The Golden Hare (with much passionfruit)

Jaha, vad bloggar man om då. Jag kan ju börja med bakgrunden till nya valsen. Ni kanske redan har sett uppe i vänstra hörnet att den är ”based on a Cro-Magnon skinning chant”. Det är Fairie’s Air and Death Waltz (From a Tribute to Zdenko G. Fibich) av John Stump (”arranged by accident”). Det är en s.k ploj, som man kan se i sin helhet här, med överförtydligande av de lustiga tempoanvisningarna här (noterna i sig är iofs det roligaste!), typ ”release the penguins”, ”switch to aluminium bow”, ”with much passionfruit” eller min favorit – ”if you can’t play this, why don’t you call your Mommy”, skriven av en viss notgravör eller notskribent, vilket det nu heter på svenska, dvs inte en kompositör utan någon som skriver ut noterna på en speciell notmaskin. Jag förmodar att detta numera görs digitalt. John Stump var en ganska vanlig, ovanlig amerikansk man som hade pluggat komposition och orkestrering på college. Han var lite excentrisk, blyg, tjock, älskade Beatles över allt annat och jobbade hemifrån med sina notblad. Han var inte känd för nånting utom sina fantasikompositioner (även om han komponerade ett fåtal riktiga stycken också). Ett brorsbarn har skrivit lite om honom här.

Sidhuvudet är en detalj från Piranesis fantasi om hur den legandariska vägen Via Appia såg ut under antiken, eller som den fullständiga titeln lyder på engelska: ”Via Appia and Via Ardeatina, from Le Antichita Romane, 1756”. Den finns att se i sin helhet här. Jag älskar Piranesis fantasier om antiken. Vilket ljuvligt freak! Denna totala brist på rimlighet! Han måste ha haft så kul. Bilderna är så fulla av detaljer att det känns som om man letar efter något speciellt, något som är gömt någonstans i bilden. Som när jag var liten och läste Masquerade (”Maskerad” på svenska) av Kit Williams, har ni läst den? Det är en bilderbok där en hare gömmer sig på varje uppslag – ibland mitt i bilden, ibland väldigt svår att få syn på.

cover

Jag älskade illustrationerna – spännande och lite obehagliga.

six-to-eight

Var är haren här? En av de svåraste bilderna.

page_13big

Tricksy!

page_3big

Inte svår, desto mer magisk!

page_8big

Spontan zodiac!

masqisaac

En medelsvår, när man var liten.

Inte undra på att jag blev intresserad av tarotkort senare, hela boken är som sexton stora tarotkort! Fulla med hemlig symbolik, precis som en renässansmålning.

Det unika med Masquerade var att utöver att vara en vacker bilderbok var den också en skattkarta till en 18 K, juvelbesatt guldhare som författaren skapat själv och som skulle finnas nedgrävd någonstans i England (texten på sidorna är ledtrådarna). Jack Hare får i uppdrag att bära en skatt från månen till solen. När han kommer fram till solen upptäcker han att han har tappat sin skatt, och det blir upp till läsaren att hitta den igen.

maskerad

masqueradehare

Gensvaret när boken kom ut 1979 blev enormt – folk letade som galningar och försökte tolka de kryptiska anvisningarna. Men författaren som redan innan detta ståhej var ganska blyg kände sig pressad av den enorma uppmärksamheten – under två års tid fick han ca hundra brev om dagen – och isolerade sig fullständigt.

Kit-Williams-s-golden-har-003

Kit Williams återförenad med sin guldhare

Haren var nedgrävd i Ampthill Park, Bedfordshire, en natt 1979 under en hemlig ceremoni som bevittnades av Bamber Gascoigne (känd som tv-personlighet). Gåtan löstes 1982 av två lärare från Manchester, men då hade haren dessvärre redan grävts upp av någon annan efter ett tips från en exflickvän till författaren.

Haren såldes sedermera till en anonym köpare på Sothesby’s 1988 för £31,900. Williams försökte själv köpa tillbaka den men vann inte auktionen, och den förblev i privat ägo på okänd ort i över 20 år. 2009 återförenades Kit Williams med sin hare när BBC gjorde en dokumentär om honom, ”The Man Behind the Masquerade”. Den hade befunnit sig i Egypten. Williams blev mycket rörd när han fick hålla i den igen.

Dokumentären om Kit Williams och guldharen finns här (Youtube-spellista):

The Man behind the Masquerade

Alla bilder med grundlig genomgång av varje ledtråd finns här.

Jag lånade ett citat från en väldigt trevlig liten text om Masquerade här.

Kit Williams är även känd – om än mer lokalt – för att ha formgivit The Wishing Fish Clock i Cheltenhams köpcentrum.

325px-wishing_fish_clock_cheltenham_1

En gång i halvtimmen blåser fisken bubblor, och den som fångar en bubbla får önska sig något – därav namnet.

Kit Williams är verksam som bildkonstnär i Gloucestershire där han bor i ett litet stenhus med sin fru, som gör ganska egendomliga smycken. Det finns en gammal tidningsartikel om honom här som är trevlig. Kontentan, för folk som inte ids läsa på engelska, är att han inte har så mycket formell bildning för han gillade inte skolan och att han verkligen inte gillar att lämna Gloucestershire några längre perioder, speciellt inte för att besöka London.

 

Jag har alltid tyckt att gyllene snittet är obegripligt. Fick det presenterat för mig redan som barn pga ambitiös mor som gav mig konstböcker. Fattade icke ett smack. En spiral. En spiral är grunden för allt vi tycker är vackert i bildkomposition eller hur man placerar fönster på ett hus etc. Okej, men alltså, hur överförs detta ens till ett foto till exempel? Snäckjävel.

”The rule of thirds” är latmaskens kompositionsguide, nedskriven 1797 av en engelsk gravör och målare som egentligen mest hade den till att komponera landskap, men den funkar även på folk och fä. 

I såna här bildexempel är det oftast en ung tjej som får statuera exempel, av nån anledning. Tar istället Emmanuels föräldrars kompis Erik som sträcker sig efter en e-cigg. Bilden är indelad i nio fält, som synes, och i korsen kan man lämpligen placera blickfång, så som mun eller öga om det är folk och fä, eller om det är ett landskap så kanske ett hus, en vägkrök, en telefonstolpe eller ett träd. De vertikala linjerna är bra för att placera folk som står, stolpar, husgavlar etc. De horisontella linjerna är bra ställen att placera – tadaa! – horisonten i ett landskapsfoto. Eller axlar, som här. 

Det var allt. Om rutorna blev för mycket att tänka på, dela in hela bilden i svenska flaggan istället. Det som är viktigt i bilden ska vara mitt i flaggkrysset. Vänster eller höger sida är oviktigt. Alltså: omvänd svensk flagga går lika bra. 

(Överkurs: …men i klassisk västerländsk bildkomposition rör man sig aldrig åt vänster i bild, i synnerhet inte åt vänster nedåt, utan från vänster nederkant och uppåt åt höger = bäst. I vänstra nedra hörnet hänger Satan, troll och oknytt. Att röra sig åt det hållet är dåligt. Detta är inte enbart en metafor!)

Så går det när man bildkomponerar dåligt!

Avance!

Det påstås gärna att det är landskapsfoton som är svårast att komponera pga att de är platta per definition, men jag håller inte riktigt med. Har man bara ett träd eller en lada eller en väg så är man egentligen safe med the rule of three. Man kan ju alltid ställa en kompis i förgrunden (EJ I MITTEN). Finns det inget blickfång alls så blir det förstås svårare, men man brukar alltid kunna hitta en buske eller nåt. Busken behöver inte vara viktig i bilden, men genom busken ser man landskapets vidd, om ni fattar. Busken är bara landskapets budbärare. Eh, ja. 

Fråga: Hur ska man rimligen kunna komma ihåg exakt var rutorna är i ett rutnät när man tar ett foto på ett par sekunder? Svar: Man lär sig. Genom att öva. Till slut gör man det automatiskt. Man känner på sig var de där rutorna sitter. Och som sagt, when in doubt, tänk svenska flaggan. Det är bara ett enda kryss. Tänk efter innan du tar bilden. KRYSS. Till vänster eller höger om mitten. 

Man ska alltid för husfridens skull avsluta en guide med att säga “Men regler är till för att brytas! Experimentera!” så det tänker jag då verkligen inte göra. Håll er till regeln or be banned. SLUTA CENTRERA ERA BILDER ANNARS DÖR EN SÄLUNGE!

Och det var allt för idag. Puss och kram!

poolpistol:

Le Qasr-al-Kharana

Ett av ökenslotten i Jordanien från 700-talet. Ser ut precis som porten till Qarth i Game of Thrones! Eller snarare, porten till Qarth ser ut precis som porten till ett jordanskt ökenslott. Scenen utanför porten i öknen “The Garden of Bones” är dock uppbyggd i ett stenbrott utanför Dubrovnik. Även scenerna inne i Qarth är inspelade i eller utanför Dubrovnik. 

Van Gogh – målad med ord

Med Benedict Cumberbatch i rollen som van Gogh! Alltså Sherlock Holmes! Som beter sig precis som Sherlock Holmes! Jättejobbig och toppen!

In 1888, Gauguin and Van Gogh spent nine weeks together, painting in the latter’s Yellow House in Arles. Gauguin became increasingly disillusioned with impressionism, and the two quarreled. On the evening of December 23, 1888, frustrated and ill, Van Gogh confronted Gauguin with a razor blade.

Every word spoken by the actors in this film is sourced from the letters that Van Gogh sent to his younger brother Theo, and of those around him. What emerges is a complex portrait of a sophisticated, civilised and yet tormented man.

The film won a Rockie for Best Arts Documentary at the Banff World Media Festival in 2011, receiving critical acclaim for its fascinating insight into the life of the artist and its unique approach to storytelling.

Van Gogh – målad med ord

The Resurrection of Christ – Piero della Francesca, 1463

Jesus i en av sina mer oimponerade poser. Klart, jag hade inte heller varit så imponerad av beteendet att tortera folk som man inte gillar på ett kors. Men ändå. Han ser lite bakis ut. 

Vakt nummer 2 från vänster är för övrigt Piero della Francesca själv. Ett självporträtt alltså. 

Tableaux d’une exposition Grande porte de Kiev / The Great Gate of Kiev – Vasily Kandinsky

Jag städar lite. Visste ni att jag har haft Struttura Allegra på väggen i mer än sju år? Nä, det visste inte jag heller. Nu räcker det nog (det började ändå mest som en protest mot min tendens att enbart vilja ha Doré, medeltida altartavlor och utrivna sidor ur gamla Månadsjournalen med J.A.G. Acke-män på väggarna – och jag skulle fortfarande gärna vilja ha Havslyssnaren). Jag stör mig ändå mest på synestetiker.* Men Grande porte de Kiev är fortfarande snygg, vet inte om jag har hjärta att slänga den. Tyvärr ett av de mest perverst reproducerade konstverken som finns, i färgerna alltså, min är ändå helt okej.

* Stör mig inte på några neurologiska avarter egentligen, stör mig däremot på alla sorters behagsjuka människor, varav posörsynestetiker är en grupp som är mer överrepresenterad i samhället än man skulle kunna tro. “Ooh, jag är så himla MÄRKLIG, jag ser ett samband mellan toner och färger!” Jaha. Själv ser jag ett samband mellan ord och bilder, och det är så mycket mer användbart. Även detta ganska märkligt, även om man tar det för givet.

Om ni bor i Stockholm så kan ni gå och titta på min mammas grafik i Grafiska sällskapets galleri på Hornsgatan 6. Det är hon och Eva Forsberg som har gjort bilder till Lennart Sjögrens poesi. Eva Forsberg är gift med Lennart, btw. Har ni tur är de där alla tre, förmodligen på vernissagen i så fall. De är jättesnälla och blir säkert glada om ni kommer. Jag kommer inte att kunna gå själv, så ni får gärna gå dit och representera.

14 januari (på lördag) – 1 februari

12-16 på helgen, 12-18 tis-tor