Jag for till Rom

Och eftersom det här inte är nån mood board så blir det inga närbilder på aperitivos och små kylda glas med limoncello! Vi landade i Rom klockan 14 och klockan 17 var det dags för Borghesegalleriet, så det var inte tid för livsnjuteri utan bara ”tack för nyckeln men nu ska vi skåda Konsten”. (Konsten är inte livsnjuteri, Konsten är för Konstens skull.)

Det här kommer att bli skitmycket bilder, men så är det att gå på museum.

Galleria Borghese – den största villan i Rom sedan antiken – byggdes som festlokal och galleri för den omåttligt förmögna kardinalen Scipione Borghese 1613-1616. Där samlade han konst och hade partaj. Jag hade aldrig vågat släppa in en full människa till den konstsamlingen, men ok. De mest kända skulpturerna i huset – av Bernini – skapades på plats för att stå just där. Runt galleriet anlades också en vacker park, som är det som idag förvirrande nog kallas för ”Villa Borghese”, men den hann vi tyvärr aldrig gå i.

 

Giovanno Bernini ca 1623 – orimligt ung och begåvad. Han gjorde alla skulpturerna i Borghesegalleriet ungefär samtidigt som sitt självporträtt, som ockå hänger där. Proserpinagruppen blev klar året då han fyllde 24.

Det kräver lite framförhållning att få komma in i Borghesegalleriet, det duger inte att bara gå dit och köpa inträde. Först måste man boka en tid – två timmar – och det gör man helst flera veckor i förväg. Vi valde den sista tiden för dagen, för det brukar vara mindre folk då. Emmanuel som är en stor tidsoptimist menade att ”men vi är ju nog klara innan de två timmarna har gått”.

Låt mig göra en sak klar från början: Borghesegalleriet är ingen utställningslokal. Det är ett slott med tjugo rum, och det är målningar och sniderier i alla tak. Två timmar där är alldeles för lite. Så snart man kliver in i första salen tappar man hakan, och sen plockar man upp hakan igen vid utgången.

IMGP3164

Taket i första hallen av Mariano Rossi, med rimligare färgåtergivning här. Lite udda att välja ett rokoko-tak i ett klassicistiskt rum, inte desto mindre imponerande.

IMGP3118 Detalj av taket.

IMGP3167

Hela rummet kantas av jättelika antika skulpturer, och så där var tionde har en liten lapp från ca 1960 där det kanske står något på italienska.

IMGP3120

Jag kan liksom inte fatta att det finns 2000 år gamla skulpturer som ser ut så här.

IMGP3170

Pauline Borghese, född Bonaparte och Napoleons lillasyster. Här som Venus, av Canova 1805-1808. Ärligt talat inte en av mina favoritskulpturer. Den är idealiserad uppenbarligen, och lite tråkig jämfört med mycket annat på Borghese tycker jag. Jag är inte så hemskt intresserad av henne som person heller, hon verkade skitjobbig, som en empire-tidens Paris Hilton, fast ungefär hundra gånger mindre sympatisk. Tydligen ska hon vägrat gå överhuvudtaget och krävde att bli buren från sängen till sin divan dagligen – hennes biograf Flora Fraser menar att hon ska ha haft en könssjukdom som tryckte på äggstockarna och det var därför hon inte ville gå. Det må väl vara hänt, men hon hade för vana att vila sina fötter mot sin kammarjungfrus hals, som då fick ligga platt mot golvet, men ändå deltog i samtal när Pauline tog emot sina besökare, ”med halvkvävd, gurglande stämma”. När Napoleon delade ut hertigdömen åt släkten fick de övriga syskonen seriösa landområden som Holland och Rhenlandet – Pauline fick Guastalla, en liten stad (förmodligen mer en by ca 1800) i norra Italien som numera är känd för en enda sak, nämligen SMEG-kylskåp. På den tiden då det inte fanns några kylskåp hotade Pauline att klösa ögonen ur sin bror. ”Men min stackars Camillo då, tänker du inte på honom alls?” – alltså Camillo Borghese – varpå Napoleon svarade att hennes man var en imbecill.

”Ja? Och?”

IMGP3169

En Isis som jag blev handlöst förälskad i.

IMGP3165

Kvinnan och apan.

IMGP3168

Jupiter och mården.

IMGP3163

Och vinthundarna, förstås.

IMGP3123

Berninis ”David”, 1624.

IMGP3124

Daphne och Apollo – Bernini 1622-1625. Det här är nog min älsklingsskulptur av alla Berninis skulpturer. Daphne var en nymf som Apollo stötte på, men Daphne var inte intresserad, och Apollo bara envisades. Då bad hon gudarna att hjälpa henne, och björntjänster av alla björntjänster – de förvandlade henne till ett lagerträd.

IMGP3126

Den kanske inte är lika perfekt naturtrogen  som ”greppet” i Proserpinagruppen men sättet Daphne blir ett träd på är så otroligt eteriskt att jag inte fattar hur det kan vara gjort i marmor.

IMGP3125

Daphnes fötter slår rot och hennes ben blir stam. Armarna blir lövkrona.

IMGP3130

”Greppet”, kanske världens vackraste, ändå våldtäkt som konst – Il ratto di Proserpina heter Berninis skulptur. På svenska kallas gruppen ofta lite försiktigt för ”Proserpina och Pluto”. Som om man på så vis skulle kunna tolka hennes ansiktsuttryck annorlunda. På konstsidor står det ibland att ”moderna läsare bör notera att ordet ratto på Berninis tid betydde röva bort, inte våldta. Proserpina blir bortrövad, inte våldtagen.” Men i mytologin blir hon både och. Och vad spelar det egentligen för roll? Båda är sexuellt våld. Men ur den här vinkeln syns det inte. Ur den här vinkeln kan jag bestämma sammanhanget själv.

IMGP3132

Alla på museum försöker hela tiden hitta vinkeln där ingen människa är med i bild, ingen irriterande främling med ljudguide, pärm, kamera, mobil, platta som de fotograferar med (gud vad jag hatar folk som fotograferar med sin jävla platta). Vinklar man kameran tillräckligt mycket uppåt så får man intrycket av att man är ensam. Men de andra 359 är också där. Borghesegalleriet släpper bara in 360 personer åt gången, två timmar i taget. Jag älskar den idén. Det blir trångt runt de mest berömda skulpturerna, men i museet som helhet är det inte hetsigt.

Hade jag haft mer tid och pengar kunde jag betalat för att fotografera de andra besökarna i två timmar också. Folk som tittar på konst har underbara ansiktsuttryck.

IMGP3134

Proserpina, Pluto och deras beundrare.

IMGP3135

Hermafroditen har två problem, det ena är att hen är en kopia, men det är ett mindre problem för det finns så många antika kopior – och även ”originalet” var en antik kopia på en grekisk bronsskulptur som gick förlorad för tvåtusen år sedan. ”Originalet” fick säljas till Louvren när familjen Borghese kom på (högst relativt) obestånd. Det smärtar Rom än i dag att många av verken från Borghesegalleriet numera ägs av franska staten. Men det större problemet är att hermafroditen är vänd mot väggen! Så absolut ingen kan se att hen är en hermafrodit, bara en naken hon. Dessutom är det en riktigt taskig placering.

Det står ofta om kopian att ”ser inte madrassen ut som om man skulle vilja lägga sig på den!” vilket är lustigt eftersom versionen med naturtrogen madrass är den som såldes till Louvren. Alla andra sovande hermafroditer (det finns  antika kopior i bl.a Florens, St Petersburg och på Roms nationalmuseum) får nöja sig med en brits med lakan.

640px-louvre_-_sleeping_hermaphroditus_02

Stoppad madrass – endast för hermafroditer på Louvren. Ärligt talat tycker jag den där madrassen ser lite mal placé ut. Det var kardinalen som tyckte att det skulle vara snyggt, så han beställde den av Bernini. Tänk om en konstsamlare idag skulle beställa en Hästen-säng av marmor till sin antika skulptur.

IMGP3138

En hög med putti. Känns lite som om de serveras på en tallrik.

IMGP3139

Sanningen (som avslöjas av tiden) – Bernini, 1646-52. Hon blev aldrig färdig. Hon håller foten på ett jordklot, vilket inte syns så väl här. Eftersom Sanningen även brukar likställas med Dygden så är hon en väldigt vällustig sanning. Hon stod mitt på golvet i första salen förr, har jag sett på bilder, numera är hon lite taskigt placerad i ett hörn. Jag tycker hennes fot är lite läskig, Bernini har ju gjort fantastiska fötter när han var mycket yngre.

IMGP3140

Också Bernini, jag minns faktiskt inte vilken, för jag var tydligen koncentrerad på annat…

IMGP3141

En skitledsen mosaik från 300-talet som familjen Borghese grävde upp ur sin egen trädgård 1834. De lades ut på golvet för att ersätta de skulpturer som familjen varit tvungna att sälja under den franska ockupationen.

IMGP3142En tankfull Medusa.

Hur gräver man ens upp en mosaik och lägger ut den exakt som den såg ut? Det är ju som världens mest hopplösa pussel, och tänk ångesten om man gör fel!

IMGP3162

Gladiatorer, där det står vilka som dog i gladiatorspelen. Kanske inte vad jag skulle prytt mitt golv med i första hand, men men.

IMGP3144

Skulpturer med kläder – klart läskigt. Jag tror att det ska vara Isis, för Isis avbildas med svarta kläder. Nu är vi dessutom i egyptiska salen.

IMGP3146

Emmanuel tittar på voljären som Borghese även hade.

IMGP3148

Egyptiska rummet har hieroglyfer som inte betyder något, tydligen. Och ibisar.

IMGP3149

Så snyggt rum ändå. Även om det inte betyder något.

IMGP3151

Plötsligt en Caravaggio. Det är så himla häftigt att se berömda målningar i verkligheten, speciellt när de har ett helt annat format än man hade föreställt sig. Många Caravaggio-målningar t.ex är ofantligt stora, men det är väl för att de ofta är beställda till kyrkor.

IMGP3155

Detalj från Madonnan och barnet med Sankta Anna.

IMGP3159

David med Goliats huvud. Caravaggio målade Goliat som sitt eget porträtt. Åh Caravaggio.

485px-caravaggio_-_david_con_la_testa_di_golia

Det fanns så många, jag kunde inte fotografera alla bara för att jag sett dem, men St Jerome, Pojke med fruktkorg, och den märkliga Ung sjuk Bacchus.

369px-self-portrait_as_the_sick_bacchus_by_caravaggio

Det är ett tidigt självporträtt, han ser betydligt sjukare ut i verkligheten än här, även om man han ser rätt osund ut här också. Men han är verkligen gröngul. Bakfull och med gulsot samtidigt.

IMGP3171

Trappan till övervåningen, där de flesta av tavlorna hänger.

IMGP3172

Jag glömde vad den här målningen hette, men den har en pytteliten gullig dödskalle. Tror det var ett i övrigt ganska tråkigt porträtt av en präst, säkert 1600-tal.

IMGP3175

Detalj från Il Sodomas (”Bögen”) Leda och svanen, en kopia av Leonardo da Vincis original som senast sågs 1625 i palatset Fontainebleau och sedan aldrig återfunnits.

368px-leda_col_signo_28copy_of_leonardo_da_vinci29_september_2015-1

Il Sodoma, ca 1510-15. Borghesegalleriet, Rom.

366px-leda_and_the_swan_1508-1515

Francesco Melzi, ca 1510-15 (Uffizierna, Florens)

366px-leda_and_the_swan_1505-1510

Cesare da Sesto – ca 1505-1510 (Wilton House, Salisbury)

De två nedersta ledorna är de som närmast liknar da Vincis original.

IMGP3177

Villa Borghese sett från parken, 1700-talsmålning tror jag.

IMGP3179

Min kamera kan tyvärr inte återge vilka otroligt klara färger denna Botticelli-målning har, 530 år senare. Jag blir gråtfärdig nästan. Det är ganska mörkt i salarna för att skona målningarna, så nästan alla bilder är tagna med ett enormt ljusinsläpp i kameran, så det blir inte så bra. Den ser ut så här i detalj. De här målningarna i tempera på trä är högblanka och alldeles klara i färgerna flera hundra år senare, det är så häftigt.

IMGP3180

En annan halvtusenårig färgglad madonna – Perugino

IMGP3181

Det här ser lite ut som en persisk miniatyr, mycket färgglad och mycket som pågår. Det ska föreställa Salomons dom, av en anonym 1500-talsmålare som kallas Mästaren från Serumido. Egentligen ett groteskt motiv men det ser helt kul och trevligt ut. Jag kan gratulera mig själv med att vara först på svenska internet om att skriva något om honom. Han har även gjort det här utmärkta sjöodjuret:

ALG289254

”Perseus räddar Andromeda”. Varsågoda, aldrig förr skådad med svensk undertext.

8311616778_d9481fa424_z

Och den här som jag skulle kalla ”Bebådelse med sänglampa”. Charmigt att ängeln svävar på ett moln fastän hen knäböjer på marken. Liksom som ett knäskydd.

Det var allt jag hade om mästaren från Serumido, men mer än ni visste från början! Kanske. Vad vet jag om bildningsnivån på mina läsare, förresten.

IMGP3182

Ett riktigt ruttet foto på ”Venus och Cupid med honungskaka” av Cranach d.ä. (ca 1530) Det finns en moralitet där någonstans om att den som förlustar sig på honungens fröjder sticker sig på bina.

lucas-cranach-the-elder-reclining-nymph

Den här är ju roligare då för här finns ingen moralitet. Tjej som softar ”Nymf som vilar”. Den finns inte på Borghese-galleriet, jag ville mest visa.

IMGP3183

”En man, hans familj och hans bror med en huvudlös docka.” – Bernardino Licinio, 1535

Eller nåt sånt.

IMGP3185

Amor med papegojvingar – Jacopo Zucchi, 1589.

IMGP3188diana

Detalj från Dianas jakt av Domenichino, 1616. Hela tavlan finns här.

IMGP3186

Gullig nymf. Också detalj från Diana.

IMGP3189

En annan gullig tjej av Domenichino, Sibyllan i Cumae. (ca 1610). Nu kastar de snart ut oss från museet, därav sämre och sämre kvalitet på bilderna. Fick skynda mig!

IMGP3190

Den här är så himla gullig! Madonna, fet Jesusbebis och två irriterande gubbar. Madonnan ser väldigt disträ ut. Typ öhm undrar var jag la nappen nånstans. Lotto hade uppenbart sett en bebis förr, vilket man ibland undrar när man tittar på madonnamålningar, om konstnären nånsin studerat ett barn innan han skred till verket.

Madonna med barn mellan sankt Flavian och Onuphrius – Lorenzo Lotto, 1508.

Och det var sista vi fick lov att titta på innan vi blev nästan handgripligen utkastade.

Om ni åker till Rom, försök att inte bli alltför beklämda av att museivakterna är SJUKT OTREVLIGA och i allmänhet inte vet någonting om konsten alls. De är i bästa fall snäsiga och uttråkade och i värsta fall rena säkerhetsvakter som bara spänner musklerna. Man blir utslängd långt innan de stänger, ibland en timme innan utsatt tid. Det var inte alltför illa på Borghese, rätt nära stängning, men på Vatikanmuseet och Forum Romanum.. alltså. Jag återkommer om detta.

IMGP3193

Nu var det kväll i Borgheseparken!

IMGP3196

Piazza Venezia där alla bussar och spårvagnar går, och Altare della Patria – Faderlandets altare. Seriöst, Rom? Enligt mer eller mindre pålitliga resekrönikor tycker romarna att detta bygge är vulgärt, och det kallas omväxlande för Skrivmaskinen eller Tårtan.

IMGP3198

Sista fotot för dagen – mitt första möte med en romersk nasone (stor näsa), en fontän med dricksvatten. Håller romare, turister och fåglar vid liv varje dag, helt gratis.

Fortsättning följer!

(Foton på konst som inte är tagna av mig är från Wikimedia Commons, orkar ej ange namn på folk som scannat bilder från sina konstböcker, men tusen tack för hjälpen ändå!)

Annonser

Semesterbilder från Piteå, del 1. Emmanuel och jag hälsade på hans föräldrar i tio dagar: mitt första besök i Norrbotten sen 80-talet och mitt första överhuvudtaget i Piteå.

Hafvet med stans industriella hjärta i bakgrunden, pappersbruket. Tyvärr med världens kanske mest ovärdiga namn: Smurfit Kappa Kraftliner. Låter som smurfarnas studentförenings tyngdlyftarklubb, varken mer eller mindre.

Om ni känner mig alls så förstår ni säkert att jag var ganska fascinerad av fabriken.

If you don’t know me by now, you will never never never know me, oooooooooh

Men vidare. Piteå har en ganska lång rutschkana!

Och ett onaturligt kvällsljus. Halv elva, detta. “Mörkt” med norrländska mått mätt.

Detta är Piteås västra hamn! Blygsamt posh med dyr bastuflotte till vänster och ett litet hamncafé! Det är så bräckt och rent vatten att det växer näckrosor här.

Och inte en enda människa ska få mig att skämmas för att jag använder OLIKA retrofilter i en och samma bildserie.

Diskret shoppingtips på husvägg.

Vad nu en papegoja gör i ett akvarium.

Jag skulle vilja uttrycka viss tveksamhet inför valet av denna logotyp. Om inte “assistansen” är av torpedkaraktär.

Piteå är på det hela taget rätt lik vilken svensk småstad som helst, fast med fler trähus i centrum. Det exotiska Norrbotten finns definitivt inte här. Det börjar nånstans runt Älvsbyn – ni ska få se sen!

Piteå liknar många andra norrländska kuststäder på så sätt att “ryssen” med stor nit och ävlan har bränt ner delar av stan ett antal gånger. Sista gången var det i och för sig bara en enda rysk sjöman som brände ner rådhuset (när han var full).

Det här tyckte jag var lite LOL men jag antar att “trivial” har ändrat betydelse under årens lopp. Den tredelade vägens lärdom eller nåt sånt ska det tydligen ha inneburit från början. Tänk om man haft vältalighetslära i skolan idag, vilken grej.

Djuret som dominerade stadsbilden i Piteå var igelkotten, vilket säger väl en del om graden av lugn och ro på gatorna. Vi såg nog fem olika i centrum under en halvtimme. En av dem hängde på uteserveringen, under borden.

Ekbergs, bästa tantfiket! Jag var tvungen att äta bakelse. Jag äter aldrig bakelser. Max en bakelse om året (tills jag kom till Piteå, bakelsernas förlovade land). Men det var en extremt god en. Utan att vara någon bakelseexpert så måste jag säga att det var en riktig superbakelse.

Förresten satt vi bredvid Piteås intelligentia och fikade. De skulle läsa Borges och Knausgård och så en halvobskyr poet som jag inte minns namnet på nu. Jojo. Om ni råkar vara Piteås intelligentia och läser detta – vi såg er allt!

Så här ser det ut på Norrmalm. Norrmalm är Piteås Gamla Limhamn, alltså f.d fattigt numera posh. Liknar Kalmar lite tycker jag. Väldigt gulligt hur som helst!

Utsikt från Kurirkajen, som också ligger på Norrmalm. Det är en brygga, kan man säga. Ganska exakt en brygga faktiskt.

Där var det gudagott att vara.

Hemma i trädgården. Och vilken trädgård det är sen.

Däruppe bodde vi, med ständigt öppet fönster. Ganska ljuvligt.

Till och med tummen ser nöjd ut när vi dricker GT på lillverandan.

Emmanuel ser litegrann ut som att han visar upp nya punschverandan i patronsvillan. Jag sitter i en hammock. En hammock!

Emmanuel sprider robotciggens glada evangelium till sina föräldrars vänner.

E-cigg skapar ett omedelbart ha-begär som transcenderar generationsgränserna.

Fynd från Emmanuels gamla rum – SOLOÄVENTYR! Jag läste Människoätarnas rike.

Borde ha valt den här istället. Cthulhu OCH en ninja – vad kan gå fel? Den måste ju vara bra.

This must stop.

This was very bad. Very durty. All people in town know the man from the hostel did never cleaned. Not for a Year. Also the hole house was full with pictures off people, who are dead. We had sleep 1 night outside and than we leave. It was terible. and many dark rooms and holes. How is it possible to find this on hostelworld. Don’t go to it. This must stop.

recension av Hostel of Usher, tydligen

Tillfällen då man inte förväntar sig att bli behandlad som 12 men tydligen ändå blir det: när jag satt på tåget med Helena och Caroline, och vi alla tre tog fram våra rabattkort. Skitglad konduktörtjej:

– Åh, era små sommarkort, dem får ni snart vinka adjö till! Det borde finnas höst-, vinter- och vårkort också, tycker ni inte? Jag får ta upp det med ledningen!

Jag svär, jag var såhär nära att bli nypt i kinden. För att jag höll fram ett rabattkort på tåget. Inte så att jag blir sur, men rätt konstigt ändå. Undrar om hon sagt så till tre snubbar som åkt med sommarkort. Konduktören var för övrigt säkert yngre än jag.

(För er som inte bor i Skåne: Man åker gratis i Skåne med Sommarkortet mellan 15 juni och 15 augusti, och det kostar 460 kronor. Det brukar vara det enda jag lägger på semesterresor.)

Edit: Värre än att bli behandlad som ett barn när man är vuxen – att bli behandlad som vuxen när man är ett barn. 11-åring slängd av tåg – försvann i ett halvt dygn.

Gdansk

Sagan om  Gdańsk

Det tog mig lite tid att bearbeta och ladda upp alla bilder, men nu är jag klar, så nu ska ni få veta allt. Säkert är att Gdansk ser allra bäst ut i dimma. Men vi börjar väl från början:

Fråga: Varför åkte ni till Gdansk? För att jag fick en resa dit i julklapp av min kille. För att det är billigt. För att det har en intressant historia. För att vi gillar Polen. För att de gör drinkar på körsbärsvodka.

Vårt hostel valde vi för att huset var från 1600-talet, låg i gamla stan, och för att det hade en egen youtube med en efterbliven dansversion av Manics If you tolerate this. Det här är floden Motlawa som flyter förbi där vi bodde.

Gdansk är inte så stort, gamla stan kändes knappast större än Malmö centrum. På nätterna är det lugnt, nästan öde.

Receptionen. En rolig detalj är att mina föräldrar har exakt samma serie ekmöbler som disken. Det är fejkrenässansmöbler från 30-40-talet, och passar ju i en stad som hade sin storhetsperiod för 500 år sedan.

Vårt kök. Emmanuel är trött men poserar tjänstvilligt ändå.

Vi fick veta att huset var ett nunnekloster för länge sedan. Det ligger vägg i vägg med Gdansks äldsta kyrka. Vi sov alltså i en klostercell. Men sängen var bekväm! Och väggen pyntad med någon slags frivola, nakna figurer.

Floden Motlawa i dagsljus, och Marinmuséet. Ett minus med Gdansk är svårigheten att hitta ett bra café med frukost. De äter inte mackor på caféer i Polen, bara kakor. De har många fina konditorier däremot.

Mitt i floden ligger en liten ö, Wyspa Spichrzów, magasinön, en ö där det fanns 300 sädesmagasin från 1200-talet och framåt. Polen hade en enorm export av säd, men det roliga var att magasinen hade namn som Dansande björnen och Gloria. Under andra världskriget bombades allting sönder, och bara 12 hus byggdes upp igen.

Huvudgatan i gamla stan, Ulica Długa: Långgatan.

Bärnstensaffär på Długi Targ (Långa torget), det enda som egentligen säljs i gamla stan: silver och bärnsten.

Alla hus i gamla stan har så här snygga källare! Och i dem ligger ofta en bar.

Alla entréer till husen är pyntade med gargoyler, keruber, akantus och grotesker.

Stupränna i Gdansk.

Juvel i balustraden.

En annan liten flod genom staden.

Här försökte vi hitta Nationalmuseum. Det gick inte speciellt bra. Vi gav upp, helt enkelt.

Stocznia Gdanska, Gdansks varv. Det var det jag helst ville se, men det var stängt. Det var här inledningen till kommunismens fall skedde, i samband med en strejk 1980 bland arbetarna på vad som då hette Leninvarvet. Det står ett gigantiskt monument här bredvid över de arbetare som blev skjutna i strejken 1970, tio år tidigare.

Ska jag vara helt ärlig var det väl inte det statshistoriska värdet jag var ute efter i första hand, utan snarare den gamla industrimiljön. Men det blev alltså inget av med det.

Muralmålning på en innergård i gamla stan. Fortsättning följer!

***

My boyfriend and I went to Gdansk, Poland over the weekend. This is what we saw. Look out for part II, which will come soon. 

7/365. Wanderer above the Sea of Fog

Hemfärden var spektakulär. Det var tjocka trista moln utan en enda spricka ovanför Polen, och så snart planet flög genom molnen strålade en sagolik solnedgång. Och den här slingrande stigen över vad som liknar ett ishav.

In an Aeroplane Over the Baltic Sea

6/365. Doki 1

Vi letade efter industrihamnen i Gdansk ganska länge, och ju mer vi såg av kranarna i fjärran desto mer verkade de leta sig bort från oss. Hela området såg ut att vara omgärdat av stängsel. När vi äntligen hittade vad som såg ut som den officiella ingången, med en stor fin skylt med texten “Gdansks varv” – eller Stocznia Gdańska – så fick vi inte gå in, för det stod en vakt där och sa att det öppnade på dienstag. Inte till så stor hjälp alltså. Vi stod en stund vid det 42 meter höga monumentet över fallna arbetare vid strejken 1970. Jag kunde ändå inte riktigt komma över min besvikelse för att jag faktiskt inte fick se Gdansks hamn. Fantastiskt nog fanns det en bar vid ingången som hette Pub Doki! Men den var också stängd.

Fortfarande sjuk. Vi träffades på körrgårn (för det är mitt emellan våra hus, det är praktiskt, man kan inte missa varandra om man går från varsitt håll. “Vi ses på körrgårn om tjugo” kan vi säga, och då vet vi nästan exakt var man hamnar. På metern. På tiotal meter) och jag ville äta soppa. Det finns för få bra sopphak. Visst, man kan köpa soppa på en massa ställen men det kostar lika mycket som allting annat. Min idé om en soppa är att det är ett billigare alternativ. Det är därför man lagar soppa, för att det är billigt och varmt.

Jag gillar syrlig soppa. Jag gillar inte till exempel ängamat eller blomkålssoppa. Syrlig soppa, som tomatsoppa, gazpacho, och rödbetssoppa med gräddfil. Och zurek, polsk syrad rågsoppa. Det är de bästa sopporna, jämte kanske jordärtsskocksoppa. Jag hade aldrig ätit zurek förrän jag åkte till Polen, men nu är det min bästa höst- och vintersoppa. Den är liksom stabbig och syrlig samtidigt. Väldigt bondsk. Och väldigt god. När vi gick förbi Fregatten, som är ett ställe som annars mest serverar spätta och plankstek, så hade de en kritad svart tavla utanför: Liten polsk meny – zurek, tomatsoppa, bigos. Tre olika pirogi. Vi rusade in. ZUREK! ZUREK! ropade vi i kör. Och köpte blaskig polsk öl till i rena sentimentaliteten. Soppan kostade 49 kr och innehöll så pass mycket potatis och svamp att det inte längre var en förrätt, och det var min bästa soppafton på länge. Jag drack min öl och föll därefter ihop över bordet. Har varit sjuk nu i en vecka nästan och får fortfarande feber. Tre timmar utanför hemmet i snigeltakt klarade jag, sen var jag tvungen att nästan bäras hem över E:s cykelstyre.

Nu är jag vaken och skrällhostar så jag nästan kvävs, och har både huvudvärk och feber. Det knakar i öronen.

Målningen hänger på Krakows nationalmuseum, och jag kommer tyvärr inte ihåg vad konstnären heter, men jag tror att det ska föreställa någons lillasyster som man tappar bort i skogen tills de hittar henne död. Hon har bärnstenshalsband på sig, vilket är väldigt typiskt för Polen och det ska nog vara en nationalromantisk detalj.

Edit: konstnären heter Leon Wyczółkowski.

(Ja, ganska ironiskt att ägna sig åt nationalromantik efter att Sd ilsket marscherat ut ur kyrkan klädda i folkdräkt häromdan, men take it or leave it. Det är en fin tavla.)