Prydnadsföremål jag ägt

En boxer av glas, antagligen från Kosta Boda. Vi har aldrig ens haft en boxer i familjen. Jag förstår mig inte ens på hundrasen boxer. Men jag gillade verkligen min glasboxer.

En liten rund porslinsask med duvor på locket som jag köpte i en butik i Särna. Orten hade 719 invånare år 2010. Sveriges högsta vattenfall ligger i närheten, det är extra fint när det är alldeles genomfruset.

En rosa och en blå ängel med en kjol av miljoner små veck papper, de hängde ovanför min säng. De måste ha varit trendiga ett kort tag, för en kompis hade en likadan. När vi lekte med hennes dockhus så använde hon alltid den där ängeln för att illustrera att hon åkte upp till himlen efter att hennes docka begått självmord. Detta slutade med att jag ringde mamma och ville bli hämtad, trots att min kompis bönade och bad mig att stanna. Ändå upprepades självmordsleken minst två gånger, varpå jag ringde för att bli hämtad igen. Till slut ville jag inte leka med henne mer. På högstadiet, då vi inte hade umgåtts på sju-åtta år och max hälsade på varandra i klassrummet, hade hon för vana att dra isär sina hårtestar över bänken bakom så att det regnade mjäll. Jag flyttade alltid bänken demonstrativt femton cm bakåt så det skrapade ordentligt i golvet, men hon märkte nog inget. Så småningom skaffade hon en pojkvän som alla kallade för Bävern.

En keramikängel som var otroligt ful, fick den i julklapp av en klasskompis vid ett secret santa-tillfälle i skolan, rekommenderad prisklass hade varit ungefär 50 kronor och prislappen var kvar på ängeln när jag fick den, 11:90 på Nisses varuhus. Alla andra hade köpt relativt normala saker. Jag tror att hon dessutom fick ut nån slags pervers snål njutning av det.

Miljoner småsaker i ett SMÅSAKSSKÅP, de var otroligt trendiga på 80-talet, och mitt var lite extra fint för det hade varit trycktyper i det, jag fick det av min mormor har jag för mig. Eller så fick jag skåpet av mamma och de flesta småsakerna från mormor via posten. Det var en praktisk trend för en mormor som bodde 60 mil bort, hon kunde skicka väldigt små väckarklockor och hundar och pianon i små små paket med prassligt papper runtom, och allt jag fick mottog jag med ett glädjeskri. Det var nog min enda socialt lyckade grej som jag ägde, “alla andra” hade rätt skivor och My Little Pony-stall och Barbiehus och rätt sorts glansiga gympadressar och Salomonryggsäckar. Undrar vad som hände med alla såna skåp sen.

Små djur av färgat glas. Jag älskade små djur av färgat glas.

En liten risplockerska med sidenkläder och två riskorgar på ett ok, jag var otroligt förtjust i allting kinesiskt. Fick den antagligen av mormor.

En herde och en herdinna på en bänk av porslin, i rokokostil. Hennes krinolin var det mest fantastiska, för det var riktig spets som hade täckts med glasyr och krackelerat lite med tiden, så varje gång man rörde den smulades en liten bit kjol sönder. Jag köpte den för 15 kronor på en loppis som var för ett välgörande ändamål. Lokalradion var där och intervjuade folk, och de frågade mig om jag visste vad pengarna gick till. “Svälten i Etiopien” sa jag då, fast tydligen var det en insamling för AIDS-sjuka och så fick jag skämmas. Svälten i Etiopien var tydligen inte ens speciellt aktuell längre.

Inte ett prydnadsföremål egentligen, men bör nämnas ändå: när jag fick en bästis som var populär förärade hon mig en plansch med sälungar på från Obs! där det stod Best Friends Forever. Fick även ett flätat vänskapsarmband och kände mig otroligt mycket som att jag numera ingick i den krets som räknas. Jag insåg att vänskapsarmbandet var socialt det viktigaste – tekniskt sett så innebar det att hon ägde mig nu, men skitsamma – men mest förtjust var jag i sälplanschen. Det var det finaste jag sett tyckte jag.

Annan klassiker från förr. Face recognition alltså, så på pengen. Jag och nåra kompisar på gatan umgås med kräftor. Jag klipper luggen bättre än min mamma gjorde. Faktum är att jag klipper nog nacken bättre än min mamma klippte min lugg.

adjö mitt första ödehus

My first abandoned house, which I explored when I was 11, is now falling apart. 

Pappa tog ett foto åt mig med mobilen (okej kanske lite redigerat av mig i efterhand) och messade “ditt fina ödehus rämnar Moa! kram pappa”. Jag blev så himla rörd att han kommer ihåg att jag kom hem helt strålande glad med veckotidningar från 50-talet som jag hade hittat därinne. “tror att du hittade gamla veckotidningar där”. Åh jag minns detta hus som man minns sitt första disco eller sin första puss eller nåt annat som man bör minnas från mellanstadiet. Det var magiskt. Allt var i stort sett orört, ett sånt där ödehus som man bara inte hittar (i Skåne) idag, kanske i Norrland eller Småland men inte här. Det är för mycket folk och för många som bryr sig om ödehus idag. Men då var det ett kök med blommiga koppar i diskstället, ett mögligt förkläde och en arbetsoverall från kanske 60-talet som hängde på varsin krok, gamla trätofflor och läderkängor som spruckit överallt, och i sovrummet en jättestor bibel med frakturstil som låg på ett slitet skrivbord. Det var nästan obehagligt hur allting hade bara lämnats, men samtidigt just precis så man drömmer om att hitta ett gammalt hus på landet – som om de bara reste sig och gick. Sedan dess är det vad jag letar efter, något som liknar det där magiska första ödetorpet med tjocka balar veckotidningar på vinden, fågelskelett och kläder som hänger kvar. Allt bara besökt av möss och fjärilar som flugit vilse.

hyenas of love

När man var tolv år och hörde musik komma någonstans ifrån i skymningen- en badplats, en stillastående bil vid kiosken, eller från en replokal i en källare. Hur man slog långsamma lovar runt källan till musiken, iakttog den på håll. Efter några varv runt den blev man modigare, man tittade in genom källarfönstret, man kanske satte sig på en vält trädstam vid badplatsen, eller på räcket utanför kiosken. Om man blev tilltalad så svarade man inte, stirrade bara stumt, fnissade eller sprang iväg. Jag lärde mig snabbt att okontrollerat fnissande var mer socialt accepterat än att stumt stirra tillbaka. Jag svarade aldrig på några frågor – hur gammal är du, vad heter du, vilken klass går du i. Alla svar hade varit fel, och jag var för skräckslagen för att ljuga. Och på något sätt var det ändå musiken som mest lockade mig, inte samtalet med femtonåriga killar, även om det var förevändningen.

Åhusparken

Åhusparken, 24 mars 2012

Åhusparken var en institution i norra Skåne. Vi som växte upp med den var där både som barn, eftersom det var ett nöjesfält, och som tonåringar, eftersom det fanns ett stort disco. Den kom till 1906, då de lokala hamnarbetarnas fackförening bildade Åhus Folkets hus och parkförening. 2006 skulle man ha firat 100 år, men då var parken redan på dekis. Folkets hus d.y (1950-tal?) står kvar, men ska rivas i år. På området ska HSB bygga bostadsrätter.

Jag har tänkt åka hit flera gånger och ta bilder, men på grund av bilbrist och annat har det inte blivit av förrän nu, i elfte timmen.

Jag gissar 1958-1962 på ingången, any takers?

Det finns en bok om Åhusparken utgiven 1986, men jag undrar om portalen står med där.

Här har det funnits små gummibåtar förr.

Det är så litet att man knappt kan fatta att det fick plats en båt ens, men det fanns många.

Betydligt äldre är rotundan, en dansbana som uppfördes 1926.

Disco Magic i rotundan. Magin har falnat på senare år tyvärr. Den var skejtpark ett tag, men även den är helt förstörd.

Sorgligt att alla såna här danspaviljonger försvinner. Tycker att man kunde behålla den för någon slags verksamhet mellan husen, om det nu ska bli hus i parken.

Det turistas nog en hel del i Åhus, men kanske inte just här.

Toaletten var låst. Jag kollade.

Folkets Hus var också låst.

Men det fanns viss verksamhet på baksidan.

Det måste finnas hundratals bilder från Åhusparken i folks fotoalbum, men eftersom de förmodligen är tagna på 80-talet då parken hade som flest besökare så har de väl inte fått det där nostalgiska skimret än som gör att någon orkar scanna dem.

Lite spöklikt att lamporna är tända fastän rutorna är inslagna och allt ser övergivet ut!

Lusten att förstöra är fascinerande. Vad har man haft emot de här småtrista föreningsstolarna?

Slutligen några bilder från Åhusparken 1982 som jag hittade nånstans på ett forum. Radiobilbanan byggdes 1962 och monterades ner 2008 med resten av karusellerna.

 

Göra äng

Grannen har huggit ner hela skogsområdet jag lekte i som barn. Det kändes väldigt konstigt att gå förbi där nu. Allt var ett kalhygge. Det var min närmaste granskog. Vi brukade vara där ganska ofta och leka eller leta svamp på hösten. Det fanns massor av fingersvamp som var illorange och slemmig. Men mest fanns det en tjock matta av mossa. Nu finns det traktorspår i leran, djupa som bäckfåror. Det mystiska skjulet som låg mitt inne i skogen var nu synligt från vägen. Alla fina, mossiga stenrösen är borta. Han säger att han ska göra “en äng” av det.

Sedan barndomen är jag upptagen av två motstridiga inställningar: ”Det måste finnas något annat.”  och: att utan urskillning hoarda alla minnen jag någonsin haft. Gärna andras också. Av en skräck jag alltid haft för att något går förlorat, hela tiden denna pågående förlust. Som barn låste jag in mig på toaletten innan lektionen började för att anteckna alla toner i gryningen på vägen till skolan. På rasterna satt jag på locket igen, antecknade exakt hur en viss lek gick till, eller en dialog mellan läraren och en klasskamrat. Håruppsättningen som skolsyster hade. Sångerna vi sjöng på musiklektionen. När jag ser program om folk som samlar på plasthästar eller sina barns kläder eller allt som är trasigt och slängts bort så förstår jag precis känslan av orimlig skräck och övergivenhet inför att slänga all gammal skit. Hur allt skulle vara förlorat då. Samtidigt som jag alltid har blicken riktad mot något annat. Tittar ut genom fönstret, utan att egentligen se vad som är utanför fönstret. Jag kommer aldrig att få ihop det. Det går aldrig ihop.

Igår kunde jag inte sova för att jag låg vaken och tänkte på en jägare som pappa kände. Han kallades Buller för att han pratade med stark, mörk röst. Jag hörde aldrig pappa kalla honom något annat än Buller. Han hade bara ett ben. Jag träffade honom en gång när jag var liten men han pratade bara med min bror, tittade bara på min bror.

Idag frågade jag om honom, för jag kunde inte sluta tänka på det. Hans pappa sålde Agaspisar för jaktmark på Österlen, så han hade massor av mark. Han dresserade settrar och bodde i ett pyttelitet äldre tegelhus i Simrishamn. Jag tror att det var där jag träffade honom. Jag kan knappast ha varit mer än sju-åtta år.

Idag åkte vi förbi ett ställe på Öland där en professor på veterinärhögskolan i Lund köpte en ödeby på 60-talet för att träna sina pointrar där. Byn ska ha övergivits på grund av vattenbrist. Skylten med en pointer på var fortfarande kvar, ganska rostig, men vi hittade ingen ödeby, inte ens någon husgrund. Bara en hästgård och han som förmodligen ägde den, som kom åkande i en cabriolet och vinkade glatt. Professorn hade barn med sin älskarinna, en docent på samma institution. Barnen som ofta hängde runt på högskolan i korridorerna kallades av sin pappa för “smånissarna”. Alla visste att det var hans barn, men han sa inget.

Minnen som inte betyder något:

Jag minns att det var sommaren innan jag fyllde 13. Jag minns att jag var lång redan då. Jag skulle vara en vecka hos en bästis jag snart inte skulle tåla, i deras stuga vid en sjö i norra Skåne. Det låg massor av stugor där, tätt, med små tomter och stigar emellan. Man kunde lätt gå vilse. Vi bodde i en friggebod på tomten. Dagarna ägnade vi åt att ligga på stranden, hon topless och jag i baddräkt. Stranden var av hårt trampat gräs och det gick gäss överallt och bajsade. Hon hade en sommarbästis som hette Nina, och hon var sötare än jag, men när det gällde övergavs hon liksom alla vi andra. Den vetskapen fick mig senare i livet, vid ungefär fjorton, att känna en viss tröst. Varje gång jag hade blivit lämnad för något roligare, häftigare, mer likt en kille – det var inte direkt personligt. Varje gång hon svek oss andra. Vi var många.

Nina bodde året om på orten, så vi var hemma hos henne med några killar som också bodde permanent och lekte “den enögde vietnamesen” en kväll. Det var en lek som gick ut på att man skulle få var och en av deltagarna som inte kände till leken att gå in i ett mörkt rum och känna på en persons “lemlästade” kroppsdelar. Först famlade man efter benet, och då skulle den som var vietnames sitta med benet vikt under sig så det blev som en stump. Sen skulle man famla efter armen, och bara få tag på en armbåge. Slutligen skulle man känna i ansiktet, och då styrde någon ens finger rakt in i en stor klutt tandkräm som var geggat över hela ögonlocket. Eller i en tom aluminiumbehållare för ett värmeljus, tror jag att det var, vilket man naturligtvis kände direkt.

Allt det här är bara bakgrund. Det verkliga minnet, som jag kom att tänka på idag och inte har tänkt på under flera år, är detta: vi var hemma hos en mycket äldre kille, det kändes som om min bästis ville att vi skulle gå på audiens hos honom. Han satt i en soffa med några kompisar. De kan ha varit 24-25 år. Det var ett tillfälle då det var viktigt att göra rätt, svara rätt – som Heta linjen fast mycket allvarligare, för där spelade det inte så stor roll om de inte trodde på att man var sexton. Här kände jag att min bästis som sket i mig ville att jag skulle göra allt i min makt för att vara femton, så att hon kunde vara sexton. Han brydde sig inte alls om mig. Om han brydde sig om henne var osäkert, men det gjorde han kanske. Han frågade vad jag hette på det här sättet som 25-åriga killar som ligger med 14-åringar frågar vad en 12½-åring heter. Som att man inte duger men att snart så. Eller om man varit snyggare i alla fall, solat mer topless. Och jag teg. När han frågade igen sa jag att jag inte tänkte säga det.

Det var förstås en barnslig protest, förväntad av en tolvåring. Min bästis såg ut som om jag var något åbäke katten släpat in och lagt under soffan för att ruttna. Hon himlade med ögonen allt vad hon orkade, satt i den där killens knä och höll på. Och jag tänkte, oformulerat, att det inte var jag som var löjlig utan hon. Att hon gjorde sig jävligt löjlig som satt i knäet på en värdelös 25-årig bonnraggare. Det jag kände var förstås något helt annat. Att hjärtat bultade hårt för att jag gjorde något jag absolut inte fick för min bästis, hon som givit mig audiens hos kungen. Jag hade fallit så lågt att hon knappt ville kännas vid mig. Så fånig, så barnslig. Samtidigt ett dåligt tajmat dramatiskt utspel, att flytta blickarna till mig genom att vägra svara på en alldeles normal fråga: vad heter du? Att jag absolut inte kunde vända det lilla utspelet till min fördel eller ta det steget vidare. Det föll bara platt.

När man är tolv känner man ofta skam. Skam, förvirring, maktlöshet. Att utöver detta normala, dagliga bombkrig av skam, förvirring och maktlöshet dessutom utsättas för mer av det, enbart för att ställa min bästis i en bättre dager inför några idioter i en soffa, i en stuga vid en sjö kantad av gåsbajs. Nej.

Men oavsett. Minnet betyder ingenting. Det är bara en bild som flyter upp, mycket suddig i konturerna. Jag minns inte hur han såg ut, hur jag såg ut, hur hon såg ut. Det var känslan jag mindes, känslan av att fösas fram till campingens kung, och lägga en liten plutt på mattan. Inte större än en harskit.