The Golden Hare (with much passionfruit)

Jaha, vad bloggar man om då. Jag kan ju börja med bakgrunden till nya valsen. Ni kanske redan har sett uppe i vänstra hörnet att den är ”based on a Cro-Magnon skinning chant”. Det är Fairie’s Air and Death Waltz (From a Tribute to Zdenko G. Fibich) av John Stump (”arranged by accident”). Det är en s.k ploj, som man kan se i sin helhet här, med överförtydligande av de lustiga tempoanvisningarna här (noterna i sig är iofs det roligaste!), typ ”release the penguins”, ”switch to aluminium bow”, ”with much passionfruit” eller min favorit – ”if you can’t play this, why don’t you call your Mommy”, skriven av en viss notgravör eller notskribent, vilket det nu heter på svenska, dvs inte en kompositör utan någon som skriver ut noterna på en speciell notmaskin. Jag förmodar att detta numera görs digitalt. John Stump var en ganska vanlig, ovanlig amerikansk man som hade pluggat komposition och orkestrering på college. Han var lite excentrisk, blyg, tjock, älskade Beatles över allt annat och jobbade hemifrån med sina notblad. Han var inte känd för nånting utom sina fantasikompositioner (även om han komponerade ett fåtal riktiga stycken också). Ett brorsbarn har skrivit lite om honom här.

Sidhuvudet är en detalj från Piranesis fantasi om hur den legandariska vägen Via Appia såg ut under antiken, eller som den fullständiga titeln lyder på engelska: ”Via Appia and Via Ardeatina, from Le Antichita Romane, 1756”. Den finns att se i sin helhet här. Jag älskar Piranesis fantasier om antiken. Vilket ljuvligt freak! Denna totala brist på rimlighet! Han måste ha haft så kul. Bilderna är så fulla av detaljer att det känns som om man letar efter något speciellt, något som är gömt någonstans i bilden. Som när jag var liten och läste Masquerade (”Maskerad” på svenska) av Kit Williams, har ni läst den? Det är en bilderbok där en hare gömmer sig på varje uppslag – ibland mitt i bilden, ibland väldigt svår att få syn på.

cover

Jag älskade illustrationerna – spännande och lite obehagliga.

six-to-eight

Var är haren här? En av de svåraste bilderna.

page_13big

Tricksy!

page_3big

Inte svår, desto mer magisk!

page_8big

Spontan zodiac!

masqisaac

En medelsvår, när man var liten.

Inte undra på att jag blev intresserad av tarotkort senare, hela boken är som sexton stora tarotkort! Fulla med hemlig symbolik, precis som en renässansmålning.

Det unika med Masquerade var att utöver att vara en vacker bilderbok var den också en skattkarta till en 18 K, juvelbesatt guldhare som författaren skapat själv och som skulle finnas nedgrävd någonstans i England (texten på sidorna är ledtrådarna). Jack Hare får i uppdrag att bära en skatt från månen till solen. När han kommer fram till solen upptäcker han att han har tappat sin skatt, och det blir upp till läsaren att hitta den igen.

maskerad

masqueradehare

Gensvaret när boken kom ut 1979 blev enormt – folk letade som galningar och försökte tolka de kryptiska anvisningarna. Men författaren som redan innan detta ståhej var ganska blyg kände sig pressad av den enorma uppmärksamheten – under två års tid fick han ca hundra brev om dagen – och isolerade sig fullständigt.

Kit-Williams-s-golden-har-003

Kit Williams återförenad med sin guldhare

Haren var nedgrävd i Ampthill Park, Bedfordshire, en natt 1979 under en hemlig ceremoni som bevittnades av Bamber Gascoigne (känd som tv-personlighet). Gåtan löstes 1982 av två lärare från Manchester, men då hade haren dessvärre redan grävts upp av någon annan efter ett tips från en exflickvän till författaren.

Haren såldes sedermera till en anonym köpare på Sothesby’s 1988 för £31,900. Williams försökte själv köpa tillbaka den men vann inte auktionen, och den förblev i privat ägo på okänd ort i över 20 år. 2009 återförenades Kit Williams med sin hare när BBC gjorde en dokumentär om honom, ”The Man Behind the Masquerade”. Den hade befunnit sig i Egypten. Williams blev mycket rörd när han fick hålla i den igen.

Dokumentären om Kit Williams och guldharen finns här (Youtube-spellista):

The Man behind the Masquerade

Alla bilder med grundlig genomgång av varje ledtråd finns här.

Jag lånade ett citat från en väldigt trevlig liten text om Masquerade här.

Kit Williams är även känd – om än mer lokalt – för att ha formgivit The Wishing Fish Clock i Cheltenhams köpcentrum.

325px-wishing_fish_clock_cheltenham_1

En gång i halvtimmen blåser fisken bubblor, och den som fångar en bubbla får önska sig något – därav namnet.

Kit Williams är verksam som bildkonstnär i Gloucestershire där han bor i ett litet stenhus med sin fru, som gör ganska egendomliga smycken. Det finns en gammal tidningsartikel om honom här som är trevlig. Kontentan, för folk som inte ids läsa på engelska, är att han inte har så mycket formell bildning för han gillade inte skolan och att han verkligen inte gillar att lämna Gloucestershire några längre perioder, speciellt inte för att besöka London.

 

I can’t help it. My distaste is visceral, involuntary, and preconscious—a spasm of my aesthetic immune system. While I fully appreciate Pynchon in the abstract, as a literary-historical juggernaut—a necessary bridge from, say, Nabokov (with whom he studied at Cornell) to David Foster Wallace—sitting down with one of his actual books makes my eyebrows start to smolder. I find him tedious, shallow, monotonous, flippant, self-satisfied, and screamingly unfunny. I hate his aesthetic from floor to ceiling: the relentless patter of his Borscht Belt gags, his parodically overstuffed plots, his ham-fisted verbs (scowling, growling, glaring, leering, lurching) and adjectives (lurid, louche, lecherous), the tumbling micro-rhythms of his sentences, the galloping macro-rhythms of his larger narratives. I hate the discount paranoia he slathers over everything with an industrial-size trowel. I hate the cardboard cutouts he tries to pass off as human characters, and I hate—maybe most of all—his characters’ stupid names. (I even hate his name, which makes him sound like some kind of 29th-century sci-fi lobster.)

Sam Anderson om Thomas Pynchons roman Inherent Vice (Inneboende brist), med flera, i magasinet New York, augusti 2009. Nu även snart på en biograf nära dig.

Tiden går snabbt ändå. Det har redan gått 16 dar av det nya året och jag har fortfarande inte läst ut en enda bok, inte ens den jag började med runt jul. Dynamiken mellan personerna i Snöns rike (Kawabata) är obegriplig. Mannen och qvinnan alltså. Fattar ingenting. Skönheten är skönheten, förstås. Men mannen kan börja gapskratta och jag fattar inte varför. Vad är det som är roligt? Jag fattar ingenting. Störande faktiskt. Bättre när det handlar om snö och träd och kotatsu i sängalkoven, känner att jag kan hantera denna information. Överdragsbyxor för snön. Bara tanken på överdragsbyxor över en kimono är så fin. En fin obi som sticker upp ovanför byxlinningen av mörkblå bomull. Såna saker. Men liksom “känslig kvinnopsykologi”? Eh va, hon ligger med honom och sen freakar hon ur och sen är det ett långt stycke om hur hon ser ut. Vet inte vad som är “psykologi” med det. Återkommer om psykologin fördjupas. 

ontblod said: Har du några särskilda tips på böcker om tokiga kvinnor i skogen, för det låter jävligt bra.

Absolut! Vissa är kanske mindre tokiga och mer utanför samhället än “i skogen” specifikt, men jag tror att det finns ett visst svängrum där. 

Pollard – Laura Beatty. Handlar exakt om ovanstående, en galen kvinna som flyttar ut i en modern engelsk skog, med joggare etc. Eller hon är inte galen i början, hon känner sig mer trängd, men hon blir det sen. Väldigt bra! Och deppig. 

Lolly Willowes – Sylvia Townsend Warner. Handlar om en kvinna som ledsnar på att vara bara den ogifta fastern, och flyttar till en liten by på den engelska landsbygden och hänger med Satan. Utspelar sig ca 1900? Lite oklart. SJUKT BRA BOK, måste läsas! 

Thursbitch – Alan Garner. Handlar egentligen inte alls om en galen kvinna som flyttar ut i skogen utan var mest apropå mitt allmänna intresse för häxerier som inte är “för fantasy” om du fattar. Den är rätt komplicerad men kort sagt är det två forskare, en man och en kvinna, som forskar om en speciell plats i England med mystiskt rykte. Kvinnan är dödssjuk. Den utspelar sig parallellt på 1700-talet och i nutid och “det besjälade landskapet” är ett stort tema genom boken. Thursbitch kommer från det urnordiska ordet þyrs som är samma som turs/rimturs – jätte eller demon. Så “demonernas dal”, eller “den förbannade dalen” typ. Handlar lite om shamanism och så. 

The Vet’s Daughter – Barbara Comyns. Återigen, handlar inte alls om en kvinna som flyttar ut i skogen utan snarare om en tonåring som är en förtryckt outsider under sin dominanta, våldsamma pappa i London ca 1900. Den enda “natur” hon omges med är väl en massa skabbiga husdjur eftersom pappan är veterinär, men det är nåt undertryckt vilt i det kanske? Jag tänkte att hon hade mycket gemensamt med djur i bur. Hon har en speciell förmåga som jag kanske inte ska avslöja, men den är rätt Madame Blavatsky. Ursäkta att den fick vara med på listan, jag kanske börjar bli för off topic nu. 

Sargassohavet – Jean Rhys. Mycket bra djungelraffel, outsiderskap, sexuell frustration och galenskap i Karibien! Hon flyttar aldrig ut i skogen, men det är mycket bra scener i voluptuös, vild grönska och tematik “den vilda” karibiska kvinnan vs den ordentliga européiska. Handlar specifikt om Jane Eyre och jag har skrivit mer om den här

Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk. Medelålders kvinna som bor mycket isolerat på gränsen mellan Polen och Tjeckien och bara har tre grannar i byn som bor där permanent. Ser astrologiska samband i allting och ställer folks horoskop, även folk hon inte känner. Tycker att hon kommunicerar med djuren i skogen. Ägnar dagarna åt detta och att översätta William Blake med en ung vän. Sen blir det mordmysterium av det hela då hennes vidriga djurplågare till granne tas av daga, men det som är bra är språket och stämningen. Kanske bästa boken jag läste 2013!

Det var dem jag kom på för närvarande, även om jag inser såhär i efterhand att det där “skogen” nog var delvis bildligt talat. Hoppas det duger ändå! 

Mer allvarligt talat så är väl den här utmaningen från en läsare på Bokhora en bättre idé: 30 20 10 – böcker från minst 30 länder, minst 20 kvinnliga/manliga förf, och 10 olika årtionden. Fast KÄRE SÖTE VÄRLD 30 LÄNDER??? Tror jag skulle behöva lite hjälp från en bibliotekarie om jag skulle klara av den. Jag läser ju mest européiska böcker om tokiga kvinnor i skogen, finns det en marknad för detta utanför Europa? Jag misstänker att det borde finnas minst en japansk bok på temat. 

Skulle ju kunna börja med Snöns rike av Yasunari Kawabata, för den har jag hemma. Japan, mansperson, 1930-tal – check! 

Bokbloggutmaning ”How to lose friends & alienate people”

  1. Be 10 personer du känner tipsa om de tre bästa böcker de läst.
  2. Om flera personer tipsar om samma bok, be dem välja en annan så du har 30 böcker att läsa under året när alla tipsat. 
  3. Läs alla ordentligt och fokusera på det i böckerna som är problematiskt eller otillräckligt.
  4. Skriv en utförlig recension om varje bok baserat på dina iakttagelser. 
  5. Försök få en inbjudan till nyårsfesten 2014. 

Chin-chin!

Nu är det tydligen en grej med hashtaggen readwomen2014 – är det verkligen så illa att den behövs, eller är det bara ännu en gate för att nån seg professor bestämt sig för att inga kvinnor utom Virginia Woolf kan skriva? 

Eftersom jag, liksom brukligt är, mest utgår från mig själv och mina egna snäva erfarenheter så tänkte jag ungefär att det verkar ju onödigt, jag läser nog lugnt 65 % kvinnliga författare ändå, och jag ägnar inte en tanke åt att det ska bli så. 

Men om man bara tittar på vilka som blir recenserade i t.ex Harper’s, The New York Times & Paris review så verkar det ju fan inte bättre än att hashtaggen verkligen behövs! Fast frågan är bara – stämmer det med vad folk verkligen läser? Kollar man på närmaste försäljningstopplista så verkar det inte så. När DN tipsar om böcker så verkar det inte så heller – 7 kvinnor av 10 (de kanske fick hicka av gubbgate och korrigerade, jag vet inte, jag läser inte DN). Jag vet inte hur många som läser utifrån vad t.ex Bokhora tipsar om, men de verkar läsa övervägande kvinnliga författare, om jag bara utgår från deras “bäst i år”, “vad vi vill läsa 2014”, samt de senaste recensionerna. Slår jag upp en slumpmässig bokblogg så är det i allmänhet en kvinna som läser ungefär 60 % kvinnliga författare. Obs ej tillförlitlig statistik, mer ett intryck. 

Jag är ju inte så mycket för att ställa frågor här, inte för att jag inte undrar vad ni tycker utan för att min gästbok är så knölig, och ofta glömmer jag dessutom att svara när jag nån sällsynt gång faktiskt får en kommentar. Jag vill ta tillfället i akt att ursäkta mig för det nu, det är inte att jag är för fin för att svara men däremot är jag disträ. Man kan alltså trycka på dagens datum och scrolla ner så kommer det en gästbok där. Om ni känner för det får ni gärna delge mig era bokvanor. Själv är jag CHOCKAD över hur mycket bokbloggare läser! Damn, girls, gör ni nåt annat än att läsa? Mitt huvud går i allmänhet runt runt boken jag senast läste så länge att jag inte kan tänka på nåt annat, jag är som en hund med ett räligt gammalt ben. Jag har officiellt givit upp att tävla i vem som läser mest eller bäst, men däremot kanske jag skulle öka ambitionen att skriva om böcker jag läst. Ibland sägs det ju att den här bloggen ska åtminstone delvis handla om skönlitteratur. ÖH säger jag om det. Men om detta händer 2014 så kan ni nog räkna med en hel del fruntimmer, dock troligen utan hashtag.  

ontblod:

lukasmoodysson:

lukasmoodysson:

fredag

sköter om hjalmar gullbergs grav

(och om någon mot förmodan skulle vilja veta vilket bläck jag skrev lappen med så var det rohrer & klingner scabiosa järngallbläck)

Älskar detta.

Även jag älskar detta!

Det är säkert ingen som räknar med mig längre, men jag har i alla fall legat på en strand/gräsmatta i en vecka och det har inte varit så mycket att rapportera om. Myror, en humla som hamnat i vattentunnan, plocka blomsterbönor varje dag, såna saker. Jag har fjällat lite på armar och fötter och aldrig uppnått den där mörkbruna färgen som var så vanlig på till exempel Falsterbos stränder (overklig, lite som jag tänker mig Bonjour Tristesse) men en mer infärgad hudton än man är van att se mig i har jag i alla fall. Fräknarna har fått lite definition.

På stranden försökte jag med måttlig framgång läsa en gammal deckare av Kerstin Ekman (väldigt gammal) som jag måste säga led rätt mycket av male gaze. Visserligen en male gaze som tillhör den manlige protagonisten, men ändå störande mycket kommentarer om kvinnors kroppar, vikt, längd och mätbar, jämförbar skönhet, på ett sätt som jag verkligen undrar hur det förde handlingen framåt öht. Eller ja undrade och undrade, den förde inte handlingen framåt, den var mest tjatig och kändes på nåt sätt inställsam för att passa genren. Handlingen var inte speciellt spännande heller, men det var trevligt när de gick och fikade, åt middag på krogen, matade katten och sådär. Trevliga detaljer. Fast jag tappade koncentrationen hela tiden måste jag erkänna. Lite konstigt att tänka sig att det här var hennes debut, den är liksom ganska intetsägande, nästan lite präktig och med många genre-klichéer som måste varit gamla redan då. Dödsklockan, som gavs ut bara fyra år senare, minns jag som mycket mer personlig, med en unik handling och väldigt suggestiv. Så nä, jag kan inte rekommendera 30 meter mord, utöver som guide till Stockholms krogliv på 50-talet. Tur för er kan man väl säga, för den är svinigt dyr för den som vill köpa på antikvariat, finns inte i nytryck såvitt jag vet.  

Nån som läst Intet liv av Nina Bouraoui (det är ingen snackis, den kom ut för typ tjugo år sen så ni behöver inte se er nervöst omkring) och har lust att diskutera den med mig? Jag gillar inte den speciellt mycket men jag misstänker att det är något i den som jag har missat. Kan inte släppa känslan av att det är som Mare Kandres Bübins unge fast sämre, och det där “sämre” kanske bara är ett tankefel pga att jag jämför. Att jag förväntar mig något som författaren faktiskt inte har utlovat. Stör mig även på att jag inte hittade den när jag var 17-21, då hade jag förmodligen gillat den mycket mer, eftersom det var åldern då min morbiditet peakade. 

Om jag inte får några takers så kanske jag skriver en recension så småningom i vilket fall, men det bär lite emot just nu. Inte så att jag måste hylla alla böcker jag läser, men jag vill gärna ge dem en ärlig chans (= en uppmärksam läsning utan slöa jämförelser).