dreamers with empty hands may sigh for exotic lands
It’s good to live it again.
Månad: oktober 2014
Jag hittade ett barn i Alnarpsparken.
them podcasts
Djupvik, Öland
Jag har insett att jag har noll begåvning för att lyssna på podcasts, och inget kan få mig att bli bättre på det, Jag var redan rätt obegåvad på radio, men eftersom innehållet i radio i allmänhet är mer komprimerat och pregnant så går det ändå okej. Podcasts är helt omöjligt. Speciellt upplägget att två personer sitter och pratar ”otvunget” om ett ämne – color me selektivt döv. Så fort jag hör en podcast tänker jag mig en gräsmatta full med löv där jag vill räfsa upp löven och placera dem i en prydlig hög. Att jag hela tiden väntar på poängen som ibland kommer och ofta inte. Räfs räfs, poäng var är du, räfs räfs. Som ett samtal på krogen där det kanske nån gång under kvällen kommer att sägas nåt ganska bra men att man måste lyssna på mycket blaha blaha (och säga mycket blaha blaha) för att komma dit. Förutom att i en podcast deltar jag inte ens i samtalet. Jag föredrar bloggar för det går alltid snabbare att läsa än att lyssna, och är ett stycke ointressant kan jag skumma igenom det tills det blir intressant igen, och när jag är klar kan jag göra nåt annat. När en podcast är för pratig och innehållslös så slutar jag höra vad de säger, och om de skulle börja prata om något intressant finns det en stor risk att jag helt enkelt inte uppfattar det, för jag har redan stängt av öronen.
I hate podcasts and I’m not ashamed to admit it
”Let’s take a step away from the science behind why podcasts are the worst and dwell a moment on the anecdotal. Listening to people you don’t know, far away from you, having an awesome time together is both boring and annoying.”
bring on the dancing horses
sorgligt men sant
Vård av telefon
foto: Mohseen Khan
Emmanuel är hemma sjuk men deltar i ett telefonmöte med jobbet, med flera personer som sitter i olika länder. Det är något jag aldrig har gjort själv, så jag tycker det är jättefascinerande. Idag är det en amerikan och en från Bangalore. Ibland pratar andra personer i flera minuter utan att det angår hans jobb alls, och ibland kan han säga ”I’m going to sign off now” utan att mötet är slut. Hela tiden låter det som att folk pratar i en walkie-talkie, mycket högt och med mycket sprakande. Ordet ”analysis” förekommer om och om igen. Ibland suckar de lite i telefon. ”huge task”, ”consolidation”, ”some kind of rough estimation”, ”clean up the contract”.
Bilden ovan föreställer två av byggnaderna i Bagmane Tech Park i Bangalore. Folk som alla jobbar med samma sak, i en futuristisk ministad inom staden, som har egen galleria och egen busservice, BTP, som bara kör anställda. ”Indiens Silicon Valley” sysselsätter hundratusentals. Samtidigt som Bangalore har uppemot 35 % av sina invånare boende i slum – en slum som växer med IT-industrin och inte tvärtom – och 50 % av Bangaloriterna räknas som fattiga. Bangalore är den mest moderna, mest jämställda, renaste och säkraste storstaden i Indien, med fantastiska parker och ett ljuvligt klimat. Samtidigt sjunker kvaliteten på många av grundskolorna i staden och närområdena och resultaten ligger nu i botten av landet som helhet. Men inte ens den som lyckas få universitetsutbildning är garanterad välfärd: en ingenjörstjänst i Bangalore kan betala lika lite som att vara privatchaufför. Alla vill vara med om teknikundret och arbetslösheten är skyhög. En annan sak är att de anställda ofta jobbar mitt i natten för att kunna sitta i telefonmöten med länder som har kontorstid då. Klagar man så kan man bli ersatt direkt. Det är ett högt pris att betala för att få jobba i underlandet.
Men! Bangalore har detta:
Kronofogde med umpa-umpa? När svenska Kronofogdemyndigheten tillfrågades hur de ställde sig till att införa den här formen av skatteindrivning i Sverige svarade de att man i så fall först måste ”höja musikaliteten bland våra anställda”. Jag gillar att Kronofogden är kvalitetsmedveten och inte vill ställa sig bakom några halvmesyrer.
Fästningen i Söderto & Karl XI:s stenar
Åka bil rakt ut på landet och köra omkring planlöst är något av det bästa jag vet. Tyvärr har jag varken bil eller körkort, så jag är beroende av andras välvilja för att det ska hända. Dessutom får det gärna vara en chaufför som inte blir rastlös eller för den delen vill fika på nåt apdyrt våffelställe. Jag förstår mig inte alls på apdyra våffelställen. Det som ska kosta på en bilutflykt är bensinen, inget annat. Eller jo, loppisar kan få kosta lite.
Vilken tur då att Jonas har en bil och delar mina utflyktsvärderingar!
Första anhalten: Kyrkheddinges bakluckeloppis. Jag hade aldrig varit på en bakluckeloppis, men jag kunde konstatera att det var precis som en vanlig loppis, samt att utbudet var rätt dåligt, kanske för att vi anlände sent.
Emmanuel hittade i alla fall ett par femtitalsslipsar (eller rättelse: JAG hittade ett par slipsar, som Emmanuel gillade) och jag hittade inget speciellt, inte Jonas heller tror jag.
Kyrkheddinge, dit gasolkök allt Primus någonsin tillverkat kommer för att dö.
åka biiiiiiil över Revingehed
detta!
och detta!
Sen sa Jonas att vi skulle kolla på Södertos fästning, ”aldrig hört talas om” sa vi, men här ligger den i alla fall. Sen kom jag på att jag visst det hade hört talas om Södertos fästning, nämligen i den här artikeln för tre år sedan!
(klickning på länk rekommenderas)
Det var en bonde som byggde sitt eget fort mot Ryssland under kalla kriget.
Materialet var betong, tegel, skrot och trä.
Jag har egentligen velat se det här bygget länge, jag hade bara glömt bort vad det hette.
Han armerade med allt metallskrot han kunde hitta – en del föremål får en verkligen att undra ”hur han tänkte här”.
Som en potta, en sängbotten, stänkskärmar, skiftnyckel och den här cykellampan.
Övervåningen fick tågräls, tror jag.
Överblivet material.
En soffa stod kvar, och ett par gamla skor.
Fortet har fascinerat många, och det mest ambitiösa projektet att kartlägga det finns här:
John Skoog pratar om sin kortfilm Redoubt, som handlar om fortet i Söderto. I intervjufilmen finns ett par intressanta foton på fortet och dess upphovsman Karl-Göran Persson, tagna på 70-talet.
Bland annat det här. Jag trodde faktiskt inte att han bodde i sitt fort, men det verkar han ha gjort.
John Skoogs film har jag inte lyckats få tag på, men jag var på en annan föreställning för fyra år sedan som han iscensatte vid Övedskloster, ”Även denna plats ett vittne bär”, som handlade om Augusta de Dardels alpstuga. Jag skrev ett blogginlägg om det här (läs gärna, om ni gillar tokiga hus med en udda historia. Tog många bilder också).
Om ni besöker Söderto så vill jag varna för att det finns byggnadselement i huset som borde vara bärande men som inte är det. Karl Göran Persson visste väldigt lite om hur man bygger hus. Säger inte detta för att vanära hans minne, utan för er säkerhet. Det finns bl.a en stående bjälke mitt i rummet som ser stadig ut men som är lös. Jag rekommenderar ingen långvarig vistelse inomhus.
Vi drog vidare mot He – alla norrlänningars favoritort, lär det ju vara.
(Förklaring för ickenorrlänningar: he fyller samma funktion som engelskans ”put”, dvs sätta, ställa, lägga, även hälla, dra, släpa eller kasta beroende på kontext. Används ymnigt i Västerbotten och Norrbotten. Böjs ”hedde” i imperfekt.)
Alternativ stavning! Hee! Finns det fler svenska orter som har alternativa stavningar? Det blir inte mer begripligt för att orten ursprungligen ska ha hetat Heedtt eller Hedtt. Om man inte helt enkelt menade ”hett”, som i norrländskans hett, dvs utkastat (på åkern). Det vore roligt. Men kanske inte så troligt.
Jag lägger alldeles för mycket tankeverksamhet på det här känner jag nu.
Nästa mål: Östra Sallerup och Karl den elftes stenar! Här trodde vi ärligt talat att vi skulle vara helt ensamma, men istället gick vi rakt in i nån slags historisk festival om det sena 1600-talet. En riktigt värdelös tidsperiod om ni frågar mig: var tredje svensk man dog i fält, främst av svält, förfrysningsskador och virussjukdomar. Inte mycket att fira. 
Men oavsett så blir man ju lite glad när man stöter på karoliner helt apropå.
Jaha ok, men de här stenarna, vad handlar de om? Jo, det var en dansk präst som bosatte sig i Östra Sallerup under tiden då Skåne fortfarande var danskt. Han kom från en fancy bakgrund, uppvuxen på Frederiksborgs slott som han var (han var dock ej adlig) och när han blev utstationerad i Östra Sallerup som 26-åring så lär det ha varit en stor omställning. Frederiksborg är ett av Skandinaviens största renässansslott och danska kungen Christian IV:s favoritslott, och det bör ha varit rätt så livligt, även om vår gode präst kanske bara var trädgårdsmästarens son eller något ditåt.
Östra Sallerup är en pytteliten by i ”risbygden”, en del av Skåne som varken är skog eller odlingsmark utan mest bestod av beteshagar. Långt från Lund, som var där det hände grejer om man var präst på 1600-talet, så fick Jens roa sig själv.
En sak han till exempel gjorde var att lägga ut svenska kungens namn på latin i sten, i sin nya moderna park. Ingen vet riktigt varför, men det finns ett par teorier.
Utöver att hylla sin nya kung ägnade sig Jens Henriksen, eller Janus Henrici som han föredrog att kalla sig själv, åt fiskodling i dammar, trädgårdsanläggning, astronomi (han hade en liten kulle på åkern där han byggde ett observatorium, som tyvärr inte finns kvar), att skriva brev och verser samt att lära sig runskrift.
Varför lade prästen Jens Henriksen/Jöns Henriksson ut kungens namn i 9 m höga bokstäver, CAROLVS XI MONARCHA SVECIAE, med små runda stenar?
teorier från sidan karl XI:s stenar:
Teori 1: När parken anlades skulle Skåne försvenskas, och enligt en muntlig sägen har parken en svensk och en dansk sida. Prästen använde parken för att skydda byn från förstörelse. När svenskarna kom visades kungahyllningen upp och när danskarna kom visades ett par andra stensättningar i parken upp, små runda stenhögar som hyllade olika danska hjältar och hade en trevlig vimpel i toppen!
Rolig teori iofs, men verkar lite långsökt att armén, dansk eller svensk, skulle bry sig nämnvärt om denna park. Om de kom för att förstöra så skulle de nog göra det oavsett.
Teori 2, också baserad på sägen: Prästen ville skaffa sig mer mark och vände sig därför till kungen, som lovade honom så mycket mark som han kunde skriva kungens namn på.
Känns också lite långsökt. Nybyggarromantiskt typ.
Teori 3: Jens Henriksen älskade sin nya kung!
Tycker denna teori är roligast. Tänker mig en excentrisk präst, utan omfattande sällskapsliv på sin egen bildningsnivå, som ägnar tiden åt att läsa och lära sig det senaste om trädgårdstrender och astronomi, och tänka på kungen.
Tycker det är lite konstigt att ingen av teorierna har nånting att göra med prästens relation med sin församling och vilket politiskt budskap han ville sprida till dem.
Försvenskningen av Skåne gick till stor del genom prästerskapet, de använde sitt inflytande över församlingen för att sprida uppfattningen att svenskt = bra. Jag tänker att snarare än fjäsk direkt riktat till kungen, som rimligen inte brydde sig så jättemycket om vad en dansk präst långt från Stockholm gjorde i sin park, så var parken propaganda riktad till församlingen – inte nog med att de såg den varje dag, det var väl de som byggde den dessutom. Kanske för att folk skulle enas och hålla sams om något som ändå var oundvikligt. Jag har ingen aning. Men mer troligt än att prästen stod i direktkontakt med kungen och armén och ville imponera på dem, är väl att han spred sin egen uppfattning till en grupp människor han hade kontakt med varje vecka.
Har inga belägg för detta, tycker bara det är en mer rimlig tanke. Hur som helst tycker jag stenarna är jätteroliga, och intressanta, men hade ganska svårt att sälja in dem till mitt ressällskap.
Ytligt sett är det kanske bara några stenar i en skog, okej, men man får väl tänka sig den högre idén!
Mot slutet av sitt liv formgav Jens Henriksen en tämligen storslagen sarkofag åt sig själv, med tanke på att han trots allt var en okänd präst och ingen kunglighet.
MISSUNNA MIG INTE DENNA STEN
HÄRUNDER VILAR MINA BEN
skaldade han bland annat på den.
hehe
Hm ja. Sen var klockan ganska mycket eftersom vi dessutom hade fikat med en gammal bekant till Emmanuel som vi råkade springa på, och Jonas köpte en Red lorry yellow lorry-skiva i loppisen på hembygdsgården och vi såg en utställning om stenarna och kollade på hemsnidade smörknivar typ.
Så istället för att titta på nåt annat HELT SJUKT bygge (enligt Jonas) som skulle finnas i halvnärheten, så åkte vi hem innan vi fullständigt tacklade av.
Jag blir rent hembygdsromantisk av alléer i släpljus. Sen såg vi rådjur! Och alpackor!
Romeleåsens vackraste punkt, kan tyvärr inte översättas till foto.
Länksamling:
Utflykt Skåne besöker Karl XI:s stenar
Om ryssen kommer – Södertos fästning
Dagens sötisar
❤
Oj hoppsan, vad hände här?
Ja, som ni kanske har märkt så bytte jag plattform hastigt och lustigt. Det var ett impulsbeslut, men grunden är långvarig irritation på Tumblr, som inte längre fyller mina blöggbehov. Det känns konstigt så här i början att vara på WordPress nu, men jag hoppas att vi alla ska vänja oss.
Hejdå tumblr!
Det här var farfars grannar på Råå när han var liten. Jag har länge tänkt att flickorna påminner om nån, och nu har jag kommit på det: är de inte lika hej sonja? Det tycker jag i alla fall. Speciellt den äldsta flickan som sitter bredvid sin mamma eller mormor, vilket det nu är. Hoppas verkligen mormor, annars åldrades fiskar- och sjömanshustrur verkligen i förtid…
Spännande fakta om Råå: orten har givit upphov till det ord i svenskan som har flest å, nämligen Råååål. Råå-å-ål. Ål fiskad i Råå-ån. Jag vet, oumbärlig info.
benknäckarvals 