The Golden Hare (with much passionfruit)

Jaha, vad bloggar man om då. Jag kan ju börja med bakgrunden till nya valsen. Ni kanske redan har sett uppe i vänstra hörnet att den är ”based on a Cro-Magnon skinning chant”. Det är Fairie’s Air and Death Waltz (From a Tribute to Zdenko G. Fibich) av John Stump (”arranged by accident”). Det är en s.k ploj, som man kan se i sin helhet här, med överförtydligande av de lustiga tempoanvisningarna här (noterna i sig är iofs det roligaste!), typ ”release the penguins”, ”switch to aluminium bow”, ”with much passionfruit” eller min favorit – ”if you can’t play this, why don’t you call your Mommy”, skriven av en viss notgravör eller notskribent, vilket det nu heter på svenska, dvs inte en kompositör utan någon som skriver ut noterna på en speciell notmaskin. Jag förmodar att detta numera görs digitalt. John Stump var en ganska vanlig, ovanlig amerikansk man som hade pluggat komposition och orkestrering på college. Han var lite excentrisk, blyg, tjock, älskade Beatles över allt annat och jobbade hemifrån med sina notblad. Han var inte känd för nånting utom sina fantasikompositioner (även om han komponerade ett fåtal riktiga stycken också). Ett brorsbarn har skrivit lite om honom här.

Sidhuvudet är en detalj från Piranesis fantasi om hur den legandariska vägen Via Appia såg ut under antiken, eller som den fullständiga titeln lyder på engelska: ”Via Appia and Via Ardeatina, from Le Antichita Romane, 1756”. Den finns att se i sin helhet här. Jag älskar Piranesis fantasier om antiken. Vilket ljuvligt freak! Denna totala brist på rimlighet! Han måste ha haft så kul. Bilderna är så fulla av detaljer att det känns som om man letar efter något speciellt, något som är gömt någonstans i bilden. Som när jag var liten och läste Masquerade (”Maskerad” på svenska) av Kit Williams, har ni läst den? Det är en bilderbok där en hare gömmer sig på varje uppslag – ibland mitt i bilden, ibland väldigt svår att få syn på.

cover

Jag älskade illustrationerna – spännande och lite obehagliga.

six-to-eight

Var är haren här? En av de svåraste bilderna.

page_13big

Tricksy!

page_3big

Inte svår, desto mer magisk!

page_8big

Spontan zodiac!

masqisaac

En medelsvår, när man var liten.

Inte undra på att jag blev intresserad av tarotkort senare, hela boken är som sexton stora tarotkort! Fulla med hemlig symbolik, precis som en renässansmålning.

Det unika med Masquerade var att utöver att vara en vacker bilderbok var den också en skattkarta till en 18 K, juvelbesatt guldhare som författaren skapat själv och som skulle finnas nedgrävd någonstans i England (texten på sidorna är ledtrådarna). Jack Hare får i uppdrag att bära en skatt från månen till solen. När han kommer fram till solen upptäcker han att han har tappat sin skatt, och det blir upp till läsaren att hitta den igen.

maskerad

masqueradehare

Gensvaret när boken kom ut 1979 blev enormt – folk letade som galningar och försökte tolka de kryptiska anvisningarna. Men författaren som redan innan detta ståhej var ganska blyg kände sig pressad av den enorma uppmärksamheten – under två års tid fick han ca hundra brev om dagen – och isolerade sig fullständigt.

Kit-Williams-s-golden-har-003

Kit Williams återförenad med sin guldhare

Haren var nedgrävd i Ampthill Park, Bedfordshire, en natt 1979 under en hemlig ceremoni som bevittnades av Bamber Gascoigne (känd som tv-personlighet). Gåtan löstes 1982 av två lärare från Manchester, men då hade haren dessvärre redan grävts upp av någon annan efter ett tips från en exflickvän till författaren.

Haren såldes sedermera till en anonym köpare på Sothesby’s 1988 för £31,900. Williams försökte själv köpa tillbaka den men vann inte auktionen, och den förblev i privat ägo på okänd ort i över 20 år. 2009 återförenades Kit Williams med sin hare när BBC gjorde en dokumentär om honom, ”The Man Behind the Masquerade”. Den hade befunnit sig i Egypten. Williams blev mycket rörd när han fick hålla i den igen.

Dokumentären om Kit Williams och guldharen finns här (Youtube-spellista):

The Man behind the Masquerade

Alla bilder med grundlig genomgång av varje ledtråd finns här.

Jag lånade ett citat från en väldigt trevlig liten text om Masquerade här.

Kit Williams är även känd – om än mer lokalt – för att ha formgivit The Wishing Fish Clock i Cheltenhams köpcentrum.

325px-wishing_fish_clock_cheltenham_1

En gång i halvtimmen blåser fisken bubblor, och den som fångar en bubbla får önska sig något – därav namnet.

Kit Williams är verksam som bildkonstnär i Gloucestershire där han bor i ett litet stenhus med sin fru, som gör ganska egendomliga smycken. Det finns en gammal tidningsartikel om honom här som är trevlig. Kontentan, för folk som inte ids läsa på engelska, är att han inte har så mycket formell bildning för han gillade inte skolan och att han verkligen inte gillar att lämna Gloucestershire några längre perioder, speciellt inte för att besöka London.

 

jag tror jag vill blogga igen

Det är nytt år. ”En värdefull läxa du lärt dig i år?
Bara för att det är dåligt för tillfället så måste det inte bli bättre sen.” som min sambo sa. Hehe, min sambo. Svenskans löjligaste ord. Min partner är knappast bättre. Min kille. Min frivill. Emmanuel.

Men i alla fall, oavsett om det inte blir bättre, eller det blir bättre, så vill jag blogga igen. Jag vet inte riktigt hur eller om vad än, bara. Länge nu har jag varit dragen till den skissartade formen, lösryckta anteckningar, som man skulle skriva i ett block just innan man somnar. Jag orkar inte gå in på allt jag inte vill att bloggen ska vara. Dels allt den aldrig varit pga mitt ointresse för den formen, naturligtvis, men även sånt den har varit och som jag har tappat intresset för. Men det är dumt att säga aldrig.

Jag var i Litauen förra året. Det var fint där, i Vilnius. Kändes.. rent. Liknade Polen ganska mycket, men samtidigt var folk lite mer reserverade kanske. Lite artigare också (ursäkta Polen), och mer välklädda. Ändå har de mindre pengar (lägre lön, högre skatter), jag vet inte riktigt hur det där går ihop. Fortfarande gillar jag nog Krakow mest av alla ställen jag varit på i Europa. Jag tycker det är så trevligt att besöka ganska små storstäder, för jag gillar inte att åka kollektivt, det gör mig nervös. Jag är inte speciellt bra på att deschiffrera busslinjer och tunnelbana. Jag gillar att gå. Jag shoppar aldrig, för jag har inga pengar, jag fotograferar bara och fikar och går i kyrkor. Det behöver inte finnas ett enormt utbud av precis allting. Jag föredrar att det finns ett lagom utbud av nånting väldigt bra istället.

Vi ska åka till Rom i mars, som en födelsedagspresent till mig. Förmodligen den tjusigaste present jag någonsin fått. Rom är förstås motsatsen till allt jag just räknade upp, det är verkligen inte lagom, och vi kommer inte att hinna se tillnärmelsevis allt jag skulle vilja se, men jag kommer i alla fall att få se Pantheon i verkligheten och bara det kommer jag att kunna leva på ett helt liv. Vi förbereder oss genom att se om ”Meet the Romans with Mary Beard” på youtube, serien som gick i.. hm, somras? Höstas? Om ni missade den så kan jag varmt rekommendera att ni söker upp den nu, det är otroligt spännande.

Ett annat mål jag har i år som ligger betydligt närmare geografiskt men möjligen längre bort för att vara inom räckhåll (?) är att bli bättre på att laga mat. Jag lagar ingen mat hemma hos oss – i början gjorde jag några stapplande försök som inte uppskattades av varken mig eller honom, men sedan dess har det bara varit han. Jag lagade inte direkt nån mat innan vi blev ihop heller – soppa, sallad och halvfabrikat med extra grönsaker och/eller extra creme fraiche var mina paradrätter. Kanske linsröra eller kikärtstomatgegga med pasta. Tyvärr känner jag nu att min matlagningskunskap är på samma nivå som en glad 21-årig nybliven vegan. Inget fel på glada 21-åriga nyblivna veganer, men jag borde kanske kommit lite längre. Innan var motivationen ”jag måste ju kunna laga lite mat om vi ska ha barn”, men ärligt talat måste jag kunna laga lite mat även om vi inte ska ha barn. Det vore kul om jag börjar uppskatta det också, men jag gör mig inga större förhoppningar.

Var det där just ett nyårslöfte jag postade? Njae, det var det nog inte. Men kanske ett projekt. Projekt låter roligare än löfte.

Jag kommer nog inte att ha några specifika fotoprojekt, eftersom Instagram är som ett dagligt fotoprojekt i sig själv.

Ofta säger jag att jag ”borde rita igen”, men det kommer nog inte att hända förrän jag har något att rita. Liksom bloggandet inte händer förrän man har något man vill blogga om.

Se där, en hel bloggpost. Det börjar bra. Eller det börjar, åtminstone.

 

 

Det vore enkelt att säga att jag tagit semester, för att det är sommar, och delvis är det väl sant. Men främst har jag en sån enorm blogg-ennui, sedan många månader tillbaka, att jag har svårt för att både läsa och skriva blogg, i synnerhet folkbildande blogg av typen “jag gillar detta och detta ämnet”, fast nästan ännu mera debatt- och åsiktsblogg för det kan jag inte läsa längre alls, jag orkar inte med en enda debatt till om nånting överhuvudtaget. “Rolig” blogg är jag inte heller ett dugg sugen på. Den enda sorts blogg jag saknar är en välskriven, intressant dagbok. Då är det inte nyheterna i personens liv jag är ute efter utan snarare den där kontinuiteten. En långsam utveckling. Kanske inte så mycket foton på fina saker i närmiljön med kort skärpedjup eller PM om de senaste framgångarna i karriären heller. Faktiskt nästan inget av det. Jag önskar att jag kunde leverera den sortens blogg som jag själv vill läsa men jag har väl legat av mig. Ändå är det kanske den enda sortens blogg man kan skriva även om det inte händer nånting spännande alls. Allt annat kräver någon slags uppstramning. Antingen att presentera sitt liv eller sitt intellektuella liv på ett aptitligt sätt. Just nu tycker jag att nästan allting som inte har föregåtts av uppstramning är bra automatiskt. Fast det är förstås inte heller sant. Tänker mig bloggvärlden som en middag av typen Historieätarna, avsnitt “slutet av 1800-talet”. Att alla har en skavande korsett oavsett hur fina de är i håret och hur bildade och fyndiga de är. Att det efter si och så många år av internetbloggande borde ha utvecklats någon allmän, något mer genuin och bättre… ton. Men det tar kanske längre tid att bli ärlig på internet än tio år. Eller så har människor i allmänhet helt enkelt ingen önskan om att vara ärliga. Nu känner jag mig väldigt mycket som Ibsen men så får det vara då. Tycker bloggeriet är som et dukkehjem. Även debatt- och åsiktsbloggeriet på många sätt.

Sånt här vill ju ingen läsa, halvfärdiga, halvkvädna visor i tumblrformat. Men det är vad jag kan erbjuda, och därför blir det inte så mycket.

Året är slut, i stort sett. Jag har nu haft nya valsen i 1½ år, men det började mycket tidigare än så egentligen:

22 februari 2009 – nyår 
Av olika skäl börjar det nya året imorse den 22 februari. Det är nog mycket som kommer att bli ganska annorlunda. Det är inte säkert att ni märker det direkt, men det är så ändå. Det blir nog både roligt och sorgligt.

Så skrev jag för snart tre år sedan. Vad som blev annorlunda, och som jag visste redan då, var att jag slutade skriva dagbok och började.. uppdatera. Med bilder, texter om diverse ämnen som i allmänhet inte beskrev min dag eller mina känslor. Jag började blogga och jag slutade skriva dagbok. Jag slutade dela med mig av mitt liv i något annat än bilder. Jag slutade vara personlig, för jag hade ingen lust längre. Men det fasades ut långsamt, för det är svårt att sluta när man skrivit dagbok på nätet i tio år. Det märktes inte på riktigt förrän framemot sommaren, men då borde det ha varit tydligt för alla.

Jag vet att det är förmätet att räkna med att alla som läser här har gjort det i flera år och dessutom följt valsen såpass att ni skulle kunna märka förändringar. Men om vi antar att det faktiskt är så, trots det. Det tog ett år till innan nån vågade säga något om saken, att valsen blivit tråkig alltså, och då förmodades det (anonymt förstås) att detta berodde på att jag skaffat kille. En kille som jag skaffade, eller som skaffade mig, i januari 2010. Alltså nästan ett år efter att jag annonserat att valsen as you knew it var över. Fast annonseringen var förstås mest en viskning. Men jag visste att det var så. Jag var bara tvungen att formulera för mig själv hur jag ville ha det. Om jag ville ha inget alls eller om jag ville ha en ..blogg. Det blev en blogg. Mestadels bildblogg. Flytten till Tumblr skedde långt senare än det beslutet.

Det finns ingen orsak att skriva detta egentligen, det borde i så fall ha skrivits för länge sen. Fast egentligen kanske jag inte ville skriva det förrän nu. Det är väl utslaget av att jag inte har någon lust att vara personlig längre, att jag väntar så länge att det inte känns speciellt viktigt vad ni tycker om saken. Det finns de som lägger upp hela sina break-ups på internet, dag för dag, timme för timme. Det gör inte jag, gjorde inte ens på den tiden. Men en av anledningarna till att jag slutade skriva dagbok var att jag fick mitt hjärta grundligt krossat. Efteråt kände jag inte längre för att bjuda på något.

(Och om någon ex lystet sitter därute nu och inte kan räkna på fingrarna och tänker “menar hon mig??” så kan jag lugna er med att nej, jag menar inte er. Det känns bisarrt att påpeka det, här, men jag kan knappast maila alla inblandade parter och dementera inför ett blogginlägg. Anledningen är för övrigt inte speciellt viktig i efterhand, det var mest en katalysator. Folk slutar skriva dagbok för betydligt mindre viktiga saker än så och de ursäktar eller förklarar sig sällan för det, varken direkt eller efteråt. Jag hade kunnat nöja mig med att säga att jag inte kände för det längre. Jag hade kunnat säga ingenting. Och det gjorde jag ju inte heller, då. Men jag förvarnade. )

Tumblr är inget ultimat format för dagbok, och det var en av anledningarna till att jag valde det. Jag tror inte att detta enbart är en efterkonstruktion, lite kanske. Men det funkar bäst att fulblogga med Tumblr. Posta bilder, skriva lite i förbifarten. Tumblr-bloggar är sinsemellan sig förvillande lika, i ämnesval, i estetik, i jargong. Uppdateringstakten är helt hysterisk – tjugo inlägg om dan är inget ovanligt. Två-tre, som jag har, är nog ovanligare. Och jag märker att ju mer jag postar, desto mer avpersonaliserad blir jag, desto skönare känns det. Det blir till slut som att slänga ut de där post-it-lapparna i skogen. Ingen lyssnar längre. Det är befriande och vilsamt, två tillstånd jag desperat önskade mig då och som är svåra att släppa.

Lustigt nog har det där universalrådet “posta mycket hela tiden, posta hellre småsaker än sällan med substans” absolut inte funkat för valsen. Jag borde nog vara glad för det egentligen, för allt som jag har sagt, att folk kan väl för fan komma in en gång i veckan och läsa ordentligt istället för att hålla på och trycka F5 som vettvillingar, ja det stämde ju. Tror jag postat ca 5 ggr så ofta sen jag skaffade Tumblr, och har samtidigt tappat 2/3-delar av läsarna. Men det har känts ok för min del. Jag har varit gladare för detta, även om valsen blev tristare.

Så, nej, det är inte Emmanuels fel att valsen blev tråkig. Jag har fört den här dagboken sedan 1999 och jag har haft sex-sju anledningar att bli tråkig eller lägga ner sedan dess, om det bara berodde på killar. Och då menar jag dem som betytt något. Vad jag känner inför vissa av mina vänskapsrelationer har jag inte ens tagit med i beräkningen. Folk har dött under de här tolv åren. Jag har flyttat över hela landet, haft olika jobb. Jag har inte suttit i upphöjd solitud och producerat bra text, tills någon mänsklig relation eller sorg kom och förstörde alltihop.

Men så blev det så i alla fall. Jag vet inte varför vissa händelser förändrar allting och vissa inte gör det, fastän de borde. Dålig timing kanske. A perfect storm. Hur som helst är det inte anledningen längre. Jag tycker bara att det var rätt skönt att lägga av luren. Det är ett tillstånd som ligger för mig. Nedärvt, skulle man kunna säga.

Jag överväger att testa det här “dagbok” under 2012, men det beror på om jag känner för det, och hur många som öht bryr sig. Man har en tendens att bli så mycket mer needy av att dela med sig, att man vill ha en massa feedback, bevis på att man finns.