Jag önskar att vi hade kunnat nås av sorgliga nyheter långsamt ibland. Men nyheter kommer tyvärr alltid i ett stycke, på en gång, oavsett om det är genom facebook eller från en löpsedel. Oavsett om det tar tre veckor innan det når en, själva nyheten kan man inte smälta i småbitar. Men man kan välja bort en del av bruset runtomkring.
Jag klickar bort nästan alla Bowie-videor från facebook, det blir för mycket. Hide, hide, hide. Krönikor med detaljbeskrivningar av intron och outron och gitarrsolon. Hide, hide, hide. Jag orkar inte. Saknar bruket av en svart armbindel för sorg. Det hade varit skönt om alla som var ledsna bara var ledsna – inte samtidigt så duktiga. Duktiga musikrecensenter och duktiga artikelfinnare på internet. Att de personliga krönikorna kanske också kunde vänta ett par dagar till. Jag förstår att många vill ”lämna en blomma” och i brist på blomma en artikel eller en video. Men det är för mycket minnen av första gången eller bästa gången man hörde Heroes just nu, det är för mycket obskyra foton för tidigt. Jag lyssnade igenom Outside två gånger igår och tänkte skriva något om det men sen kom jag av mig. Är det verkligen så här man sörjer en artist, genom att försöka förstå, är det ens någon som pallar just nu. Nej. Ingen pallar.
Alltså, inga videor eller personliga krönikor om mitt första eller bästa möte med Bowies musik. Inte än på ett litet tag. Jag lämnar en blomma istället.
Hejdå, och tack för allt.
benknäckarvals 