adjö mitt första ödehus

My first abandoned house, which I explored when I was 11, is now falling apart. 

Pappa tog ett foto åt mig med mobilen (okej kanske lite redigerat av mig i efterhand) och messade “ditt fina ödehus rämnar Moa! kram pappa”. Jag blev så himla rörd att han kommer ihåg att jag kom hem helt strålande glad med veckotidningar från 50-talet som jag hade hittat därinne. “tror att du hittade gamla veckotidningar där”. Åh jag minns detta hus som man minns sitt första disco eller sin första puss eller nåt annat som man bör minnas från mellanstadiet. Det var magiskt. Allt var i stort sett orört, ett sånt där ödehus som man bara inte hittar (i Skåne) idag, kanske i Norrland eller Småland men inte här. Det är för mycket folk och för många som bryr sig om ödehus idag. Men då var det ett kök med blommiga koppar i diskstället, ett mögligt förkläde och en arbetsoverall från kanske 60-talet som hängde på varsin krok, gamla trätofflor och läderkängor som spruckit överallt, och i sovrummet en jättestor bibel med frakturstil som låg på ett slitet skrivbord. Det var nästan obehagligt hur allting hade bara lämnats, men samtidigt just precis så man drömmer om att hitta ett gammalt hus på landet – som om de bara reste sig och gick. Sedan dess är det vad jag letar efter, något som liknar det där magiska första ödetorpet med tjocka balar veckotidningar på vinden, fågelskelett och kläder som hänger kvar. Allt bara besökt av möss och fjärilar som flugit vilse.

Annonser

Det var nån från Skånes Fria som kontaktade mig och ville att jag skulle visa mina bästa ödeplatser i ett reportage. Eftersom jag drivs av en dåres envishet så skrev jag förstås ett långt (eller njae, men medellångt, längre än “nej tack”) svar om varför detta skulle motverka alla tänkbara syften med att hänga i ödehus. Jag förväntade mig egentligen inte ett svar, fast på ett sätt förväntade jag mig ändå ett svar, men hur som helst fick jag givetvis inget svar. De gick förstås bara till nån annan som jättegärna vill visa upp ödeplatser i Fria tidningen.

Ibland frågar jag mig själv varför jag ids hålla på. Kan jag inte bara se glad ut, liksom. Måste jag hålla på och ha principer om allting.

Men om vi nu bortser från ödeplatsens integritet en liten stund så ser jag ändå inte riktigt nyhetsvärdet, eller det politiska värdet, i att hänga runt i ödehus. Vad är det då, en kulturartikel om mig och mina bilder? Tror knappast det, snarare ett livsstilsreportage i så fall, något jag generellt har svårt för i tidningar, jag tycker att dagstidningar ska få vara dagstidningar (och alltså i en utopisk värld leverera nyheter och debattartiklar med en så hög sanningshalt och relevans som möjligt) och så kan magasin ägna sig åt att fotografera kök och folk med specialintressen. Fria tidningen finns väl främst för att belysa “lokala nyheter med fokus på miljö, djurrätt, jämställdhet samt demokrati- och fredsfrågor”. Varav inget av dessa ämnen ödehus eller de som fotograferar dem faller inom. Nu är det ju inte jag som är redaktör, men hade jag varit redaktör så hade jag kvävt detta reportage i dess linda. Urban exploration som företeelse är inte speciellt intressant längre. Däremot tycker jag att mina bilder i sig hade varit värda lite props, men det är en helt annan sorts artikel i så fall.

Under taggen ”övergivet” kan man kolla på några platser jag fotograferat, det finns mycket mer på min gamla sajt, men det orkar jag inte länka till nu.

Relaterat eller ej, Pontus Lundkvist recenserar DIY-boken (eller kanske främst omslaget) han själv är med i:

image

Åhusparken

Åhusparken, 24 mars 2012

Åhusparken var en institution i norra Skåne. Vi som växte upp med den var där både som barn, eftersom det var ett nöjesfält, och som tonåringar, eftersom det fanns ett stort disco. Den kom till 1906, då de lokala hamnarbetarnas fackförening bildade Åhus Folkets hus och parkförening. 2006 skulle man ha firat 100 år, men då var parken redan på dekis. Folkets hus d.y (1950-tal?) står kvar, men ska rivas i år. På området ska HSB bygga bostadsrätter.

Jag har tänkt åka hit flera gånger och ta bilder, men på grund av bilbrist och annat har det inte blivit av förrän nu, i elfte timmen.

Jag gissar 1958-1962 på ingången, any takers?

Det finns en bok om Åhusparken utgiven 1986, men jag undrar om portalen står med där.

Här har det funnits små gummibåtar förr.

Det är så litet att man knappt kan fatta att det fick plats en båt ens, men det fanns många.

Betydligt äldre är rotundan, en dansbana som uppfördes 1926.

Disco Magic i rotundan. Magin har falnat på senare år tyvärr. Den var skejtpark ett tag, men även den är helt förstörd.

Sorgligt att alla såna här danspaviljonger försvinner. Tycker att man kunde behålla den för någon slags verksamhet mellan husen, om det nu ska bli hus i parken.

Det turistas nog en hel del i Åhus, men kanske inte just här.

Toaletten var låst. Jag kollade.

Folkets Hus var också låst.

Men det fanns viss verksamhet på baksidan.

Det måste finnas hundratals bilder från Åhusparken i folks fotoalbum, men eftersom de förmodligen är tagna på 80-talet då parken hade som flest besökare så har de väl inte fått det där nostalgiska skimret än som gör att någon orkar scanna dem.

Lite spöklikt att lamporna är tända fastän rutorna är inslagna och allt ser övergivet ut!

Lusten att förstöra är fascinerande. Vad har man haft emot de här småtrista föreningsstolarna?

Slutligen några bilder från Åhusparken 1982 som jag hittade nånstans på ett forum. Radiobilbanan byggdes 1962 och monterades ner 2008 med resten av karusellerna.

 

Abandoned home, Sweden

I somras var Emmanuel och jag ute på en del utflykter i Skåne, och det här fina huset var ett av de fynd vi råkade på. Vi hittade telegram från 50-talet därinne. Har ni tänkt på hur snabbt det går för ett hus att förvandlas från ett hem till en arkeologisk plats. Man fyller ett hus med så mycket saker av personligt värde och på tjugo-trettio år är det som blivit kvar bara olika exempel på tidsperioden, och några förenklade tecken på vem som en gång bodde där. Det blir förstås inget värdefullt som är kvar, bara skräp som man av någon anledning inte kunde låta bli att slänga ändå – som julkort, telegram på födelsedagen och gamla körbevis. Så till slut när ingen annan minns en så blir man ihågkommen för alla de småsaker man egentligen borde ha gjort sig av med, eller åtminstone inte tyckte representerade en alls. Gamla tidningar, någon värdelös bok som ingen annan brytt sig om att stjäla, tandborstmugg av plast, några billiga koppar, en telefonkatalog från 1971. Sen kommer en okänd människa och fantiserar ihop en historia om hur ens liv var, baserat på dessa småsaker som ligger omkringslängda på golvet och den mögliga soffan, som en gång var vacker och modern.

Man känner sig så given i livet, som om man alltid skulle finnas. En gång för inte så länge sedan var det givet att jag inte skulle gå in i det här huset som om det var mitt, och nu ser jag ingen anledning att låta bli. De som bodde där finns inte längre, eller kommer i alla fall aldrig att återvända dit. De är lika givet försvunna som de en gång självklart var där.

det övergivna växthuset

74/365. The abandoned greenhouse

A rose greenhouse from ca 1910-1930s, abandoned in the 1970s. 

 

Jag besökte en väldigt vacker plats för nästan tre veckor sedan, och nu ska ni få se den också.

Det här var ett av de största växthusen i landet från ca 1910 till 1970-talet.

Jag har letat efter det förr utan att hitta det. Jag visste inte heller hur fint det skulle vara.

Det är ganska förstört, förstås, riktiga stigar upptrampade, men samtidigt orört på ett sätt.

Jag trodde att det kanske skulle vara mer som en plantskola, som växthus ser ut idag.

Ni kanske tror att jag bara promenerade in här och tog en bild. Så var det inte riktigt.

Det var inte låst eller avstängt alls, men det var ändå inte på något sätt lättillgängligt.

Det är lika delar spännande och vemodigt med såna här platser. En gång storslagna.

För närvarande utgöres hela arealen av 118 tld. åker, däri inbegripet släkthemmanet, som bevisligen varit i släktens ägo sedan 1600-talet, men troligen tillhört den sedan ännu längre tillbaka. Här byggdes snabbt 11 jättedrivhus, 1 nejlikhus samt 10 roshus, vilka kunna anses som Europas största.

Eftersom det var ett rosdrivhus så räckte det inte med glas, husen värmdes upp med kol, och mitt mellan växthusen står en stor skorsten.

Personalen, som genomsnittligen utgör något över 100, har tidvis uppgått till 277. Till de väldiga anläggningarna åtgår normalt 8-10 tusen ton kol, som förbrännes i 13 pannor, vardera med en dygnskapacitet av 8-10 ton. Kolen importeras som regel direkt från gruva. Blomsterodlingen kan anses som en av världens största.

Från Europas största till en av världens största på två textstycken! Nåväl. Jag tror att vi kan utgå från att denna information kommer från chefen själv.

Det växer träd upp ur taket. Jag tror inte att det går att komma fram här på sommaren alls.

Någon slags trädgårdsmaskin, för besprutning kanske. Bara lämnad på marken.

I källaren förvarade man rosor och pioner efter att de plockats, så de skulle hålla sig fina.

Man vattnade tydligen för hand.

Bara fruktlådor, hundratals fruktlådor.

Staplade i rader och på hög, tillsammans med möbelrester och maskiner med spakar.

Som bara fåglarna bryr sig om att använda till något.

Lyckebyhink från Anderson Galvaniseringsfabrik & pressverk i Lyckeby.

För att komma in i kontorsdelen var jag tvungen att gå genom några ganska täta rosensnår.

Jag kände det inte så mycket då, men när jag kom hem var benen en karta av blodspår.

Jag vet inte vad hydro-x är, men jag gissar på växtnäring? Ganska konstigt att lämna dunkar.

Kontoret, tror jag, förnyat med en ganska hemsk nålmatta och träpanel på 60-talet, men med den gamla direktörsstolen. Ägaren av växthusen var tydligen inte speciellt populär – så impopulär faktiskt att folk protesterar än idag när Stadsbyggnadskontoret ville uppkalla en gata i området efter honom. Det sägs att han spionerade på arbetarna för att se till att de inte rätade på ryggen för ofta, och att det var lättare att sälja hans varor i affären om man inte såg företagsnamnet på lådan.

Rolfs succés-repertoar bjuder på både Mitt svärmeri och Det är förbi!

Det här är väl borden där man slår in blommor.

Hundratals förpackningar med omslagspapper för rosor, täckta av damm.

Trädgårdsmästaren låter bygga ett 300 meter långt växthus för tomater, men ändrar syftet eftersom nejlikor är på modet.

”Huset byggdes 1935 och gjorde allra först tjänst som samlingssal för ett av Malmöhögern anordnat valmöte. Det blev ett rekordmöte. Tusentals människor strömmade dit ut för att övervara ett märkligt tillfälle. Större möteslokal har inte existerat i hela världen. Sedan har där skördats nejlikor i rekordtal i glashall vid glashall, med röda, vita, laxgula, blåa, gröna nejlikor, inalles 800 000 plantor.”

Man anar kanske en knivsudd självbelåtenhet.

Florisan AB i Lund är nog inget företag som finns kvar. Men de gjorde tydligen blomnäring.

Eller om det nu är true blood.

Såna här lådor låg överallt. Jag vet inte vad som har funnits i dem, för de var tomma nu.

Nejlikhuset är efter senaste utvidgningen världens största. Sammanlagda glasytan, inberäknat 3600 bänkfönster, utgör ca 90 000 kvm. Dessutom bedrives som hobby i stor skala förädlingsverksamhet av rosor och nejlikor, vilken redan visat värdefulla resultat.

Enligt trädgårdsmästaren själv, alltså. Han beskrev sig även som ”Nordens största gladiolusproducent” och ”Världens största pionväxthus”. Så ni vet vem ni har att göra med.

Glasögoncentralen finns fortfarande kvar på samma adress, och med samma telefonnummer! Fast numera med en etta i början, för sådär korta är inte numren längre.

Det här vet jag inte alls vad det är. Någon föreslog nyckelskåp, men det vore nog för många nycklar. 219, 219, 220??

Carl Andersson’s Herr och Dammodehus AB finns också kvar på samma adress som förr.

Tror att det här är en gammal läskback. Gröna märket var ett gammalt läskmärke eller kvalitetsstämpel för lemonad, från 50-talet tror jag.

Det nyaste man kan hitta här är politisk debatt från mitten av 70-talet.

Genomsnittsåldern är mer något i den här stilen.

Här bodde trädgårdsmästaren själv och hans familj.

Det var den utflykten. Jag har fortfarande revor på benen tre veckor senare. Nästa mastodontpost blir om ett museum fullt av uppstoppade djur. Det var dagen därpå. Nu fattar ni kanske varför jag ligger efter.

ödetorpet i skogen

Vi hittade ett ödetorp med halmtak i skogen.

Här låg det.

Jag har aldrig hittat ett ödehus med halmtak förr. De flesta hade nog fått taket utbytt redan innan de blev ödetorp.

Det växer granar på taket! Och kaprifol utanför fönstret.

Det syns inte så bra, men det står en mangel där inne. Det var ungefär det enda som fanns kvar.

En stor brudkista fanns det, och väggar gjorda av stenar.

Några gamla trädgårdsmöbler från tiden som sommarstuga.

Torp: Från 1600-talet kom termen torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet, oftast belägen på enskild mark, vars nyttjanderätt upplåtits åt en brukare som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Torpet blev en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar, och man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogsegendom. Torparna intog en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och backstugusittarna, som levde av tillfälliga arbeten betalda in natura. Antalet torp ökade till omkring 1860 (ca 100 000) men hade i slättbygderna börjat minska redan i samband med laga skiftet från 1827. Under 1800-talets slut och 1900-talets början ersattes dagsverksskyldigheten med penningarrende i många fall, och större torp blev ofta arrendegårdar. Arrendelagstiftningen av 1943 förbjöd att brukningsrätt av jord ersattes med dagsverken; därmed upphörde torparinstitutionen.

ur Nationalencyklopedin

Av möblerna att döma så har det inte varit sommarstuga på ett tag.

Lillstugan har också havererat.

Vackraste formen av ingrott jag sett.

Lilla torpet.

Adjö då, torpet!