska starkt, liksom rölleka, och är därför ett bra mygg- och malmedel. Förr lade man det överallt i hemmet där man inte ville ha småkryp – i madrassen mot loppor och löss, till exempel. Hildegard av Bingen lovordade renfana för dess maskdödande egenskaper (tarmparasiter alltså). Skulle jag få tarmparasiter nån gång så hade jag nog gått till läkare, men det är ju jag det. Utöver att äckliga djur hatar den så är renfana inte så himla användbart till annat än fina buketter, faktiskt. Jo, man kan göra snabb-snaps på det, sprit med renfana ska inte dra så länge för det blir för stark smak då.

Den som vill torka renfana ska hänga buketten med blommorna nedåt. Det luktar underbart av gammalt apotek i ett rum där det hänger renfana, om ni nån gång varit i ett apotek så gammalt att örtlukten liksom etsat sig in i träet. Eller om ni någon gång öppnat ett riktigt gammalt kryddskåp. Den lukten.

rosa_rubiginosa_hips

Det finns cirka ingenting som är så nyttigt som nypon. Det innehåller extremt höga halter c-vitamin – en kopp nypon innehåller lika mycket som 40 apelsiner, yo. Man kan använda även nypon som svartnat av frost. Svenska armén har givit ut en överlevnadshandbok där nypon står med som en av de absolut viktigaste växterna. Perfekt för alla domedags-preppers! Fröna används inte – om du minns från barndomen så var nyponfrön ”klipulver” som man stoppade innanför tröjan på inte ont anande syskon. Man kan göra antingen marmelad, soppa eller te på nypon, eller bara mala det till ett ganska oaptitligt grågrönt pulver och strö det på exakt allting som min mamma gör, men hon köper sitt nyponpulver i hälsokostaffären. Äter man nyponpulver dagligen under flera veckor ska det främja hårväxten och ge bättre hy, eftersom det även innehåller mycket A-vitamin, men jag märker ärligt talat ingen som helst skillnad. Bjäst hjälper däremot!

Obs att nyponsoppa man köper i affären mest består av socker och inte alls är detsamma som nyponsoppa man gör själv hemma.

215px-maitohorsma_28epilobium_angustifolium29

Mjölkört eller rallarros är en sån där växt som är hopplös att plocka i bukett, för den vissnar på en gång, precis som vallmo. Man kan plocka bladen (inte blommorna) och göra ”te” på dem. Det upprepas med en dåres envishet att smaken påminner mycket om kinesiskt svart te, men.. ptja. Det beror kanske på hur länge sen det var man drack svart te, som med allt surrogat, men i Ryssland slog man mynt av den idén genom att sälja den inhemska mjölkörten paketerad som svart te, möjligen på grund av någon handelsblockad men jag har inte närmare rotat i historien. Det har inga speciella kända egenskaper för människor utöver det, men förr ansåg man att kreaturen mjölkade bättre om de åt mjölkört, därav namnet.

filipendula-ulmaria

Älgört – växer kanske inte på varenda äng utan mer i diken och sankmark, så tricket är att hitta ett dike som inte ligger vid en motorväg. Den luktar gott! Förr lade man älgört på stuggolvet inför kalas, och skrubbade öltunnor på insidan med bladen för att ge smak. Liksom rölleka innehåller den mycket salicylsyra, så man kan ju testa att göra värkstillande avkok på blommorna – det smakar gott om inte annat. Man kan göra saft på älgört på samma sätt som man gör flädersaft, smaken är rätt lik. Ta lite fler blomklasar än man tar fläderklasar eftersom blommorna är lite mindre.

380px-hippophae_rhamnoides-01_28xndr29

Havtorn, inte hagtorn. Inte så där alldeles förfärligt spridd, eftersom den bara växer vid kusten – HAVtorn – för den behöver nämligen salt, till skillnad från de flesta andra växter. Men eftersom den växer ymnigt till exempel nere vid brofästet i Malmö så kan det vara av intresse för lokala läsare. Utan bär ser den lite sådär olivgrön ut, eller grågrön liksom. När bären väl är där så går den knappast att missa. Bären gör man en syrlig marmelad och saft av, bladen kan man göra te på. Man ska helst plocka bären så snart de mognar i juli, för då är vitaminhalten högre. Men det kommer fler bär på hösten också. De innehåller mycket vitamin C, A och E samt fettsyrorna Omega 3, 6, 7 och 9, så de är lite vaxiga att hantera. Omega 7 och 9 är lite doldisar vad gäller fettsyror. Omega 7 finns framför allt i kött, och är viktigt för slemhinnorna, i synnerhet när man börjar bli äldre då kroppen blir sämre på att tillverka Omega 7 själv. Omega 9 är en annan fettsyra som kroppen tillverkar själv, så den är inte ”essentiell” så som Omega 3 och Omega 6.

rumex_acetosa_snapp_060620liten

Ängssyra känner man igen på blommorna, men det är bladen man äter. Ät inte för mycket bara, för de innehåller lite oxalsyra som kan vara giftigt om man sätter i sig för mycket. Troligen lär du bara märka det i form av magknip i så fall (jag fick det ibland som barn eftersom jag tyckte att rå ängssyra var jättegott!), det finns inga kända fall av riktigt ordentlig förgiftning, men i teorin kan man få njurskador. I teorin alltså.

Här kommer ett trevligt recept på ukrainsk ängssyre-borsjtj som jag inte testat men gärna skulle göra snart!

Ängssyreborsjtj på Dags att plocka

Ett annat recept med fler ingredienser

Om man inte har någon ängssyra kan man använda spenat/kirskål/nässlor och pressad citron istället, enligt initierade schavel-kännare.

Så där, det var allt från häxvalsen för idag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

rimligt sommarliv

Alla de här bilderna är mer eller mindre gamla, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Jag har tagit så många bilder under tiden då jag inte bloggat speciellt ofta (eller extremt sällan) och det vore ju synd att aldrig använda dem.

IMGP1634Emmanuel hemma hos mamma. Hon flyttar snart ifrån det här huset, i september.

IMGP2522

Här har det inte precis hänt något sen bilden togs. Vi har ett litet fikonträd, ännu fler pelargoner och en hängmurgröna numera.

IMGP2528

Ser exakt likadant ut förutom att vi har köpt en ny soffa, då den svarta dog sotdöden. Den var ganska obekväm men passade egentligen bättre till resten av möblerna än den nya.

IMGP2264

En mycket rimlig grind vid Skarhults slott.

IMGP1781

Kor och blommor.

IMGP1780

Once more with feeling.

IMGP1788

Shopping.

2011_08020003

När Emmanuel bodde i 1800-talet på Hasselgatan, och fortfarande rökte pipa.

2011_08110004Hasselgatans vyer.

2011_08290019Huskatten Katten och några halvsvalnade vax till Helenas vevgrammofon.

IMGP8420

Åka bil i Norrbotten.

Jag är allmän slasktratt för böcker som folk inte vill ha, för jag har lite svårt att tacka nej om inte boken verkar dålig, och i den senaste skörden av böcker folk avlämpat på mig märks band annat Spill av Sigrid Combüchen

spill-en-damroman

som Mats Gellerfelt skrev om i SvD för sex år sedan. Den är bra, meta på flera olika plan. Kul att läsa en roman som utspelar sig i Professorsstaden i Lund också, där är väldigt fint. Temat kvinna i Sverige på 1930-talet som inte blev något speciellt men ändå var någon känner man igen i till exempel Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som aldrig riktigt tilltalade mig av någon anledning, jag tyckte att huvudpersonen Maj var extremt gnällig och att det enbart var hennes (jobbiga) tankar och stämningar i rum hela tiden, väldigt klaustrofobiskt. Men ”alla andra” älskar den så det kan ju göra detsamma. Combüchens stramare, tekniska sätt att bygga en roman är så otroligt skönt att läsa tycker jag, det är som att gå in i en sval kyrka. Jag har inte kommit så långt än så länge, men hittills är jag väldigt förtjust i glidningarna mellan nutid, dåtid, påhittat och verkligt.

 

vi flyttar ut på landet

(Ja, inte jag tyvärr, bara min mamma.)

Hej och välkommen till min mammas nya lägenhet! För en utförlig beskrivning av hur det gick till när hon flyttade hit, se här och här.

Detta är huset. Det står 1854 och 1928 på, men första årtalet döljs av grenarna från ett valnötsträd. Japp. Det hänger påsar med valnötter i hela källaren.

Gård med stall och massor av ladusvalor. Tror det är fyra gamla hästar.Kastanjeallén fram till huset, med vitmålade stenar.

Postlåda! Och Kristianstadsslätten.

Nedervåningen är mammas, på övervåningen bor det någon annan.

Det här ska bli arbetsrum sen.

För första gången sen ca 1940 ser de här möblerna inte helt orimliga ut i sina omgivningar. De har äntligen kommit hem!

Hittade denna lapp på köksbordet morgonen därpå. Själv hade jag skrivit “cykeln står i högra garaget, kommer hem i e.m” men somliga är lite mer visuella av sig.

Utmaningen antagen! Här börjar cykelvägen.

Här börjar kotillvaron.

Oklart om minsta kon har världens sötaste bläs eller har bökat i leran.

Okej, uppfattat.

Om jag flyttade utomlands nån gång så tror jag att jag skulle sakna sånt här allra mest. Inte skånerost, inte saltlakrits, inte Hälsans kök.

Jag skulle sakna träställningarna ute i naturen!

och de obligatoriska Wikipediaartiklarna om nåt Linné tyckte en gång.

Med nån sorglig diorama av en strandäng förritin (tyvärr ej i bild pga galler framför, men det var eländigt kan jag intyga.)

Och så information om fåglar förstås!

Men de sätter av nån anledning aldrig nånsin upp en bänk i solen.

Jag älskar såna där fula naturutställningar. Finns inget svenskare.

Jag älskar också när det går en gång genom ett rapsfält. Fast det är ju mer europeiskt kanske.

adjö mitt första ödehus

My first abandoned house, which I explored when I was 11, is now falling apart. 

Pappa tog ett foto åt mig med mobilen (okej kanske lite redigerat av mig i efterhand) och messade “ditt fina ödehus rämnar Moa! kram pappa”. Jag blev så himla rörd att han kommer ihåg att jag kom hem helt strålande glad med veckotidningar från 50-talet som jag hade hittat därinne. “tror att du hittade gamla veckotidningar där”. Åh jag minns detta hus som man minns sitt första disco eller sin första puss eller nåt annat som man bör minnas från mellanstadiet. Det var magiskt. Allt var i stort sett orört, ett sånt där ödehus som man bara inte hittar (i Skåne) idag, kanske i Norrland eller Småland men inte här. Det är för mycket folk och för många som bryr sig om ödehus idag. Men då var det ett kök med blommiga koppar i diskstället, ett mögligt förkläde och en arbetsoverall från kanske 60-talet som hängde på varsin krok, gamla trätofflor och läderkängor som spruckit överallt, och i sovrummet en jättestor bibel med frakturstil som låg på ett slitet skrivbord. Det var nästan obehagligt hur allting hade bara lämnats, men samtidigt just precis så man drömmer om att hitta ett gammalt hus på landet – som om de bara reste sig och gick. Sedan dess är det vad jag letar efter, något som liknar det där magiska första ödetorpet med tjocka balar veckotidningar på vinden, fågelskelett och kläder som hänger kvar. Allt bara besökt av möss och fjärilar som flugit vilse.

Det var nån från Skånes Fria som kontaktade mig och ville att jag skulle visa mina bästa ödeplatser i ett reportage. Eftersom jag drivs av en dåres envishet så skrev jag förstås ett långt (eller njae, men medellångt, längre än “nej tack”) svar om varför detta skulle motverka alla tänkbara syften med att hänga i ödehus. Jag förväntade mig egentligen inte ett svar, fast på ett sätt förväntade jag mig ändå ett svar, men hur som helst fick jag givetvis inget svar. De gick förstås bara till nån annan som jättegärna vill visa upp ödeplatser i Fria tidningen.

Ibland frågar jag mig själv varför jag ids hålla på. Kan jag inte bara se glad ut, liksom. Måste jag hålla på och ha principer om allting.

Men om vi nu bortser från ödeplatsens integritet en liten stund så ser jag ändå inte riktigt nyhetsvärdet, eller det politiska värdet, i att hänga runt i ödehus. Vad är det då, en kulturartikel om mig och mina bilder? Tror knappast det, snarare ett livsstilsreportage i så fall, något jag generellt har svårt för i tidningar, jag tycker att dagstidningar ska få vara dagstidningar (och alltså i en utopisk värld leverera nyheter och debattartiklar med en så hög sanningshalt och relevans som möjligt) och så kan magasin ägna sig åt att fotografera kök och folk med specialintressen. Fria tidningen finns väl främst för att belysa “lokala nyheter med fokus på miljö, djurrätt, jämställdhet samt demokrati- och fredsfrågor”. Varav inget av dessa ämnen ödehus eller de som fotograferar dem faller inom. Nu är det ju inte jag som är redaktör, men hade jag varit redaktör så hade jag kvävt detta reportage i dess linda. Urban exploration som företeelse är inte speciellt intressant längre. Däremot tycker jag att mina bilder i sig hade varit värda lite props, men det är en helt annan sorts artikel i så fall.

Under taggen ”övergivet” kan man kolla på några platser jag fotograferat, det finns mycket mer på min gamla sajt, men det orkar jag inte länka till nu.

Relaterat eller ej, Pontus Lundkvist recenserar DIY-boken (eller kanske främst omslaget) han själv är med i:

image

dagens lilla flashbackinlägg

Nu ska jag lära er ett och annat om markägare. Markägare är ett jävla pack. Markägare hatar Allemansrätten. Markägare vill inget hellre än att hägna in alla sina grindar med elstängsel och 7 m hög taggtråd, men det får de inte, så istället sätter de upp skyltar där det står “varning för tjuren”. (På Öland skiter de i vilket och sätter upp taggtråd ändå, för Öland är laglöst land.) I 9 fall av 10 finns det ingen arg tjur i hagen, men hur ska du kunna veta det? Du vet egentligen att det bara är en snål allemansrättsföraktande markägare, men hur mycket är du beredd att sätta på det? Din ryggrad? Nej förmodligen inte. Så du står där och blänger surt på en falsk varningsskylt och tar en 3 km lång omväg för att en idiot inte pallar tanken på att 2 personer i månaden skulle vilja passera genom hens hage. Detta gör mig så sint.

Utflykt: Kopparhatten

Som barn blev jag inte direkt berövad utflykter till naturen. Jag var bra less på naturen faktiskt. Placerades i Strövarna, Frilufsarna och Fältbiologerna, även en kort vända i scouterna. Man kan nog inte säga att den aspekten av naturen grep mig, det var lite för mycket organiserade aktiviteter och skola över det hela. Fältbiologerna var dock trevligast (och lockade också till sig flest freaks, som tjejen som tog med sin egen myrkoloni till lägret och sjöng HÖNSAFÖDDER OCH GULERÖDDER MAGER SOM EN TRANA, DEN SOM KÖSSER TÖSERNA HAN HAR EN HISKELIG VANA när vi skulle få lunchen upplassad.) Det tog mig ett tag att återvinna intresset för naturen. Ska vi säga 20 år?

Jag har säkert varit i Skäralids nationalpark, eller i det som nu är nationalpark, för det var det inte när jag var liten. Men alla naturutflykter flyter ihop. Det regnade jämt, minns jag det som, så det var passande att det regnade lite nu med.

Dessutom var backen upp till Kopparhatten sjukt jobbig i skyhög luftfuktighet, tyckte fröken Känslig. Här ett stopp på vägen, tur att det var tjusigt. (Mer atletiskt lagda/ej luftfuktighetskänsliga personer tycker säkert inte att det är speciellt jobbigt.)

Vita djur-bingo: nr 1, en vit snigel! Vi stötte på fler sen. Men nu – KOPPARHATTEN!

Den skånska regnskogen öppnar sig hundra meter ner. Faktiskt ganska overkligt.

I CRUSH YOU, PUNY HUMANS!

Så här ser det alltså ut när man står på Kopparhatten i soligt väder. Kände mig rent atletisk när jag ser folk stå på vår förra utsiktspunkt och titta!

Sen började vi vandringen nedåt igen. Stigen har inga räcken, obs. Det är brant, obs.

Som en katedral av löv. Träden blir väldigt höga här när de sträcker sig mot ljuset.

Möte på stigen.

Mossig tjur! Det växte mycket mossa överallt.

Mossbarn! Det här är mossövervuxet stenras från ravinen.

Nu är vi nere i ravinen Skäralid, eller egentligen är det en alldeles äkta canyon.

-Oh såna fotogeniqua kryptogamer! utropade Emmanuel. Jo, det gjorde han faktiskt.

Sant ju. Ormbunkar är kanske den allra mest fotogeniska växten.

Vita djur-bingo nr 2: blekgrön halvmätare, Campaea margaritata. “Äldre exemplar bleknar med tiden och blir till slut nästan vita.” Den här har gått till de sälla, eh, nektarmarkerna.

Vi tyckte att det verkade helt orimligt med en stenmur mitt inne i skogen, tills vi läste på en skylt nånstans att ravinen faktiskt var betesmark förritin. Det kan man verkligen inte tro nu.

Glad kille vid bäck. Eller Skärån egentligen, som är så ren att man kan dricka ur den, tydligen. Fast det testade vi inte.

Jag kallar det Baldur’s Gate-skog (Davids påhitt, men om ni spelat Baldur’s Gate så måste ni hålla med om att det är så här skogen ser ut!) – för overklig för att finnas i annat än rollspel, och kanske i Sagan om ringen.

Bliss!

På riktigt! Och vi såg en gigantisk patrullerande trollslända också.

Troll som kommit hem sent från ravefesten och förstenats i gryningsljuset.

Vi blev hyfsat paffa när vi såg dessa ungar stå och hälla i sig källvatten.

Vattnet var urgott, och jag oroade mig mer för den där sleven än för bakterierna i vattnet. Efteråt har jag läst att folk är lite sjuka i huvudet vad gäller det där vattnet – de kommer hit och fyller dunkar och brygger kaffe med det på sina ekologiska surbrödsrestauranger. It’s a fact!

Snart framme. Känner man sig hurtig kan man ta två olika 7 km-slingor, men 4 km (gul gubbe) räckte för oss. “I normalt tempo tar den 1 h och 45 min.” Jag kan säga att i vårt sengångartempo tog den nog 2,5 h. Men vi stannade och fikade en bra stund, töntade oss med sniglar etc.

Framme i parken igen. Vi började till höger om Naturum (alltså gick inte runt dammen först) och det tänker jag är det trevligaste sättet, även om man såklart kan ta det från andra hållet också. Det finns en skitlång trätrappa, men vi tog stigen vid sidan som går upp snett från bilvägen. Trappor är så demoraliserande. Raksträckor ni vet.

Sista djuret i vita djur-bingon: sångsvan med tonåringar! Kanske Skånes mest luttrade svan dessutom, ordentligt ringmärkt och i stort sett ointresserad av mig och min kamera.

Eftersom det var en timme tills bussen gick så tog vi även barnvagnsrundan på 800 m (“Följ hermelinen!”) som går runt dammen. Ganska trevligt men kanske inte värt att åka till Skäralid enbart för detta. Här en prydnadsväxt av nåt slag som squattar en stubbe.

Thoreaus Walden på toadörren (inne på Naturum).

Buss 518 tillbaka mot Stehag – The Magic Bus!

Utflykten Skäralids nationalpark får 5 av 5 termosar i betyg. Vi uppskattade väldigt mycket hur lätt det var att komma hit med buss – man kliver bara av vid hållplatsen Skäralid Nationalparken, och så står man vid parkeringen! Helt “gratis” med Sommarkortet alltså.

Busstider: Bussarna gick hem ungefär en gång i timmen fram till ca 18:50, räknat från Malmö/Lund (på helgen går sista bussen 19:16). Sen blir det knepigare. Norrut gick bussarna lite längre men med fler byten.

Faciliteter: Naturum har en restaurang men den var rätt dyr. Köp Engelholmsglass på plats eller ta med fika hemifrån. Ta med en vattenflaska också – om inte annat för att man vill fylla den vid källan ju! Det finns fikabord och dass både vid Naturum och uppe på Kopparhatten.

Ungar: Inte under 7-8 år, om man inte specifikt längtar efter att känna dödsångest och panik under hela utflykten för att de ska dratta över något klippstup. Barn (eller vuxna …) med dålig impulskontroll kanske inte ska åka hit alls.

Sova över: Man får inte tälta eller göra upp eld var man vill eftersom Skäralid är ett naturreservat. Man får inte heller samla ved, så det är bara att hoppas att det finns när man kommer. Det finns ett par övernattningsstugor med ca 20 britsar vardera som är gratis och de har eldstad och pump, men det finns inga madrasser eller belysning. Man får också tälta i trädgården runt stugorna. Stugorna kan inte bokas eller “paxas” av en grupp. Övernattningsstugorna samt vindskydd ligger längs Skåneleden som markeras med orange prickar på träd etc.