Halv födelsedag, dagbok juni 2017

Vår son fyllde halv födelsedag i veckan, och jag kan omöjligt sammanfatta senaste halvåret i ett blogginlägg så jag försöker inte ens. Förlossningen med igångsättning levde upp till mina värsta farhågor och bortom dem, men ut kom i alla fall världens sötaste lilla tjocka baby, Armas Florian, 4430 gram fördelade över 50 cm, född 11 januari 10.38 på Malmö KK, med urakut kejsarsnitt. Idag är han väl ungefär 70 cm lång och dubbelt så tung. Sexmånaderskontrollen är om ett par dar.

baby

armas

baby4

Jag skulle vilja anteckna mina erfarenheter av amning eftersom det varit skitsvårt för mig men ändå lyckades till slut, med hjälp av en enorm portion envishet och inte så lite masochism.

När Armas föddes fick jag inte träffa honom förrän två timmar senare, då han var fullt påklädd, vilket gjorde att det första söka sig till bröstet-ögonblicket aldrig inträffade. Dels pga det och dels pga att han var igångsatt något för tidigt så hade jag ingen som helst mjölk när han föddes. Noll. Jag var helt slut efter tre dagar på BB, tämligen väck på smärtstillande efter operationen och att han låg rakt på snittet gjorde så in i helvete ont. Till att börja med skulle jag verkligen önska att personalen på KK utbildades vidare i amning, för jag upplevde inte att de gav någon bra information alls, framför allt hade de ingen som helst kunskap om hur det är att börja amma när man snittats – det är sånt jag fått söka mig till på nätet i efterhand, jag visste till exempel inte att man kan amma i andra ställningar som inte belastar snittet. Det hade ju varit önskvärt att någon visade på en gång. Det hade också varit önskvärt att någon talade om att det är helt normalt att det knappt kommer någon mjölk de första dagarna – det är förstås olika, men absolut ingenting konstigt, och spädbarn har råd att tappa lite i vikt i början. Jag blev ju i stort sett skammad för att det inte kom nån mjölk och det förväntades att jag skulle sitta med en elektrisk pump hela dan ”för att stimulera”. I efterhand har jag fått veta att den mjölken man har när barnet föds är den man har, punkt slut, det går inte att få mer genom att amma och amma och amma. Är det tomt så är det, och man kan lika gärna ägna sig åt att sova ut. Det är först efter några dar som det är meningsfullt att stimulera för att få mer. Så amningen första dagarna handlar, om det inte kommer någon mjölk, mer om att öva sig och anknyta. Även det hade varit väldigt värt att få veta då och inte senare, och min ovilja att sitta hela dan och pumpa sågs inte med blida ögon på KK. De frågade jämt hur det gick med amningen och jag sa ”jotack, amningslajvet går bra!” INTE roligt skämt. Jag fick fucking nog av att koppmata mitt i natten och övergick till ersättning i flaska – fast besluten om att amningen skulle funka så småningom, bara inte på KK. LITTLE DID I KNOW hur lång tid det skulle ta.

Hemma fortsatte jag amma på beställning från Armas och fylla på med ersättning i den mån han var hungrig, vilket ju inte var så lätt att räkna ut precis, men det innebar att vi matade ungefär arton gånger om dygnet. Jag gick till amningshjälpen på mitt privata BVC, som inte var Amningshjälpen med stort A (alltså inte från den organisationen) men en utbildad amningsexpert i alla fall. Hon hjälpte mig att fasa ut ersättningen med 10 ml om dagen så att Armas vid fem veckors ålder till slut var 90 % helammad. Mjölkproduktionen kom igång extremt långsamt, jag hyrde även samma elektriska pump från Apoteket som de hade på sjukhuset och till och med flera veckor efter förlossningen så kom det i stort sett ingenting. Jag pumpade 40 minuter på starkaste suget och ut kom 20 ml, varenda gång. 40 ml efter en hel natt var personligt rekord. Så att pumpa ut mjölken istället för att amma var alltså inget alternativ.

Ett annat problem jag hade var att Armas inte fick ett bra tag. Eller mitt allra första problem när han var nyfödd var att han sov precis hela tiden, så några tidiga tecken på hunger som man ska leta efter, de kom aldrig, han gick från djupsömn till rosenrasande hunger på mindre än en minut, jag hann inte ens dra fram tutten innan han headbangade helt ursinnigt för att mjölken inte redan var i hans mun. Att snällt ligga kvar och suga för att eventuellt få ut någon droppe var inte att tänka på – han tog MÖJLIGEN tag i bröstvårtan och kastade sedan huvudet bakåt med full kraft. Det tog ungefär tre sekunder innan mina bröstvårtor var en blodig massa.

Läget blev aningen bättre när han blivit ett par veckor gammal och hade mer tid vaken innan han blev skitförbannad. Men något bra tag fick han aldrig, han tog tag och släppte, tog tag och släppte, och bröstvårtan var vit och krokig och ”läppstiftsformad” och hade ett kritvitt veck på mitten. Alla ställningar funkade lika dåligt tills jag lärde mig ligga ner och amma – sen dess ammar vi enbart liggande på sidan för det är det enda som funkar. Bröstvårtan var dock lika missformad som innan, och jag fick permanenta sår på bröstvårtorna. Dessutom fick jag Raynauds, som är en sorts kärlkramp om jag fattat det rätt  – bröstvårtorna vitnar EFTER att amningen är slut och sen krampar det och gör ont en lång stund efteråt, ibland så att det värker långt in i ryggraden och växlar mellan båda brösten, även om man bara ammat från det ena. Det var rent ut sagt fruktansvärt.

Först testade jag allt jag läste på forum – jag luftade, jag smorde med bröstmjölk, jag sköljde med vatten, jag tvättade med tvål, jag luftade mer, det blev bara värre och värre eftersom man inte ska lufta när man har Raynauds. Jag läste till slut på om Raynauds (självdiagnos) och började gå runt med en yllehalsduk knuten runt brösten och ryggen som en bandå. Såren blev bara värre, jag köpte silikontutor (amningsskydd) som trillade av när vi ammade och fylldes med blod för att de skavde (ursäkta TMI). Passfomen var exceptionellt usel även om jag hade två olika storlekar, båda var lika dåliga. Jag gick till läkaren på BVC, hon gjorde ingen odling utan rekommenderade bara svampmedicin direkt. Jag tog den i en vecka och penslade bröstvårtorna med vichyvatten, samt barnets mun TIO GÅNGER OM DAGEN, that’s right, och inget hände. Kom tillbaka till amningshjälpen, hon ba ”nä det DÄR är inte svamp, men kanske en infektion”. Hon tog en odling och jag fick gå och köpa en kräm mot svinkoppor så länge, Mikrocid. Fick då även min självdiagnosticerade Raynauds bekräftad. Hon kollade Armas tag och tyckte att det såg bra ut, men att hans tungband möjligen var ett uns kort – dock inte så kort att man skulle ta beslutet att operera i Malmö. Det var tydligen olika riktlinjer om detta inom olika regioner. Kändes aningen hopplöst, eftersom trots ”bra” tag så blev min bröstvårta alltid ihopklämd när han ammade. Uppenbarligen var det inte så ”bra” som det såg ut! Men eftersom hon inte kunde se något fel så kunde hon heller inte justera.

Mikrociden gjorde såren aningen prydligare men inte helt och hållet. Fick antibiotika, tog en veckas kur, det blev bättre men inte helt och hållet. Fick en vecka till, efter den veckan var såren rätt snygga och hon ansåg att infektionen var läkt. Såren var det dock ej, de var riktigt djupa. Jag rekommenderades att hyra pump igen för att låta brösten vila, vilket jag inte var så peppad på eftersom det gick urdåligt förra gången. Men eftersom det var amningshjälpens sista bud innan jag rekommenderades att ”tänka över” mitt beslut att amma så hade jag inget annat val. Jag hyrde pump igen. Och pumpade. Och pumpade. Tre veckor pumpade jag 75-90 % och Armas fick bara amma en gång om dan för att inte helt glömma hur man gör, men lyckligtvis kunde jag iaf pumpa ut mycket mer nu än innan. 60-160 ml fick jag ut, beroende på tid på dag, vilket bröst och hur mycket vatten jag druckit. Det var inte varje matning jag kunde fylla flaskan helt och hållet med bröstmjölk men på det hela taget blev det mer ”mammamjölk” än ersättning. Förutom att jag oroade mig för att han skulle glömma bort hur man ammar så var pumpandet mycket lyckat, såren läkte, visserligen skitsakta men ändå.

Efter en månad var mina sår läkta och att bröstvårtorna vitnade efter amning försvann också nästan helt i och med det. Sprickorna är dock kvar. Amningshjälpens sista bud var att hon tyckte att jag skulle pumpa resten av tiden som Armas behövde bröstmjölk (såvida såren inte läkte) och försöka avvänja tidigt. Hur tacksam jag än är för att pumpen funkade så hade jag nog aldrig pumpat 100 % enbart för att mata honom. För mig har amningen alltid framför allt handlat om anknytning, visst finns det bra näring i bröstmjölk men det finns det i ersättningen också. Mina antikroppar har han redan fått tillräckligt mycket av eftersom jag redan ammat flera månader, så att fortsätta pumpa med hyrd pump och vara bunden till den i ett halvår till – det hade jag nog aldrig gjort. Om man tycker det är jobbigt att helamma och känner sig låst av det så är det ingenting mot hur jobbigt det är att pumpa. Där är du verkligen bokstavligen kedjad till hemmet, eftersom du knappast kan släpa med en elektrisk tvåkilospump ut på stan eller till en kompis och hiva fram den där. Det är verkligen det sämsta av två världar – man måste flaska men har inte den relativa bekvämligheten att ta med pulver och vatten i termos med sig ut. Först ska mjölken pumpas ut och sen ska den värmas i vattenbad, varenda matning helst för att brösten inte ska sina.

Min situation blev till slut så ohållbar att till och med vården började ifrågasätta det lämpliga i att jag skulle fortsätta amma, men jag gav mig inte. Jag resonerade som så att jag gått igenom så jävla mycket för att få amma att jag VILLE få det att funka. Och nu funkar det! Det tog halva amningsperioden (gissningsvis, fast vi kanske ammar längre eller kortare än ett år, jag vet inte riktigt) men nu går det jättebra. Jag kan inte amma ”in public” på speciellt många ställen – inte för att det är pinsamt utan för att det rent fysiskt inte funkar. Jag kan inte amma med sele eller sjal eller on the go eller nåt av allt det andra som det stod i reklambladen. #dukanammahär blev till #dukanflaskahär, för det mesta. Trots alla problem så gillar jag att amma och tycker att den stunden jag får med Armas när vi ammar är värt allting. Det är inte detsamma att flaska helt enkelt. Jag tycker att flaska är bökigt – också – men framför allt känner jag mig väldigt utsatt när jag inte har brösten som backup. Sin egen kropp kan man inte ta med sig för lite av eller glömma hemma, bröstmjölken är alltid steril (även om bröstvårtan och händerna kanske inte alltid är det) och kan inte bli för gammal, få klumpar eller bli för tjock eller för tunn eller för kall eller för varm. Den är alltid precis lagom. Jag slipper diska och koka och testa olika flaskor för att undvika att barnet sväljer för mycket luft. När amningen funkar är det enormt mycket mer praktiskt – bara det att det krävs ibland enorm personlig övertygelse och jobb och research på forum och möten med amningshjälp för att få det att funka.

utkast till förlossningsberättelse, februari 2017

Jag läste så många förlossningsberättelser inför Armas födelse. Ju närmare jag kom desto mer avtrubbad blev jag för de mest skräckinjagande exemplaren. Spelade ingen roll om avsändaren hade blivit igångsatt under gruvliga förhållanden eller snittades och förlorade tre liter blod eller sprack från Höör till Haparanda, jag ville läsa allt. Jag såg fram emot att få skriva min egen, oavsett om den skulle bli hemsk.

Nu när jag har chansen så är allt jag vill anteckna att vårt barn överlevde trots ett utdraget och misslyckat värkarbete och föddes dessutom frisk, the end. Jag lever också, och Emmanuel, vilket ett tag såg ut som om det var risk att det inte skulle hända. Förlossningen för övrigt känns mest som om den smutsar ner mitt möte med vårt barn. Jag kan inte riktigt koppla ihop förlossningen med honom överhuvudtaget. När andra gått igenom en hemsk förlossning så lägger de till ”men allt var värt det för att träffa vårt barn”. Att de gick igenom ett eldprov. Önskar att jag kände så, att jag trots allt hade känt den där .. kraften. Igångsättning var något jag blev mer eller mindre tvingad till, vilket också gör att min delaktighet i hans födelse blev mer som den som är en frustrerad och trött patient som fogar sig i sin behandling, inte en kvinna som med egen styrka föder sitt barn. Jag kände mig under större delen av igångsättningen och förlossningen omyndigförklarad i bästa fall och att jag blev utsatt för rena övergrepp i värsta fall, och det hela avslutades efter två dygn av detta – sista timmarna var bara fullständig maktlöshet och ångest, noll urkraft, noll brölande kvinna på alla fyra som krystar för allt vad hon är värd, bara total uppgivenhet – med att läkare plockade ut barnet under tiden som jag var medvetslös. Och jag tog emot den medvetslösheten som min enda belöning under de här dygnen, inte som en besvikelse. Fucking finally tänkte jag, in i dimman!

När jag vaknade var min första tanke att jag var död, den andra att jag undrade vilken sorts olycka jag varit med om. Jag kom inte ihåg att jag var där för att föda barn. Det snöade jättestora flingor utanför fönstret och jag hade svårt att koppla utsikten till en geografisk plats. Av någon anledning fick jag för mig att jag var i Lund, sedan Uppsala, som jag aldrig varit i. Det tog mig en halvtimmes djup koncentration att få ihop utsikten med Pildammsparken. Jag hade något i lungorna som en läkare envisades med att jag måste hosta upp för att få bättre syresättning, men jag ville inte för det gjorde ont i snittet att hosta. Han bara stod där och envisades och jag blundade och låtsades att jag sov för att slippa. Någon sa att jag snart skulle få träffa min sambo och mitt barn, och jag kände mig som om jag var med i en tv-serie.

Jag älskade Armas från första stund men jag önskar att jag hade känt det som om jag födde honom. Vilket jag ju gjorde, i allt utom att han passerade genom min vagina. Två dygn av värkar, så jo, nog fan födde jag barn. Men eftersom jag inte träffade honom förrän två timmar efter operationen så blev det mer som att få en bebis beamad från livmodern till famnen. Han var inte heller naken, skrikande och blodig utan hade fått blöja och kläder på sig, som Emmanuel plockat fram ur vår väska och valt ut. Barnet låg tyst i famnen, kanske sov han, jag minns inte. Ännu mer främmande, ännu mer som att få en docka. Han var ganska stor och hade hår som såg svart ut av fosterfett och blod som torkat in – när vi äntligen badade honom och torkade honom hemma så visade sig håret vara brunt.

Jag tog inte upp honom så mycket de första dagarna. Det var väl inte direkt så att jag inte kunde knyta an, jag älskade ju honom, utan mer att det inte kändes riktigt naturligt att ha honom hud mot hud eftersom det inte var så vi träffades. Vi träffades påklädda, tysta, skittrötta båda två. Han sov mycket och jag lät honom sova. Varför skulle jag störa? Jag visste inte hur mycket jag förväntades hålla i honom men fick aningar om att jag höll honom för lite. Att vi borde samsova eller att jag helt enkelt inte borde sova alls, bara amma amma amma. Det kom in ogillande barnmorskor och sköterskor och frågade hur det gick. Jag försökte amma honom en halvtimme innan han fick sin ersättning, som bestämt av BB-personalen, men det gick inte överhuvudtaget. Det kom väl två droppar råmjölk ungefär. Jag blev lite full i skratt varje gång de frågade, hur GÅR det, ja det känns ungefär som om jag lajvar amning? Men ingen skrattade med mig. De kom in mitt i natten och hade sina konstiga samtal om hur jag borde göra och inte göra, och jag ville bara sova. Jag var helt väck på oxy och ändå gjorde det svinont när barnet låg på snittet.

Jag fick en elektrisk bröstpump vid sängen och insåg att det var min hemläxa. Kände mig som en riktig ögontjänare som satte igång den när det började bli dags för en barnmorska eller undersköterska att gå ronden. Pumpen pumpade brösten knappt fuktiga. Det blev aldrig tillräcklig kondens ens för att det skulle bildas droppar i flaskan. Barnet sov dygnet runt utom när han vaknade galen av hunger och attackerade mitt bröst med nävar, fötter och huvud.  Problemet var att han var för hungrig för att acceptera två droppar råmjölk när de matade honom med 40-50-60 ml ersättning, ökade 10 ml varje dag och att amningen skulle kunna hålla jämna steg med kopparna var nu en ren opiumfantasi, men de fick det att låta som om hela problemet var att jag höll bröstet fel eller honom fel, eller att jag inte erbjöd bröstet tillräckligt ofta. Som om jag genom att bemästra hamburgergreppet av bröstvårtan plötsligt skulle förvandlas till ett ymnighetshorn av gräddmjölk. Update: en månad senare är jag fortfarande inte en mjölkfontän utan utgör snarare fruktstund för vårt barn. En clementin på rasten, det är min mjölkproduktion på ett ungefär. En torr bulle till kaffet på sin höjd.

Jag har bra minnen från aktiva fasen som varade från midnatt till klockan sju på morgonen på Armas födelsedag. Hade det funnits en gud som hör bön så hade jag blivit förlöst av barnmorskan jag hade den natten. De timmarna har jag dock ingen lust att dela med mig av i detalj, jag kan bara säga att det var en trygg, intim och väldigt fin upplevelse, med musik vi valt själva och dämpad belysning.

Nånstans på morgonen runt klockan nio knep jag ihop ögonen och öppnade dem sedan inte förrän på operationsbordet två minuter innan jag skulle snittas 10:35. Jag skrek exakt hela tiden, mest tror jag för att skriket var min enda autonoma handling som jag hade kvar i händerna på Sveriges sämsta barnmorska. I skriket var jag okontaktbar, vilket iofs inte hjälpte mig närmare födseln men jag upplevde det som fullständigt ogörbart att föda honom i vilket fall, och det visade ju sig att jag hade rätt. Först skrek jag bara rakt ut i vad som kändes som en evighet, vilket ingen tog någon som helst notis om utom Emmanuel, men mot slutet skrek jag SKÄR UPP MIG om och om igen. Det kom in en läkare och presenterade sig och jag vrålade JAG SKITER I VEM DU ÄR. Sen kom det in en annan läkare som bestämde att jag skulle snittas. Nånstans där emellan utfördes vaginal tortyr.

Operationen var ganska häftig, tror jag, i den mån jag nu upplevde den med synen för mest blundade jag, men rummet fylldes med folk och det kändes som att vara mitt i ett avsnitt Grey’s Anatomy. Kirurgen höll fram en brun flaska som det stod något på, och sa att jag skulle dricka hela i ett svep. Det kändes oerhört Alice i Underlandet och jag tänkte att nu gäller det. Om jag var noll motiverad av att samarbeta med barnmorskan så var jag hundra procent motiverad att operationen skulle gå snabbt, så jag sög i mig ungeför tio gånger så mycket gas som de bad om. Emmanuel stod utanför rummet och tittade in genom ett litet fönster och såg vårt barn födas ett par minuter senare. Han fick klippa navelsträngen och sa att det var som seg pärlemor. De visade också moderkakan för honom, vilket jag tycker är en sån märklig procedur vid förlossningar.

TBC

 

 

 

sammanfattningsvis, december 2016

Igår var jag på mitt förmodligen sista möte med barnmorskan innan förlossningen. Vi har ett möte till inbokat men det är så nära inpå att jag förmodligen hinner bli igångsatt innan dess. I appar och gravidboken man får på mvc första mötet står det att barnmorskan sammanfattar graviditeten med en vid de sista mötena och ”gärna hjälper till med att formulera en förlossningsplan”. Liksom det mesta annat som det står i artiklar och appar att barnmorskan ska göra – till exempel diskutera förlossningen och den oro man kan ha i samband med den – så har detta inte hänt. Under detta förmodligen sista möte hände exakt samma sak som alltid händer, dvs hon tog mitt blodtryck och det var som vanligt den här graviditeten på gränsen till högt, men jag bryr mig inte längre för det är mer eller mindre alltid samma. Hon tog kissprov som vanligt och det var normalt. Hon mätte livmodern som vanligt och den var jättestor som vanligt. Sen sa hon att det var ju ett hemskt år vi har haft och hoppas nästa blir bättre. Jag blev lite paff och sa jaa det är det ju. Detta är kvinnan som kan upprepa ”tänk positivt annars går det aldrig” som ett personligt mantra tre gånger per bokad tid. Jag har sedan länge givit upp hoppet om att några frågor ska besvaras med annat än just detta – tänk positivt – eller att bli hänvisad till gruppterapin för förlossningsrädda. Oavsett vad jag säger om förlossningen så är det ingenting hon vill diskutera, trots att jag upprepade gånger påpekat att jag inte är speciellt förlossningsrädd, jag skulle bara vilja prata om det.

Så jag sammanfattar MVC själv: jag har gått till en specialistsköterska som beter sig precis som en undersköterska. Jag fattade inte det först men ju mer jag tänker på det så är det precis det som har varit – hon har tagit kissprov och blodtryck och vägt och mätt och frågat hur mår du, och om jag inte svarat BRA direkt har hon omedelbart hänvisat mig till någon annan. Även när jag specifikt efterfrågat hennes egen kunskap och åsikter. Så att medicinskt sett har jag aldrig varit i riskzonen att någon skulle missa någon varningsklocka, åtminstone inte havandeskapsförgiftning, men den mentala sidan av graviditet har jag fått sköta själv. Nu har det väl oftast inte varit så att jag haft nån större lust att diskutera allt jag tänker på angående att vänta barn med just min barnmorska, vilket iofs också kan bero på vilka vibbar hon skickat ut från början (PRATA FÖR GUDS SKULL INTE MED MIG), men ofta har jag väl varit rätt nöjd med ”hur mår du – bra”-relationen. Däremot känns det rent egendomligt att omedelbart bli hänvisad till terapi när man har personliga frågor. Detta var något jag insåg alldeles för sent, eftersom det kanske är ffa sent i graviditeten som man tänker mer på förlossningen. Innan dess har man en hel del andra krämpor att bekymra sig om.

Men om vi nu ska ta det från början:

Första trimestern – Jag blev gravid för andra gången efter att ha ”försökt” i åtta månader. Det var i maj när göken gol. Eller tekniskt sett var det väl i slutet av april när göken också gol, men jag kissade på en sticka i maj för jag hade planer på att hälla upp en dry martini. Så blev det inte. Det hade ju varit fint att påstå att jag hoppade och dansade när jag såg dubbelstrecket formas på stickan men jag lämnade bara över stickan till Emmanuel och sa, ”Vad ser det här ut som enligt dig”. ”Det ser ut som två streck”, sa han. Varpå tre dagars stark ångest och blandade känslor följde. Sen vi förlorade första barnet har jag aldrig varit helt övertygad om att jag egentligen vill ha barn. Faktum är att jag var aldrig ens helt övertygad om att jag ville ha barn med det första, det var mer en sån där ”ja det här är ju nåt vi aldrig testat innan”-grej i kombination med ”det kanske blir tråkigt att vara 50 och inte ha barn (fast det kan ju vara rätt gött också, vem vet)”. Sen blev det på nåt sätt för deppigt att ha varit gravid och bara ha ett sent missfall att tänka på resten av livet, så vi försökte bli med barn igen trots att ibland hade vi verkligen ingen som helst lust.

Första gången jag kissade på en sticka och det blev plus så hoppade jag och dansade, och det var på första eller andra försöket, så infoga den bilden ovanpå ”vad fan är det här för skit”-reaktionen våren 2016. Man kan tyvärr inte göra sin första graviditet två gånger, så jag blev snuvad på det mesta av allt det där stjärnögda fram tills jag kände sparkar.

Jag minns första trimestern som rätt jävlig men medicinskt sett var den nog bara milt obehaglig. Jag spydde t.ex inte en enda gång, om jag minns rätt, även om det hulkades över toan flera gånger. Jag var mest väldigt, väldigt mätt och trött, lite lätt åksjuk halva dygnet och väldigt orolig.

Eftersom jag inte fick något positivt möte med Malmös kvinnovård första vändan så drog jag ut på inskrivningen fram tills vi skulle göra Nipt, för egna pengar kan jag tillägga. Skrev in mig privat den här gången. Jag var i mitt livs absolut sämsta form men hade ändå gått ner fem kilo mellan vecka fem och tolv. Mitt blodtryck var högt redan då och jag var svag i ryggen av att ha suttit inomhus i ett år, mer eller mindre. Alltihop kändes som en sjukt dålig idé. Vad jag borde ha gjort var ju att skaffa hund och börja spårträna eller nåt. Kanske hyra en kolonilott, röja den. Åka mer utomlands. Vi borde ha åkt till London ihop, varför gjorde vi aldrig det? Berlin, Belgrad, Sofia kanske. Nipt funkade inte, det var ju droppen, 6500 spänn för nåt som inte fungerar, barnmorskan föreslog omedelbart att det berodde på en trisomi och att vi borde göra fostervattensprov direkt. Va? Nej tack, vi skulle vilja göra om provet. Det var vecka fjorton nu och hon var irriterad. Det är EN procents risk för missfall med fostervattensprov, EN procent! Ja, och min risk för att få ett barn med en trisomi är också EN procent, så kan vi får göra om det jävla provet först, tack. Vi kunde inte få pengarna tillbaka, men vi kunde få göra ett prov till.

Jag tänker inte ens diskutera fosterdiagnostiks vara eller inte vara, det kan ni göra någon annanstans. Jag säger bara att jag redan fått ett missfall i vecka 17 med ett foster som troligen hade en trisomi. Troligen säger jag, för vi vet inte. Men jag fick 1:2 på KUB med det fostret som dog. I år gjorde vi aldrig KUB, jag ville inte utsätta mig för det igen. Bara Nipt. Hade andra Nipt inte heller funkat så hade vi nog bara chansat, sagt att det blir vad det blir. Och det blir som det blir. Mitt val, inte nödvändigtvis Emmanuels, han ville nog hellre veta. Men jag var fullt beredd att dra ”min kropp mitt val”-kortet i så fall.

Vecka 16 och vi var i prioriterad kö till Karolinskas labb. Ändå tog det två fulla veckor att analysera det andra Nipt-provet. Till slut kom det tillbaka – normalt. Fröjd och gamman, tre veckor efter de flesta gravida berättar så gjorde vi det också. Vi fick också veta samtidigt att vi väntade en pojke, vilket av någon anledning kändes helt orimligt för alla – mig, Emmanuel och hans mamma. Jag vet inte varför, men jag har alltid tänkt mig att jag bara skulle kunna få en flicka. Och med ”bara” menar jag inte att det skulle vara sämre att få en flicka utan mer att det skulle vara skrivet i stjärnorna. ”Äldre” kvinnor, vilket man ju anses vara om man får barn efter 35, får dessutom oftare döttrar, även om det kanske inte är så himla stor övervikt rent statistiskt. Gör man IVF får man också oftare döttrar (irrelevant i vårt fall iofs eftersom vi inte gjorde IVF). Tydligen är pojkfoster känsligare, mer mottagliga för sjukdomar, kemikalier, temperaturväxlingar och ingrepp. Det är likadant i områden med mycket miljögifter, där föds också mest flickor. Hur som helst. Det skulle bli en pojke.

Andra trimestern var lugn. Först var det sommarlov, och förutom foglossning som jag fick redan vecka 12 så hade jag inga problem. Jag var andfådd och trött och sådär men illamåendet försvann. Vi bestämde att den här graviditeten skulle gå bra. Om Nipt går bra så skulle vi inte oroa oss för det stora anatomiska ultraljudet i vecka 20. Hur det än blev skulle vi vara ute så mycket som möjligt och göra allt det som vi inte gjorde förra sommaren för att vi bara satt inne och grät då. Vi skulle cykla, åka buss till landet och få fräknar på näsan. Allt det gick som planerat. Vi var både på Öland och Gotland, runtom i hela Skåne och betedde oss sommarlovsexemplariskt. Jag är glad att vi fick en dryg månad utan en massa besök på mvc, för sen vara det bara idel vårdtillfällen efter det.

Anatomiska ultraljudet gick bra, allt satt där det skulle, alla blodkärl och organ funkade nöjaktigt. Teknikern sa att fingrarna var normala (!) och att lårbenet var av ”rätt” längd. Barnet såg faktiskt ganska gulligt ut i profil och jag tyckte mig känna igen min egen näsa.

I vecka tolv skickade barnmorskan remiss till specialistmödravården angående mitt blodtryck, akut, och tre månader minus en dag senare fick jag komma på flödeskontroll. Flödeskontroll av blodkärlen i moderkakan och i ljumskarna till livmodern, det vill säga. Flödet i ena ljumsken var lite nedsatt men inte tillräckligt för att fostret skulle bli påverkat. Han växte så det knakade. Först var han ”lite stor men inom det normala”, sen blev han väldigt stor plötsligt. Jag hade redan gjort glukosbelastning vecka 28 och klarat det med betyget väl godkänt (om man nu fått betyg på sitt blodsocker), men nu var jag tvungen att göra om det fem veckor senare. Jag var rätt så sur. Glukosbelastning nr 2 gav exakt samma resultat som nr 1 – barnet var inte stort för att jag hade diabetes. Det var inte heller stort för att jag hade ätit för mycket under graviditeten, eftersom jag gått ner 12 kg. Jag tyckte att folk kunde get off min bebis case. Och mitt.

Tredje trimestern var nu i full sving och sjukvården började bete sig aningen dubbelbestraffande. Efter att ha varit fullt nöjd med min viktnedgång hela graviditeten hittills började spec plötsligt gnöla om att jag inte gick upp alls – jag borde åtminstone gå upp sex kilo under hela graviditeten. Alltså, jag trodde att det kanske snarare handlade om kvaliteten på näring, inte viktuppgången i sig? Jag har verkligen ätit jättebra, vilket till allra största delen varit Emmanuels förtjänst då han lagar i stort sett all mat. Frukost, lunch, middag och frukt till mellanmål, jag har varit som en jävla vandrande kostpyramid. Till slut gick jag i alla fall upp drygt tre kilo på en vecka – julveckan, närmare bestämt. Barnmorskan sa aja baja inte äta så mycket julmat, men det är nästan bara vätska – mina fingrar och tår ser ut som tjocka korvar. Att smörja in vaderna och fötterna på kvällen gör fan asont.

Tillväxtultraljuden som ursprungligen var till för att se så fostret inte blev tillväxthämmat av mitt höga blodtryck (man kan få infarkter i moderkakan bland annat) började plötsligt handla om att fostret var ”för stort”. Hur fan ska ni ha det egentligen, undrar vän av ordning. Pressen att bli igångsatt tidigt pga detta har inte varit nådig – en av de yngre läkarna jag pratade med hade väl helst velat sätta igång mig innan jul, dvs prematurt. Man undrar ju vad fan de tänker med, för det kan knappast vara sin utbildning.

Ja, så nu är det i alla fall snart vecka 39, eller vecka 38+0 på läkarspråk, den 1 januari 2017. Den 3 januari på kvällen har jag ett ultraljud, som jag antar blir det sista, och den 4 januari en tid som jag inte ens vet vad den är till för (onödigt att informera patienter om varför de förväntas dyka upp på sjukhuset 8:20 ju) men jag antar kontroll av cervix för att se om jag kan klämma ut en unge två veckor för tidigt. Kan jag det så går jag väl förmodligen med på igångsättning samma vecka, för jag orkar inte riktigt slåss för min rätt att föda en elefantunge vecka 41. Även om det mer troligt kanske blir en 4500-gramsunge. Jag har redan ställt in en tidigare kontroll av cervix samt tackat the fuck no till en den 20 december eftersom a) ge er för fan, det är tre veckor för tidigt och b) så sjukt less på att vara på sjukhus för vilken orsak som helst, men allra mest gynkontroller. Kan man få EN ledig vecka runt jul eller? November och december har jag haft sju vårdtillfällen per månad, och då har jag ändå ställt in några. Ett av dessa varade hela dan, och då är det inte som att jag är sjuk eller så. Jag har ett måttligt förhöjt blodtryck och inga andra komplikationer.  Att vara på sjukhus hela dan när man är sjuk får man väl kanske stå ut med trots att det är tråkigt, men när man INTE är sjuk och alla tider är en timme försenade, nyhetens behag bleknar snabbt.

Igår gick jag från ”rätt fysiskt jobbigt” till ”helt jävla outhärdligt” att vara höggravid. Barnet beräknas väga sådär 4 kg redan nu och ligger lågt ner, förmodligen på en nerv för jag kan knappt gå på toa utan att grina. Att jobba nu hade varit ett stort skämt. Jag höll på att inte komma hem för egen maskin från mvc igår för det gjorde så jävla ont att bara gå över gatan till bussen, kunde bara gå med små myrsteg och säkert tio bilar tutade på mig och en 80plussare som höll samma hastighet. Jävla arslen. När jag var i Rom som troligen har värsta trafiken i hela Europa, tror ni de nånsin tutade på gamla människor som gick över gatan? ALDRIG. Och jag tror knappast de hade tutat på en höggravid kvinna heller.

Ibland önskar jag att jag helt enkelt bara kunde överföra känslan till alla som tutar, inte reser sig från handikappsätet på bussen, läkare och barnmorskor som säger åt en att gå långpromenader och lägga sig på den ena och andra britsen i den ena och andra ställningen i 40 minuter. Bara kanalisera smärtan rakt in i skrevet på samtliga dessa människor, som en bajonett plus träningsvärken efter 700 situps och ett bowlingklot som ligger rakt på fiffi, och sen ett skruvstäd på magen. Killar kan med fördel föreställa sig en studsboll i urinröret. Sen när du tar ett steg ska det kännas som om benet inte fungerar och gör ont på nivån att du måste jämra dig. Alltså INTE FUNGERAR och GÖR ONT samtidigt, har ni antecknat?

Jag kommer aldrig att bli gravid igen, dels på grund av ett genuint ointresse av fler än ett barn, dels för att DET SUGER att vara gravid, dels för att jag är för gammal, dels på grund av kvinnovården som den ser ut och hur vi kan förvänta oss att den utvecklas om ett par år. Jag skulle aldrig gå igenom det här en gång till. ”Man glömmer”, ja det är möjligt, men då lurar man bara sig själv. Som att gång på gång bli ihop med alkisar. Kan inte se det på något annat sätt, men kul att ni håller på. Jag nöjer mig med en.

slutet på detta

Önskar jag slapp skriva det här men.. det finns absolut ingenting med den här graviditeten som gör mig glad just nu. Nu har jag ju aldrig varit någon speciellt entusiastisk havande men jag har i alla fall inte varit rent deprimerad, mer än kanske precis i början med tanke på risken för missfall. Annars har det mest varit att jag inte uppskattar att vara gravid rent allmänt, tycker inte det är en njutbar kroppslig upplevelse och mentalt är det också rätt hårt. Men jag har inte varit deppig eller direkt orolig, bara lite sur och övervakad och surare för att jag varit övervakad. Senaste åtta-tio veckorna har varit speciellt onjutbara vad gäller den biten.

Nu har läkarna på KK bestämt sig för att jag borde bli igångsatt tidigare pga förväntat stort barn, och jag säger förväntat stort eftersom ultraljudet aldrig kan säga säkert hur stort barnet blir. Att han blir rätt stor visste jag nästan från början, han har två långa och stora föräldrar och idel långa och stora mor- och farföräldrar, som dessutom allihop var jättestora bebisar. Alla utom jag, ska jag tillägga, jag var helt normal. Men att föda ett barn som väger t.ex 4300 var ju ingenting som jag direkt gick och gruvade mig för, för det tog jag nästan för givet. Nu pratas det dock om fem kilo, och det är så himla vanskligt det där för det skulle kunna vara så att han väger fem kilo vid födseln, eller till och med mer, men han skulle också kunna väga fyra. Och jag är tveksam till om det är det allra bästa att bli igångsatt tidigt bara för att barnet förväntas vara stort. Jag mår bra, barnet mår bra, ingen är sjuk, ingen börjar få sämre värden. Tvärtom blir mina värden bättre. Jag har aldrig haft protein i urinen och barnet har aldrig haft en dålig ctg-kurva. Jag har inte diabetes. Visst, jag drömmer inte om att föda ett barn på fem kilo, det gör jag inte, men samtidigt drömmer jag inte om att bli igångsatt heller, i obehag känns det lite hugget som stucket ärligt talat, och ett naturligt förlossningsskede ger bättre förutsättningar för tillräckliga värkar. Då är ju ungen garanterat klar och redo att komma ut, istället för att tvingas ut med nån jävla gel eller ballong i fiffi eller vad de nu har för andra kul redskap.

Den ena läkaren jag pratade med framstod dessutom som extremt oseriös när hon ville sätta igång mig gärna nästa vecka. Dvs vecka 36+0-6 på läkarspråk, vilket i sig är prematurt. Visst, nu klarar sig de flesta 36-veckorsbebisar helt fint i livet, men varför tvinga ut ett barn en månad i förtid? Svaret kan ju enbart ligga i bekvämlighet för vårdpersonalen, vad jag kan se – innan jullovet börjat, himla smidigt! Planerat och klart, man vet vilka patienter som kommer in! När jag ifrågasatte nyttan tryckte hon bara en broschyr om igångsättning i händerna på mig och blev irriterad. Tack, jag har redan läst på om igångsättning, jag hade önskat mig ett samtal – gärna ett där jag inte blir idiotförklarad för att jag inte vill bli igångsatt utan medicinska skäl i vecka 36!?

Läget var aningen låst. Hon gick och hämtade en annan läkare, en äldre, som iofs inte var fullt lika entusiastisk inför en igångsättning redan vecka 36 men som ändå ville kolla min cervix redan då – vilket jag inte alls ser nyttan med eftersom jag ändå inte vill bli igångsatt vecka 36, så jag skiter ärligt talat i hur cervix ser ut på min födelsedag/före jul. Vi enades om en kompromiss, att jag kunde komma in och kolla cervix 28 januari, vecka 37 på läkarspråk, fortfarande för tidigt men då skulle jag åtminstone kunna förhala själva igångsättningen till veckan därpå utan allt för mycket tjafs. Jag är fortfarande inte alls glad för att bli igångsatt, men om jag måste bli det så hellre  vecka 38+5 eller så. det känns både enklare för kroppen och bättre för barnet. Så jävla stor skillnad på hur mycket han väger mellan veckorna är det ju inte, men däremot stor skillnad på hur utvecklade lungorna är och att han faktiskt är KLAR, inte bara en behändig vikt.

Det tråkiga i situationen, utöver att behöva själv ta ansvar för att mitt foster får växa klart i livmodern för att vården inte är intresserad (av rent administrativa skäl, kan jag bara utgå ifrån) är att jag inte upplever att jag får genomskinlig info om riskerna med en igångsättning för mig som förstföderska. Det är inte direkt svårt att hitta denna info själv, i tider då medicinska studier ligger ute för alla att ladda ner, så att bara bli idiotlugnad med att de ”vill mitt och barnets bästa” utan vidare information känns inte speciellt bra. Igångsättning på en förstföderska verkar funka på premisserna att ”går det så går det”. Det är 35 % risk att förlossningen slutar med snitt eller sugklocka, och då är merparten av den risken förbehållen förstföderskor, så snarare kanske 50/50 att det går att föda vaginalt. Risken att jag får en lång, smärtsam och traumatisk förlossning oavsett hur slutet ser ut – ointressant i sammanhanget tydligen, etersom ingen är intresserad av att ens ta upp det. Om någon åtminstone hade varit ärlig från början och sagt att ja, du kommer antagligen få en längre och jobbigare förlossning än annars, men de här och de här fördelarna finns trots allt jämfört med en vanlig vaginal förlossning. Men nej, för jag kan inte hitta nån forskning som visar ATT det finns några fördelar om inte barnet eller mamman mår dåligt och man helt enkelt inte har några andra alternativ.

Eller också om jag hade fått säga ja till vissa delar av en igångsättning men nej till andra. Jag vill till exempel helst inte ha värkstimulerande dropp i något skede, för det ökar risken för stormvärkar och utöver att det är djävulskt oskönt så är det farligt för fostret som kan få syrebrist och i värsta fall cp-skador av förlossningen. Information om detta? Nej såklart inte. Förståelse för att jag inte vill ha vissa läkemedel? Absolut inte. Jag vill inte heller ha Cytotec eftersom jag gjorde abort på det i sjuttonde veckan, inte direkt något jag är intresserad av att återuppleva med ett levande barn. Svar: ”Cytotec är ett läkemedel vi använder jättemycket”. Jaha, jag kan bara beklaga era patienter i så fall. För jag tänker då fan inte föda på Cytotec. Det har lett till livmodersrupturer vid igångsättning och barn som fötts med hjärnskador. Men en tablett kostar ju tre spänn å andra sidan.

Det var ett tag sen jag gav upp tanken på att det skulle bli en bra förlossning. Istället för att komma till något slags acceptans om att det blir som det blir så har jag nog bara slagit bort tanken för att jag inte orkar mer. Jag har ingen bra vårdkontakt med någon enda person, inklusive min barnmorska. ALLA jag pratar med, oavsett om det är morskan eller specläkaren för dagen (alltid olika) hänvisar till gruppterapi för förlossningsskräck om jag t.ex vill diskutera alternativen till en igångsättning eller på nåt sätt tweaka villkoren för en igångsättning. All min oro behandlas som neuroticism med andra ord. Det känns 100 % meningslöst att skriva en förlossningsplan under de här förutsättningarna, för allt jag vill slippa finns ju inbakat i paketet Igångsättning. Värkstimulerande dropp. Vara uppkopplad till en maskin under en större del av förlossningen. Uppleva hela öppningsskedet på BB (istället för att få vara hemma så länge som möjligt). Sugklocka. Akut snitt. Att riskera att någon trycker på magen för att barnet ska ut. Värkstormar pga läkemedel. Lång och utdragen förlossning. Att det gör skitont utan att något händer. Massa personal på rummet. Massa vaginala ingrepp. Jag vet inte ens om jag kan undvika Cytotec och dropp.

Det enda min barnmorska har sagt är att jag ska försöka få förlossningen att sätta igång av sig själv genom att ”dansa och gå långpromenader” efter jul. Känns otroligt skratt- och gråtretande i och med att ingen förlossning någonsin kommit igång av en långpromenad om inte kroppen är klar för förlossning redan, och jag vet inte exakt varför den skulle vara det i vecka 37. Jag menar, visst, det skulle kunna hända, men det händer ju trots allt oftast inte tre veckor för tidigt, speciellt inte för förstföderskor. Ärligt talat är jag inte heller speciellt intresserad av en julbebis. Jag VILL att barnet föds i januari, kalla mig spritt språngande galen men så är det. Att gå långpromenader med foglossning lockar föga, och jag är verkligen inte på humör för att dansa just nu, vilket jag också sa till henne. Återigen hänvisades jag till gruppterapin pga tänker inte tillräckligt positivt.

I allt det här kommer tankarna på barnet bort. Alla bara: ”åh vad spännande, ni måste vara så nyfikna nu!” Nej, tyvärr inte. Emmanuel kanske är. Jag vill bara lägga ner all verksamhet. Hade jag kunnat avsäga mig graviditeten på en gång så hade jag gjort det. Jag tror att jag fixar och köper grejer till barnet mest för att försöka få en känsla av samhörighet, men det funkar inte. Nån enstaka timme sådär kan jag ligga på sängen och klappa magen och titta på babyns säng och hans kläder, men sen glömmer jag bort att han finns och när jag kommer på det igen så blir jag inte speciellt glad. Så är läget. Jag är inte glad, och jag försöker komma över det genom att fördjupa mig i olika val av saker, av kläder, av metoder. Men mest är jag bara förbannad av att vara i den här situationen, och när jag ser andra mammor hålla på med belly mapping osv (rita ut på magen exakt hur babyn ligger) eller ha nåt gravidsmycke som plingar i höjd med bebisens öron så känner jag bara ett gigantiskt jävla care face. Alltså jag skiter väl i hur bebisen ligger, han kan få ligga som en väderkvarn for all I care. Det hade faktiskt varit att föredra, för då hade jag garanterat fått planerat snitt och sluppit hela den här jävla igångsättningskarusellen. Inte bara hade jag sluppit rädslan för allt vad det innebär eller kan innebära, det hade inte funnits något att diskutera, alla hade varit överens om att väderkvarnsbarnet skulle skäras ut och jag hade inte behövt kämpa så jävla mycket.

Lagom till förlossningen kommer jag att vara så mentalt slutkörd av den här skiten att jag inte kommer att orka föda öht. Kommer typ somna och bara: ni kan köra nu, godnatt.  Det har verkligen varit sån kinesisk vattentortyr att vänta det här barnet, inte att jag legat dubbelvikt och spytt men att allting urholkar en bit för bit varje dag. Det borde kanske motivera en just att äntligen få föda, men jag känner mer att jag inte har någon ork alls. Jag har ingen nyfikenhet eller otålighet som kan motivera mig längre. Det känns bara overkligt och aningen mardrömslikt ärligt talat. Osympatisk gravidblogg jag vet, icke desto mindre exakt så jag känner just nu. Att det bara ska ta slut, och helst inte genom en förlossning då utan av ett tidshopp bakåt eller något annat smidigt sci-fi-knep. ”Allt var bara en otroligt lång och tråkig dröm!” Vilken tur.

tredje trimestern

Hur gick det ens till? Jag skulle ju skriva graviddagbok! Eller ett sånt där pågående finstämt brev till vårt ofödda barn. Det har väl inte blivit så mycket av med det, delvis eftersom jag fortfarande inte är på det klara med hur man adresserar ett foster.

Kära foster! 

I veckan har jag varit på KK och mätt blodflödet i navelsträngen och mina ljumskar till din moderkaka för att se så att du får tillräckligt med mat. Det får du. Vi har också sett dig på ett tillväxtultraljud. Du är +16 % stor, vilket betyder ”större, inom det normala”. Din pappa och jag är ju också rätt stora, så det känns proportionerligt och bra. Jag såg inte dig i helfigur så ofta, för teknikern zoomade in på ditt skallben, mage och lårben mestadelen av tiden. Du sparkades och bytte ställning ibland, så jag antar att du har det bra. Det är i alla fall vad de brukar säga när du sparkas, att det betyder att du är frisk. Egentligen är du kanske bara heligt förbannad!

Din mamma – alltså jag – har inte gått upp nånting i vikt än. Faktum är att jag har gått ner en hel del. I början var det inte så bra, för då fick jag ketonuri. Det vet varken du eller någon vuxen utan medicinsk utbildning vad det är, men det händer när kroppen bränner fettceller istället för glukos. Det är inte bra för såna som är så små som du. Men du ska veta att det var inte lätt att äta när du var ett embryo! Alla hormoner som skulle till för att du ska kunna finnas, de är rena kräkmedlet. Allra mest kändes första trimestern som timmen efter en gigantisk julmiddag, dygnet runt. Men jag drack mycket vatten och sen dess har jag mått bra, och du också. Din pappa köpte en sodastream med sina poäng från Kooperativet för att jag skulle kunna bälga i mig kolsyrat vatten, det var en mycket romantisk gest. Eller också ekonomisk/miljöbesparande, beroende på hur man ser på saken. Det ena kanske inte måste utesluta det andra.

När du blir äldre kan jag avslöja att dina intressen vid 29 veckors ålder var att sparkas, boxas och rulla runt. Du sparkade till exempel din mor med kraft och kläm i analen flera gånger om dagen. Det innebär att min livmoder är bakåtlutad, något jag aldrig vetat. Jag får lära mig så mycket nya saker om min kropp nu när jag väntar på dig. Som till exempel nya spännande sätt att vara sjukt obekväm på. Vem visste till exempel att de hade ett blygdben innan det började göra ont precis jämt? Jag har inte ägnat mitt blygdben många tankar innan jag blev gravid, det satt väl bara där och gjorde sitt blygdjobb. Nu när jag går så stönar jag innan jag ens rest mig, av ren vana. Sen stånkar jag för vart tredje steg. Det är ju en sån gravidklyscha att huffa och puffa när man går, men vartenda huff och puff är helt nödvändigt för att man överhuvudtaget ska kunna förflytta sig från punkt A till B, och det är inte tyngden av magen som är främsta anledningen – som jag alltid trodde. Utan kul kroppsliga upplevelser som bäckenuppluckring, ligamentsmärtor, svullnad och ledvärk. För att inte tala om att tarmarna och magen flyttats 35 cm uppåt och du kan ju föreställa dig på ett ungefär vad det gör med ens allmänna välbefinnande. Nä förresten, det kan du inte, för du är ett foster.

Fattar du nu varför du inte får några brev? För det första så svarar du inte. Det tillhör faktiskt takt och ton att brevväxling ska vara just ett utbyte! Annars verkar jag ju som en stalker, och det är ingen speciellt uppmuntrande känsla. För det andra, ursäkta att jag säger det, men jag tror inte riktigt att vi är på samma intellektuella nivå. Så småningom blir du säkert smartare än jag (och förhoppningsvis snällare), men det är en bit kvar.

ubu1

Jag har inga planer och drömmar för dig, antingen på grund av bristande fantasi eller ödmjukhet eller möjligen för att du är ett foster. Jo, en sak: jag skulle verkligen önska att du aldrig utvecklar ett intresse för bilar och andra motorfordon, för jag hatar leksaksbilar. Jag kommer att uppfostra dig i en strikt bilfri hemmiljö så om du en vacker dag blir chef för Mitsubishi, kom ihåg att det inte var din mors förtjänst! (Båtar har jag ingenting emot.)

Just nu är din pappa hos farmor och farfar i Piteå och plockar upp ungefär en miljon begagnade kläder till dig, om jag känner din farmor rätt. Jag sitter här och försöker bilda mig en uppfattning om vad du behöver när du kommer hit. Jag misstänker att vår uppblåsbara gästmadrass är i största laget. Vi är som du kanske hör inte så där jättebra på att boa. Lyckligtvis kommer du inte ut med några omfattande kunskaper om inredning och design. Det är det bästa med er foster, att hur dum i huvudet man än är som förälder så vet vi hur som helst alltid bättre!

Nu vill jag ha soppa, så nu slutar brevet. Hoppas du trivs i livmodern.

Med utmärkt högaktning/puss och kram,

din mamma

about a pram

Under det senaste året (ja, ÅRET) har vi drömt om en Greentom Upp.

Greentom4

Får lite samma känsla av Greentom Upp som jag får av rymdfilmer från 60-talet, och även samma som jag fick av iMac 1998!

30a379965020fe2e449eda757221f98c

AMIRITE!?

greentom3

Greentom Upp är jättebra på nästan alla sätt – den är smal, den är extremt lätt eftersom ramen är gjuten i ett enda stycke plast, den är 100 % återvunnen av PET-flaskor – ram, tyg och rubbet – även tillbehör som regnskydd etc. Den fälls ihop till ett litet praktiskt paket. Den är som en Transformer på det hela taget. Den är billig! MEN den är så här låg:

greentomupp

Bild: Prêt à Pregnant, Greentom Upp-recension

JAG ÄR SÅ DEPRIMERAD NU!!!

Jag gissar att tjejen som driver Prêt à Pregnant är max 1,60. Och vagnen når ändå bara knappt över hennes knän. Jag är 1,78 och Emmanuel är 1,86. Såatteh. Handtaget är på normal höjd, det har vi redan kollat, men det står sällan hur hög barnvagnen är i produktinformationen – konstigt nog, eftersom det är relevant info om man är lång.

Och innan någon kommer med något förnumstigt ”man ska alltid prova vagnen först” så vill jag påpeka att barnvagnsmarknaden totalt domineras av svenska vagnar samt kanske tre andra märken, och om vi ska kunna prova barnvagn i affären så är vi alltså tvungna att prova det som finns där istället för det vi vill ha (hur stor uppfattning får man ens av en vagn då man rullar runt den i en butik utan unge eller väska?). Jag är inget jättefan av svenska vagnar på grund av att de framför allt verkar tillverkas åt föräldrar i villa. De är jättesäkra, ja, men de är också stora som en Volvo Combi och inte speciellt snygga heller. Det kan man ju tycka är skitsamma om man bara ska ha den stående i tvättstugan men vi bor i en tvåa och vår vagn kommer att stå framme varje dag under 3 år. I bästa fall ryms den i hallen, i sämsta fall kommer den alltid att stå i köket eller vardagsrummet – vi har inget barnvagnsrum eller cykelkällare i vårt hus. Så det spelar en viss roll hur den ser ut. Det spelar även roll att den går in i hissen och går att manövrera runt lill-ICA utan att riva ner hela sortimentet.

Nästan alla vagnar som fyller våra kriterier kostar 15 000 och uppåt, alternativt 8000 på Blocket. Det är ”lite” mer än vi hade tänkt betala.

Ett hyfsat alternativ till en Greentom Upp är annars Trille Smart från danska BabyTrold.

trille-smart-duo-2-i-1-gramelerad.jpg

Chassit blir nästan lika litet som en dramaten ihopfälld (inte för att vi kommer att behöva fälla ihop den så ofta, men det kan vara bra) och vagnen väger bara 10 kg, att jämföra med Greentom som väger knappt 7,5 och de flesta andra vagnar som väger 13 kg och uppåt – relevant info för två svagisar som ska på och av bussen med jämna mellanrum. Man kan byta ut hjulen mot däck om man gillar det bättre, men det gör vi nog inte. Tyget på vagnen är denim, istället för det där fula prassliga nylontyget många vagnar har. Den är 58 cm bred, vilket är OK – inte den smalaste som finns och inte den bredaste heller. Den har den typen av hjul vi vill ha. Sittdelen har fyra lägen, varav ett är helt plant, vilket ju är bra om barnet sover. Varukorgen är ganska stor – det är inte direkt det viktigaste för oss iofs, men det är förstås inget minus heller. Duon kostar samma som en Greentom Upp, 4000.

Brio-Go-Next-in-action

Min främsta invändning mot Brios vagnar är utseendet.

Det jag läst om Brio Go på Barnvagnsblogg, som är expert på ämnet får man väl säga, är att den inte är en speciellt bra stadsvagn och inte heller mer än OK som sittvagn (tror hon gav Brio/Britax Go Next ett högre betyg iofs, den senaste versionen av Brio Go, men den har vi inte råd med och anser f.ö att man kan lägga de tusenlapparna på något roligare än vagn). Vad har man ens en duovagn till om sittdelen är sådär? Visst, kul att liggdelen var awesomesauce men den har man ju ändå bara i ett halvår, medan man har sittdelen i nästan tre år. Brio Smile gillade hon mycket bättre som stadsvagn men där var ryggstödet för kort innan vagntiden var slut och jag räknar med att vi får ett långt barn.

Tycker man att Brio-vagnarna är fula så är det dock inget mot amerikanska Bumbleride:

Bumbleride-Indie-4-with-bassinet

Ser ut som om de sydde den själva i slöjden av ett tält. Herre jävla gud vilken styggelse. Fattar faktiskt inte hur man kan kalla det här för en duovagn överhuvudtaget, det är ju bara ”eh okej vi gör väl en liggdel DÅ, för att folk TYDLIGEN ville ha det”.

Den är säkert jättebra att jogga med i nån sekvojaskog, whatever. Jag är bara sur för att vi inte kommer att få vår retrofuturistiska vagn från Holland, så nu sitter jag och retar mig på alla vagnar vi har råd med men som jag inte vill ha.

b99b94d8f5003d9a8a0dcb76eac7ec11

Greentom Upp – näst bäst efter denna.

Hade för övrigt en väldigt konstig facebook-chatt med BabyTrold angående måtten på Trille Smart, då jag tyckte att de kunde mäta åt mig så jag slipper åka hela vägen till Köpenhamn för att provköra en vagn som ändå är för låg – rimligt krav på service eller? Nu tyckte inte nödvändigtvis de det, men vi får väl se om jag får något mått på måndag ändå. Om den verkar tillräckligt hög så åker vi nog in till Köpenhamn och testar den i veckan.

 

 

 

Halvtid

Halva graviditeten har redan gått, det känns jättekonstigt! Och nån graviddagbok har det inte heller blivit, precis.

Första tolv veckorna går så otroligt långsamt, de kryper fram. Tittar på gravidapparna och gravidsajter varannan timme. Fostret är si och så stort (som ett hallon, som en physalis, som ett plommon), livmodern är si och så stor (som en apelsin, som en grapefukt). Jag ringer mvc i vecka 7 och bokar inte tid förrän vecka 12 – har ingen lust med något ”hälsosamtal” om farorna med att boffa gas och träna MMA. Har ingen större lust med kvinnovården överhuvudtaget efter förra sommaren. Vi stänger in oss i vår lilla bubbla, det är skönt men också nervöst. Berättar första gången i slutet av vecka 11, ett par dagar innan NIPT. Det är midsommarafton, vi är hos Karin och Petter, äter lax och lerpottasill och en paj med typ sju sorters ost och 80 000 kalorier som Emmanuel gjort. Det är otroligt kvavt, jag dricker oerhörda mängder isvatten och sen åskar det järnet.

chinese-lantern-plant-fruit

Vad händer under första trimestern då? Tja, jag är väl sådär förlamande skittrött som ingen utom andra gravida förstår – och ”ingen” inkluderar barnmorskor. Alltid är det nån hurtig jävel som föreslår att man ska motionera bort sin trötthet. Lite som att motionera bort sin influensa. Fuck you very much säger jag och borrar ner mig i soffan som en padda i grönsakslandet. Sen illamående, sen tokmätt jämt, och illamående, och lite hungrig men sen tokmätt efter två tuggor. Första trimestern är som en gastric bypass* med extra illamående, skulle jag sammanfatta det som. Går ner ett kilo i veckan.

*med reservation för att jag inte har upplevt en gastric bypass och bara föreställer mig hur det känns. Ursäkta onödig appropriering.

Vecka 12 – NIPT och inskrivning. NIPT kostar 6500, men vi vill absolut inte göra KUB en gång till, och efter missfall i andra trimestern pga förmodad trisomi så är vi inte heller sugna på att chansa. Fostret rör sig på ultraljudet, spännande att höra hjärtat men känner inte den där lyckan som förra gången – jag vet ju att det kan vara lika fort förbi. Hen syns inte heller speciellt bra, jämfört med den första som vi såg i profil hela tiden. Det är profilen som gör dem lika ett spädbarn. Vill bara ha det över fort så jag inte börjar gråta. Jag blir daterad till 15 januari. Vi får en bild, jag glömmer den sen i väskan i flera veckor. Inskrivningen går bra men får djävulska blåmärken i armvecket – oj vad små ådror du har! Japp. Har ketoner i urinen vilket innebär svält eller uttorkning, och då jag ser välnärd ut förutsätts automatiskt uttorkning. Jag ordineras tre liter vatten om dagen. Blodtrycket är på gränsen till högt vilket gör att jag får remiss till specialistmödravården.

eaf3ee9deb450ebf49b3e49fcf71740c

Jag får foglossning redan nu. Känns väldigt främmande, som att trilla med en herrcykel och slå sig på ramen. Visste inte ens att man kunde känna blygdbenet! Det kan man.

Vecka 13 – specialistmödravården har inte skickat kallelse, så jag ringer upp dem. Får beskedet att kallelsen kommer ”inom tre månader”. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, det gäller ett blodtryck! Det är meningen att det ska övervakas varje vecka eller var fjortonde dag åtminstone om det är högt! Känner redan nu en viss hopplöshet inför KK – igen. Börjar gå långa promenader och äta kanel varje morgon för att sänka. Reser till Öland och träffar familjen.

Vecka 14 – resultatet på NIPT ska komma, vi kollar vår lilla webbsida på Karolinska varje kväll, men inget händer. UL-morskan ringer och säger att jag inte har fått något svar alls, på grund av för lite av fostrets DNA i blodet! Det händer ungefär 6 % av dem som gör NIPT. Hon säger att det absolut inte är någon fara och det betyder ingenting mer än inget svar. Vi kallas in till mvc för ett samtal med min vanliga barnmorska, för NIPT-morskan ska på semester. Väl inne på mottagningen frågar min barnmorska om NIPT-morskan ”sagt något om resultatet” och ser lite bekymrad ut. ”Inte mer än att det inte blev något”. Då plötsligt droppar hon att det är förenat med högre risker för en trisomi att inte få något resultat – men hur mycket högre risk kan hon inte svara på. Ångesten sätter igång igen, jag gråter. Samma som förra sommaren, samma osäkerhet, samma svävande svar, samma eviga väntan. Hon verkar tycka att vi ska göra fostervattensprov, men det vill inte jag, då det är förenat med en missfallsrisk. Hon slår nästan ut med händerna i irritation, att det är EN procents risk. Ja – och en procents risk att mitt barn har en trisomi, också, tills jag vet exakt hur statistiken bakom NIPT ser ut. Vi vill göra ett NIPT till, eftersom det ändå ingår. Hon suckar lite, ”ja men jag måste varna för att det ofta inte blir något resultat andra gången heller, om man får blankt svar första gången”. Vi struntar i det, vi vill ta chansen. Den här gången står vi i prioriterad kö.

Tar blodtrycket igen för säkerhets skull, har sänkt det med tio enheter på övertrycket och fem på undertrycket på bara två veckor. Morskan är fortfarande inte nöjd, för hon kommer inte ihåg att det var högre innan men jag är jättestolt.

self_high_five

Åker hem och hetsläser medicinska studier och NIPT-statistik. Visar sig att underlaget för att inget resultat på NIPT kan betyda högre risk för trisomi är baserat på en testgrupp på 60 personer. Jag kan hitta större underlag på Familjeliv! Orkar knappt bry mig längre. Vi åker på en massa dagsutflykter med sommarkortet för att hålla oss sysselsatta och inte gå miste om sommaren – hösten och vintern blir mycket värre om man bara suttit inne, det vet vi sedan missfallet. Lika bra att bara förtränga istället för att googla sig tokig.

Vecka 15 – vi väntar på svaret som inte kommer. Minns inte om det är jag som ringer eller NIPT-morskan som ringer mig först, hur som helst tar svaret lång tid för det är fortfarande låg halt av fostrets DNA i blodet. Morskan är på semester och hänvisar till ett nummer på Karolinska. Jag ringer och blir otroligt ovänligt bemött av någon på labbet, de skäller nästan ut mig för att jag ringer som patient. Jag svarar att jag fått numret av min NIPT-morska och att det måste ha funnits ett giltigt skäl till det, kan de inte ta mitt personnummer och kolla åtminstone? NEJ! Det är läkaren som ska ringa patienten!

tumblr_mq8znsk2pm1rkue7so1_500

Vecka 16 – absolut sista dagen vi kan få ett svar, sen är det fostervattensprov eller chansa som gäller. Jag har väldigt lite hopp om att NIPT kommer att ge några besked, då svaret redan dragit ut en vecka extra på tiden. Uppdaterar sidan Fostersvar en gång i timmen. Emmanuel går ut på krogen för att träffa Sam som är på besök i stan. Undrar om jag vill ha sällskap med att stirra på sidan, men jag känner att jag klarar F5 själv. Vi har ändå mer eller mindre bestämt att inte gå vidare med fostervattensprov om NIPT inte fungerar. Att inte få ett svar blir väldigt nervöst, men inget som förändrar något.

Helt plötsligt runt kl sju på kvällen ser sidan annorlunda ut. Det brukar stå ”inga svar, försök imorgon”. Nu är det plötsligt något slags svarsformulär? Men tomt? Jag fattar verkligen inte. Mailar supporten och skickar en skärmdump. Sen till slut fattar jag ett oerhört dolskt rullgardinssystem bakom ett flertal knappar – NORMALSVAR står det då. Jag bara WHAT!? Ett SVAR! På riktigt! Ett riktigt svar! Och längst ner på sidan står det en knapp som heter ”könssvar”, LOL. Messar Emmanuel att ungen är normal och att vi kan kolla kön om vi vill. Får hundra små djuremojis och hjärtan tillbaka. Han och Sam kramas över bordet. Någon helt okänd människa en bit ifrån säger grattis. I taxin hem berättar han för taxicahuffören att han ska bli pappa, ”Grattis, jag har FEM”, suckar chauffören.

När Emmanuel kommer hem trycker vi på ”Könssvar”-knappen tillsammans, LOL igen, och det är en pojke. Vi blir av någon anledning helt perplexa, som om detta omöjligt skulle kunna hända, Emmanuel blir lite besviken och jag blir mest ”nä det här kan inte stämma”. Inte besviken, bara förvånad. Av någon anledning! Som om jag inte skulle kunna få en pojke, eller jag vet inte hur jag tänkte. Svärmor är också väldigt förvånad. En förvånad grupp människor runt ett pojkbesked! Låter som ett sällan använt konstnärligt motiv.

Messar mamma, pappa och bror samt några vänner om att ungen är okej.  Dagen därpå berättar vi på facebook att vi väntar en son och höstar in alla grattis. Känns otroligt fett.

Dagen därpå mailar supporten och säger att utifrån skärmdumpen har jag inte fått något provsvar. Supporten lyckas alltså inte knäcka Karolinskas gränssnitt heller. Dags för en uppdatering av det kanske?

kvkxd

Vecka 17 – Det blir augusti och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med vår nyfunna kunskap. Vi hade ju lovat oss själva att börja planera för ungen om NIPT var normalt, tills dess var jag ”bara” gravid. Som ett kroppsligt tillstånd, inte som ett faktiskt blivande barn. Vi åker på några loppisar med Emma & familj, försöker köpa bebigrejer men det går inte så bra. Har liksom inte kommit i bebiläge än. Det blir väldigt dåligt väder sen, så vi sitter inne resten av veckan och gonar oss med olika bebikonsumtionssidor, men köper inget.

Vecka 18 – Åker till Fårö, vi ska vara fem personer i en stuga och sköta en 50-talsbio i en lada. Det sker en del missöden under vägen dit och tillbaka, bilbatteriet dör mitt i kön till färjan i Oskarshamn och på hemvägen krockar vi med en vägg på en yttepytteliten bilfärja. Men däremellan går det mesta bra och vi ser raukar, får, vita stränder och vindpinad krypande en, samt Ingmar Bergmans hus på behörigt avstånd. Vädret är troligen bäst i hela Sverige då samtliga klagar på facebook om att de regnar bort och att det är svinkallt, medan det på Fårö är ganska soligt och hyfsat varmt – men extremt blåsigt.

fostercito

Vecka 19 – Rutinultraljud! Nästa stora milstolpe och ytterligare affirmation att det gäller ett barn och inte bara en mage. Vi är fortfarande nervösa, men inte lika. Eller jo, när jag väl kommer dit blir jag skitnervös av ultraljudet – mitt livs sämsta upplevelse har jag ju haft i den här situationen, det är svårt att släppa och vara glad för det jag har nu. Det är en ny UL-morska, hon verkar lika tvärsäker och kompetent som den förra. Skönt. Fostret ser otroligt mänskligt ut, till skillnad från i vecka 12 – vi ser ryggraden tydligt och fingrarna. Får höra hjärtat igen, det låter som en galopperande ponny i 136 BPM. Hon går igenom hela kroppen minutiöst noga, mäter till och med avstånd mellan fingrarna, och allt är normalt. Blir daterad till en dag tidigare, 14 januari istället för 15. Vi får väl se!

Får ett paket kläder från Anna i Stockholm, så himla fina saker. Nu ska jag bara matcha hela bebigarderoben till vad jag har att utgå från! GOALS.

Foglossningen bitvis rätt jobbig, speciellt efter promenader. Kan absolut inte gå längre än 45 minuter om dagen, inte ens om jag sprider ut det. Varenda 100 meter längre än nödvändigt hoppar jag gärna över. Inget vidare heller att gå på toa mitt i natten under stånk och stön.

Får kallelsen till spec-mödravården! Datum: 26 september. För att kolla ett blodtryck. Remissen skickades 29 juni från min barnmorska. Sammanfattar kvinnokliniken i Malmö ytterligt väl, enligt mina tidigare erfarenheter av dem.

queenbeercatastrophe

Vecka 20 – Nu är jag här! Halvtid! Magen syns inte jättemycket, önskar den syntes mer. Känner ingenting heller, inga rörelser alls. Har gått ner tio kilo. Funderar på om man ska köpa barnvagn på rean eller försöka fynda nåt på Blocket senare. Fördel rean: snygg vagn. Fördel Blocket: något billigare. Inte så mycket billigare som jag hade förväntat mig, dock. Ids man ha en vagn stående i lägenheten till januari? Finns ju alltid förrådet iofs. Barnvagnsreor är det bara i augusti-september.

Sorteras under ”extremt underlig gravidinfo”. 

Enligt min gravidapp borde vi ägna betydligt mer tankeverksamhet åt hur förlossningen ska gå till. Kalla mig mañana men är det inte rätt lång tid kvar att tänka på det? Dessutom blir det väl lite som det blir! Vilken smärtlindring som är dernier cri är inte riktigt mitt område, ska man behöva göra ALLTING själv? Ge mig nåt så det inte känns som jag går itu, det är min förlossningsplan på ett ungefär! Efteråt vill jag ha en dry martini, tack.

 

 

matfrågorna

Tre ord som beskriver mig i köket:
Hungrig, snabb, ganska okunnig.

Vad äter jag helst till frukost:
Två mackor på surdegsbröd, med Bregott, ost och nån grönsak på.

Tre köksredskap jag inte klarar mig utan:
Kniv, kastrull, en stor skål.

Två köksredskap jag skulle vilja ha:
Kanske en salladsslunga. Två var för mycket begärt.

Vad är det konstigaste man hittar i mitt kök?
Ölbryggargrejerna, men de är inte mina.

Fyra råvaror som är ett måste på min pizza.
Ost, tomatsås, oliver. Spännande va.

Favoritdessert?
Napoleonbakelse.

Något jag skulle kunna äta varje dag:
Pasta med aubergine stekt i massa olja och vitlök, samt lite stekt paprika och squash.

Det lagar jag helst nu för tiden:
Sursöt-lite stark nudelsoppa med ägg och grönsaker. ”Helst” pga ojämförligt snabbast och mycket bang for the buck så att säga. Eller så gör jag fetaostsallad. Har börjat gilla det mer än halloumi på sista tiden. Man gillar ju att osten sprider sig jämnt över alla bladen.

Något jag tycker om men inte lagar så ofta:
Nästan allt utom ovanstående.

Bästa restaurangmåltid:
Minns inte nån måltid så direkt, men det fanns en krog i Sevilla som hade ett tak av jasmin ute på pation och det kröp smaragdgröna ödlor på väggarna, det var som rätt pittoreskt. Vad man än åt eller drack där blev ju automatiskt gott (sen är tapas och gazpacho alltid gott också). Det fanns även ett café längs Via Appia i Rom som kanske inte var nåt särskilt så, förutom att de hade väldigt goda ciabattor med grillad aubergine och nån god ost som inte var snordyra med romerska mått mätt, det låg så otroligt fint, med små bord under ett olivträd och en katt som solade sig mellan borden och aaaaaaah vad fint det var. Som en dröm! *ernst kirchsteiger*

Sämsta restaurangmålstid:
Minns jag inte heller, men jag beställde glögg (eller motsvarande) på ett ställe i Budapest där glöggen var knappt fingervarm, och då räckte jag tillbaka den och sa det. Istället för att värma upp en ny kopp stoppade servitrisen koppen i espsressomaskinen och värmde upp den med cappuccinoskummaren eller vad fan det nu heter, glöggen blev liksom som ett vinrött tomteskägg upp längs kanterna av muggen.

Mat jag absolut inte kan eller vill äta: Grisfötter i gelé och vinäger. Det fick jag hos en familj i Biarritz. Det går liksom inte att äta, jag vet inte hur nån ens fick för sig tanken. Men minnesvärt just därför. Alltså sånt kan ju också vara värt, de bisarra matminnena.

Detta var min favoritmat i skolan i skolmatsalen:
Potatisbullar, korv stroganoff.

Saker jag alltid har hemma i kylen och skafferiet:
Olivolja, soja, vinäger, socker, tuppsås eller annan chilisås som inte är sweet chili, nån slags ost, nudlar.

Vanligast förekommande maten hemma när du var liten:
Blodpudding, felix köttsoppa, minestrone, falukorv, pyttipanna med älg.

Överskattad mat/ingrediens:
Portobello, i synnerhet portobelloburgare. Spetskål.

Din festligaste middag tack, förrätt, huvudrätt, efterrätt!
Blinier med löjrom och smetana, champagne (eller cava). Huvudrätt: vet ej, kan man inte få äta sig mätt på blinier? Annars rökt lax.
Efterrätt: pavlova.

Detta bakar jag oftast:
Bakar ej. Skulle jag baka så troligen bröd.

Bakfyllemat?
Chips, falafelrulle, lesk.

Bästa matscenen i en film/tv-serie:
Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare. Många scener, men helstekt människa sticker ju ut som minnesvärt.

Bästa låten som har anknytning till mat:
Eat the menu – Sugarcubes

En god fika skall enligt mej bestå av: kaffe, vallmofröfrallor med smör och cheddar, helst med gul paprika på. Eller också nån annan god macka, typ laxbagel och rödlök.

Beskriv ditt kök:
Litet med snedtak och takfönster, skåpluckor billigaste sorten från 2000 (gissar jag), vinylgolv, trasmatta. Spis med induktionshäll. Kyl och frys ovanpå varandra. Ont om plats för en stor porslinssamling.

Och till slut, vad ska du äta idag?
Nån gryta med räkor i, ris.

Om att vara i ett välsignat tillstånd

I förra veckan berättade Emmanuel och jag för facebook att vi väntar barn. Då hade vi redan berättat för ganska många vänner, vi började runt vecka 12 och sen droppade vi det när det föll sig fram till vecka 16, då vi alltså gjorde det officiellt: vi väntar ett barn med Y-kromosomer i mitten av januari. En pojke, en gutt, en sån med snopp.

Egentligen var tanken att jag skulle börja blogga om graviditeten sekunden efter vi berättat, men nu när vi gjort det så kommer jag liksom inte loss. Jag vet inte riktigt hur man gonar in sig så där mysigt i sin graviditet. Jag har varit gravid till vecka 17 två gånger, i år och förra sommaren, och aldrig hunnit längre. Jag vet bara hur man oroar sig, läser olika medicinska studier, statistik, sorgliga forum, och hur man distanserar sig så mycket som möjligt. Jag vet inte hur man sitter och klappar sin mage och överväger om man inte kände en liten liten spark, som en löja som slår i en sjö eller som ett kolsyrebubbel, eller om det bara kurrar i magen. Jag vet inte hur man ”njuter ordentligt av sin graviditet”, som min barnmorska messade mig att jag skulle göra efter lyckat NIPT-resultat. Ursäkta, finns det en manual?

Det är dessutom mest i första trimestern som både man själv och andra gravida har behov av en gravidblogg, tror jag. Jag var i alla fall fullständigt svältfödd på första trimestern-bloggar, mycket för att de nästan inte finns! De allra flesta börjar blogga från vecka 13, för att vara på den säkra sidan. Så även jag, tydligen. Förra sommaren förde jag en halvhemlig blogg nån annanstans, och den hjälpte mig mycket när jag var arg och frustrerad över kroppen och konventioner vad gäller gravida kvinnor. Men i år har jag inte fört någon dagbok förrän nu, dels för att jag kände att tiden gick saktare när man antecknar minsta lilla förändring, och jag ville bara att tiden skulle gå snabbt, och dels hade jag ju redan upplevt allting en gång innan. Det var inte nytt. Det gjorde mig inte heller rosenrasande nu på samma sätt som det gjorde då, för att jag inte blev överrumplad av det nu.

Jag kan säga direkt att jag inte tillhör den skara som älskar att vara gravida. Tvärtom, det är ofta hemskt, och det enda som är bra med det är gratis sjukvård och att man får ett levande barn till slut, förhoppningsvis. Inte i den ordningen, nu när jag tänker på saken.

Det är hemskt att vara gravid av följande skäl:

  1. Fysiska. Illamående, huvudvärk, förlamande trötthet, sömnlöshet, konstig form på kroppen, foglossning, ständig törst, blödande tandkött, äcklig smak i munnen, halsbränna, ont i ryggen, ont i brösten, ligamentsmärtor, kissa hela tiden, trög mage, uppblåst och full av vatten, andfådd, HÅLL! (har inte haft håll sen mellanstadiet!), dåligt immunförsvar, alltid äckelmätt eller obehagligt hungrig eller både och, kväljningar av allt möjligt, får inte dricka alkohol för att döva sin ständiga irritation, man får inte ens ta en ordentlig huvudvärkstablett!
  2. Ens kropp är inte ens egen längre, bland annat växer det nåt i den som man förväntas sätta över sina egna behov redan innan den kan tänka eller känna (skandal!!) och sen ska man som VUXEN MÄNNISKA behöva bli tillsagd av barnmorskor, läkare och media vad man får och inte får äta, och i vilken ställning man får sova och hur och på vilket sätt man får ut och röra sig, mm. Man känner sig fan livegen! Ofta levereras dessa råd på hyfsat lösa vetenskapliga boliner, men med ett oerhört allvar och ”det är för din egen skull”. Folk som inte är en själv börjar ha åsikter om ens vikt, och det ska man tydligen bara acceptera. Man måste väga sig inför fullständiga främlingar och folk tar på ens kropp i tid och otid (ultraljud, magmätningar etc).
  3. Man tänker på all sömn man hädanefter aldrig kommer att få, alla resor man inte kommer att kunna göra och hur äckliga alla måltider kommer att vara i åratal framöver. Jag hatar äckel vid matbordet, det kommer att bli sån misär.
  4. Man har tagit ett oåterkalleligt beslut om de närmaste 19 åren av livet, och varannan dag ångrar man sig kanske lite. Eller jag gör det i alla fall, för många är det nog en dröm och de skulle aldrig få för sig att ångra sig en sekund.
  5. Tänk om jag blir en dålig förälder! Tänk om jag tappar mitt barn på huvudet och råkar säga att det är korkat så det hör!
  6. Tristessen man kommer att känna i vissa bebissammanhang, alltså dra en barnvagn gata upp och ner i snöglopp, gå på öppna förskolan och ha sångstund, träffa andra småbarnföräldrar vars ungar inte är lika söta och begåvade som mitt barn.
  7. Man blir väldigt irriterad på folk och de frågar för mycket/för lite/inte rätt saker om ens graviditet. Man blir även mycket emotionell av t.ex sorglig tv-reklam eller tanken på en orättvisa man blev utsatt för 15 år tidigare.
  8. Man drömmer mycket mardrömmar om att tappa bort sitt barn/mala ner det till korv/att det är en vandrande pinne (fråga inte).
  9. Man börjar ifrågasätta sin egen uppfostran och kommer ihåg detaljer från barndomen när ens föräldrar betedde sig HELT SJUKT som man inte tänkt på sen det hände.
  10. Man läser extremt dåliga sidor, bloggar och forum på nätet om allt gravidrelaterat för att ingenting i hela världen intresserar en så mycket som hur den och den kände det i vecka 7+2, och hur detta relaterar till en själv. Kort sagt, man blir självupptagen.

Fast på många sätt är det ju bra också, eller egentligen mest för att det blir en bebis då. Men om jag nu anstränger mig lite.

Bra saker med att vara gravid:

  1. Man kan skylla på sin graviditet för allt. Ingen kan protestera. Man behöver inte lyfta, bära, gå på krogen när man inte vill, och man har tillgång till handikappsätet på bussen. Enda minuset är att man måste puta mycket med magen för att det ska funka, och stånka för extra emfas. Det är inte säkert att folk fattar ändå.
  2. När man väl slutar må illa är mat godare än någonsin förr. Man börjar typ gråta av glädje för all god mat som finns!
  3. Det är jätteskönt att sova. Utom när man är sömnlös. Men för det mesta är det jätteskönt och man är alltid lika tacksam för att få gå och lägga sig. För mig som är en kronisk nattuggla sen barndomen är detta ganska magiskt.
  4. Det är en bra ursäkt för att få prata om sig själv.
  5. Om allt annat är tråkigt så är det alltid kul att googla bebisgrejer!
  6. Man får faktiskt äta sushi! Äter mer sushi än nånsin förr för att man faktiskt FÅR.
  7. Sånt man tyckte var gott som man inte får äta/dricka smakar oftast ändå äckligt, som kaffe till exempel smakade som gammalt damm och haschsmulor i första trimestern och jag kan fortfarande bara dricka en tredjedels kopp för det mesta.
  8. Man får fin hy! Lite glansig sådär.
  9. Det är inte bara okej utan önskvärt att ha putmage, vet inte riktigt om det är fostret eller nåt annat men vi kan säga fostret.
  10. Alltså nu kommer jag verkligen inte på något mer. Jo, man kan göra en massa saker för SISTA gången, för att man inte kommer att kunna sen när barnet är fött, fast det är ju också på sätt och vis lite sorgligt.

Alla frågar om jag har några cravings (så fånigt att det inte finns ett svenskt ord, begär borde väl duga?) men i så fall bara kolsyrat vatten. Jag kan dricka hur mycket som helst, vilket vi också har gjort, för Emmanuel köpte precis en sodastream för sina Kooperativet-poäng! Vi gjorde slut på en kolsyrepatron på tio dagar.. den räcker för 60 liter vatten. YEP. Dagarna då patronen var slut var FÖRFÄRLIGA. Men nu har vi köpt en ny.

Sammanfattningsvis är mina gravidtips följande: det är ganska hemskt, men om du ändå ska göra det, köp en sodastream. Slut på rapporten.

 

 

En ganska dålig utflykt och en bra

Idag påminde facebook vänligen mig om att jag hade ett minne från 4 juli 2012, nämligen när Emmanuel och jag överfölls av åtta-tio kärleksfulla katt-tonåringar i Håstad. Det var en av de finaste utflykter jag varit på, mest för att den var så otippad, helt oplanerad. Jag ger Håstad 5 picknickkorgar av 5 möjliga. Av nån anledning bloggade jag inte bilderna då.

Det började lite så där. Vi klev av tåget i Höör, ett resmål som jag i det längsta undvikit under våra resor med Sommarkortet eftersom jag inte får nån feeling av Höör. Visserligen är naturen runtom helt ljuvlig, med Ringsjöarna, skog och backar. Orten är kanske inte jättekul däremot. Men vi bestämde oss ändå för att ge Höör en ärlig chans.

IMGP7844

”564 kilometer från Stockholm, höjd över havet: 80 meter.” Stackars Höör, har du inget annat att komma med?

IMGP7846

Det finns förstås ett par riktigt fina hus, som i många andra småorter.

IMGP7851

Sömnig men vänlig stämning råder, bland både folk och fä.

IMGP7852

Här var det ju fint. Men vi känner ändå inte riktigt Höör-entusiasmen.

IMGP7853

Vilket bland annat beror på sånt här, och att det är nåt med stadsplanen. Flackt.

IMGP7861

Tomma lokaler.

IMGP7855

Klassiskt plastblommor-framför-gardin-arrangemang.

IMGP7860

Baksidan var överdådigt täckt av vildvin.

IMGP7856

Snyggt men inte pråligt.

IMGP7857

Blomstrande fotskrapa.

IMGP7862

Nähä.

IMGP7850

Det här såg ju lovande ut, men också stängt.

IMGP7849

Ack ja.

IMGP7864

Sen åt vi nånstans nere i Höörs centrum och tittade på djurlivet.

IMGP7867

Ja du.

IMGP7869

”Ska vi åka hem”, sa Emmanuel, och jag sa ”Jaa.. fast jag känner mig inte riktigt nöjd.”

Så när vi kom till Örtofta sa jag, ”Ska vi inte hoppa av lite”?

DEL TVÅ AV UTFLYKTEN: ÖRTOFTA OCH HÅSTAD (mest Håstad)

IMGP7871

Jag tror inte att så där förfärligt många människor åker till Örtofta för att titta på det. Det är en liten bruksort knuten till ett stort sockerbruk, halvvägs mellan Eslöv och Lund.

IMGP7930

Både kiosk och pizzeria, vad mer kan man begära?

IMGP7873

Största attraktionen är kanske Kävlingeån. Och slottet Örtofta, i och för sig.

IMGP7874

Vi fortsatte gå mot Håstad, som ligger precis bredvid. Håstad hade oväntat många attraktioner! Bland annat en lunchservering i någons trädgård, med menyn ”makaroner och stekt falukorv och ketchup, eller pannkakor och sylt” ordentligt textad på en skylt.

IMGP7877

Med lust och fägring stor.

IMGP7878

Håstad hade även denna stiliga valskvarn, som åtminstone då fortfarande var i drift.

wjZv-tE10gavHRtktwH4UPP-oj8

Mjölfoto: Ingemar D Kristiansen, Sydsvenskan

IMGP7880

Jag älskar ju sånt här. Gamla industrier är det bästa jag vet.

IMGP7883

Så mycket känsla!

IMGP7882

Perfektion, om ni frågar mig.

IMGP7900

Sen överfölls vi av ett tiotal kärleksfulla katter! Det här var långt ifrån hela gänget.

IMGP7889

Ni kan ju haja att vi dog en smula.

IMGP7891

Jag ville ta hem minst en. Den bruna med blå ögon, till exempel.

IMGP7893

Men man kan ju inte bara ta med sig en katt hem hur som helst.

IMGP7896

Amen liksom!!

IMGP7897

Oemotståndligheten!

IMGP7898

Utöver de här tonåringarna fanns det också ett helt gäng nya ungar och några vuxna.

/hjärtsnörp

IMGP7910

Sen bestämde jag att vi skulle titta på ån, där det betade kor! Pastoral idyllkvot: full!

IMGP7912

Bryggan hade badstege! Så vi badade, och det var jättedjupt och varmt och helt ljuvligt.

IMGP7923

Det saknades inte ens papegojbänk! Jag är djupt imponerad av Örtofta/Håstad.

IMGP7931

Så vi kom hem betydligt senare än vi hade tänkt, men det gjorde ingenting.

Håstad i nyheterna: Orosmoln över Kvarnvik i Håstad

Aina Erlander, Tage Erlanders fru, var dotter till kvarnägaren i Håstad. Hon hade en fil. mag. i matematik, fysik och kemi och var adjunkt på Södra flickläroverket i Stockholm samt styrelsemedlem i Röda korset och ordförande i Unga örnar.

SSMSVD026496S.JPG

Aina och Tage Erlander röstar, 1950. Foto av Gunnar Lantz.