If you can save me then you can save the world – Nils-Olof Bonnier

Annonser

Ok, brace yourselves för “gölliga grejer jag och min kille gör”, men:

Kollade på ett ovanligt smörigt och snyftigt Pan Am-avsnitt (tv-serie om flygvärdinnor på 60-talet) och när det gick mot sina två sista minuter säger ena flygvärdinnan till den andra om nästa grupp resenärer som ska kliva på, med tappert tonfall: “Here they come”.

Gissa.

Ja, givetvis börjar vi båda skriksjunga “sha-la-la-la-la-la – THE PART TIME PUNKS!”

eternalpanda:

jag såg och älskade äkta människor på svt i söndags. blir förbannad på de som kommenterat tv-serien med att det är pinsamt när skådespelarna pratar svenska. alltså, hur onyanserad kan man bli? jag såg en irene hussfilm i fredags… där snackar vi styltig dialog, äkta människor är woody allen i jämförelse. anywho, rekommenderas varmt.

Tycker exakt detsamma (utom Woody Allen-liknelsen, för jag gillar inte Woody Allen). Enda bra svenska tv-serie jag sett sedan Sjätte dagen.

Tänker på förlora fett-pogram som Biggest Loser, där det senaste scoopet är att all övervikt beror på att man är olycklig (till skillnad från det förra scoopet, att all övervikt beror på socker och inte fett, och det förrförra scoopet, att övervikt beror på att man äter mer än man förbränner). Om man vore lycklig och harmonisk skulle man aldrig väga över 60 kilo. Det kanske är mycket fetma som beror på olycka, säkert en stor del. Men jag tänker mig att det måste finnas människor som bara aldrig slutar vara hungriga, oavsett hur stora fettdepåer de har för sämre tider. Att hungern inte alls står i proportion till vad kroppen behöver, att man alltid känner det som om man håller på att svälta ihjäl. Som vampyrer som alltid vill ha blod fastän kroppen inte tillgodogör sig någon energi eller näring. Att vara som ett hål som aldrig blir fullt. Där inga terapisamtal i världen kan göra något åt att kroppen ständigt skriker efter mer, ett vrål som aldrig tystnar av något annat än pizza, stora stekar, sås, paj, chips, mackor, glass, läsk, fläsksvålar och kakor. Eller helt vanlig mat, men för tre personer i en sittning.

Det finns hundar som äter tills de dör om de får tillgång till hur mycket mat som helst, de slutar inte för att de är “mätta” eller “har ont i magen”, för de drivs av något helt annat. Vetskapen, eller känslan, av att det kanske aldrig mer kommer någon mat. Att varje gång kan vara den sista. Vad gör man åt de mest basala instinkterna, det mest grundläggande i människan och djuren, överlevnadsinstinkter som har gått något i baklås, men som är där. Det måste kännas väldigt konstigt att sitta i tv och pressas till att berätta något om sin frånskilda mamma eller att man typ var lite mobbad i skolan – alltså konstigare än att det är en artificiell situation från början till slut – och det enda man tänker på är att få äta, för att man ur djupet av sitt hjärta känner att man håller på att svälta ihjäl. Nature vs poppsykologi.

Ljug för mig

Den här tv-serien Lie to me med Tim Roth är så himla värdelös. En hel serie, TRE SÄSONGER, baserad på att några låtsasdetektiver läser av folks ansiktsuttryck och sen informerar tv-publiken mycket övertydligt om alla sina dubiösa analyser. “Hon tittade ner – hon känner skam! Hon tittade ner igen – hon känner mer skam!” Påminner om idioten man alltid fastnar med på den tråkigaste festen, som ska fördomsprofilera något extremt uppenbart, typ om man har kajal och tuperat hår och spetsiga skor och en Bauhaus-tröja så säger de triumferande “Du är en sån där svartrockare va, sådär svår och dricker rödvin och lyssnar på deppig musik och tänder stearinljus! GOTCHA!” Och man ba “Uh-huh”. *tom blick i vinglas* “A-HAH! Du tittar ner! Jag visste det! Huvvet på spiken!”

Så, ja, alla i tv-serien Lie to me som tittar neråt letar förmodligen efter en skämskudde.

Tant Fel recenserar Stockholm Fringe Fest

Hemma, sjuk, ser på morgon-TV i vanlig ordning (eftersom jag är extremt trögstartad och inte kan koncentrera mig på viktigare saker än så), hajar till när en hafsigt utklädd stripteaseflygvärdinna står och åmar sig till en gammal bossanovasampling, rosa och turkost och speakerröst och 60-tal with a twist, och jag gnuggar bort den sömn jag har kvar i ögonen och skakar på huvudet och undrar om det är 2011 eller 1993 eller 1999. Sen får man vid en totalt meningslös intervju höra att det handlar om nåt burlesque:t som heter stockholm fringe, uppenbarligen en jävla slöjdcirkustillställning med “konst som tänjer på gränserna”. Jag säger det en gång till: konst som tänjer på gränserna. Härligt! det är striptease, det är horhus, det är här och nu och du och jag, vi som tänjer på gränserna sådär så att det skaver i ögon och öron på Svensson (Svensson! hahahaha, Svensson lyssnar ju på gammeldans och dricker julmust, landet mellanmjölk liksom!), det här, FRINGE, det är nytt och fräscht och vintage och information wants to be free på en och samma gång här alltså, kötta på med lite 60-talssamplingar och who-put-the-ram-in-the-ramalamadingdonggogobrudar i plaströr och färgglada drinkar med snopp-isbitar i, släng dig i fluffiga mjuka mintgröna saccosäckar och spela plockepinn med gyllene dildos som ligger utspridda på den opmönstrade ryamattan där det står en tjej som ska strippa!! asså hon ska ta av se klederna till tonerna av Julie Ruin och GG Allin samtidigt som hon läser högt ur Under det rosa täcket och puffar på en sketastor cigarr hur fan det nu ska gå till och sen ska alla dansa till bögdisco och death metal och klättra upp på taket och stolpa omkring i högklackat och strippa burkleskt när solen går upp och sen ja sen kan man gå och kolla efter vintagehandväskor på bukowskis som man kan kräkas lite i om man behöver, men DU! sen börjar vi om igen med konsten som tänjer på gränserna lite pö om pö häng på fan. Det är underground. Det är avant garde. Det är BURLESQUE.

Miss Lily DeLuxe i TV4 Play, vet inte hur länge länken ligger kvar.

PS: Tant Fel är inte jag. Se det som en gästblogg. Eller ett långt citat.