Vår son fyllde halv födelsedag i veckan, och jag kan omöjligt sammanfatta senaste halvåret i ett blogginlägg så jag försöker inte ens. Förlossningen med igångsättning levde upp till mina värsta farhågor och bortom dem, men ut kom i alla fall världens sötaste lilla tjocka baby, Armas Florian, 4430 gram fördelade över 50 cm, född 11 januari 10.38 på Malmö KK, med urakut kejsarsnitt. Idag är han väl ungefär 70 cm lång och dubbelt så tung. Sexmånaderskontrollen är om ett par dar.



Jag skulle vilja anteckna mina erfarenheter av amning eftersom det varit skitsvårt för mig men ändå lyckades till slut, med hjälp av en enorm portion envishet och inte så lite masochism.
När Armas föddes fick jag inte träffa honom förrän två timmar senare, då han var fullt påklädd, vilket gjorde att det första söka sig till bröstet-ögonblicket aldrig inträffade. Dels pga det och dels pga att han var igångsatt något för tidigt så hade jag ingen som helst mjölk när han föddes. Noll. Jag var helt slut efter tre dagar på BB, tämligen väck på smärtstillande efter operationen och att han låg rakt på snittet gjorde så in i helvete ont. Till att börja med skulle jag verkligen önska att personalen på KK utbildades vidare i amning, för jag upplevde inte att de gav någon bra information alls, framför allt hade de ingen som helst kunskap om hur det är att börja amma när man snittats – det är sånt jag fått söka mig till på nätet i efterhand, jag visste till exempel inte att man kan amma i andra ställningar som inte belastar snittet. Det hade ju varit önskvärt att någon visade på en gång. Det hade också varit önskvärt att någon talade om att det är helt normalt att det knappt kommer någon mjölk de första dagarna – det är förstås olika, men absolut ingenting konstigt, och spädbarn har råd att tappa lite i vikt i början. Jag blev ju i stort sett skammad för att det inte kom nån mjölk och det förväntades att jag skulle sitta med en elektrisk pump hela dan ”för att stimulera”. I efterhand har jag fått veta att den mjölken man har när barnet föds är den man har, punkt slut, det går inte att få mer genom att amma och amma och amma. Är det tomt så är det, och man kan lika gärna ägna sig åt att sova ut. Det är först efter några dar som det är meningsfullt att stimulera för att få mer. Så amningen första dagarna handlar, om det inte kommer någon mjölk, mer om att öva sig och anknyta. Även det hade varit väldigt värt att få veta då och inte senare, och min ovilja att sitta hela dan och pumpa sågs inte med blida ögon på KK. De frågade jämt hur det gick med amningen och jag sa ”jotack, amningslajvet går bra!” INTE roligt skämt. Jag fick fucking nog av att koppmata mitt i natten och övergick till ersättning i flaska – fast besluten om att amningen skulle funka så småningom, bara inte på KK. LITTLE DID I KNOW hur lång tid det skulle ta.
Hemma fortsatte jag amma på beställning från Armas och fylla på med ersättning i den mån han var hungrig, vilket ju inte var så lätt att räkna ut precis, men det innebar att vi matade ungefär arton gånger om dygnet. Jag gick till amningshjälpen på mitt privata BVC, som inte var Amningshjälpen med stort A (alltså inte från den organisationen) men en utbildad amningsexpert i alla fall. Hon hjälpte mig att fasa ut ersättningen med 10 ml om dagen så att Armas vid fem veckors ålder till slut var 90 % helammad. Mjölkproduktionen kom igång extremt långsamt, jag hyrde även samma elektriska pump från Apoteket som de hade på sjukhuset och till och med flera veckor efter förlossningen så kom det i stort sett ingenting. Jag pumpade 40 minuter på starkaste suget och ut kom 20 ml, varenda gång. 40 ml efter en hel natt var personligt rekord. Så att pumpa ut mjölken istället för att amma var alltså inget alternativ.
Ett annat problem jag hade var att Armas inte fick ett bra tag. Eller mitt allra första problem när han var nyfödd var att han sov precis hela tiden, så några tidiga tecken på hunger som man ska leta efter, de kom aldrig, han gick från djupsömn till rosenrasande hunger på mindre än en minut, jag hann inte ens dra fram tutten innan han headbangade helt ursinnigt för att mjölken inte redan var i hans mun. Att snällt ligga kvar och suga för att eventuellt få ut någon droppe var inte att tänka på – han tog MÖJLIGEN tag i bröstvårtan och kastade sedan huvudet bakåt med full kraft. Det tog ungefär tre sekunder innan mina bröstvårtor var en blodig massa.
Läget blev aningen bättre när han blivit ett par veckor gammal och hade mer tid vaken innan han blev skitförbannad. Men något bra tag fick han aldrig, han tog tag och släppte, tog tag och släppte, och bröstvårtan var vit och krokig och ”läppstiftsformad” och hade ett kritvitt veck på mitten. Alla ställningar funkade lika dåligt tills jag lärde mig ligga ner och amma – sen dess ammar vi enbart liggande på sidan för det är det enda som funkar. Bröstvårtan var dock lika missformad som innan, och jag fick permanenta sår på bröstvårtorna. Dessutom fick jag Raynauds, som är en sorts kärlkramp om jag fattat det rätt – bröstvårtorna vitnar EFTER att amningen är slut och sen krampar det och gör ont en lång stund efteråt, ibland så att det värker långt in i ryggraden och växlar mellan båda brösten, även om man bara ammat från det ena. Det var rent ut sagt fruktansvärt.
Först testade jag allt jag läste på forum – jag luftade, jag smorde med bröstmjölk, jag sköljde med vatten, jag tvättade med tvål, jag luftade mer, det blev bara värre och värre eftersom man inte ska lufta när man har Raynauds. Jag läste till slut på om Raynauds (självdiagnos) och började gå runt med en yllehalsduk knuten runt brösten och ryggen som en bandå. Såren blev bara värre, jag köpte silikontutor (amningsskydd) som trillade av när vi ammade och fylldes med blod för att de skavde (ursäkta TMI). Passfomen var exceptionellt usel även om jag hade två olika storlekar, båda var lika dåliga. Jag gick till läkaren på BVC, hon gjorde ingen odling utan rekommenderade bara svampmedicin direkt. Jag tog den i en vecka och penslade bröstvårtorna med vichyvatten, samt barnets mun TIO GÅNGER OM DAGEN, that’s right, och inget hände. Kom tillbaka till amningshjälpen, hon ba ”nä det DÄR är inte svamp, men kanske en infektion”. Hon tog en odling och jag fick gå och köpa en kräm mot svinkoppor så länge, Mikrocid. Fick då även min självdiagnosticerade Raynauds bekräftad. Hon kollade Armas tag och tyckte att det såg bra ut, men att hans tungband möjligen var ett uns kort – dock inte så kort att man skulle ta beslutet att operera i Malmö. Det var tydligen olika riktlinjer om detta inom olika regioner. Kändes aningen hopplöst, eftersom trots ”bra” tag så blev min bröstvårta alltid ihopklämd när han ammade. Uppenbarligen var det inte så ”bra” som det såg ut! Men eftersom hon inte kunde se något fel så kunde hon heller inte justera.
Mikrociden gjorde såren aningen prydligare men inte helt och hållet. Fick antibiotika, tog en veckas kur, det blev bättre men inte helt och hållet. Fick en vecka till, efter den veckan var såren rätt snygga och hon ansåg att infektionen var läkt. Såren var det dock ej, de var riktigt djupa. Jag rekommenderades att hyra pump igen för att låta brösten vila, vilket jag inte var så peppad på eftersom det gick urdåligt förra gången. Men eftersom det var amningshjälpens sista bud innan jag rekommenderades att ”tänka över” mitt beslut att amma så hade jag inget annat val. Jag hyrde pump igen. Och pumpade. Och pumpade. Tre veckor pumpade jag 75-90 % och Armas fick bara amma en gång om dan för att inte helt glömma hur man gör, men lyckligtvis kunde jag iaf pumpa ut mycket mer nu än innan. 60-160 ml fick jag ut, beroende på tid på dag, vilket bröst och hur mycket vatten jag druckit. Det var inte varje matning jag kunde fylla flaskan helt och hållet med bröstmjölk men på det hela taget blev det mer ”mammamjölk” än ersättning. Förutom att jag oroade mig för att han skulle glömma bort hur man ammar så var pumpandet mycket lyckat, såren läkte, visserligen skitsakta men ändå.
Efter en månad var mina sår läkta och att bröstvårtorna vitnade efter amning försvann också nästan helt i och med det. Sprickorna är dock kvar. Amningshjälpens sista bud var att hon tyckte att jag skulle pumpa resten av tiden som Armas behövde bröstmjölk (såvida såren inte läkte) och försöka avvänja tidigt. Hur tacksam jag än är för att pumpen funkade så hade jag nog aldrig pumpat 100 % enbart för att mata honom. För mig har amningen alltid framför allt handlat om anknytning, visst finns det bra näring i bröstmjölk men det finns det i ersättningen också. Mina antikroppar har han redan fått tillräckligt mycket av eftersom jag redan ammat flera månader, så att fortsätta pumpa med hyrd pump och vara bunden till den i ett halvår till – det hade jag nog aldrig gjort. Om man tycker det är jobbigt att helamma och känner sig låst av det så är det ingenting mot hur jobbigt det är att pumpa. Där är du verkligen bokstavligen kedjad till hemmet, eftersom du knappast kan släpa med en elektrisk tvåkilospump ut på stan eller till en kompis och hiva fram den där. Det är verkligen det sämsta av två världar – man måste flaska men har inte den relativa bekvämligheten att ta med pulver och vatten i termos med sig ut. Först ska mjölken pumpas ut och sen ska den värmas i vattenbad, varenda matning helst för att brösten inte ska sina.
Min situation blev till slut så ohållbar att till och med vården började ifrågasätta det lämpliga i att jag skulle fortsätta amma, men jag gav mig inte. Jag resonerade som så att jag gått igenom så jävla mycket för att få amma att jag VILLE få det att funka. Och nu funkar det! Det tog halva amningsperioden (gissningsvis, fast vi kanske ammar längre eller kortare än ett år, jag vet inte riktigt) men nu går det jättebra. Jag kan inte amma ”in public” på speciellt många ställen – inte för att det är pinsamt utan för att det rent fysiskt inte funkar. Jag kan inte amma med sele eller sjal eller on the go eller nåt av allt det andra som det stod i reklambladen. #dukanammahär blev till #dukanflaskahär, för det mesta. Trots alla problem så gillar jag att amma och tycker att den stunden jag får med Armas när vi ammar är värt allting. Det är inte detsamma att flaska helt enkelt. Jag tycker att flaska är bökigt – också – men framför allt känner jag mig väldigt utsatt när jag inte har brösten som backup. Sin egen kropp kan man inte ta med sig för lite av eller glömma hemma, bröstmjölken är alltid steril (även om bröstvårtan och händerna kanske inte alltid är det) och kan inte bli för gammal, få klumpar eller bli för tjock eller för tunn eller för kall eller för varm. Den är alltid precis lagom. Jag slipper diska och koka och testa olika flaskor för att undvika att barnet sväljer för mycket luft. När amningen funkar är det enormt mycket mer praktiskt – bara det att det krävs ibland enorm personlig övertygelse och jobb och research på forum och möten med amningshjälp för att få det att funka.






















































