Royal, movie theater in Malmö. Opened in 1961. 

*

Mina två mest absoluta gråthistorier är båda knutna till Disney. Jag gråter garanterat varje gång jag tänker på, berättar eller skriver ner dessa. Den ena är gammal, den andra är helt ny, men jag är säker på att den kommer att vara.

När jag var 18-21 bodde jag ihop med en kille som var sjöman. Det vill säga, vi bodde ihop när han inte var på sjön, vilket han var sammanlagt sju månader av de tre år vi var ihop. Under de sju månaderna var jag ensam. På hans båt fanns det en sjöman som var väldigt snäll och lite dum, ungefär 40 år gammal. Varje gång de gick i hamn lånade han alla djurspelfilmer av Disney och liknande som han kunde få tag på – Den otroliga vandringen, White Fang, Benji. Filmer om snälla djur som är duktiga och trofasta. Sen köpte han ett flak färgglada “soft drinks” (spetsad läsk) och satte sig ensam i sin hytt och tittade på film, blev långsamt full och grät.

Den andra hände häromdagen. Sofie Violett stod i lånedisken på biblioteket där hon jobbar, och lånade ut Min granne Totoro, Kikis expressbud och Hitta Nemo åt en 85-årig dam. Hon sa att hon tittar på Upp av Pixar varje kväll för att hon känner sig så ensam.

Upp handlar om en äldre, olycklig och ensam man och en 8-årig pojke som plötsligt dyker upp i hans liv; tillsammans åker de luftballong till Sydamerika, som han drömde om att göra tillsammans med sin fru innan hon dog.

Annonser

crime city rollers

crime city rollers

Crime City Rollers på Möllevångsfestivalens karneval.

Jenny “JJ Fury” Grönberg Hernandez, och Ninja på kryckor.

crime city rollers

Bonnie Voyage & JJ Fury. Tror Jennys lagnummer på armen är hur lång hon är, faktiskt.

crime city rollers

Så bad ass att röka och rulla samtidigt, haha.

Crime City Rollers rekryterar nu!

PS: Om man ringer 118 800, som ju ska ha svar på alla frågor, och frågar “Är det sant att Malmö kallas Crime City?” så får man tydligen svaret: “Ja. Malmö kallas även Nordens Marseille och Nordens Detroit.”

Crime City Rollers, Malmö’s roller derby girls. (Malmö is sometimes referred to as Crime City)

Idag är jag argare och tröttare än jag varit på flera år, argare av skäl som jag inte tar upp just nu åtminstone och tröttare för att jag pga deadline och helig vrede inte sov på 27 timmar, och nu har jag sovit två timmar och ätit middag direkt på uppvaknandet, vilket var lite bisarrt men jag var så hemskt hungrig. Det är Möllevångsfestivalen vilket kanske inte engagerar mig nämnvärt, men jag ville träffa min bror. Det förvånar mig att mina SOFTA grannar som inte gör något annat än att sitta på balkongen på kuddar bland sina tomatplantor och SOFTA inte är där, men det är klart, varför gå 1 kilometer för att softa när man kan softa på balkongen?

Jobbigt att gå ju. (photo: callaighe.com)

Emmanuel tycker saker om Bois Farine – L’Artisan. Det är alltså en parfym som heter “En skog av mjöl”. Själv känner jag mig som en skog av deg.

190/365. Beechwood Park

Reblogged from my 365 days project, for the Daily Pic. Theme is “diptych”. This fronted the 365 Days group on Flickr for 1 single day in June 2009. 

Do you remember summer days

Just after summer rain

When all the air was damp and warm 

In the green of country lanes?

And the breeze would touch your hair

Kiss your face and make you care

About your world

Your summer world

And we would count the evening stars 

As the day grew dark

In Beechwood Park


Beechwood Park – The Zombies

ute

Häromdagen när jag var ute och gick på en tom gata så hörde jag en häst frusta, och precis innan jag vände mig om så tänkte jag mig hur den skulle se ut, en nordsvensk kanske med en bryggerivagn med nån slags reklam på, Carlsberg förmodligen, eller Heineken. Ljudet var helt off i sammanhanget, en gata med enbart bostadshus, inte direkt en återvändsgränd men en gata som inte trafikeras av andra än de som bor där eller har kört lite fel. Det är inte en gata man passerar igenom med bil, eller häst.

När jag vände mig om, och det var efter en sekund, så var det ett papper som blåste längs trottoaren och lät som en häst. Rätt stelt, så det skrapade och hoppade. Man skulle kunna säga att det smattrade lite, dovt. Min häst var borta.

II.

Emmanuel och jag satt på en bänk i Folkets Park, en av dem som står närmast entrén och som har utsikt över den nedsuttna gräsplätten full av folk som dricker folköl och solar, posör-capoeirar och spelar reggae högt. Dessutom är det en fontän där som alla klagar på för att den är ful (en stor chockrosa ros, mycket Jeff Koons) men dess största fel är att den är så dåligt ljuddesignad – den har hög fallhöjd på vattnet och mycket vatten, så den är extremt högljudd. Om man sitter bredvid den så hör man knappt vad man säger själv. Det är rätt idiotiskt på ett ställe där en massa människor träffas för att sitta och prata. Kidsen tycker dock att den är rolig. Hur som helst, där satt vi, och kanske pratade vi om nån statistisk undersökning som visat att Malmöborna är fattigare, fetare och olyckligare än några andra stadsbor i Sverige. Då går det förbi en stor, grov snubbe med självsäkra steg och pratar högt i mobilen. I andra änden sägs nånting, och han svarar högt och irriterat:

– STOCKholm?? Vem FAN bryr sig om Stockholm.

Dopet i Klagshamn

andreas and the boat

Jag har aldrig varit med om ett båtdop, inte heller har jag varit med om att vinka av en båt som ska ge sig ut i flera månader – även om jag hade chansen när jag var ihop med en sjöman för många år sedan. Men på den tiden kändes det inte speciellt kul att vinka av någon som skulle vara borta i tre månader, eftersom det var min pojkvän. Nu verkade det betydligt roligare. Erik, till vänster och som jag inte känner, och Andreas, som har samarbetat med Testbild! till exempel med omslag och annat, ska fara till Marseille mitt på Frankrikes sydkust:

via Kielkanalen och Nordsjön, och sedan på kanalerna som börjar vid Amsterdam:

och sedan söderut genom en sjuhelvetes massa slussar och broar. Resan beräknas gå i sakta mak och ta ungefär tre månader. I Marseille ska de hyra en lägenhet, förtöja båten och stanna tills det blir vår. Sen seglar de hem igen när temperaturen känns lagom. Om jag verkar avundsjuk så är det för att jag är det!

Familjen var där, med mammorna och papporna och systrarna och bröderna, och deras flickvänner och pojkvänner, samt lite annat löst folk. Det bjöds på små söta quiche i kakformar, korv med bröd, öl, vin och lite skumpa, samt kaffe och kakor. Alla var som synes glada för detta.

STEK.

Klagshamns hamn är både mycket fin och ganska sjitt. Här mest fin.

Det roligaste samtalet jag minns från den här kvällen var nåt i den här stilen:

– Jag läste i Illustrerad Vetenskap att nån indianstam använde någon sorts syntest för jättelänge sedan, långt innan det fanns optiker, där man kollade på nån speciell stjärna för att se hur bra man såg.

– Eh jaha, och om man såg den så såg man bra? Och om man inte såg den så såg man inte bra.

– …

Eller också pratade vi om detta med Poporskij kvällen innan, jag blandar kanske ihop det. Fast jag tror det var här, för vi hade nån slags för och emot på Illustrerad Vetenskap också.

Snuggan vandrade från mun till mun, och de flesta besökte också båten, dock inte jag. Vi frågade hur man gick på toa där, och det fanns tydligen en liten mulltoa, fast den “ville man helst inte använda”. Jag anar ett framtida problem.

Hur som helst! Nu blev det äntligen dags att döpa båten på traditionellt vis, alltså i champagne.

Hon döptes till Maud – egentligen hette båten från början Blue Moon, och man får inte döpa om båtar hur som helst för det betyder otur, men en båt kan ju inte heta Blue Moon med äran i behåll. Maud är så mycket, mycket bättre. Själv tänkte jag förstås på den fina benhästen! Någon rolig person föreslog att den skulle heta Bitter Moon.

Dessutom heter hon Maud af Sorgenfri, vilket tydligen inte heller är enligt reglementet, för en båt ska alltid ha sin hemhamn som “efternamn” om den alls ska ha något, inte området där skepparen bor. Det må väl vara hänt. Men att de “inte hunnit sätta fast den” tyckte jag var det mest skandalösa. Stencilklistra ett båtnamn, och inte HINNA fästa det till dopet!

Efter dopet drack vi alla varsin liten sipp av skumpan, för “man fick inte dumpa skräp i hamnen”, och alltså inte krossa flaskan mot skrovet. Grattis, Maud af Sorgenfri!

Emmanuel har använt sina solbrillor så mycket att han tror att han har vitiligo på kinden. Tror dock inte att man får fräknar i vitiligofläckar.

STEK.

Vid den andra båten skulle de fästa vindflöjeln på masten i den där maststegemackapären.

Den här svanen ville hugga sin näbb i mitt hjärta och slita ut det. HATET! VÄSANDET!

Notera gärna att Eriks pose på däck ej är spelad. Inte Andreas heller.

Snuggan går ett sista varv.

Hon kom faktiskt till hamnen med båt, tillsammans med sin pojkvän. De seglade under piratflagg.

Ett bad före hemfärden.

Artikel i Skånskan om färden.

Erik och Andreas bloggar i Skånskan: Malmö-Marseille.

The naming and farewell party of s/y Maud af Sorgenfri, Malmö before she leaves for Marseille, France.

Det flög just in en ollonborre i mitt rum, flög runt en tio-femton varv, varpå den kraschlandade på mitt nattygsbord och bara dog mitt framför mina ögon. Lade sig på rygg, krullade ihop sina ben, stelnade.

227/365. angels & insects

När jag tittade i mitt 365-projekt från förra året så hände nästan exakt samma sak på nästan exakt samma datum, som ses ovan, fast den ollonborren överlevde. Den landade på mitt ena bröst när jag satt och skrev boktips till Digfi, som numera är en skittråkig site som ni verkligen inte behöver gå in på, och alla artiklar om annat än musik verkar dessutom vara borttagna nu (kulturmord!) men det här skrev jag då:

MOA ANDERSDOTTER

Vad läser du i sommar?
– När jag är på Öland läser jag bara gamla Det Bästa från 60-talet som morfar hade i en låda när jag var liten, förmodligen eftersom jag förknippar det med att vara ledig. Om jag trots allt ska läsa något mer så blir det förmodligen Harry Martinssons Naturessäer, alltså Svärmare och harkrank, Midsommardalen, Det enkla och det svåra samt Utsikt från en grästuva. Och/eller vad som helst av George Eliot eller Henry James, egentligen. Daniel Deronda av George Eliot ligger nära till hands eftersom jag nyligen köpte den på ett antikvariat. Annars är Middlemarch min favorit.

Några andra tips?
Possession av A.S Byatt, om man har något intresse av kärlekshistorier, postmodern viktoriana och dammiga gamla bibliotek och hemligheter på vinden överhuvudtaget. Har man inte det så står jag handfallen. Vågorna av Virginia Woolf är världens bästa bok, men lite mäktig, man får nog läsa två sidor i taget och sen gå ut och rulla sig i gräset av fröjd mellan varven. Sommarlägret (Shelter) av Jayne Anne Phillips handlar om några tjejer på ett kollo i West Virginia 1963, en fantastisk roman om att växa upp, med en tryckande känsla av åska i luften (eller i hjärtat). Slutligen Och stormen för oss vidare (The violent bear it away) av Flannery O’Connor, om fjortonåriga Tarwater i Alabama som uppfostras till att bli profet. Det är mörkt, makabert och delvis roligt, om kampen mellan tro och vetande, tvivel och mysterier.

—-

Och det här skrev Katja:

KATJA EKMAN

Sommarlästips?
– Tre böcker som jag i sommar själv hade tänkt läsa vidare utifrån (det vill säga läsa J. D. Salingers For Esmé, with Love and Squalor and other stories och Jonathan Coes The Closed Circle osv):
 
J. D. SalingerFranny and Zooey
Sällan läser jag något som går att reagera på så våldsamt översvallande som jag gjorde av dessa noveller. Gsus! Om man någonsin har tyckt att sociala skeenden var intressanta, är det lätt att tycka att Salinger i Franny and Zooey är skribenten som helt enkelt skriver dem. Det finns inget steg mellan det som utspelar sig och det Salinger sätter på pränt. Att hans karaktärer är en typ av makalösa, lätt besvärliga och mycket karismatiska människor är inget hinder. Han bara får ner allt. Det kan vara en brors sätt att se på sin syster när hon är i dålig form: att hon är vacker är ett gammalt faktum – hur ser hennes hår egentligen ut mot den där tråkiga filten hon dragit upp mot sig? Frannys helgväska på tåget. Efter lunchen, inne på damtoan, när hon sätter sig på locket och huvudet snurrar. Och Zooey, Zooey när han planerar sin hemlöshet i Central Park, inklusive exakt antal dagar han skulle klara sig, om han åt en doughnut om dagen.
 
Jonathan CoeThe Rotters Club

Denna bok! Den är en uppenbarelse: den att möta en värld man helt förstår. Det gäller hur Coe med ett språk så fruktansvärt vackert åskådliggör, utan ett enda bristande led, uppväxt och ungdom, hur han får in avståndskärlek, 14-åringsvänskap och relationen till morföräldrar på samma nivå. Hur han använder musik, veckor borta från ens hem, övervuxna delar av en stad, caféer man inte vill gå på och frukostar man skulle vilja ha (haft). Hur han får det att kännas kring saker som inte blev av och saker som inte fick hända och hur han med absolut insikt lyfter fram politiskt väldigt viktiga och musikaliskt väldigt roliga skeenden (och vansinnigt sensuella). Det ligger mycket som är förlorat ibland allt detta, men ännu mer som är vunnet. Jonathan Coe vinner, åskådnings- och författarmässigt, för varje del av det sena brittiska sjuttiotalet som han återför levande in på sidorna och i samma process gör desto mer förlorade. Att läsa honom är vackert och smärtsamt.
 
Beppe WolgersCrazy, man, crazy!
Beppe Wolgers kan beskriva sin bästa vän, som varje gång han äter, fattig men förtröstansfull tar ett knäckebröd till, lägger det i en kupad hand och där försöker breda smör på, och beskrivningen blir ren kärlek. Jag vet inget annat det skulle vara. Beppe ser det oundvikliga ske varje gång, smulorna som halvt smörade kollapsar in mot mitten av handflatan, men hans goda känsla för karln får honom att dela överraskningen gång på gång. Ett liknande bemötande gav han personerna – kulturpersonligheterna, skall jag säga, som han intervjuade och skrev om i Stockholms-Tidningen på 50-talet. Här är allt samlat. Det rörande med honom själv är hans personlighet, mitt på gränsen mellan iakttagare – pojken som inte badar utan tröja – och deltagare – den som möter världen och dyker i.

—-

Jag hittade texterna sparade här, och det är mig veterligen det enda stället där de finns kvar. Där finns även resten av boktipsen, Lars Jämtelids milslånga lista till exempel.

Ja, vad som var roligt med detta som inte hittills har framgått är att jag satt och skrev boktips om A.S Byatt när en skalbagge landade på mitt bröst, och hon har skrivit en bok som heter Angels and Insects. Kanske inte så jätteroligt sammanträffande egentligen, men jag tyckte det just då. Förresten är det där nog en pingborre. Även den som nyss dog.

Björns födelsedag

Björn & Mimmi

Min bror fyller år den 29 juni. Jag fyller år den 21 december. Vi är midsommar- och midvinterbarn. Utläs valfri tolkning av våra respektive personligheter utifrån detta.

Mimmi kommer att spela Sally Bauer i Happy Sally (text: Sara Stridsberg, regi: Saga Gärde) på Ribersborgs kallbadhus den 12 och 13 augusti. Sally Bauer var den första personen från Skandinavien som simmade över Engelska kanalen. Hon simmade också över Öresund och en massa andra vansinniga långdistanssträckor. Hon dog 2001, 93 år gammal.

Min farmors pappa simmade också över Öresund, när han var 70 år gammal, utan följebåt. Han var otroligt vacker som ung, hade tretton ungar, jobbade på fabrik och läste massor av böcker hela livet. Sa att det var viktigt att hålla både kroppen och huvudet i trim. Han dog också när han var 93 år, tror jag. Hur som helst!

Vi firade Björn på Ribersborgs strand med mamma, pappa, Mimmi, Emmanuel och en picknickkorg med nybakade ciabattafrallor, en massa pålägg och efteråt en prinsesstårta och kaffe. Jag har aldrig ätit prinsesstårta på en strand förr, men det var toppen! Vi blev bara litegrann trakasserade av grågässen. Malmös grågäss är extremt ouppfostrade. Bror fick den här boken av mig:

Kreol av Gunnar Harding

Kreol av Gunnar Harding, om jazzens födelse i New Orleans, (fast ärligt så var det mest de utlovade vodoukvinnorna som lockade mig när jag köpte den)

och den här muggen:

På andra sidan är det en påfågelräv, och det är det finaste med den.

Serien heter Taika (“magi”) och tillverkas av Iittala. Här ser ni en som normalt sett är ganska ointresserad av modern, finsk design, men jag älskar påfågelräven.

Undrar förresten om Mimmi är bra på att simma, jag frågade inte om det.