slutet på detta

Önskar jag slapp skriva det här men.. det finns absolut ingenting med den här graviditeten som gör mig glad just nu. Nu har jag ju aldrig varit någon speciellt entusiastisk havande men jag har i alla fall inte varit rent deprimerad, mer än kanske precis i början med tanke på risken för missfall. Annars har det mest varit att jag inte uppskattar att vara gravid rent allmänt, tycker inte det är en njutbar kroppslig upplevelse och mentalt är det också rätt hårt. Men jag har inte varit deppig eller direkt orolig, bara lite sur och övervakad och surare för att jag varit övervakad. Senaste åtta-tio veckorna har varit speciellt onjutbara vad gäller den biten.

Nu har läkarna på KK bestämt sig för att jag borde bli igångsatt tidigare pga förväntat stort barn, och jag säger förväntat stort eftersom ultraljudet aldrig kan säga säkert hur stort barnet blir. Att han blir rätt stor visste jag nästan från början, han har två långa och stora föräldrar och idel långa och stora mor- och farföräldrar, som dessutom allihop var jättestora bebisar. Alla utom jag, ska jag tillägga, jag var helt normal. Men att föda ett barn som väger t.ex 4300 var ju ingenting som jag direkt gick och gruvade mig för, för det tog jag nästan för givet. Nu pratas det dock om fem kilo, och det är så himla vanskligt det där för det skulle kunna vara så att han väger fem kilo vid födseln, eller till och med mer, men han skulle också kunna väga fyra. Och jag är tveksam till om det är det allra bästa att bli igångsatt tidigt bara för att barnet förväntas vara stort. Jag mår bra, barnet mår bra, ingen är sjuk, ingen börjar få sämre värden. Tvärtom blir mina värden bättre. Jag har aldrig haft protein i urinen och barnet har aldrig haft en dålig ctg-kurva. Jag har inte diabetes. Visst, jag drömmer inte om att föda ett barn på fem kilo, det gör jag inte, men samtidigt drömmer jag inte om att bli igångsatt heller, i obehag känns det lite hugget som stucket ärligt talat, och ett naturligt förlossningsskede ger bättre förutsättningar för tillräckliga värkar. Då är ju ungen garanterat klar och redo att komma ut, istället för att tvingas ut med nån jävla gel eller ballong i fiffi eller vad de nu har för andra kul redskap.

Den ena läkaren jag pratade med framstod dessutom som extremt oseriös när hon ville sätta igång mig gärna nästa vecka. Dvs vecka 36+0-6 på läkarspråk, vilket i sig är prematurt. Visst, nu klarar sig de flesta 36-veckorsbebisar helt fint i livet, men varför tvinga ut ett barn en månad i förtid? Svaret kan ju enbart ligga i bekvämlighet för vårdpersonalen, vad jag kan se – innan jullovet börjat, himla smidigt! Planerat och klart, man vet vilka patienter som kommer in! När jag ifrågasatte nyttan tryckte hon bara en broschyr om igångsättning i händerna på mig och blev irriterad. Tack, jag har redan läst på om igångsättning, jag hade önskat mig ett samtal – gärna ett där jag inte blir idiotförklarad för att jag inte vill bli igångsatt utan medicinska skäl i vecka 36!?

Läget var aningen låst. Hon gick och hämtade en annan läkare, en äldre, som iofs inte var fullt lika entusiastisk inför en igångsättning redan vecka 36 men som ändå ville kolla min cervix redan då – vilket jag inte alls ser nyttan med eftersom jag ändå inte vill bli igångsatt vecka 36, så jag skiter ärligt talat i hur cervix ser ut på min födelsedag/före jul. Vi enades om en kompromiss, att jag kunde komma in och kolla cervix 28 januari, vecka 37 på läkarspråk, fortfarande för tidigt men då skulle jag åtminstone kunna förhala själva igångsättningen till veckan därpå utan allt för mycket tjafs. Jag är fortfarande inte alls glad för att bli igångsatt, men om jag måste bli det så hellre  vecka 38+5 eller så. det känns både enklare för kroppen och bättre för barnet. Så jävla stor skillnad på hur mycket han väger mellan veckorna är det ju inte, men däremot stor skillnad på hur utvecklade lungorna är och att han faktiskt är KLAR, inte bara en behändig vikt.

Det tråkiga i situationen, utöver att behöva själv ta ansvar för att mitt foster får växa klart i livmodern för att vården inte är intresserad (av rent administrativa skäl, kan jag bara utgå ifrån) är att jag inte upplever att jag får genomskinlig info om riskerna med en igångsättning för mig som förstföderska. Det är inte direkt svårt att hitta denna info själv, i tider då medicinska studier ligger ute för alla att ladda ner, så att bara bli idiotlugnad med att de ”vill mitt och barnets bästa” utan vidare information känns inte speciellt bra. Igångsättning på en förstföderska verkar funka på premisserna att ”går det så går det”. Det är 35 % risk att förlossningen slutar med snitt eller sugklocka, och då är merparten av den risken förbehållen förstföderskor, så snarare kanske 50/50 att det går att föda vaginalt. Risken att jag får en lång, smärtsam och traumatisk förlossning oavsett hur slutet ser ut – ointressant i sammanhanget tydligen, etersom ingen är intresserad av att ens ta upp det. Om någon åtminstone hade varit ärlig från början och sagt att ja, du kommer antagligen få en längre och jobbigare förlossning än annars, men de här och de här fördelarna finns trots allt jämfört med en vanlig vaginal förlossning. Men nej, för jag kan inte hitta nån forskning som visar ATT det finns några fördelar om inte barnet eller mamman mår dåligt och man helt enkelt inte har några andra alternativ.

Eller också om jag hade fått säga ja till vissa delar av en igångsättning men nej till andra. Jag vill till exempel helst inte ha värkstimulerande dropp i något skede, för det ökar risken för stormvärkar och utöver att det är djävulskt oskönt så är det farligt för fostret som kan få syrebrist och i värsta fall cp-skador av förlossningen. Information om detta? Nej såklart inte. Förståelse för att jag inte vill ha vissa läkemedel? Absolut inte. Jag vill inte heller ha Cytotec eftersom jag gjorde abort på det i sjuttonde veckan, inte direkt något jag är intresserad av att återuppleva med ett levande barn. Svar: ”Cytotec är ett läkemedel vi använder jättemycket”. Jaha, jag kan bara beklaga era patienter i så fall. För jag tänker då fan inte föda på Cytotec. Det har lett till livmodersrupturer vid igångsättning och barn som fötts med hjärnskador. Men en tablett kostar ju tre spänn å andra sidan.

Det var ett tag sen jag gav upp tanken på att det skulle bli en bra förlossning. Istället för att komma till något slags acceptans om att det blir som det blir så har jag nog bara slagit bort tanken för att jag inte orkar mer. Jag har ingen bra vårdkontakt med någon enda person, inklusive min barnmorska. ALLA jag pratar med, oavsett om det är morskan eller specläkaren för dagen (alltid olika) hänvisar till gruppterapi för förlossningsskräck om jag t.ex vill diskutera alternativen till en igångsättning eller på nåt sätt tweaka villkoren för en igångsättning. All min oro behandlas som neuroticism med andra ord. Det känns 100 % meningslöst att skriva en förlossningsplan under de här förutsättningarna, för allt jag vill slippa finns ju inbakat i paketet Igångsättning. Värkstimulerande dropp. Vara uppkopplad till en maskin under en större del av förlossningen. Uppleva hela öppningsskedet på BB (istället för att få vara hemma så länge som möjligt). Sugklocka. Akut snitt. Att riskera att någon trycker på magen för att barnet ska ut. Värkstormar pga läkemedel. Lång och utdragen förlossning. Att det gör skitont utan att något händer. Massa personal på rummet. Massa vaginala ingrepp. Jag vet inte ens om jag kan undvika Cytotec och dropp.

Det enda min barnmorska har sagt är att jag ska försöka få förlossningen att sätta igång av sig själv genom att ”dansa och gå långpromenader” efter jul. Känns otroligt skratt- och gråtretande i och med att ingen förlossning någonsin kommit igång av en långpromenad om inte kroppen är klar för förlossning redan, och jag vet inte exakt varför den skulle vara det i vecka 37. Jag menar, visst, det skulle kunna hända, men det händer ju trots allt oftast inte tre veckor för tidigt, speciellt inte för förstföderskor. Ärligt talat är jag inte heller speciellt intresserad av en julbebis. Jag VILL att barnet föds i januari, kalla mig spritt språngande galen men så är det. Att gå långpromenader med foglossning lockar föga, och jag är verkligen inte på humör för att dansa just nu, vilket jag också sa till henne. Återigen hänvisades jag till gruppterapin pga tänker inte tillräckligt positivt.

I allt det här kommer tankarna på barnet bort. Alla bara: ”åh vad spännande, ni måste vara så nyfikna nu!” Nej, tyvärr inte. Emmanuel kanske är. Jag vill bara lägga ner all verksamhet. Hade jag kunnat avsäga mig graviditeten på en gång så hade jag gjort det. Jag tror att jag fixar och köper grejer till barnet mest för att försöka få en känsla av samhörighet, men det funkar inte. Nån enstaka timme sådär kan jag ligga på sängen och klappa magen och titta på babyns säng och hans kläder, men sen glömmer jag bort att han finns och när jag kommer på det igen så blir jag inte speciellt glad. Så är läget. Jag är inte glad, och jag försöker komma över det genom att fördjupa mig i olika val av saker, av kläder, av metoder. Men mest är jag bara förbannad av att vara i den här situationen, och när jag ser andra mammor hålla på med belly mapping osv (rita ut på magen exakt hur babyn ligger) eller ha nåt gravidsmycke som plingar i höjd med bebisens öron så känner jag bara ett gigantiskt jävla care face. Alltså jag skiter väl i hur bebisen ligger, han kan få ligga som en väderkvarn for all I care. Det hade faktiskt varit att föredra, för då hade jag garanterat fått planerat snitt och sluppit hela den här jävla igångsättningskarusellen. Inte bara hade jag sluppit rädslan för allt vad det innebär eller kan innebära, det hade inte funnits något att diskutera, alla hade varit överens om att väderkvarnsbarnet skulle skäras ut och jag hade inte behövt kämpa så jävla mycket.

Lagom till förlossningen kommer jag att vara så mentalt slutkörd av den här skiten att jag inte kommer att orka föda öht. Kommer typ somna och bara: ni kan köra nu, godnatt.  Det har verkligen varit sån kinesisk vattentortyr att vänta det här barnet, inte att jag legat dubbelvikt och spytt men att allting urholkar en bit för bit varje dag. Det borde kanske motivera en just att äntligen få föda, men jag känner mer att jag inte har någon ork alls. Jag har ingen nyfikenhet eller otålighet som kan motivera mig längre. Det känns bara overkligt och aningen mardrömslikt ärligt talat. Osympatisk gravidblogg jag vet, icke desto mindre exakt så jag känner just nu. Att det bara ska ta slut, och helst inte genom en förlossning då utan av ett tidshopp bakåt eller något annat smidigt sci-fi-knep. ”Allt var bara en otroligt lång och tråkig dröm!” Vilken tur.

Annonser

tredje trimestern

Hur gick det ens till? Jag skulle ju skriva graviddagbok! Eller ett sånt där pågående finstämt brev till vårt ofödda barn. Det har väl inte blivit så mycket av med det, delvis eftersom jag fortfarande inte är på det klara med hur man adresserar ett foster.

Kära foster! 

I veckan har jag varit på KK och mätt blodflödet i navelsträngen och mina ljumskar till din moderkaka för att se så att du får tillräckligt med mat. Det får du. Vi har också sett dig på ett tillväxtultraljud. Du är +16 % stor, vilket betyder ”större, inom det normala”. Din pappa och jag är ju också rätt stora, så det känns proportionerligt och bra. Jag såg inte dig i helfigur så ofta, för teknikern zoomade in på ditt skallben, mage och lårben mestadelen av tiden. Du sparkades och bytte ställning ibland, så jag antar att du har det bra. Det är i alla fall vad de brukar säga när du sparkas, att det betyder att du är frisk. Egentligen är du kanske bara heligt förbannad!

Din mamma – alltså jag – har inte gått upp nånting i vikt än. Faktum är att jag har gått ner en hel del. I början var det inte så bra, för då fick jag ketonuri. Det vet varken du eller någon vuxen utan medicinsk utbildning vad det är, men det händer när kroppen bränner fettceller istället för glukos. Det är inte bra för såna som är så små som du. Men du ska veta att det var inte lätt att äta när du var ett embryo! Alla hormoner som skulle till för att du ska kunna finnas, de är rena kräkmedlet. Allra mest kändes första trimestern som timmen efter en gigantisk julmiddag, dygnet runt. Men jag drack mycket vatten och sen dess har jag mått bra, och du också. Din pappa köpte en sodastream med sina poäng från Kooperativet för att jag skulle kunna bälga i mig kolsyrat vatten, det var en mycket romantisk gest. Eller också ekonomisk/miljöbesparande, beroende på hur man ser på saken. Det ena kanske inte måste utesluta det andra.

När du blir äldre kan jag avslöja att dina intressen vid 29 veckors ålder var att sparkas, boxas och rulla runt. Du sparkade till exempel din mor med kraft och kläm i analen flera gånger om dagen. Det innebär att min livmoder är bakåtlutad, något jag aldrig vetat. Jag får lära mig så mycket nya saker om min kropp nu när jag väntar på dig. Som till exempel nya spännande sätt att vara sjukt obekväm på. Vem visste till exempel att de hade ett blygdben innan det började göra ont precis jämt? Jag har inte ägnat mitt blygdben många tankar innan jag blev gravid, det satt väl bara där och gjorde sitt blygdjobb. Nu när jag går så stönar jag innan jag ens rest mig, av ren vana. Sen stånkar jag för vart tredje steg. Det är ju en sån gravidklyscha att huffa och puffa när man går, men vartenda huff och puff är helt nödvändigt för att man överhuvudtaget ska kunna förflytta sig från punkt A till B, och det är inte tyngden av magen som är främsta anledningen – som jag alltid trodde. Utan kul kroppsliga upplevelser som bäckenuppluckring, ligamentsmärtor, svullnad och ledvärk. För att inte tala om att tarmarna och magen flyttats 35 cm uppåt och du kan ju föreställa dig på ett ungefär vad det gör med ens allmänna välbefinnande. Nä förresten, det kan du inte, för du är ett foster.

Fattar du nu varför du inte får några brev? För det första så svarar du inte. Det tillhör faktiskt takt och ton att brevväxling ska vara just ett utbyte! Annars verkar jag ju som en stalker, och det är ingen speciellt uppmuntrande känsla. För det andra, ursäkta att jag säger det, men jag tror inte riktigt att vi är på samma intellektuella nivå. Så småningom blir du säkert smartare än jag (och förhoppningsvis snällare), men det är en bit kvar.

ubu1

Jag har inga planer och drömmar för dig, antingen på grund av bristande fantasi eller ödmjukhet eller möjligen för att du är ett foster. Jo, en sak: jag skulle verkligen önska att du aldrig utvecklar ett intresse för bilar och andra motorfordon, för jag hatar leksaksbilar. Jag kommer att uppfostra dig i en strikt bilfri hemmiljö så om du en vacker dag blir chef för Mitsubishi, kom ihåg att det inte var din mors förtjänst! (Båtar har jag ingenting emot.)

Just nu är din pappa hos farmor och farfar i Piteå och plockar upp ungefär en miljon begagnade kläder till dig, om jag känner din farmor rätt. Jag sitter här och försöker bilda mig en uppfattning om vad du behöver när du kommer hit. Jag misstänker att vår uppblåsbara gästmadrass är i största laget. Vi är som du kanske hör inte så där jättebra på att boa. Lyckligtvis kommer du inte ut med några omfattande kunskaper om inredning och design. Det är det bästa med er foster, att hur dum i huvudet man än är som förälder så vet vi hur som helst alltid bättre!

Nu vill jag ha soppa, så nu slutar brevet. Hoppas du trivs i livmodern.

Med utmärkt högaktning/puss och kram,

din mamma

about a pram

Under det senaste året (ja, ÅRET) har vi drömt om en Greentom Upp.

Greentom4

Får lite samma känsla av Greentom Upp som jag får av rymdfilmer från 60-talet, och även samma som jag fick av iMac 1998!

30a379965020fe2e449eda757221f98c

AMIRITE!?

greentom3

Greentom Upp är jättebra på nästan alla sätt – den är smal, den är extremt lätt eftersom ramen är gjuten i ett enda stycke plast, den är 100 % återvunnen av PET-flaskor – ram, tyg och rubbet – även tillbehör som regnskydd etc. Den fälls ihop till ett litet praktiskt paket. Den är som en Transformer på det hela taget. Den är billig! MEN den är så här låg:

greentomupp

Bild: Prêt à Pregnant, Greentom Upp-recension

JAG ÄR SÅ DEPRIMERAD NU!!!

Jag gissar att tjejen som driver Prêt à Pregnant är max 1,60. Och vagnen når ändå bara knappt över hennes knän. Jag är 1,78 och Emmanuel är 1,86. Såatteh. Handtaget är på normal höjd, det har vi redan kollat, men det står sällan hur hög barnvagnen är i produktinformationen – konstigt nog, eftersom det är relevant info om man är lång.

Och innan någon kommer med något förnumstigt ”man ska alltid prova vagnen först” så vill jag påpeka att barnvagnsmarknaden totalt domineras av svenska vagnar samt kanske tre andra märken, och om vi ska kunna prova barnvagn i affären så är vi alltså tvungna att prova det som finns där istället för det vi vill ha (hur stor uppfattning får man ens av en vagn då man rullar runt den i en butik utan unge eller väska?). Jag är inget jättefan av svenska vagnar på grund av att de framför allt verkar tillverkas åt föräldrar i villa. De är jättesäkra, ja, men de är också stora som en Volvo Combi och inte speciellt snygga heller. Det kan man ju tycka är skitsamma om man bara ska ha den stående i tvättstugan men vi bor i en tvåa och vår vagn kommer att stå framme varje dag under 3 år. I bästa fall ryms den i hallen, i sämsta fall kommer den alltid att stå i köket eller vardagsrummet – vi har inget barnvagnsrum eller cykelkällare i vårt hus. Så det spelar en viss roll hur den ser ut. Det spelar även roll att den går in i hissen och går att manövrera runt lill-ICA utan att riva ner hela sortimentet.

Nästan alla vagnar som fyller våra kriterier kostar 15 000 och uppåt, alternativt 8000 på Blocket. Det är ”lite” mer än vi hade tänkt betala.

Ett hyfsat alternativ till en Greentom Upp är annars Trille Smart från danska BabyTrold.

trille-smart-duo-2-i-1-gramelerad.jpg

Chassit blir nästan lika litet som en dramaten ihopfälld (inte för att vi kommer att behöva fälla ihop den så ofta, men det kan vara bra) och vagnen väger bara 10 kg, att jämföra med Greentom som väger knappt 7,5 och de flesta andra vagnar som väger 13 kg och uppåt – relevant info för två svagisar som ska på och av bussen med jämna mellanrum. Man kan byta ut hjulen mot däck om man gillar det bättre, men det gör vi nog inte. Tyget på vagnen är denim, istället för det där fula prassliga nylontyget många vagnar har. Den är 58 cm bred, vilket är OK – inte den smalaste som finns och inte den bredaste heller. Den har den typen av hjul vi vill ha. Sittdelen har fyra lägen, varav ett är helt plant, vilket ju är bra om barnet sover. Varukorgen är ganska stor – det är inte direkt det viktigaste för oss iofs, men det är förstås inget minus heller. Duon kostar samma som en Greentom Upp, 4000.

Brio-Go-Next-in-action

Min främsta invändning mot Brios vagnar är utseendet.

Det jag läst om Brio Go på Barnvagnsblogg, som är expert på ämnet får man väl säga, är att den inte är en speciellt bra stadsvagn och inte heller mer än OK som sittvagn (tror hon gav Brio/Britax Go Next ett högre betyg iofs, den senaste versionen av Brio Go, men den har vi inte råd med och anser f.ö att man kan lägga de tusenlapparna på något roligare än vagn). Vad har man ens en duovagn till om sittdelen är sådär? Visst, kul att liggdelen var awesomesauce men den har man ju ändå bara i ett halvår, medan man har sittdelen i nästan tre år. Brio Smile gillade hon mycket bättre som stadsvagn men där var ryggstödet för kort innan vagntiden var slut och jag räknar med att vi får ett långt barn.

Tycker man att Brio-vagnarna är fula så är det dock inget mot amerikanska Bumbleride:

Bumbleride-Indie-4-with-bassinet

Ser ut som om de sydde den själva i slöjden av ett tält. Herre jävla gud vilken styggelse. Fattar faktiskt inte hur man kan kalla det här för en duovagn överhuvudtaget, det är ju bara ”eh okej vi gör väl en liggdel DÅ, för att folk TYDLIGEN ville ha det”.

Den är säkert jättebra att jogga med i nån sekvojaskog, whatever. Jag är bara sur för att vi inte kommer att få vår retrofuturistiska vagn från Holland, så nu sitter jag och retar mig på alla vagnar vi har råd med men som jag inte vill ha.

b99b94d8f5003d9a8a0dcb76eac7ec11

Greentom Upp – näst bäst efter denna.

Hade för övrigt en väldigt konstig facebook-chatt med BabyTrold angående måtten på Trille Smart, då jag tyckte att de kunde mäta åt mig så jag slipper åka hela vägen till Köpenhamn för att provköra en vagn som ändå är för låg – rimligt krav på service eller? Nu tyckte inte nödvändigtvis de det, men vi får väl se om jag får något mått på måndag ändå. Om den verkar tillräckligt hög så åker vi nog in till Köpenhamn och testar den i veckan.

 

 

 

Halvtid

Halva graviditeten har redan gått, det känns jättekonstigt! Och nån graviddagbok har det inte heller blivit, precis.

Första tolv veckorna går så otroligt långsamt, de kryper fram. Tittar på gravidapparna och gravidsajter varannan timme. Fostret är si och så stort (som ett hallon, som en physalis, som ett plommon), livmodern är si och så stor (som en apelsin, som en grapefukt). Jag ringer mvc i vecka 7 och bokar inte tid förrän vecka 12 – har ingen lust med något ”hälsosamtal” om farorna med att boffa gas och träna MMA. Har ingen större lust med kvinnovården överhuvudtaget efter förra sommaren. Vi stänger in oss i vår lilla bubbla, det är skönt men också nervöst. Berättar första gången i slutet av vecka 11, ett par dagar innan NIPT. Det är midsommarafton, vi är hos Karin och Petter, äter lax och lerpottasill och en paj med typ sju sorters ost och 80 000 kalorier som Emmanuel gjort. Det är otroligt kvavt, jag dricker oerhörda mängder isvatten och sen åskar det järnet.

chinese-lantern-plant-fruit

Vad händer under första trimestern då? Tja, jag är väl sådär förlamande skittrött som ingen utom andra gravida förstår – och ”ingen” inkluderar barnmorskor. Alltid är det nån hurtig jävel som föreslår att man ska motionera bort sin trötthet. Lite som att motionera bort sin influensa. Fuck you very much säger jag och borrar ner mig i soffan som en padda i grönsakslandet. Sen illamående, sen tokmätt jämt, och illamående, och lite hungrig men sen tokmätt efter två tuggor. Första trimestern är som en gastric bypass* med extra illamående, skulle jag sammanfatta det som. Går ner ett kilo i veckan.

*med reservation för att jag inte har upplevt en gastric bypass och bara föreställer mig hur det känns. Ursäkta onödig appropriering.

Vecka 12 – NIPT och inskrivning. NIPT kostar 6500, men vi vill absolut inte göra KUB en gång till, och efter missfall i andra trimestern pga förmodad trisomi så är vi inte heller sugna på att chansa. Fostret rör sig på ultraljudet, spännande att höra hjärtat men känner inte den där lyckan som förra gången – jag vet ju att det kan vara lika fort förbi. Hen syns inte heller speciellt bra, jämfört med den första som vi såg i profil hela tiden. Det är profilen som gör dem lika ett spädbarn. Vill bara ha det över fort så jag inte börjar gråta. Jag blir daterad till 15 januari. Vi får en bild, jag glömmer den sen i väskan i flera veckor. Inskrivningen går bra men får djävulska blåmärken i armvecket – oj vad små ådror du har! Japp. Har ketoner i urinen vilket innebär svält eller uttorkning, och då jag ser välnärd ut förutsätts automatiskt uttorkning. Jag ordineras tre liter vatten om dagen. Blodtrycket är på gränsen till högt vilket gör att jag får remiss till specialistmödravården.

eaf3ee9deb450ebf49b3e49fcf71740c

Jag får foglossning redan nu. Känns väldigt främmande, som att trilla med en herrcykel och slå sig på ramen. Visste inte ens att man kunde känna blygdbenet! Det kan man.

Vecka 13 – specialistmödravården har inte skickat kallelse, så jag ringer upp dem. Får beskedet att kallelsen kommer ”inom tre månader”. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, det gäller ett blodtryck! Det är meningen att det ska övervakas varje vecka eller var fjortonde dag åtminstone om det är högt! Känner redan nu en viss hopplöshet inför KK – igen. Börjar gå långa promenader och äta kanel varje morgon för att sänka. Reser till Öland och träffar familjen.

Vecka 14 – resultatet på NIPT ska komma, vi kollar vår lilla webbsida på Karolinska varje kväll, men inget händer. UL-morskan ringer och säger att jag inte har fått något svar alls, på grund av för lite av fostrets DNA i blodet! Det händer ungefär 6 % av dem som gör NIPT. Hon säger att det absolut inte är någon fara och det betyder ingenting mer än inget svar. Vi kallas in till mvc för ett samtal med min vanliga barnmorska, för NIPT-morskan ska på semester. Väl inne på mottagningen frågar min barnmorska om NIPT-morskan ”sagt något om resultatet” och ser lite bekymrad ut. ”Inte mer än att det inte blev något”. Då plötsligt droppar hon att det är förenat med högre risker för en trisomi att inte få något resultat – men hur mycket högre risk kan hon inte svara på. Ångesten sätter igång igen, jag gråter. Samma som förra sommaren, samma osäkerhet, samma svävande svar, samma eviga väntan. Hon verkar tycka att vi ska göra fostervattensprov, men det vill inte jag, då det är förenat med en missfallsrisk. Hon slår nästan ut med händerna i irritation, att det är EN procents risk. Ja – och en procents risk att mitt barn har en trisomi, också, tills jag vet exakt hur statistiken bakom NIPT ser ut. Vi vill göra ett NIPT till, eftersom det ändå ingår. Hon suckar lite, ”ja men jag måste varna för att det ofta inte blir något resultat andra gången heller, om man får blankt svar första gången”. Vi struntar i det, vi vill ta chansen. Den här gången står vi i prioriterad kö.

Tar blodtrycket igen för säkerhets skull, har sänkt det med tio enheter på övertrycket och fem på undertrycket på bara två veckor. Morskan är fortfarande inte nöjd, för hon kommer inte ihåg att det var högre innan men jag är jättestolt.

self_high_five

Åker hem och hetsläser medicinska studier och NIPT-statistik. Visar sig att underlaget för att inget resultat på NIPT kan betyda högre risk för trisomi är baserat på en testgrupp på 60 personer. Jag kan hitta större underlag på Familjeliv! Orkar knappt bry mig längre. Vi åker på en massa dagsutflykter med sommarkortet för att hålla oss sysselsatta och inte gå miste om sommaren – hösten och vintern blir mycket värre om man bara suttit inne, det vet vi sedan missfallet. Lika bra att bara förtränga istället för att googla sig tokig.

Vecka 15 – vi väntar på svaret som inte kommer. Minns inte om det är jag som ringer eller NIPT-morskan som ringer mig först, hur som helst tar svaret lång tid för det är fortfarande låg halt av fostrets DNA i blodet. Morskan är på semester och hänvisar till ett nummer på Karolinska. Jag ringer och blir otroligt ovänligt bemött av någon på labbet, de skäller nästan ut mig för att jag ringer som patient. Jag svarar att jag fått numret av min NIPT-morska och att det måste ha funnits ett giltigt skäl till det, kan de inte ta mitt personnummer och kolla åtminstone? NEJ! Det är läkaren som ska ringa patienten!

tumblr_mq8znsk2pm1rkue7so1_500

Vecka 16 – absolut sista dagen vi kan få ett svar, sen är det fostervattensprov eller chansa som gäller. Jag har väldigt lite hopp om att NIPT kommer att ge några besked, då svaret redan dragit ut en vecka extra på tiden. Uppdaterar sidan Fostersvar en gång i timmen. Emmanuel går ut på krogen för att träffa Sam som är på besök i stan. Undrar om jag vill ha sällskap med att stirra på sidan, men jag känner att jag klarar F5 själv. Vi har ändå mer eller mindre bestämt att inte gå vidare med fostervattensprov om NIPT inte fungerar. Att inte få ett svar blir väldigt nervöst, men inget som förändrar något.

Helt plötsligt runt kl sju på kvällen ser sidan annorlunda ut. Det brukar stå ”inga svar, försök imorgon”. Nu är det plötsligt något slags svarsformulär? Men tomt? Jag fattar verkligen inte. Mailar supporten och skickar en skärmdump. Sen till slut fattar jag ett oerhört dolskt rullgardinssystem bakom ett flertal knappar – NORMALSVAR står det då. Jag bara WHAT!? Ett SVAR! På riktigt! Ett riktigt svar! Och längst ner på sidan står det en knapp som heter ”könssvar”, LOL. Messar Emmanuel att ungen är normal och att vi kan kolla kön om vi vill. Får hundra små djuremojis och hjärtan tillbaka. Han och Sam kramas över bordet. Någon helt okänd människa en bit ifrån säger grattis. I taxin hem berättar han för taxicahuffören att han ska bli pappa, ”Grattis, jag har FEM”, suckar chauffören.

När Emmanuel kommer hem trycker vi på ”Könssvar”-knappen tillsammans, LOL igen, och det är en pojke. Vi blir av någon anledning helt perplexa, som om detta omöjligt skulle kunna hända, Emmanuel blir lite besviken och jag blir mest ”nä det här kan inte stämma”. Inte besviken, bara förvånad. Av någon anledning! Som om jag inte skulle kunna få en pojke, eller jag vet inte hur jag tänkte. Svärmor är också väldigt förvånad. En förvånad grupp människor runt ett pojkbesked! Låter som ett sällan använt konstnärligt motiv.

Messar mamma, pappa och bror samt några vänner om att ungen är okej.  Dagen därpå berättar vi på facebook att vi väntar en son och höstar in alla grattis. Känns otroligt fett.

Dagen därpå mailar supporten och säger att utifrån skärmdumpen har jag inte fått något provsvar. Supporten lyckas alltså inte knäcka Karolinskas gränssnitt heller. Dags för en uppdatering av det kanske?

kvkxd

Vecka 17 – Det blir augusti och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med vår nyfunna kunskap. Vi hade ju lovat oss själva att börja planera för ungen om NIPT var normalt, tills dess var jag ”bara” gravid. Som ett kroppsligt tillstånd, inte som ett faktiskt blivande barn. Vi åker på några loppisar med Emma & familj, försöker köpa bebigrejer men det går inte så bra. Har liksom inte kommit i bebiläge än. Det blir väldigt dåligt väder sen, så vi sitter inne resten av veckan och gonar oss med olika bebikonsumtionssidor, men köper inget.

Vecka 18 – Åker till Fårö, vi ska vara fem personer i en stuga och sköta en 50-talsbio i en lada. Det sker en del missöden under vägen dit och tillbaka, bilbatteriet dör mitt i kön till färjan i Oskarshamn och på hemvägen krockar vi med en vägg på en yttepytteliten bilfärja. Men däremellan går det mesta bra och vi ser raukar, får, vita stränder och vindpinad krypande en, samt Ingmar Bergmans hus på behörigt avstånd. Vädret är troligen bäst i hela Sverige då samtliga klagar på facebook om att de regnar bort och att det är svinkallt, medan det på Fårö är ganska soligt och hyfsat varmt – men extremt blåsigt.

fostercito

Vecka 19 – Rutinultraljud! Nästa stora milstolpe och ytterligare affirmation att det gäller ett barn och inte bara en mage. Vi är fortfarande nervösa, men inte lika. Eller jo, när jag väl kommer dit blir jag skitnervös av ultraljudet – mitt livs sämsta upplevelse har jag ju haft i den här situationen, det är svårt att släppa och vara glad för det jag har nu. Det är en ny UL-morska, hon verkar lika tvärsäker och kompetent som den förra. Skönt. Fostret ser otroligt mänskligt ut, till skillnad från i vecka 12 – vi ser ryggraden tydligt och fingrarna. Får höra hjärtat igen, det låter som en galopperande ponny i 136 BPM. Hon går igenom hela kroppen minutiöst noga, mäter till och med avstånd mellan fingrarna, och allt är normalt. Blir daterad till en dag tidigare, 14 januari istället för 15. Vi får väl se!

Får ett paket kläder från Anna i Stockholm, så himla fina saker. Nu ska jag bara matcha hela bebigarderoben till vad jag har att utgå från! GOALS.

Foglossningen bitvis rätt jobbig, speciellt efter promenader. Kan absolut inte gå längre än 45 minuter om dagen, inte ens om jag sprider ut det. Varenda 100 meter längre än nödvändigt hoppar jag gärna över. Inget vidare heller att gå på toa mitt i natten under stånk och stön.

Får kallelsen till spec-mödravården! Datum: 26 september. För att kolla ett blodtryck. Remissen skickades 29 juni från min barnmorska. Sammanfattar kvinnokliniken i Malmö ytterligt väl, enligt mina tidigare erfarenheter av dem.

queenbeercatastrophe

Vecka 20 – Nu är jag här! Halvtid! Magen syns inte jättemycket, önskar den syntes mer. Känner ingenting heller, inga rörelser alls. Har gått ner tio kilo. Funderar på om man ska köpa barnvagn på rean eller försöka fynda nåt på Blocket senare. Fördel rean: snygg vagn. Fördel Blocket: något billigare. Inte så mycket billigare som jag hade förväntat mig, dock. Ids man ha en vagn stående i lägenheten till januari? Finns ju alltid förrådet iofs. Barnvagnsreor är det bara i augusti-september.

Sorteras under ”extremt underlig gravidinfo”. 

Enligt min gravidapp borde vi ägna betydligt mer tankeverksamhet åt hur förlossningen ska gå till. Kalla mig mañana men är det inte rätt lång tid kvar att tänka på det? Dessutom blir det väl lite som det blir! Vilken smärtlindring som är dernier cri är inte riktigt mitt område, ska man behöva göra ALLTING själv? Ge mig nåt så det inte känns som jag går itu, det är min förlossningsplan på ett ungefär! Efteråt vill jag ha en dry martini, tack.

 

 

matfrågorna

Tre ord som beskriver mig i köket:
Hungrig, snabb, ganska okunnig.

Vad äter jag helst till frukost:
Två mackor på surdegsbröd, med Bregott, ost och nån grönsak på.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan:
Kniv, kastrull, en stor skål.

Två köksredskap jag skulle vilja ha:
Kanske en salladsslunga. Två var för mycket begärt.

Vad är det konstigaste man hittar i mitt kök?
Ölbryggargrejerna, men de är inte mina.

Fyra råvaror som är ett måste på min pizza.
Ost, tomatsås, oliver. Spännande va.

Favoritdessert?
Napoleonbakelse.

Något jag skulle kunna äta varje dag:
Pasta med aubergine stekt i massa olja och vitlök, samt lite stekt paprika och squash.

Det lagar jag helst nu för tiden:
Sursöt-lite stark nudelsoppa med ägg och grönsaker. ”Helst” pga ojämförligt snabbast och mycket bang for the buck så att säga. Eller så gör jag fetaostsallad. Har börjat gilla det mer än halloumi på sista tiden. Man gillar ju att osten sprider sig jämnt över alla bladen.

Något jag tycker om men inte lagar så ofta:
Nästan allt utom ovanstående.

Bästa restaurangmåltid:
Minns inte nån måltid så direkt, men det fanns en krog i Sevilla som hade ett tak av jasmin ute på pation och det kröp smaragdgröna ödlor på väggarna, det var som rätt pittoreskt. Vad man än åt eller drack där blev ju automatiskt gott (sen är tapas och gazpacho alltid gott också). Det fanns även ett café längs Via Appia i Rom som kanske inte var nåt särskilt så, förutom att de hade väldigt goda ciabattor med grillad aubergine och nån god ost som inte var snordyra med romerska mått mätt, det låg så otroligt fint, med små bord under ett olivträd och en katt som solade sig mellan borden och aaaaaaah vad fint det var. Som en dröm! *ernst kirchsteiger*

Sämsta restaurangmålstid:
Minns jag inte heller, men jag beställde glögg (eller motsvarande) på ett ställe i Budapest där glöggen var knappt fingervarm, och då räckte jag tillbaka den och sa det. Istället för att värma upp en ny kopp stoppade servitrisen koppen i espsressomaskinen och värmde upp den med cappuccinoskummaren eller vad fan det nu heter, glöggen blev liksom som ett vinrött tomteskägg upp längs kanterna av muggen.

Mat jag absolut inte kan eller vill äta: Grisfötter i gelé och vinäger. Det fick jag hos en familj i Biarritz. Det går liksom inte att äta, jag vet inte hur nån ens fick för sig tanken. Men minnesvärt just därför. Alltså sånt kan ju också vara värt, de bisarra matminnena.

Detta var min favoritmat i skolan i skolmatsalen:
Potatisbullar, korv stroganoff.

Saker jag alltid har hemma i kylen och skafferiet:
Olivolja, soja, vinäger, socker, tuppsås eller annan chilisås som inte är sweet chili, nån slags ost, nudlar.

Vanligast förekommande maten hemma när du var liten:
Blodpudding, felix köttsoppa, minestrone, falukorv, pyttipanna med älg.

Överskattad mat/ingrediens:
Portobello, i synnerhet portobelloburgare. Spetskål.

Din festligaste middag tack, förrätt, huvudrätt, efterrätt!
Blinier med löjrom och smetana, champagne (eller cava). Huvudrätt: vet ej, kan man inte få äta sig mätt på blinier? Annars rökt lax.
Efterrätt: pavlova.

Detta bakar jag oftast:
Bakar ej. Skulle jag baka så troligen bröd.

Bakfyllemat?
Chips, falafelrulle, lesk.

Bästa matscenen i en film/tv-serie:
Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare. Många scener, men helstekt människa sticker ju ut som minnesvärt.

Bästa låten som har anknytning till mat:
Eat the menu – Sugarcubes

En god fika skall enligt mej bestå av: kaffe, vallmofröfrallor med smör och cheddar, helst med gul paprika på. Eller också nån annan god macka, typ laxbagel och rödlök.

Beskriv ditt kök:
Litet med snedtak och takfönster, skåpluckor billigaste sorten från 2000 (gissar jag), vinylgolv, trasmatta. Spis med induktionshäll. Kyl och frys ovanpå varandra. Ont om plats för en stor porslinssamling.

Och till slut, vad ska du äta idag?
Nån gryta med räkor i, ris.

Om att vara i ett välsignat tillstånd

I förra veckan berättade Emmanuel och jag för facebook att vi väntar barn. Då hade vi redan berättat för ganska många vänner, vi började runt vecka 12 och sen droppade vi det när det föll sig fram till vecka 16, då vi alltså gjorde det officiellt: vi väntar ett barn med Y-kromosomer i mitten av januari. En pojke, en gutt, en sån med snopp.

Egentligen var tanken att jag skulle börja blogga om graviditeten sekunden efter vi berättat, men nu när vi gjort det så kommer jag liksom inte loss. Jag vet inte riktigt hur man gonar in sig så där mysigt i sin graviditet. Jag har varit gravid till vecka 17 två gånger, i år och förra sommaren, och aldrig hunnit längre. Jag vet bara hur man oroar sig, läser olika medicinska studier, statistik, sorgliga forum, och hur man distanserar sig så mycket som möjligt. Jag vet inte hur man sitter och klappar sin mage och överväger om man inte kände en liten liten spark, som en löja som slår i en sjö eller som ett kolsyrebubbel, eller om det bara kurrar i magen. Jag vet inte hur man ”njuter ordentligt av sin graviditet”, som min barnmorska messade mig att jag skulle göra efter lyckat NIPT-resultat. Ursäkta, finns det en manual?

Det är dessutom mest i första trimestern som både man själv och andra gravida har behov av en gravidblogg, tror jag. Jag var i alla fall fullständigt svältfödd på första trimestern-bloggar, mycket för att de nästan inte finns! De allra flesta börjar blogga från vecka 13, för att vara på den säkra sidan. Så även jag, tydligen. Förra sommaren förde jag en halvhemlig blogg nån annanstans, och den hjälpte mig mycket när jag var arg och frustrerad över kroppen och konventioner vad gäller gravida kvinnor. Men i år har jag inte fört någon dagbok förrän nu, dels för att jag kände att tiden gick saktare när man antecknar minsta lilla förändring, och jag ville bara att tiden skulle gå snabbt, och dels hade jag ju redan upplevt allting en gång innan. Det var inte nytt. Det gjorde mig inte heller rosenrasande nu på samma sätt som det gjorde då, för att jag inte blev överrumplad av det nu.

Jag kan säga direkt att jag inte tillhör den skara som älskar att vara gravida. Tvärtom, det är ofta hemskt, och det enda som är bra med det är gratis sjukvård och att man får ett levande barn till slut, förhoppningsvis. Inte i den ordningen, nu när jag tänker på saken.

Det är hemskt att vara gravid av följande skäl:

  1. Fysiska. Illamående, huvudvärk, förlamande trötthet, sömnlöshet, konstig form på kroppen, foglossning, ständig törst, blödande tandkött, äcklig smak i munnen, halsbränna, ont i ryggen, ont i brösten, ligamentsmärtor, kissa hela tiden, trög mage, uppblåst och full av vatten, andfådd, HÅLL! (har inte haft håll sen mellanstadiet!), dåligt immunförsvar, alltid äckelmätt eller obehagligt hungrig eller både och, kväljningar av allt möjligt, får inte dricka alkohol för att döva sin ständiga irritation, man får inte ens ta en ordentlig huvudvärkstablett!
  2. Ens kropp är inte ens egen längre, bland annat växer det nåt i den som man förväntas sätta över sina egna behov redan innan den kan tänka eller känna (skandal!!) och sen ska man som VUXEN MÄNNISKA behöva bli tillsagd av barnmorskor, läkare och media vad man får och inte får äta, och i vilken ställning man får sova och hur och på vilket sätt man får ut och röra sig, mm. Man känner sig fan livegen! Ofta levereras dessa råd på hyfsat lösa vetenskapliga boliner, men med ett oerhört allvar och ”det är för din egen skull”. Folk som inte är en själv börjar ha åsikter om ens vikt, och det ska man tydligen bara acceptera. Man måste väga sig inför fullständiga främlingar och folk tar på ens kropp i tid och otid (ultraljud, magmätningar etc).
  3. Man tänker på all sömn man hädanefter aldrig kommer att få, alla resor man inte kommer att kunna göra och hur äckliga alla måltider kommer att vara i åratal framöver. Jag hatar äckel vid matbordet, det kommer att bli sån misär.
  4. Man har tagit ett oåterkalleligt beslut om de närmaste 19 åren av livet, och varannan dag ångrar man sig kanske lite. Eller jag gör det i alla fall, för många är det nog en dröm och de skulle aldrig få för sig att ångra sig en sekund.
  5. Tänk om jag blir en dålig förälder! Tänk om jag tappar mitt barn på huvudet och råkar säga att det är korkat så det hör!
  6. Tristessen man kommer att känna i vissa bebissammanhang, alltså dra en barnvagn gata upp och ner i snöglopp, gå på öppna förskolan och ha sångstund, träffa andra småbarnföräldrar vars ungar inte är lika söta och begåvade som mitt barn.
  7. Man blir väldigt irriterad på folk och de frågar för mycket/för lite/inte rätt saker om ens graviditet. Man blir även mycket emotionell av t.ex sorglig tv-reklam eller tanken på en orättvisa man blev utsatt för 15 år tidigare.
  8. Man drömmer mycket mardrömmar om att tappa bort sitt barn/mala ner det till korv/att det är en vandrande pinne (fråga inte).
  9. Man börjar ifrågasätta sin egen uppfostran och kommer ihåg detaljer från barndomen när ens föräldrar betedde sig HELT SJUKT som man inte tänkt på sen det hände.
  10. Man läser extremt dåliga sidor, bloggar och forum på nätet om allt gravidrelaterat för att ingenting i hela världen intresserar en så mycket som hur den och den kände det i vecka 7+2, och hur detta relaterar till en själv. Kort sagt, man blir självupptagen.

Fast på många sätt är det ju bra också, eller egentligen mest för att det blir en bebis då. Men om jag nu anstränger mig lite.

Bra saker med att vara gravid:

  1. Man kan skylla på sin graviditet för allt. Ingen kan protestera. Man behöver inte lyfta, bära, gå på krogen när man inte vill, och man har tillgång till handikappsätet på bussen. Enda minuset är att man måste puta mycket med magen för att det ska funka, och stånka för extra emfas. Det är inte säkert att folk fattar ändå.
  2. När man väl slutar må illa är mat godare än någonsin förr. Man börjar typ gråta av glädje för all god mat som finns!
  3. Det är jätteskönt att sova. Utom när man är sömnlös. Men för det mesta är det jätteskönt och man är alltid lika tacksam för att få gå och lägga sig. För mig som är en kronisk nattuggla sen barndomen är detta ganska magiskt.
  4. Det är en bra ursäkt för att få prata om sig själv.
  5. Om allt annat är tråkigt så är det alltid kul att googla bebisgrejer!
  6. Man får faktiskt äta sushi! Äter mer sushi än nånsin förr för att man faktiskt FÅR.
  7. Sånt man tyckte var gott som man inte får äta/dricka smakar oftast ändå äckligt, som kaffe till exempel smakade som gammalt damm och haschsmulor i första trimestern och jag kan fortfarande bara dricka en tredjedels kopp för det mesta.
  8. Man får fin hy! Lite glansig sådär.
  9. Det är inte bara okej utan önskvärt att ha putmage, vet inte riktigt om det är fostret eller nåt annat men vi kan säga fostret.
  10. Alltså nu kommer jag verkligen inte på något mer. Jo, man kan göra en massa saker för SISTA gången, för att man inte kommer att kunna sen när barnet är fött, fast det är ju också på sätt och vis lite sorgligt.

Alla frågar om jag har några cravings (så fånigt att det inte finns ett svenskt ord, begär borde väl duga?) men i så fall bara kolsyrat vatten. Jag kan dricka hur mycket som helst, vilket vi också har gjort, för Emmanuel köpte precis en sodastream för sina Kooperativet-poäng! Vi gjorde slut på en kolsyrepatron på tio dagar.. den räcker för 60 liter vatten. YEP. Dagarna då patronen var slut var FÖRFÄRLIGA. Men nu har vi köpt en ny.

Sammanfattningsvis är mina gravidtips följande: det är ganska hemskt, men om du ändå ska göra det, köp en sodastream. Slut på rapporten.

 

 

En ganska dålig utflykt och en bra

Idag påminde facebook vänligen mig om att jag hade ett minne från 4 juli 2012, nämligen när Emmanuel och jag överfölls av åtta-tio kärleksfulla katt-tonåringar i Håstad. Det var en av de finaste utflykter jag varit på, mest för att den var så otippad, helt oplanerad. Jag ger Håstad 5 picknickkorgar av 5 möjliga. Av nån anledning bloggade jag inte bilderna då.

Det började lite så där. Vi klev av tåget i Höör, ett resmål som jag i det längsta undvikit under våra resor med Sommarkortet eftersom jag inte får nån feeling av Höör. Visserligen är naturen runtom helt ljuvlig, med Ringsjöarna, skog och backar. Orten är kanske inte jättekul däremot. Men vi bestämde oss ändå för att ge Höör en ärlig chans.

IMGP7844

”564 kilometer från Stockholm, höjd över havet: 80 meter.” Stackars Höör, har du inget annat att komma med?

IMGP7846

Det finns förstås ett par riktigt fina hus, som i många andra småorter.

IMGP7851

Sömnig men vänlig stämning råder, bland både folk och fä.

IMGP7852

Här var det ju fint. Men vi känner ändå inte riktigt Höör-entusiasmen.

IMGP7853

Vilket bland annat beror på sånt här, och att det är nåt med stadsplanen. Flackt.

IMGP7861

Tomma lokaler.

IMGP7855

Klassiskt plastblommor-framför-gardin-arrangemang.

IMGP7860

Baksidan var överdådigt täckt av vildvin.

IMGP7856

Snyggt men inte pråligt.

IMGP7857

Blomstrande fotskrapa.

IMGP7862

Nähä.

IMGP7850

Det här såg ju lovande ut, men också stängt.

IMGP7849

Ack ja.

IMGP7864

Sen åt vi nånstans nere i Höörs centrum och tittade på djurlivet.

IMGP7867

Ja du.

IMGP7869

”Ska vi åka hem”, sa Emmanuel, och jag sa ”Jaa.. fast jag känner mig inte riktigt nöjd.”

Så när vi kom till Örtofta sa jag, ”Ska vi inte hoppa av lite”?

DEL TVÅ AV UTFLYKTEN: ÖRTOFTA OCH HÅSTAD (mest Håstad)

IMGP7871

Jag tror inte att så där förfärligt många människor åker till Örtofta för att titta på det. Det är en liten bruksort knuten till ett stort sockerbruk, halvvägs mellan Eslöv och Lund.

IMGP7930

Både kiosk och pizzeria, vad mer kan man begära?

IMGP7873

Största attraktionen är kanske Kävlingeån. Och slottet Örtofta, i och för sig.

IMGP7874

Vi fortsatte gå mot Håstad, som ligger precis bredvid. Håstad hade oväntat många attraktioner! Bland annat en lunchservering i någons trädgård, med menyn ”makaroner och stekt falukorv och ketchup, eller pannkakor och sylt” ordentligt textad på en skylt.

IMGP7877

Med lust och fägring stor.

IMGP7878

Håstad hade även denna stiliga valskvarn, som åtminstone då fortfarande var i drift.

wjZv-tE10gavHRtktwH4UPP-oj8

Mjölfoto: Ingemar D Kristiansen, Sydsvenskan

IMGP7880

Jag älskar ju sånt här. Gamla industrier är det bästa jag vet.

IMGP7883

Så mycket känsla!

IMGP7882

Perfektion, om ni frågar mig.

IMGP7900

Sen överfölls vi av ett tiotal kärleksfulla katter! Det här var långt ifrån hela gänget.

IMGP7889

Ni kan ju haja att vi dog en smula.

IMGP7891

Jag ville ta hem minst en. Den bruna med blå ögon, till exempel.

IMGP7893

Men man kan ju inte bara ta med sig en katt hem hur som helst.

IMGP7896

Amen liksom!!

IMGP7897

Oemotståndligheten!

IMGP7898

Utöver de här tonåringarna fanns det också ett helt gäng nya ungar och några vuxna.

/hjärtsnörp

IMGP7910

Sen bestämde jag att vi skulle titta på ån, där det betade kor! Pastoral idyllkvot: full!

IMGP7912

Bryggan hade badstege! Så vi badade, och det var jättedjupt och varmt och helt ljuvligt.

IMGP7923

Det saknades inte ens papegojbänk! Jag är djupt imponerad av Örtofta/Håstad.

IMGP7931

Så vi kom hem betydligt senare än vi hade tänkt, men det gjorde ingenting.

Håstad i nyheterna: Orosmoln över Kvarnvik i Håstad

Aina Erlander, Tage Erlanders fru, var dotter till kvarnägaren i Håstad. Hon hade en fil. mag. i matematik, fysik och kemi och var adjunkt på Södra flickläroverket i Stockholm samt styrelsemedlem i Röda korset och ordförande i Unga örnar.

SSMSVD026496S.JPG

Aina och Tage Erlander röstar, 1950. Foto av Gunnar Lantz.

Tips för den som inte kan lämna naturen utan att ta med sig lite hem

Jag sitter med ena foten i fotbad, för vi har ingen balja utan bara en sån där smal Vileda-hink som det enbart ryms två fötter i om man sitter väldigt obekvämt. Jag har fått lite glas i foten och jag är inte helt säker på att jag fick ut allt, så nu tänkte jag testa fotbadsmetoden och se om resten kryper ut. Gulsåpa och bordssalt represent!

Apropå att lösa sina krämpor i hemmet så tänkte jag informera stadsplockaren (dvs den som mest plockar natur lite då och då) att man kan äta tusenskönor. Man kan ha dem i sallad – nu kan man visserligen ha det mesta i sallad och det är kanske inte så mycket mer lönt för det, men det blir ju en dekorativ sallad om inte annat. Sen LÄR te på tusensköna hjälpa mot hosta, men det finns inga medicinska studier på det. Jag gillar medicinska studier. Inte för att de säger allting, eftersom det kanske inte alltid satsas några pengar på att ta reda på huruvida nässlor eller tusenskönor är bra eller dåligt mot något speciellt, men jag gillar dem ändå. Jag gillar speciellt att tänka på att någon bjöd 800 personer på tusensköns-te och 800 andra personer fick placebo-te i vetenskapens namn. Fast nu gjorde de alltså inte det.

277px-bellis_perennis_1

Tusenskönor, som i min familj oftast kallades pyttor och ibland bellis.

Innan jag fortsätter – gravida ska inte använda några medicinalörter alls i stort sett, främst på grund av otillräcklig forskning (pyttor är dock lugnt). Om du vill börja häxa loss så är det inte rätt tillfälle om du väntar barn, inte heller om du har någon allvarlig sjukdom! Det här är mer sånt som kan vara kul att testa för den som är nyfiken.

Här kommer några tips på vanliga växter i Norden som man kan göra tinkturer och ”te” på – egentligen avkok om vi ska vara noga, för te innehåller alltid just teblad. Men hur som helst, allt det här är sånt man hittar på första bästa äng. Plocka inte växter nära en hårt trafikerad väg (undvik avgaser i häxbrygden), och länsa inte ängen. Annars, kör hårt!

320px-achillea_millefolium_-_roosa_harilik_raudrohi_valingu

Rölleka orsakar ofta kontakteksem, så har du tendens till allergier så är det här inte blomman för dig! Den innehåller liksom många andra växter salicylsyra och har använts som ett febernedsättande och smärtstillande medel, mot diarré, magkramp och gaser, men främst är det myggavvisande, så man kan gnida in sig med rölleka. Risken med att använda det mot magknip är väl att man kan få mer kramp, då det finns garvsyra i rölleka. Det är väl lite samma tanke som att Bäska droppar och Gammeldansk ska vara aptitretande genom att få fart på matsmältningen, men effekten kan lika gärna bli den motsatta. Rölleka anses sänka blodtrycket på lång sikt och skydda mot tjocktarmscancer – innan den uppstår, ska jag påpeka – liksom alla andra växter som innehåller salicylsyra (blåbär, björnbär, nätmelon, avokado, körsbär, russin, dadlar och aprikoser, med flera) men det finns otillräckliga studier – Oxford Journals har publicerat en studie på salicylsyra i växter, inte rölleka i synnerhet.

250px-polyommatus_icarus_planetal

Renfana luktar ganska starkt, liksom rölleka, och är därför ett bra mygg- och malmedel. Förr lade man det överallt i hemmet där man inte ville ha småkryp – i madrassen mot loppor och löss, till exempel. Hildegard av Bingen lovordade renfana för dess maskdödande egenskaper (tarmparasiter alltså). Skulle jag få tarmparasiter nån gång så hade jag nog gått till läkare, men det är ju jag det. Utöver att äckliga djur hatar den så är renfana inte så himla användbart till annat än fina buketter, faktiskt. Jo, man kan göra snabb-snaps på det, sprit med renfana ska inte dra så länge för det blir för stark smak då.

Den som vill torka renfana ska hänga buketten med blommorna nedåt. Det luktar underbart av gammalt apotek i ett rum där det hänger renfana, om ni nån gång varit i ett apotek så gammalt att örtlukten liksom etsat sig in i träet. Eller om ni någon gång öppnat ett riktigt gammalt kryddskåp. Den lukten.

rosa_rubiginosa_hips

Det finns cirka ingenting som är så nyttigt som nypon. Det innehåller extremt höga halter c-vitamin – en kopp nypon innehåller lika mycket som 40 apelsiner, yo. Man kan använda även nypon som svartnat av frost. Svenska armén har givit ut en överlevnadshandbok där nypon står med som en av de absolut viktigaste växterna. Perfekt för alla domedags-preppers! Fröna används inte – om du minns från barndomen så var nyponfrön ”klipulver” som man stoppade innanför tröjan på inte ont anande syskon. Man kan göra antingen marmelad, soppa eller te på nypon, eller bara mala det till ett ganska oaptitligt grågrönt pulver och strö det på exakt allting som min mamma gör, men hon köper sitt nyponpulver i hälsokostaffären. Äter man nyponpulver dagligen under flera veckor ska det främja hårväxten och ge bättre hy, eftersom det även innehåller mycket A-vitamin, men jag märker ärligt talat ingen som helst skillnad. Bjäst hjälper däremot!

Obs att nyponsoppa man köper i affären mest består av socker och inte alls är detsamma som nyponsoppa man gör själv hemma.

215px-maitohorsma_28epilobium_angustifolium29

Mjölkört eller rallarros är en sån där växt som är hopplös att plocka i bukett, för den vissnar på en gång, precis som vallmo. Man kan plocka bladen (inte blommorna) och göra ”te” på dem. Det upprepas med en dåres envishet att smaken påminner mycket om kinesiskt svart te, men.. ptja. Det beror kanske på hur länge sen det var man drack svart te, som med allt surrogat, men i Ryssland slog man mynt av den idén genom att sälja den inhemska mjölkörten paketerad som svart te, möjligen på grund av någon handelsblockad men jag har inte närmare rotat i historien. Det har inga speciella kända egenskaper för människor utöver det, men förr ansåg man att kreaturen mjölkade bättre om de åt mjölkört, därav namnet.

filipendula-ulmaria

Älgört – växer kanske inte på varenda äng utan mer i diken och sankmark, så tricket är att hitta ett dike som inte ligger vid en motorväg. Den luktar gott! Förr lade man älgört på stuggolvet inför kalas, och skrubbade öltunnor på insidan med bladen för att ge smak. Liksom rölleka innehåller den mycket salicylsyra, så man kan ju testa att göra värkstillande avkok på blommorna – det smakar gott om inte annat. Man kan göra saft på älgört på samma sätt som man gör flädersaft, smaken är rätt lik. Ta lite fler blomklasar än man tar fläderklasar eftersom blommorna är lite mindre.

380px-hippophae_rhamnoides-01_28xndr29

Havtorn, inte hagtorn. Inte så där alldeles förfärligt spridd, eftersom den bara växer vid kusten – HAVtorn – för den behöver nämligen salt, till skillnad från de flesta andra växter. Men eftersom den växer ymnigt till exempel nere vid brofästet i Malmö så kan det vara av intresse för lokala läsare. Utan bär ser den lite sådär olivgrön ut, eller grågrön liksom. När bären väl är där så går den knappast att missa. Bären gör man en syrlig marmelad och saft av, bladen kan man göra te på. Man ska helst plocka bären så snart de mognar i juli, för då är vitaminhalten högre. Men det kommer fler bär på hösten också. De innehåller mycket vitamin C, A och E samt fettsyrorna Omega 3, 6, 7 och 9, så de är lite vaxiga att hantera. Omega 7 och 9 är lite doldisar vad gäller fettsyror. Omega 7 finns framför allt i kött, och är viktigt för slemhinnorna, i synnerhet när man börjar bli äldre då kroppen blir sämre på att tillverka Omega 7 själv. Omega 9 är en annan fettsyra som kroppen tillverkar själv, så den är inte ”essentiell” så som Omega 3 och Omega 6.

rumex_acetosa_snapp_060620liten

Ängssyra känner man igen på blommorna, men det är bladen man äter. Ät inte för mycket bara, för de innehåller lite oxalsyra som kan vara giftigt om man sätter i sig för mycket. Troligen lär du bara märka det i form av magknip i så fall (jag fick det ibland som barn eftersom jag tyckte att rå ängssyra var jättegott!), det finns inga kända fall av riktigt ordentlig förgiftning, men i teorin kan man få njurskador. I teorin alltså.

Här kommer ett trevligt recept på ukrainsk ängssyre-borsjtj som jag inte testat men gärna skulle göra snart!

Ängssyreborsjtj på Dags att plocka

Ett annat recept med fler ingredienser

Om man inte har någon ängssyra kan man använda spenat/kirskål/nässlor och pressad citron istället, enligt initierade schavel-kännare.

Så där, det var allt från häxvalsen för idag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Valsen gillar hästar

Jag har pga allergi och en lite nervös disposition aldrig suttit på en häst. Men jag har alltid tyckt att det verkar så mysigt att rida, och tjusigt också. Hästar är ju så stiliga.

Eftersom jag inte har några ambitioner att vara aktuell så kommer här några skitgamla kort från Gentlemannadagen på Jägersro, Sveriges äldsta travbana och tillika den arena där tävlingen ”Svenskt derby” hålls, mer känd som tokiga hattdagen.

Men Gentlemannadagen är något helt annat. Gratis och folkligt, i maj.

IMGP1284b

Här står Emmanuel och försöker se folklig ut. Ryggsäck är ju rätt folkligt, va.

IMGP1229

Det brukar komma ca 16 000 personer till Gentlemannadagen. Vi ville egentligen satsa lite pengar på nån häst, men vi fattade överhuvudtaget inte hur man gjorde.

IMGP1224

Det var både sånt härnt trav…

IMGP1227

Och sånt härnt monté (trav ovanpå häst istället för efter häst). I monté var det nästan bara tjejer, i sulky var det nästan bara killar. Önskar en förklaring på detta. IMGP1220

Överexponering är coolt, ok.

IMGP1225Jättemysigt med hästar, men helt ärligt var jag lite stressad av all folkfest.

IMGP1232Churroslukten vilade tung över Jägersro.

IMGP1238

Travbarn.

IMGP1244

Åskådarbarn.

IMGP1242

Vi hade ingen favorithäst för vi fattade som sagt ingenting.

IMGP1252

IMGP1253

Sen gick vi och kollade på tivolit.

IMGP1258

Hillbilly Moonshine såg mycket lovande ut.

IMGP1262

Jag har aldrig skjutit på något i hela mitt liv, och det känns väl helt okej.

IMGP1260

Men hur svårt kan det vara?

IMGP1261

De där gubbarna ser ut som om de behöver ett vådaskott.

IMGP1265

Vi träffade inte.

IMGP1267

Inte var vi speciellt starka heller, men det var väntat.

IMGP1268

Spöktåget lockade mig lite men Emmanuel kände inte för det och jag var för mesig för att åka själv.

IMGP1270

IMGP1271

Travfru.

IMGP1274

Gulliga kids i alla åldrar. Den minsta ser livsfarligt liten ut dock.

IMGP1279

Good clean fun.

IMGP1278

Är det där en Oprah Winfrey-målning i högerkanten??

IMGP1281

Nåt spel och dobbel ägnade vi oss inte åt. Har alltid undrat om en sån där jättechoklad är hundra små kakor eller en sjukt överdimensionerad kaka. Önskar nästan det senare.

IMGP1282

Så, nu var vi klara med Gentlemannadagen. Betyg: kul att ha sett, kanske inte kommer att göra om det dock, för det var så himla mycket folk.

 

PS: Det här är så himla fint, ni måste läsa: Syriska och svenska hästar talar samma språk.

Det är en sån stilla kväll. Paret som är ute och joggar med sin barnvagn, fast egentligen går de, klädda i träningskläder. Mamman som grälar på sin son för att han inte promenerar på deras kvällspromenad utan åker blinkande segway.

– Näe, nu har jag ingen lust att gå med dig längre om du ska åka på din swagway! Nu tappar jag lusten alldeles alltså. Nu går jag hem!

Det hänger trötta rosor över de blekgröna staketen, fäller kronblad på trottoaren. Mellan spjälorna syns stora lavendelbuskage, olika sorter ser det ut att vara också. Några vita blommor som luktar lite kiss väller ut över en husvägg. En gubbe kommer hem med sin cykel och öppnar porten med en djup suck och en harkling. Han går in i ett av de allra vackraste husen. Utanför hänger körsbären och mognar på en gren. Ett träd luktar ganska fränt, blandar sig med gamla sopor och jag mår plötsligt illa. Jag mår ofta illa på kvällarna, så jag borde inte promenera då, ibland måste jag stanna till i skuggan. Det brukar bli korta promenader, men jag föredrar ändå kvällarna framför morgnar. Jag oroar mig för att någon ska tro att jag står och glor in i deras hem när jag egentligen bara trycker undan ett illamående. Någon bakar en rabarberpaj och jag försöker tycka att det luktar gott.

En flicka och en pappa. De diskuterar, som föräldrar gör med sina barn numera. Jag minns inte att jag någonsin diskuterade med mina föräldrar.

Är ingen hemma? Eller ligger alla raklånga på sina sängar, med kläderna på och taklampan släckt, och lyssnar på kvällen med öppna fönster? Knappt ett hus eller en lägenhet har fönstret stängt ikväll. Några tornseglare och en koltrast hörs, och kroggäster på Hornet. Två unga män vid busshållplatsen visar var de ska skaffa nästa tatuering. ”Här ska det stå något, och här ska jag ha något också.” Jag som tänkte att motivet kom först, texten först, och placeringen sedan. Men jag har ingen tatuering. Inte av brist på intresse utan mer oförmåga att känna något speciellt inför något motiv alls. Ofta tänker jag att jag lika gärna kan titta på bilden eller texten i en bok. Att det ger mig lika mycket.

Ett barn hittar något. ”Titta, jag hittade en…!” Vinden eller en läspning drar med sig ordet. Men barnet upprepar, gång på gång, att det hittat. Något. Lika ohörbart varje gång. En liten hund möter en annan liten hund. Sedan hörs ingenting mer än metallgrindar som försiktigt dras igen bakom cyklar och barnvagnar.