får jag lämna några blommor

 

Jag önskar att vi hade kunnat nås av sorgliga nyheter långsamt ibland. Men nyheter kommer tyvärr alltid i ett stycke, på en gång, oavsett om det är genom facebook eller från en löpsedel. Oavsett om det tar tre veckor innan det når en, själva nyheten kan man inte smälta i småbitar. Men man kan välja bort en del av bruset runtomkring.

Jag klickar bort nästan alla Bowie-videor från facebook, det blir för mycket. Hide, hide, hide. Krönikor med detaljbeskrivningar av intron och outron och gitarrsolon. Hide, hide, hide. Jag orkar inte. Saknar bruket av en svart armbindel för sorg. Det hade varit skönt om alla som var ledsna bara var ledsna – inte samtidigt så duktiga. Duktiga musikrecensenter och duktiga artikelfinnare på internet. Att de personliga krönikorna kanske också kunde vänta ett par dagar till. Jag förstår att många vill ”lämna en blomma” och i brist på blomma en artikel eller en video. Men det är för mycket minnen av första gången eller bästa gången man hörde Heroes just nu, det är för mycket obskyra foton för tidigt. Jag lyssnade igenom Outside två gånger igår och tänkte skriva något om det men sen kom jag av mig. Är det verkligen så här man sörjer en artist, genom att försöka förstå, är det ens någon som pallar just nu. Nej. Ingen pallar.

Alltså, inga videor eller personliga krönikor om mitt första eller bästa möte med Bowies musik. Inte än på ett litet tag. Jag lämnar en blomma istället.

silk_scroll_of_peony_by_ju_lian_182819049e8293c3fe4e937d1cf8

Hejdå, och tack för allt.

 

Annonser

patrickwolfpalisade:

“Paris” by Saga Sig and David Motta from the artwork for “Sundark & Riverlight”

“It was Seven in the morning when I lost the spark to give, the bath was spilling over my self pity spilling with it so I fled the country to start it all again and found myself in Paris in the cemetery rain” xPW

Fint badkar, bra artist, jävligt taskig blixt.

Ok, brace yourselves för “gölliga grejer jag och min kille gör”, men:

Kollade på ett ovanligt smörigt och snyftigt Pan Am-avsnitt (tv-serie om flygvärdinnor på 60-talet) och när det gick mot sina två sista minuter säger ena flygvärdinnan till den andra om nästa grupp resenärer som ska kliva på, med tappert tonfall: “Here they come”.

Gissa.

Ja, givetvis börjar vi båda skriksjunga “sha-la-la-la-la-la – THE PART TIME PUNKS!”